Kränkt, kränktare, kränktast

Ryggmärgsreflexen hos en justitieminister bör vara oerhört konservativ i en positiv bemärkelse. Det vill säga inte i bemärkelsen moraltant/-farbror eller batongmörker, utan en seriös vård av lagens kärnvärden, lagstiftningens principer och en oerhörd skepsis gentemot nya lagförslag som hotar dessa.

Därför är det så tröstlöst att de senaste decenniernas lagstiftande mest tycks vara en accelererande spiral ner i mörkret. Bodström kan stå och slå sig för bröstet nu när Ask gör bort sig, men han var ju knappast något vidare själv heller.

Ändå är det alldeles för uppenbart att nuvarande justitieminister/justitiedepartement/regering har lite för lätt att slänga ur sig lite så där feel-good-förslag. Förslag som är så där lagom populistiska, faller moralister på läppen och tycks angripa ett viktigt problem, medan det i själva verket skapar nya.

Nu föreslår regeringen en lag som är så oerhört luddig i kanten att det är fullkomligt omöjligt att se var den kommer att landa om några år, när förbehållen glömts och endast lagtexten är kvar att tolka. Förslaget är att förbjuda ”kränkande fotografering”, som definieras som:

För straffansvar ska krävas att fotograferingen sker olovligen. Vidare att fotograferingen sker under förhållanden där den fotograferade är särskilt utsatt eller på ett sätt som är påträngande eller dolt. Slutligen ska krävas att gärningen är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet. Detta innebär att endast de mest klandervärda fallen av kränkande fotografering ska omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Vidare föreslås ett undantag från straffansvar om fotograferingen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig. Dessutom föreslås att bestämmelsen inte ska gälla den som fotograferar någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Låter bra, eller hur. Men djävulen gömmer sig i detaljerna. Tidigare förslag har varit uppdelat i det tydliga att olovligen fotografera någon inomhus hemma, på toaletten, i ett omklädningrum eller motsvarande utrymme. Det är inte heller klockrent, men bra mycket lättare att begränsa och därmed också vassare.

 

Får man plåta någon som är pissefull?
Får man plåta någon som är pissefull?

Bara titeln på remissen visar på hela problemet, ”kränkande fotografering”. Ordet kränkt är till hela sin natur subjektivt. Sure, de mest uppenbara fallen kan tyckas självklara, men sen följer en gråskala där man knappast kommer kunna hitta två personer i en grupp av tio som tycker exakt likadant. Är det endast sexuellt präglade kränkningar som gäller, eller är även religiösa kränkningar giltiga? Får man plåta en polis i tunnelbanan? En politiker som petar sig i näsan?

För är det inte lite märkligt hur det i samma text tycks undanta makten, men begränsa medborgarna? Är det så vi vill ha det? Skall jag tveka att lyfta kameran om jag ser en politiker i en genant situation, medan myndigheter kan installera kamera i min toastol om de så gitter?

Som Klamberg påpekar, så finns det ett hål i lagstiftningen som gör domstolarna impotenta mot smygfotografering i miljöer där personer borde kunna känna sig trygga och privata. Det måste vi naturligtvis komma åt, för det är inte alls OK om någon stackars tjej, kille eller däremellan får ”stoltsera” på bild i bästa ”födelsedagskostymen” bara för att någon inte kan hålla fingrarna i styr och respektera den personliga integriteten. Det är den ultimata mobbningen, det är något som inte kan göras ogjort om bilderna hittar ut på nätet, det är något man får leva med vare sig man vill eller inte.

Men lösningen kan inte vara att införa ytterligare ett gummiband i lagboken som kan tolkas lite som man vill utifrån de politiska och moraliska vindarna för dagen. Sätt gränsen till bestämda miljöer, kräv att skyltar om fotoförbud sätts upp om miljöerna inte är någons privata bostad eller fullständigt uppenbara. Var tydliga med undantagen, varför de finns där och i vilka situationer de kan vara giltiga.

Som nu är får vi det sämsta av alternativen. En paragraf som antingen blir helt tandlös eller föremål för politisk tolkning, samtidigt som myndigheter får carte blanche att göra vad i helvete de vill på området.

Besitter verkligen inte justitiedepartementet i sin helhet bättre kompetens än så, eller är det så att de som är kompetenta är de sista man lyssnar på?

Föräldrars skadeståndsansvar och vårdslöshet

Beatrice Ask kommer med ett nytt utspel, den här gången om att föräldrar skall vara skadeståndsskyldiga i sina barns ställe. Begår barnet brott och skada uppstår, skall föräldrarna kunna krävas på belopp upp till 8000 kronor, oavsett om föräldrarna visat vårdslöshet eller inte:

– Du kan inte som mamma säga ”jag hade ingen aning”, utan man förutsätter att föräldrar har lite mer koll på sina barn, säger Ask (M) till Sveriges Radios Ekoredaktion.

Enligt dagens lagstiftning måste det bevisas i rätten att en förälder har varit vårdslös, och inte förhindrat barnet från att ha begått ett brott, för att skadestånd ska kunna utkrävas.

Enligt dagens lagstiftning kan alltså föräldrarna krävas på ersättning om man kan visa på vårdslöshet. Det kallas för culpa-principen, där det latinska culpa står för skuld i form av oaktsamhet eller vårdslöshet.

Jag har svårt att se att det skulle vara principiellt bättre att kräva föräldrar som inte gjort sig skyldiga till oaktsamhet eller vårdslöshet. Det är för mig en märklig rättsordning. Om det är så vi vill ha det, så borde vi rent logiskt inte sätta någon övre gräns på 8000 kronor – är föräldrarna skyldiga till barnets överträdelser så borde de väl rimligen ställas till fullt ansvar, eller?

Inte helt förvånandehakar halva bloggvärldenoch klappar händerna. Jag säger inte helt förvånande, eftersom folk överlag har dåligt begrepp om juridiska principer eller varför de finns där.

Själv är jag måttligt imponerad och funderar snarare på varför culpa-principen inte tillämpas i mycket större utsträckning än idag? Redan som det är torde det vara möjligt att kräva de föräldrar som faktiskt visat bristande ansvar på skadestånd.

Det hela får så många intressanta konsekvenser som jag undrar över om Ask, och många andra med henne, egentligen gjort sig medveten om?  Istället målar hon svart på vitt, vilket säkert tilltalar många. På ytan ser ju principen självklar ut, det är det klassiska ”sunda förnuftet” som långt ifrån alltid är vare sig sunt eller förnuftigt.

Nej, för mig är principerna klara: skall man dömas till skuld i någon form, direkt eller indirekt, så skall man antingen ha haft ett uppsåt eller varit vårdslös. Vi skall inte ha kollektiv bestraffning i det här landet. Inte heller smakar det kaka med bestraffning mot den som gjort allt den kan för att få saker rätt, men ändå misslyckats. Det är inte fråga om ”snällism”, det är en fråga om rimliga rättsprinciper. Det blir absurt om människor börjar straffas för saker de inte haft någon kontroll över. Den som tror att man kan ha kontroll hela tiden även med fullt engagemang har antingen glömt sina tonår, eller också propagerar de för att vi skall låsa in våra barn och ungdomar.

Skiter man som förälder i vad barnen pysslar med, saknar gränser, inte hör sig för, inte följer upp konstigheter, rycker på axlarna när det kommer varningar etcetera – då har jag inget problem med skadeståndet. Det är däremot mindre roligt första gången det drabbar en förälder som gör allt de kan, ropar på hjälp och whatnot, men som ändå halkar i uppförsbacken av åldersrevolter, ADHD, grupptryck och inte sällan loja myndigheter.

Svart-vitt är kanske tydligt, men det betyder inte självklart att svart-vitt är bra.

Var tar det stopp?

Hos Johanna läste jag hennes upplevelse av folkpartiets hearing om upphovsrätt och Ipred. Hon länkar dessutom till någon slags snabbreferat som enligt henne tyvärr inte är fullständigt eller ordagrant.

Alexander Bard är en figur som inte upphör att förvåna. Å ena sidan förstår han att det som händer nu är det största skifte som hänt sedan tryckpressen. Å andra sidan kan han komma med sådana här kommentarer:

> Alexander Bard till Johanna: Det där kallas för naivitet. Visst kan man vara för anarki som princip, men alla företeelser har förr eller senare blivit reglerade.
>
> Johanna: Självklart ska Internet omfattas av samma regler som allt annat, men det här går längre. Ipred betyder ju att rättighetshavarna får samma rättigheter som annars ges till polisen.

Anna Troberg som livebloggade från hearingen noterade också:

> Christian Engström frågade just panelen om exakt hur långt de är beredda att gå för att stoppa fildelningen. Alexander Bard svarar med att internet riskerar att bli anarki och att “internet skapade Al Quaida”. Han fortsätter dessutom med att säga att IPRED bara är början. Hmmm… Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Jag hoppas att han inte menar att fildelning är att likställa med terrorism, men jag vet faktiskt inte.
>
> Lite allmänt är jag lite fascinerad av stämningen här på hearingen. För det första känns det onekligen som om IPRED-förespråkarna får betydligt mycket mer taltid. För det andra så känns det ju lite märkligt att Cissi Elwin med sällskap som sitter alldelse snett bakom mig sitter och säger “Nu ska väl ändå någon annan få prata!” när Christian pratat i tio sekunder. Det är faktiskt ohyffsat. Sist men inte minst, så har vi en liten märklig skara längst bak som tycks applådera på beställning varje gång någon säger catch frases som “pirater är tjuvar” etc. Jag undrar om det är Ifpi som skickat hit sina cheerleaders.

Min fråga till Alexander, och till alla andra som satt där och eldade upp sig över ”piraterna” är: Var tar det stopp?

Jag tycker det är en berättigad fråga, eftersom Ipred1 bara är en del av ett större mönster. I samma mönster har vi redan nya regler om överskottsinformation från avlyssning, telekomdirektivet och FRA, även om dessa inte är direkt kopplade till upphovsrätten. Vi har också misstankar om ministerstyre i samband med razzian mot The Pirate Bay, och den följetong av märkligheter som följt i den razzians spår.

Tyvärr slutar det inte där, för redan nu är Ipred2 på gång, liksom ACTA. Det ena av dessa rör det kriminalrättsliga och spinner vidare på Ipred1 och tar det till nya höjder. Det andra innebär att privat information inte är privat om du passerar nationsgränsen. Din dator, din mobiltelefon, dina USB-minnen, minneskort, CD och DVD-skivor, externa hårddiskar etcetera kan i och med ACTA beslagtas för att granskas av myndigheterna när du reser in i ett land som anslutit sig till ACTA-överenskommelsen. Du har inte rätt att hålla informationen på dina media hemliga, och kan mycket väl avkrävas kryptonycklar och lösenord — eller riskera att någon trampar in i dina data med ”brute force”.

En ganska kvalificerad gissning är att Ipred1 och Ipred2 kommer vara förbisprungna av den tekniska utvecklingen innan de ens lanseras. ACTA i sin tur kommer att drabba fler oskyldiga än ”skyldiga”, och innebära stora säkerhetsproblem för privata konsulter och stora företag — vars företagshemligheter kan hamna i klorna på vilken tulltjänsteman som helst.

Så det kommer att krävas mer, och mer, och mer, och mer, och mer, och mer, och mer — var tar det stopp?

Läs även: Gör något idag, imorgon kan det vara förbjudet!