Skrivbordsmatadorernas seger

Dumheter, lögner, blå dunster och trams.

Att SJ haft problem sen dag ett som bolag är inte en hemlighet. De blev sittande med svarte petter i form av usel ekonomi och gamla tåg. Inte en lätt situation.
Men jag tycker nog att det allra svåraste problemet för SJ är att de har lite för många dumsnutar i ledande ställning.

För hur kommer man på idén att skapa ett nästan lottoliknande system för biljettköp? Där inte ens logiken att beställa tidigt är en garanti för lägsta pris? Där det kan kosta mer än hela biljettpriset att se till att resan går att omboka eller avbeställa?

När man sen får de fullständigt logiska problemet att lottopriser innebär uppköp av billiga biljetter för försäljning på svarta marknaden, så hur löser man det? Inser man att man inte tänkte färdigt?

Nej inte SJ inte, istället kommer man på den ”briljanta” idén att göra biljetterna personliga och kräva folk på legitimation så att de kan bevisa att de är ägare av biljetten. Hur tänkte de där egentligen?

Om tågen är så slitna och undermåliga att man mest hela tiden kommer försent med en halvtimme här och en timme där, hur löser man det? Fixar man till maskinparken?

Nej inte SJ inte, de tycker det är en bättre idé att spotta kunderna i ansiktet. Bättre att låta de som kommer springande från en taxi som hamnat i trafikstockning få stå i en halvminut på perrongen svärande över att dörrarna är låsta, medvetna om att de skulle hunnit öppna dörrarna, kliva på och stänga efter sig utan problem.

Om servicenivån är låg, för att man sparat på personal, hur löser man det? Ökar man på personalstyrkan till något mer rimligt?

Nej inte SJ inte, de tar bort möjligheten att köpa biljett på tåget istället, för det är ju inte service alls, no siree! Motiveringen att det är fråga om en procent av biljettköpen är rätt lam, då borde det inte vara ett problem att behålla möjligheten.

Om SJ vill ha några tips:

  • Förklara för er huvudägare, farbror staten, att det inte går att köra tjugo år gamla tåg i tvåhundrafemtio knyck månad ut och månad in utan att skit händer.
  • Sluta pissa på era kunder, det är de som betalar er verksamhet. Får ni komma en halvtimme försent, så får kunderna komma i sista sekunden utan att bli utelåsta.
  • Öka servicenivån genom att se till att det finns personal på tågen, det är en bättre idé än att efterapa lokaltrafikens kontrollantsystem.
  • Inse att alla era beställningssystem suger kladdig flodhäströv och inte kan ersätta människor. Framför allt inte för de som har problem med syn, hörsel eller motorisk förmåga — eller som helt enkelt inte har råd med det senaste inom IT och Telekom.
  • Avskaffa lottosystemet för biljettpriser, sluta i gengäld med personliga biljetter och slentrianmässiga legitimationskrav.

SJ är ett av de mest prima exemplen på kundfientliga företag, inte ensamma nej, men inte desto mindre fascinerande i sin arrogans. Några skrivbordsmatadorer sitter och kläcker idéer om hur företaget skall se ut som om de gör något åt skälen till sitt dåliga rykte. Men som alla skrivbordsmatadorer som inte själva är ute i verksamheten och själva tar reda på om deras idéer funkar, så är idéerna inte precis rakbladsvassa.

Tror ni att ni kommer gå bättre som företag SJ, när kunderna inser att ni inte gillar dem?

Vädjar till BBB om nåd…

Karl Sigfrids uppmaning mejlade jag BBB idag. Det blir spännande att se vad de svarar.

Jag skrev en egen version av Karl Sigfrids text med ett direktare tilltal. Den finns här nedan för er som vill använda den för era mejl: Just det, sätt igång att mejla nu!

Vi kan med lagliga medel göra IPRED tandlös. Poängen är dessutom att om de flesta ISP:erna följer Bahnhof, AllTele m fl i spåren, så kan det knappast anses rättsäkert att använda IPRED mot endast de som har en ISP som sparar uppgifter om IP-nummertilldelning.

Så här löd mitt mejl:

>Hej,

>Som kund hos er vill att ni framöver låter bli att lagra uppgifter om vilken IP-adress som jag och min familj blir tilldelad. Enligt lag behöver inte uppgifterna lagras. Andra internetleverantörer har redan beslutat att upphöra med lagringen.
>
>När ni lagrar mina IP-uppgifter kan jag inte använda ett öppet trådlöst nätverk utan att utsätta mig för risken att få min identitet utlämnad till upphovsrättsinnehavare, eftersom jag inte kan kontrollera om andra gör sig skyldiga till olagliga upp- eller nedladdningar genom mitt abonnemang.
>
>Kravbrev och eventuella rättsprocesser från upphovsrättsinnehavare skulle vara en stor olägenhet även för mig som inte gör något olagligt.
>
>Som kund anser jag mig ha rätt att begära av er att ni vidtar lagliga åtgärder för att skydda era kunders rätt till privat kommunikation.
>
>/Göran Widham

En boomerang kommer tillbaka och nitar min plånbok

Boomerang Solutions har skickat mig en räkning. De är en tjänst för att lägga borttappade nycklar på postlådan, märka datorer och telefoner med en metallbricka som identifierar dem och liknande.

I ett svagt ögonblick trodde jag att jag skulle ha nytta av en sådan tjänst, och tänkte jag kunde prova under ett år. I praktiken har jag eldat för kråkorna eftersom metallbrickor och nyckelringar ligger ouppackade. Att det blivit så beror på tre saker:

+ Att mina nycklar indirekt hade en sådan tjänst, eftersom de sitter på samma knippa som föräldrakooperativets.
+ Att jag inte skulle ha tid att vänta på att någon vänlig skäl postar nycklarna innan det är dags att byta lås på kontoret — till en kostnad av 7000 spänn.
+ Att jag kraftigt betvivlar värdet av en fet jävla metallbricka på min dator eller telefon, då det är det första som ryker om någon vill behålla dem och då en lapp med ett telefonnummer i annat fall är minst lika effektivt. Var det är tänkt att jag skall sätta en bricka tjock som en femtioöring på en modern telefon, kamera eller laptop och få den att sitta kvar är dessutom något jag inte har ett bra svar på.

Så de blev liggande i sina påsar, och redan en månad efter beställning bestämde jag mig för att det skulle förbli så. Jag borde omedelbart ha skrivit och sagt upp, men dödsfall, jobb och familj kom emellan.

Under hösten ringer en av deras säljare och frågar om jag är nöjd med tjänsten och vill förlänga/utöka den. Jag förklarar självklart att jag inte är intresserad, men att det är bra att han ringer eftersom jag då kan passa på att säga upp tjänsten. Han beklagar att jag inte vill ha den, men skall ordna uppsägningen. Sen hör jag inget mer: inga papper eller annat, inga telefonsamtal — jag anser saken utagerad.

Döm om min förvåning när nästa faktura dyker upp. Nå, fel tänker jag, jag får ringa dem. Men än en gång finns det annat som har högre prioritet, så det blir liggande. En månad senare kommer påminnelsen och nu inser jag att jag måste hantera det pronto.

Så jag kontaktar Boomerang Solutions och förklarar att jag faktiskt sagt upp abonnemanget, och därför inte skall ha några påminnelser. Som svar får jag att jag måste betala, eftersom uppsägning skall ske skriftligen. Så gott som ordagrant får jag veta att det inte spelar någon roll vad som sagts på telefon eftersom skriftlig uppsägning inte inkommit och perioden påbörjats.

Det visar sig att Boomerang i sin tur avtalat tjänsten med Securitas, så betalar inte jag får de sitta emellan — och det vill de inte. Så långt kan jag förstå, men för mig som kund så borde det vara självklart att jag kan lita på besked från deras representant och räkna med att saker och ting som avtalats faktiskt sker. Missar de, så borde de väl själva ta kostnaden?

De är villiga att ”kompensera mig framåt”, det vill säga förlänga abonnemanget ytterligare till reducerad/utan kostnad. Poängen var ju att jag inte vill ha abonnemanget, så varför skulle jag vilja förlänga det mer? Och kostnaden för dem är väl densamma om de tar smällen nu, eller om de bjuder mig på nästa period?

Jag får konstatera att Boomerang Solutions AB i Göteborg förlorat en kund för all framtid, och att jag inte kan rekommendera dem till någon annan. Skulle jag vara Sverker på Plus, skulle jag kasta deras brickor i soptunnan. Det krävs inga namnunderskrifter för att KÖPA tjänsten, så varför skall det behövas för att avsluta den?