Internet behöver räddas

Fredag förmiddag i Almedalen: den rödgröna alliansen har samlats runt ett kulturutspel. Det handlar om en miljard och sju punkter för svenskt kulturliv.

  • Satsning på digitalisering av kulturarkiv, bland annat.
  • Gratis inträde till museer och spridning av samlingar.
  • Barnkulturlyft med en nationell scen för barn- och ungdomsteater.
  • Läsfrämjande insatser till läsovana.
  • Nytt populärkulturscentrum för utställningar om film, musik, dataspel och serietecknande.
  • Satsning på svensk film med inriktning på ett nytt filmavtal 2012.
  • Jobb och utveckling för kulturskaparna, med fler jobb inom kultursektorn.

Jag kan inte låta bli att notera att internet lyser med sin frånvaro. Däremot går Maria Wetterstrand ut på presskonferensen och säger:

– Digitaliseringen är också ett bra verktyg för att upphovsrättsinnehavare får betalt för vad de skapar.

En modern kulturpolitik kan inte bygga på att försvara gamla branschintressen och satsa på traditionella kulturbärare. En modern kulturpolitik måste bejaka den revolution som digital lagring, produktion och distribution av kultur innebär.

Politikernas 1900-tals lösningar på nutidens problem riskerar döda internet. Internet behöver räddas.

Smile29 antaget

Smile29 denna osmakliga och infama deklaration som kopplar våra sökningar till datalagringsdirektivet har precis uppnått 369 underskrifter. Det betyder att det nu automatisk antagits såsom varande europaparlamentets mening att våra sökningar skall lagras.

Direktiv kan skapas av vem som helst, och om de uppnår en majoritet av underskrifter så antas de automatiskt. Det leder inte till några omedelbara konsekvenser, men det innebär att det anses vara parlamentets mening och ger till exempel kommissionen nerförsbacke om de vill komma med förslag som ligger i linje med deklarationen.

Smile29 har understötts av en välplanerad och påkostad kampanj som undvikit att tydligt uttala att det är datalagringsdirektivet det handlar om. Istället har man, som vanligt, inriktat sig på barnpornografi et. al. och varit noggrann med att spela på parlamentarikernas känslor och den allmänna aversionen mot allt som har med frågan att göra. Med så stora resurser som det här handlar om, och med tanke på att sökningar efter barnpornografi på Google med flera i stort sett bara leder till politiska inlägg och organisationer som behandlar sådana frågor, så är det inte utan att man undrar vad mer som ligger bakom — och vem?

Rick i PPs pressmeddelande:

— Kampanjen har varit medvetet utformad för att bara spela an på känslor, och har medvetet dolt avsikten att registrera alla sökningar som görs på nätet, säger Falkvinge. Detta har varit dolt i siffror och beteckningar som bara insatta känner igen. En välfinansierad kampanj har misslett europaparlamentariker till att skriva på för att kränka sina väljares fundamentala rättigheter. Man måste fråga sig vem som ligger bakom detta.

Leder den här deklarationen till några som helst konkreta direktiv, så har vi sålt bort vår rätt att söka efter vad vi vill på nätet utan att övervakas. Hur våra sökningar utformas kommer i sådana fall att kunna ses av våra myndigheter, med allt vad det innebär för kunskapsinhämtande, kommunikation, fri åsiktbildning och politisk diskussion. Det här kan bli ett dråpslag mot nätet som demokratiskt och kunskapsmässigt verktyg.

Nu gäller det att se till att våra politiker helt och hållet förstår att det här inte kommer att få passera. Vi kan börja med Alf Svensson som är en av undertecknarna. Kan vi inte övertyga politikerna återstår bara att bygga om nätet – kod är lag.

Integrationspolitik i landet lagom

Svensk invandringspolitik är ett svart kapitel i bemärkelsen att vi inte vet vilket ben vi står på. Till det yttre vill vi verka duktiga, öppna, progressiva och ansvarstagande. I det inre klyver vi paragrafer och vet inte om vi kanske egentligen vill mota alla vid gränsen, om vi vill ta emot dem utan att ställa motkrav, eller ens vilka vi vill ta emot. Resultatet är ett sammelsurium av motsägelser.

Integration
indefinition, utdefinition, segregation och en jävla massa ägg

Det är lätt att konstatera att multikulturalism i sig inte är farligt för ekonomin, problemet ligger snarare i integration eller segregation. Integration är inte detsamma som att förbjuda minareter, inte heller handlar det om att byta ut mångfald mot enfald. Det handlar om att låta alla bli en del av vårt land, låta dem vara med att forma det — men samtidigt tydligt visa vad som gäller och inte är förhandlingsbart.

Det som kan göra situationen problematisk är tvehågsenhet, rädsla, mesighet och byråkrati. Om vi visste att alla som kom hit snabbt skulle och kunde ta ansvar för sig själva på den svenska arbetsmarknaden, ja till och med bredda arbetsmarknaden med nyföretagsamhet, skulle vi lätt kunna öppna våra gränser helt och ändå vinna ekonomiskt på affären. Integration är dessutom ett mycket mindre problem när infödd och invandrare jobbar sida vid sida, när kvartersbutiken drivs av någon som har ett annat språk som modersmål, eller när ungarnas kompisar representerar flera kulturer. Det är svårt att hata den man delar sin vardag med, och tolerans är det naturliga förhållningssättet när allt annat helt enkelt blir för svårt att bära.

Hindren är i mångt och mycket våra egna regler och vår egen attityd som hindrar folk att börja arbeta. Dels handlar det om regler för arbetstillstånd som inte sällan skapar flera år av tvingad sysslolöshet. Dels handlar det om den nedärvda oviljan att anställa den som är svag i språket eller har ett udda namn och andra vanor, och svårigheterna att starta egna företag utan att gå på den byråkratiska pumpen.

Strangers of strangers
Strangers of strangers

Sverige har alltid haft invandring, och mycket av vår rikedom har vi våra invandrare att tacka för. Skillnaden idag är att invandrarna inte bara är tyskar, flamländare, engelsmän, skottar eller fransoser – utan i större utsträckning kommer från länder utanför Europa. Det är på många sätt ett skenproblem, eftersom en tysk eller flamländare var oss lika främmande på sjuttonhundratalet som en person från Gambia eller Irak är idag. Det är med andra ord inte invandrarna själva som är det primära problemet, utan det är våra attityder till dem, och vårt samhälles förmåga att ta dem till oss som är den stora stötestenen. Men är det inte dags snart att sluta vara rädda för vår egen skugga?

Affisch för minaretförbud
Affisch för minaretförbud i Schweiz

Vi behöver reda ut för oss själva vilka saker vi anser ingår i den personliga och kulturella friheten, och som vi därför skall akta oss noga för att lägga oss i. Vi skall inte lägga oss i om någon frivilligt bär slöja annat än när det är ett hinder för det civila samhällets funktion. Vi skall inte lägga oss i om icke-kristna vill ha sina egna religiösa samfund och de lokaliteter som tillhör. I vårt land får såväl kyrkor och tempel, som moskéer och synagogor plats. På samma sätt måste vi våga klargöra vilka krav vi faktiskt både kan, vill och bör ställa. Allt för att fortsätta vara ett öppet samhälle där alla kan känna sig hemma och välkomna. Det finns inget egenvärde i kravlöshet, medan empati däremot är oerhört värdefullt, till och med ovärderligt.

Den enda orsaken att vara rädd för invandringen är om vi själva saknar kulturellt självförtroende.