Den våta filtens politik

När vi bygger murar och täpper till hål inser vi inte alltid att vi till slut är vår egen olyckas smed.

Inspirationen till bilden kommer från en gammal 70/80-talssatir där en serie diskuterade hur man ropade på allt hårdare lagar och mer makt till polisen. I sista rutan hade man slutat vara rädd för brottslingarna och börjat bli rädd för polisen istället.

SMS-funktionen är inte en sedelpress

Nu ställs åter krav på lagstiftning om SMS-lån. Det är organisationen Sveriges konsumenter som vänder sig till regeringen. Man vill se en skärpning av konsumentkreditlagen.

Vi har en bättre idé. Använd SMS till att umgås med bekanta eller köpa biljetter till bussen, inte till att låna pengar som du inte kan betala tillbaka!

Vi människor har ansvar för våra egna handlingar. Vi tar oftast detta ansvar, men för varje lag vi stiftar som begränsar detta egna ansvar, minskar anledningen för oss att själva ta det. Lagar som ska fungera som stöd för folk som inte klarar av sin egen situation, gör att fler utgår från att vi blir omhändertagna. Staten eller någon annan finns ju där för att kratsa våra kastanjer ur elden. Vi lagstiftar oss till hjälplöshet.

Vi kan känna sympati för den överskuldsattes situation. Vi har själva kämpat oss tillbaka efter att ha lånat för mycket pengar. Vi har också lånat ut ganska stora summor till vänner och bekanta för att hjälpa dem att ta sig ur ekonomiskt svåra situationer. Vi kan däremot inte känna sympati för tendensen att inte ta ansvar för sitt eget handlande. Det framgår när man tar ett SMS-lån att man betalar mycket mer för det lånet än för ett reguljärt lån. Den som lånar pengarna trots detta har mycket större problem än att den blir otillräckligt informerad om ränte- och avgiftsnivåer. Större problem med sin fartblindhet inför sin egen skuldsättning än att det handlar om orättfärdig marknadsföring.

Vi har redan lagar. Det finns redan gränser. Det är bara en dryg vecka sen som ett kreditföretag blev fällt i svensk domstol:

>Snabblåneföretaget Ferratum har dömts i Marknadsdomstolen för att i stället för ränta på lånen gömt kostnaden i ”särskilda avgifter”. Konsumentombudsmannen hoppas att domen ska påverka hela konsumentkreditmarknaden.

Vad vi behöver är alltså inte mer lagstiftning. Vi lagstiftar oss till hjälplöshet. Vi ersätter vett och ansvar med lagar för att slippa tänka själva. Vad vi behöver är att börja använda hjärnan. Det tycker vi i alla fall, men så är vi också såna där äckliga liberaler.

Alla är inte det och sätter inga gränser för sin regleringsiver. Sen finns det de som förstår att på en marknad finns det bra och dåliga erbjudanden och att vi inte kan lagstifta bort de dåliga utan behöver välja bort dem.