Människa eller pappfigur?

Den senaste veckan har två gamla bekanta till mig figurerat i svenska medier och sociala medier. Det handlar för det första om Per Gudmundson på Svenska Dagbladet som jag umgicks en del med på Upplands Nation och Ungdomens Hus i Uppsala på det sena 80-talet och det tidiga 90-talet. Vi gjorde bland annat en ganska vild Hultsfredsfestival tillsammans med hans Leksandspolare som jag har i gott om än suddigt minne. Den andra gamla bekantingen är serietecknaren Pontus Lundkvist som jag hängde med på Café Royal i Karlstad på 80-talet.

Pontus och Per skulle ha gillat att hänga med varandra. Det är jag säker på. Deras unga jag hade mycket gemensamt. Jag gillade båda två av ungefär samma orsaker. Slagfärdiga, vassa i repliken med stor värme och människokärlek. Båda har ju gått vidare i livet och visat sig vara precis så begåvade som man kunde ana redan då. Per med bloggande och som politisk skribent och ledarskribent. Pontus som satiriker och serietecknare. Det var alltid kul att hänga med Pontus och Per. De visste hur man hade roligt.

Nu står de på varsin sida i ett mediaspektakel. Per är offer för dödshot i satirens form. Pontus är ”rikspuckot som bloggade skämthot mot PGs sambo och barn” för att citera en tweet av Peter Santesson.

Men jag tror inte Per och Pontus egentligen är eller behöver vara osams. Pontus fattade att hans blogginlägg med det fejkade dödshotet mot Pers familj var osmaklig och tog först bort den för att sedan be om ursäkt:

Ok, helt seriöst. Per Gudmundsson. Om du tyckte det var obehagligt när du såg skärmdumparna dina försvarare spred på internet, så ber jag om ursäkt. Inte å deras vägnar utan å mina egna. Ju obehagligare du tyckte det var, desto mer ursäkt ber jag om. Själv garvade jag fram till en viss punkt. När vuxna rikskända tv-debattörer började skrika på twitter att jag var ett “Jävla svin” och jag började känna högafflarna flåsa mig i nacken fick jag jobbiga flashbacks och fördjupad förståelse för hur det känns att vara hatad och jagad av alla. Jag är en fridfull man, jag lever så långt bort från allt vad krig och våld heter. Jag vet att det finns människor i Sverige för vilka kriget och våldet inte alls är långt borta. Människor som vilken dag som helst kan kastas ut ur landet och hamna mitt i skiten. Men för mig är det lätt att allt blir ett stort skämt. Jag vill att en del människor ska känna sig dumma och värdelösa, men absolut inte att någon ska behöva frukta för sin säkerhet. Om nu det har hänt. Förlåt i så fall, Per.

Jag kanske inte längre känner Per, men jag är ganska säker på att han kan se och ta emot en ärligt menad ursäkt. Vem vet det kanske inte är försent för mig att hänga med Pontus och Per samtidigt. Jag skulle gärna sammanföra dem om de vill.

Nu skriver jag inte detta för att blanda mig i två gamla kompisars förehavanden. Jag skriver det för att det är ett så bra exempel på att medier och sociala medier gör oss mindre mänskliga. De som omtalas i tidningar och tv, de som det skvallras om på Twitter och på Facebook, de människorna blir mindre mänskliga. Långsamt förvandlas de till pappfigurer. Vi får mindre anledning att känna empati med dem och försöka se nyanserna i deras beteende. Helst ska de vara endimensionella figurer i en lättbegriplig berättelse. Som skurken Pontus och offret Per.

En annan stackars pappfigur (som jag också av någon egendomlig slump har umgåtts med i verkliga livet om än i mycket mindre omfattning än med Per och Pontus) är Sven Otto Littorin. Vi sågs som hastigast på en MSU kongress i mitten på åttiotalet. Jag vet inte om det är därför det är svårt för mig att se honom som en pappfigur, som vi kan klistra på de föraktliga egenskaper vi önskar när drevet går, eller om jag har andra skäl.

Jag kan inte förstå vad Aftonbladet vill uppnå med att starta om drevet mot honom och dessutom nu, när det gått nästan ett år sen förra gången. I det lilla som framkommit idag som inte bara är lösa spekulationer hittar inte jag något som motiverar att man en gång till slår sönder hans tillvaro. Vad är det man önskar uppnå?

Sven Otto Littorin må ha varit en central makthavare, men först och främst är han en människa. Han har redan trätt tillbaka. Om det är hämnd eller upprättelse för att man inte riktigt lyckades nita honom förra året som AB är ute efter så undrar man ju hur tidningens ledning är funtad. Jag lärde mig i mycket unga år att man inte slår på den som redan ligger. Om det är en ny stor story att vinna striden om agendan med under Almedalen, så har man fastnat i sin egen tidnings endimensionella och vinklingsorienterade världsbild.

Sven Otto Littorin är inte en pappfigur, han är inte ett monster, han är inte en sexualdåre. Han är en man med fel och brister som många av oss. Han är knappast ensam om att ha sexchattat med främlingar av ensamhet, nyfikenhet eller spänningsbehov? Men ordet sex är ett så bra litet ord för att få fart på ett jordskred av känslor hos folk. Ett riktigt kvällstidningsord. När man läser Emanuel Karlsten idag som till och med är en av många kritiker mot Aftonbladets publicering så undrar man ju var proportionerna är:

Verkligen? Är det ett högriskbeteende att sexchatta? Ens när det är med människor som vill en illa? Moraliskt förkastligt, sure. Äckligt beteende, visst. Men högriskbeteende?

Så nu vet ni: sexchattande är inte bara moraliskt förkastligt, det är äckligt också. Pappfigurer som sagt. Pappfigurer i vitt och svart. Antingen är man en hedersknyffel eller ett svin. Antingen sover man med händerna på täcket eller så vältrar man sig i synd.

Medier och sociala medier har fört mycket gott med sig. Det har fört oss människor närmare varandra på många sätt. Men om vi tillåter drevmentaliteten att ta överhanden och slutar se människorna bakom pappfigurerna, då för de oss bara isär.