Älskade morgontidning

Det finns en ny blogg som jag precis börjat följa – Älskade löpsedel. Varje dag fotograferar Paulina Söderlund kvällstidningarnas löpsedlar och funderar över vilken som hon helst vill köpa. Den klassiska frågan från Tage Danielsson ekar i huvudet: ”Aftonbladet eller Expressen?”

Nu var det ju inte dem jag skulle skriva om utan våra två stora nationella morgontidningar. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Jag har en stark relation till båda dessa tidningar som går tillbaka enda till mitt föräldrahem. Pappa bytte hela tiden mellan dessa två. Det blev till slut ett skämt i familjen att så fort det kom ett erbjudande om fria månader från den ena tidning så sa pappa upp prenumerationen på den andra.

Jag har sålt både DN och SvD på söndagarna. När jag flyttade hemifrån så ärvde jag pappas metod att hoppa mellan dem beroende på vem som gav den bästa rabatten. Senare startade jag ett företag och fick anställda, då var det självklart att prenumerera på båda tidningarna till fikarummet. Nu har jag helt slutat läsa papperstidningar, men jag köpte länge DN på helgerna för korsorden. Svenskans korsord är snäppet svårare så när DN:s blev för enkla bytte jag tidning.

Som ni ser har jag inte knutit an till någon av dessa drakar känslomässigt eller ideologiskt. Däremot har jag på senare år när jag främst läst dem på nätet blivit alltmer förtjust i SvD. Jag tycker att DN bara har blivit sämre och sämre ur en journalistisk bemärkelse samtidigt som de inte haft en vettig strategi för nätupplagan.

Naturligtvis spelar DN:s behandling av internet, informationspolitik, Piratpartiet och liknande in. Jag har ju skrivit av mig ilskan över nyhetsvärdering och vinklar på dessa områden ett flertal gånger.

Stängt för eftertanke
Stängt för eftertanke

Idag kan man göra en jämförelse mellan de två som verkligen sätter fingret på skillnaden. Det handlar om deras behandling av Piratbyråns nedläggning. Piratbyrån läggs enligt grundarna ner för att all verksamhet flyttat ut i nya konstellationer och för att formen har spelat ut sin roll. Läs gärna Rasmus Fleischers och Marcin de Kaminskis egna ord.

I DN tas frågan upp på ledarplats (än så länge bara i papperstidningen, där ju internetrelaterat material gör sig bäst) Journalisten Niclas Ericsson skriver där (finns på nätet här):

Pirater utan vind

Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.

Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.

Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.

Jag skulle nu kunna välja att lägga energi på att bemöta hans småaktiga retorik eller leta efter alla de felaktiga påståendena som han grundar det på. Men det är mycket lättare för mig att peka på Svd:s behandling av samma fråga. Den välrenommerade och kunnige Anders Mildner skriver på sin blogg den genomtänkta text om Piratbyrån som fenomenet är värt.

Frågor är som mest intressanta när vi inte vet svaren. Den fildelningsdiskussion som inleddes för tio år sedan var ett bra exempel på detta.
Under en kort men intensiv period gjorde Piratbyrån det möjligt att slänga in en intellektuell kulturdebatt på platser där den sällan syns. Plötsligt fanns det utrymme för spånande samtal om kulturförändringar i morgonsoffor, på debattsidor och – faktiskt också ibland – på nyhetsplats.
Anledningen var att Piratbyrån presenterade tankar som, oavsett vad folk tyckte om dem, var nydanande och så i samklang med sin tid att de var omöjliga att vifta bort.

Det blir nog bara Svenskan i fortsättningen.