Veckans bloggtema – Manlighet

Är det överhuvudtaget möjligt att tala om manlighet utan att samtidigt tala om kvinnlighet och tvärtom? Om jag ska definiera det manliga gör jag ju det i kontrast till det kvinnliga. Om jag ska beskriva det kvinnliga så är det ju en jämförelse med det manliga jag gör.

Manligt och kvinnligt

Om man börjar lasta in konkreta egenskaper som inte är jämförelser i dessa två begrepp så skapar man ju bara två generaliserade kategorier av människor. Ingen man kommer vara det man menar med manlig. Ingen kvinna kommer vara det man menar med kvinnlig.

Det är ju inte ovanligt att man hamnar i samtal som går ut på att bekräfta och förstärka dessa två arketyper. Det kvinnliga och det manliga. Man får höra saker som att ”min sambo glömmer alltid våran förlovningsdag” eller ”min sambo kan inte göra två saker samtidigt” eller ”min sambo hittar inte hem ens med karta och kompass” eller ”min sambo vill aldrig ha sex”. Sen ska alla som är av rätt kön instämma så att alla kan vara överens om att sådana är de: männen eller kvinnorna.

För mig är alla sådana här samtal en smula förvirrande eftersom jag nästan aldrig kan känna igen mig i beskrivningen. Eller rättare sagt, känner igen det gör jag fast med omvänd könsbeteckning. I vår relation är det hon som stämmer in på alla de där manliga schablonerna och jag som stämmer in på de kvinnliga.

Jag har för länge sen slutat undra om jag ska bli osäker i min manlighet på grund av detta. Jag är precis så manlig som jag vill i jämförelse med den kvinna jag valt att leva med. Att vi inte lever upp till de fördomar som finns om vad manligt och kvinnligt borde vara kan vi leva med.

Det som jag däremot tycker det finns alla anledning att bli osäker på är dessa beskrivningar av vad manligt och kvinnligt är. Vilka är det som är de manliga männen och de kvinnliga kvinnorna? Behöver vi dem? Vad ska vi med dem till?