Beatrice Ask kommer med ett nytt utspel, den här gången om att föräldrar skall vara skadeståndsskyldiga i sina barns ställe. Begår barnet brott och skada uppstår, skall föräldrarna kunna krävas på belopp upp till 8000 kronor, oavsett om föräldrarna visat vårdslöshet eller inte:

– Du kan inte som mamma säga ”jag hade ingen aning”, utan man förutsätter att föräldrar har lite mer koll på sina barn, säger Ask (M) till Sveriges Radios Ekoredaktion.

Enligt dagens lagstiftning måste det bevisas i rätten att en förälder har varit vårdslös, och inte förhindrat barnet från att ha begått ett brott, för att skadestånd ska kunna utkrävas.

Enligt dagens lagstiftning kan alltså föräldrarna krävas på ersättning om man kan visa på vårdslöshet. Det kallas för culpa-principen, där det latinska culpa står för skuld i form av oaktsamhet eller vårdslöshet.

Jag har svårt att se att det skulle vara principiellt bättre att kräva föräldrar som inte gjort sig skyldiga till oaktsamhet eller vårdslöshet. Det är för mig en märklig rättsordning. Om det är så vi vill ha det, så borde vi rent logiskt inte sätta någon övre gräns på 8000 kronor – är föräldrarna skyldiga till barnets överträdelser så borde de väl rimligen ställas till fullt ansvar, eller?

Inte helt förvånande så hakar halva bloggvärlden på och klappar händerna. Jag säger inte helt förvånande, eftersom folk överlag har dåligt begrepp om juridiska principer eller varför de finns där.

Själv är jag måttligt imponerad och funderar snarare på varför culpa-principen inte tillämpas i mycket större utsträckning än idag? Redan som det är torde det vara möjligt att kräva de föräldrar som faktiskt visat bristande ansvar på skadestånd.

Det hela får så många intressanta konsekvenser som jag undrar över om Ask, och många andra med henne, egentligen gjort sig medveten om?  Istället målar hon svart på vitt, vilket säkert tilltalar många. På ytan ser ju principen självklar ut, det är det klassiska ”sunda förnuftet” som långt ifrån alltid är vare sig sunt eller förnuftigt.

Nej, för mig är principerna klara: skall man dömas till skuld i någon form, direkt eller indirekt, så skall man antingen ha haft ett uppsåt eller varit vårdslös. Vi skall inte ha kollektiv bestraffning i det här landet. Inte heller smakar det kaka med bestraffning mot den som gjort allt den kan för att få saker rätt, men ändå misslyckats. Det är inte fråga om ”snällism”, det är en fråga om rimliga rättsprinciper. Det blir absurt om människor börjar straffas för saker de inte haft någon kontroll över. Den som tror att man kan ha kontroll hela tiden även med fullt engagemang har antingen glömt sina tonår, eller också propagerar de för att vi skall låsa in våra barn och ungdomar.

Skiter man som förälder i vad barnen pysslar med, saknar gränser, inte hör sig för, inte följer upp konstigheter, rycker på axlarna när det kommer varningar etcetera – då har jag inget problem med skadeståndet. Det är däremot mindre roligt första gången det drabbar en förälder som gör allt de kan, ropar på hjälp och whatnot, men som ändå halkar i uppförsbacken av åldersrevolter, ADHD, grupptryck och inte sällan loja myndigheter.

Svart-vitt är kanske tydligt, men det betyder inte självklart att svart-vitt är bra.

Hos Johanna läste jag hennes upplevelse av folkpartiets hearing om upphovsrätt och Ipred. Hon länkar dessutom till någon slags snabbreferat som enligt henne tyvärr inte är fullständigt eller ordagrant.

Alexander Bard är en figur som inte upphör att förvåna. Å ena sidan förstår han att det som händer nu är det största skifte som hänt sedan tryckpressen. Å andra sidan kan han komma med sådana här kommentarer:

Alexander Bard till Johanna: Det där kallas för naivitet. Visst kan man vara för anarki som princip, men alla företeelser har förr eller senare blivit reglerade.

Johanna: Självklart ska Internet omfattas av samma regler som allt annat, men det här går längre. Ipred betyder ju att rättighetshavarna får samma rättigheter som annars ges till polisen.

Anna Troberg som livebloggade från hearingen noterade också:

Christian Engström frågade just panelen om exakt hur långt de är beredda att gå för att stoppa fildelningen. Alexander Bard svarar med att internet riskerar att bli anarki och att “internet skapade Al Quaida”. Han fortsätter dessutom med att säga att IPRED bara är början. Hmmm… Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Jag hoppas att han inte menar att fildelning är att likställa med terrorism, men jag vet faktiskt inte.

Lite allmänt är jag lite fascinerad av stämningen här på hearingen. För det första känns det onekligen som om IPRED-förespråkarna får betydligt mycket mer taltid. För det andra så känns det ju lite märkligt att Cissi Elwin med sällskap som sitter alldelse snett bakom mig sitter och säger “Nu ska väl ändå någon annan få prata!” när Christian pratat i tio sekunder. Det är faktiskt ohyffsat. Sist men inte minst, så har vi en liten märklig skara längst bak som tycks applådera på beställning varje gång någon säger catch frases som “pirater är tjuvar” etc. Jag undrar om det är Ifpi som skickat hit sina cheerleaders.

Min fråga till Alexander, och till alla andra som satt där och eldade upp sig över ”piraterna” är: Var tar det stopp?

Jag tycker det är en berättigad fråga, eftersom Ipred1 bara är en del av ett större mönster. I samma mönster har vi redan nya regler om överskottsinformation från avlyssning, telekomdirektivet och FRA, även om dessa inte är direkt kopplade till upphovsrätten. Vi har också misstankar om ministerstyre i samband med razzian mot The Pirate Bay, och den följetong av märkligheter som följt i den razzians spår.

Tyvärr slutar det inte där, för redan nu är Ipred2 på gång, liksom ACTA. Det ena av dessa rör det kriminalrättsliga och spinner vidare på Ipred1 och tar det till nya höjder. Det andra innebär att privat information inte är privat om du passerar nationsgränsen. Din dator, din mobiltelefon, dina USB-minnen, minneskort, CD och DVD-skivor, externa hårddiskar etcetera kan i och med ACTA beslagtas för att granskas av myndigheterna när du reser in i ett land som anslutit sig till ACTA-överenskommelsen. Du har inte rätt att hålla informationen på dina media hemliga, och kan mycket väl avkrävas kryptonycklar och lösenord — eller riskera att någon trampar in i dina data med ”brute force”.

En ganska kvalificerad gissning är att Ipred1 och Ipred2 kommer vara förbisprungna av den tekniska utvecklingen innan de ens lanseras. ACTA i sin tur kommer att drabba fler oskyldiga än ”skyldiga”, och innebära stora säkerhetsproblem för privata konsulter och stora företag — vars företagshemligheter kan hamna i klorna på vilken tulltjänsteman som helst.

Så det kommer att krävas mer, och mer, och mer, och mer, och mer, och mer, och mer — var tar det stopp?

Läs även: Gör något idag, imorgon kan det vara förbjudet!

Frasen land skall med lag byggas, har perverterats till att betyda att ju fler lagar desto bättre land. Men även de som älskar regleringar, måste väl hålla med om att det finns en gräns där det övergår till något mörkt, stelt och obehagligt repressivt? Rick Falkvinge, som har gått från klarhet till klarhet på sistone, kommenterar saken i sin senaste postning om IPRED1.

Rick Falkvinge (pp) » Antipiratlagen IPRED1: Lagen fungerar ändå inte:

I all lagstiftning finns det tre grundkrav som måste vara uppfyllda för att nya lagar ska få stiftas. De tre kraven är behov, effektivitet och proportionalitet.

Det är svårt att sammanfatta det på ett bättre sätt. Just den innebörden är en skarp invändning mot såväl FRA, som IPRED1 och en hel del andra dumheter de senaste åren. Lagar är inte alltid bra, det finns tillfällen då invanda tankemönster leder till lagar som är direkt farliga.

Jag tänker vara lite mindre kortfattad, och utreda de tre punkterna något lite mer. Exemplet är främst just IPRED1, med någon avstickare till FRA här och där.

Behov

Innan man stiftar en lag, skall man utreda behovet på flera plan.

Jag säger flera plan, eftersom den vanligaste metoden är att bara utreda de ytligaste aspekterna. IPRED1 motiveras ofta med att artister och andra kreatörer skall få betalt för sina verk, för att det skall vara möjligt måste man skydda upphovsrätten heter det. De som inte håller med får epitetet tjuvar och misstänkliggörs i parti och minut.

Men har man då verkligen tänkt efter? Är upphovsrätten i sin nuvarande form verkligen det som står som garant för kreatörernas försörjning? Är det ens försvarbart att upprätthålla den upphovsrätt som växt fram och förvanskats till sin nuvarande form under knappt trehundra år? Är det ens en självklarhet att man skall få betalt om och om igen under överskådlig framtid för något man skapat? Vilka andra yrkesgrupper har det egentligen så förspänt? Är det ens kreatörernas rätt att få betalt vi försvarar, eller är det någon annan som sitter och håvar in pengarna på deras arbete?

Frågan behandlas som sagt ytligt. Det innebär att vi skapar lagar som kanske inte alls behövs, för att skydda någon annan än den vi tror oss skydda.

Låt oss konstatera att de artister som släppt den gamla modellen och försöker sig på nya vägar klarar sig utmärkt. Det trots att det bara är några få av de riktigt namnkunniga som försökt, och trots att man ännu inte hunnit mogna in i nya affärsmodeller. Så vad skyddar vi kreatörerna från, ruin eller förändring?

Artister av alla typer kan klara sig utmärkt utan IPRED1, och utan andra liknande lagar också. Däremot finns det kanske behov av att garantera fria informationsflöden, så att inte mänskligheten gör sig fattigare än nödvändigt.

För de behov IPRED och liknande verkligen siktar in sig på, när allt skitsnack är bortsilat, är något annat. Det är behoven från de affärsmodeller som går ut på kartellbildning, skinnande av kreatörer och kunder, bakåtsträvande och konservatism och inlåsning av såväl kunskap som konst.

Det är som med hotbilderna som skall motivera FRA-lagen. Man har inte utrett vilka hotbilder som verkligen existerar, eller om kunskapandet kräver sådan verksamhet. Man har inte ens utrett om det är den bästa metoden att hantera de hot man vagt uttrycker, vilket naturligtvis till stor del beror på att man är så vag. Men har man inte klart för sig varför, så skall man sätta sig ner och fundera igen — annars är man illa ute. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Effektivitet

Om en lag skall vara meningsfull, så måste den vara effektiv. Man skall kort och gott inte stifta ineffektiva lagar, eftersom det urholkar respekten för samhället auktoritet och för rättsväsendet. Det finns otaliga exempel på sådana lagar som inte gjort något gott för samhället.

Alla de lagar om piratkopiering som riktar sig mot fildelare har varit totalt och fullständigt ineffektiva. När det kommer ett högprofilerat rättsfall, razzia eller annat liknande så får man en liten grop i trenden. Under en kort period går fildelandet ner några procent. Men nästan absurt fort hämtar den sig och fortsätter sin ständiga bana mot nya höjder. För ett decennium sedan, var piratkopiering en relativt lite företeelse, för fem år sedan var den relativt stor — sedan dess har den väl mer eller mindre fördubblats.

IPRED1 kommer inte ens stoppa en papperstuss i loppet på fildelningsströmmen. Den kommer driva folk från äldre system som DC++ till bittorrent, och sedan vidare till andra än mer decentraliserade och anonyma lösningar. Volymen kommer däremot att öka, öka, och öka än mer. Vi kommer dela filer via ad-hoc nätverk, eller bluetooth. Vi kommer använda protokoll som bygger på att man bara ser sina kompisar, som ser sina kompisar, som ser sina kompisar — ingen av dem är kompisar mer antipiraterna. Inte ens om man stängde av internet imorgon dag skulle det vara mer än ett farthinder. Det är bara att konstatera att vi här har ett område där något liknande civil olydnad blomstrar vilt.

Jag betvivlar att ens hot om att ställas upp mot en väg och få en kulkärve i kistan helt skulle kunna stoppa fildelningens utveckling, så stark är idag trenden.

Man kan se en parallell till FRA-lagen här, eftersom den kommer att förändra HUR vi kommunicerar, men inte ATT vi kommunicerar. Den kommer driva fram kryptering mellan privatpersoner och innebära vidareutveckling av nätverk som TOR och andra liknande, den kommer öka användningen av darknets, men den kommer inte att hitta några terrorister att prata om — eftersom de kommer vara de första att anpassa sig.

Proportionalitet

Varje lag har konsekvenser. Några av dem är önskvärda, några man vill ha uteblir, men många av konsekvenserna är oönskade och ibland oförutsedda.

Varje lagstiftare måste ta hänsyn till sådana konsekvenser. Varje lagstiftare måste också fundera över om det problem man försöker lösa och de konsekvenser lagen får ligger i fas med varandra.

En av mina stora besvikelser kring FRA-historien, har varit att lagstiftarna inte förmått ta ett steg tillbaka. Om man har en lag där en icke oväsentlig del av folket upplever att man förklarar dem som misstänkta. Då har man ett ansvar som politiker att trycka på bromsen och starta en förutsättningslös diskussion om behov, problem och lösningar. Man skall inte gasa på och börja prata om ”regeringsduglighet”, för det är precis vad man då bevisar att man inte har. Själva motståndet leder till en del av de problem som lagen kritiserats för, så motståndet kan inte nonchaleras.

En av mina besvikelser kring fildelning/piratkopiering är att gamla floskler tjatas om, samtidigt som man ger privata företags intresseorganisationer carte blanche att försöka göra det man själv inte förmår. Vill man verkligen beivra piratfildelningen, så anser jag för det första att det är samhällets eget ansvar, och för det andra att det är ärligare att samhället själva upprätthåller sina lagar än att de lämnar bollen till privata aktörer.

Konsekvenserna kommer dels att vara att ett antal privatpersoners liv i det närmaste slås sönder av absurda skadeståndskrav, och dels att oskyldiga kommer anklagas och i det närmaste bli rättslösa.

Det kommer däremot inte att stoppa eller ens i någon väsentlig utsträckning bromsa piraterna.

Men även om man lyckades, skulle det få de konsekvenser man hoppas på?
Knappast, skulle jag vilja påstå, eftersom en plastbit i handen som produkt för digital information tillhör en döende era, den ersätts med en digital era där informationen lagras säkrare och mer åtkomligt på nätverken. Skivaffärerna kommer fortfarande att dö, de artister som hoppas försörja sig på plastbitar kommer bli grymt besvikna, bolagen kommer fortfarande att vara tvungna att anpassa sig eller dö. Så man försvarar affärsmodeller som inte längre kommer fungera oavsett lagar, regler eller annat önsketänkande.

Jag skulle önska att politikerna flyttade sina fötter in i den nya digitala eran, så att de åtminstone fattar beslut utifrån genuin förståelse — men jag är rädd för att det krävs ett generationsbyte först.