Det var en gång för längesedan en liten kreatör, som bodde i en liten lägenhet i en större stad med sin man distributören. Hon skapade sina verk och han sålde dem till alla som var intresserade. De var inte värst rika, men levde ett ganska gott liv, eller det tyckte i alla fall kreatören.

Hennes man däremot var inte riktigt nöjd. Han var rätt stingslig och svartsjuk av sig, och det irriterade honom väldigt att andra distributörer kopierade och sålde hans hustrus verk. Han klagade för henne och sa att de snart skulle stå på ruinens brant om det fick fortsätta.

Kreatören, som inte riktigt hade koll på siffrorna, oroade sig över sin mans ord, och frågade honom vad de skulle göra? Mannen svarade från hallen där han klädde upp sig i smoking och fluga, han sa att det tål att tänkas på.

Hon undrade lite över att han sprayade på den dyra after-shave som var hans favorit, men han hade ju förklarat för henne hur viktigt det var att han framstod som välbärgad när han mötte deras gemensamma kunder. Överhuvudtaget rörde han sig i finare och mer välbärgade kretsar än henne själv, men hon antog att det var nödvändigt även om det kostade — för så hade han ju sagt flera gånger. Hon gick in i köket för att äta sin havregrynsgröt för tredje dagen i rad, ropade på sin man och frågade om han också ville ha lite. Han svarade att han inte hade tid, utan skulle äta något litet när han jobbade.

Den kvällen kom han hem och luktade dyrt vin, cigarrök och god mat. Han tog av sig kläderna och hängde dem på vädring, medan hans hustru stod och undrade var han varit. Han gnuggade kragen på sin sidenskjorta i kallt vatten under kranen, för att få bort vad som såg ut som en röd såsfläck. Medan han stod där och gnuggade ropade han henne till sig och sa att hon minsann fick följa med dagen därpå när han skulle till marknaden. Han ville visa upp henne, sa han, och sa också att det skulle förbättra deras försäljning.

På natten, när hon smög upp för att gå på toaletten, så råkade hon snubbla på hans väska. Ur väskan föll några manuskript hon inte kände igen, de var någon annans. Hon kände hur hon började svettas, var han på väg att lämna henne för någon annan?

På morgonen la hon manuskripten framför honom, och satte sig ner vid köksbordet. Han ställde ner espressokoppen och blängde på henne. ”Gräver du i mina saker?”, frågade han strängt. Hon förklarade att de ramlat ur hans väska, och sa att om någon borde vara arg, så var det väl hon? Hans blick blev mild och medlidsam, ”vad du oroar dig” sa han. Det är bara några manuskript jag kommit över, de ger mig mer pengar i försäljning och gör vår tillvaro tryggare. Hon svalde, men nickade. Han tittade på henne under några långa ögonblick, och sa sedan att nu fick de skynda sig så att de inte kom sent till marknaden.

Den dagen hände något märkligt. För när kreatören stod där med sina manuskript, kom en fin herre fram och började bläddra. Han läste och skrattade gott, skakade kreatörens hand och sa att han var imponerad. ”Mitt namn är borgmästare Folkesson” sa han, ”och om det är något en talang som du behöver, så skall du inte vara rädd att fråga.”

Kreatören neg och tackade, och tackade igen när borgmästaren plockade åt sig och betalade ett antal av hennes verk. Borgmästaren blinkade med ena ögat och gick vidare.

När hennes man kom tillbaka från den lunch han tagit medan hon stod där, så berättade hon om den vänlige borgmästaren. Han stirrade på henne med stigande förvåning och ilska. ”IDIOT!”, sa han, ”han erbjöd sig att hjälpa dig, och det enda du kan göra är att säga tack!”.

”Nu är det du som söker upp borgmästaren och ber honom se till att inte andra kan kopiera dina manus ostraffat!”, sa han. Han pekade med hela handen och den stackars kreatören svalde och gick iväg för att leta efter borgmästaren.

Hon hittade borgmästaren på uteserveringen till stadens konditori, och förklarade osäkert att hennes man skickat henne och vilket hennes ärende var. Borgmästaren rynkade pannan, men sa att det nog skulle gå att ordna. Därefter kom det sig att det fanns poliser på marknaden inte bara för att fånga tjuvar, utan för att se till att de som sålde verk faktiskt gjorde det för kreatörens räkning.

Kreatörens liv blev faktiskt bättre, för när inte andra sålde hennes verk utan att betala henne så kom mer pengar in i familjen. Hon bytte ut havregrynsgröten mot mannagrynsgröt med mjölk, och hennes man köpte en dyr vargpäls och nya glänsande manschettknappar. Fast hennes man var ändå inte helt nöjd, han sa att det nog var bra att de andra inte längre kunde sälja deras manuskript, men att han sett hur de som köpt manuskripten kopierade varandras. Hur skulle det gå menade han, om de inte kunde sälja sina manuskript därför att folk skrev av? Kreatören sa att hon var glad att så många kunde läsa henne, även de som inte hade råd att köpa själva. ”IDIOT!”, sa hennes man, ”har de inte råd att köpa, så får de väl låta bli att läsa. Det går inte att sälja på en marknad utan att det råder brist. Vi måste ha ensamrätt, helst flera års ensamrätt, då säljer vi mer och du behöver inte jobba så mycket.”

Än en gång skickade han iväg hustrun att prata med borgmästaren, och än en gång hittade hon borgmästaren sittande på uteserveringen. ”Vad är det nu du vill?” sa borgmästare Folkesson lite irriterad över störningen. Kreatören förklarade sitt ärende, och vad hennes man sagt om försäljning och brist. Borgmästaren fick något nästan plågat i blicken, men sa till slut: ”Nå, du får som du vill, vi får hoppas att du får inspiration att skapa mer av dina privilegier.”

Det blev nu ännu rikare och bättre hemma, kreatören åt nu bröd till sin gröt och kunde unna sig varm choklad och en bulle då och då. Maken hennes skaffade en fin droska, som han sa ”för att lättare kunna åka omkring och bevaka deras intressen”, han anställde dessutom några säljare och ett par lite obehagligt stela figurer som skulle kontrollera att ingen överträdde deras rättigheter. Plötsligt kom han hem med flyttgubbar och sa att nu skulle de äntligen få det större, för han hade minsann hittat ett litet hus att bo i.

En dag något senare satt mannen vid frukostbordet med sin specialimporterade espresso och klagade. ”Vad händer mig om du går bort min kära hustru? Då kommer jag att hamna på fattighuset. Du måste prata med borgmästaren igen, och se till att dina rättigheter gäller även om du dör. Du vill väl inte lämna familjen på ruinens brant?”

Kreatören tittade på honom och sa, ”Jag vet inte, har vi inte bett om tillräckligt nu?” Det oroade henne att det inte tycktes finnas någon hejd på makens orosmoln. En av hennes köpare hade till och med klagat på maken när de talades vid på gatan, och påstod att han tog alldeles för bra betalt. Hon hade inte riktigt förstått vad han menade, eftersom det aldrig tycktes finnas tillräckligt med pengar hemma.

”Nu är du dum”, sa mannen, ”det är klart att du skall prata med honom, så att du tryggar din inkomst och din familjs försörjning.” Hon tittade klentroget på honom, och han sa ”nå, prata några ord om att du oroar dig för din familj, så sköter jag resten…”

Kreatören släpade på stegen, men gick ändå till stadshuset och frågade efter borgmästaren. Hon visades in på kontoret, där en stressad borgmästare tog en paus i arbetet och tittade upp. ”Jag oroar mig för min familj”, sa den stackars kreatören. ”Vad händer med dem om jag inte längre finns här?” Borgmästaren tittade på henne och sa, ”Jag måste fundera över det här, och har inte tid just nu, vi får prata mer senare.”

Kreatören gick hem och berättade oroligt för maken om borgmästarens ovilja, men han så nöjd ut. ”Oroa dig inte för det, det ordnar jag”

Mycket riktigt så annonserades det ut att kreatörernas verk nu skulle vara skyddade även efter deras livstid, ”för familjernas skull.” Av någon anledning stördes kreatören över formuleringen, och än mer över att borgmästaren och hennes make hälsade så hjärtligt på varandra — som om de var bästa vänner. Hennes man skaffade mer dyra kläder, och borgmästaren skaffade sig en ny käpp med ädelstensbeslagen knopp. Själv märkte hon inte mycket skillnad mot tidigare, även om de flyttat till större igen.

En tid senare såg hennes make ut som hon ätit en citron. Han var arg som ett bi. Han visste berätta att studenterna i staden kommit på ett sätt att kopiera hennes manus i stor upplaga, och gav ut gratis kopior till alla sina vänner och bekanta. Han hade inte klart för sig exakt vem som stod bakom, och borgmästaren hade slagit ut med händerna och sagt att polisen redan hade för mycket att göra.

Han sa till sin stackars kreatör att gå till borgmästaren och till tidningen och klaga över situationen. Om borgmästaren själv inte kunde klara av situationen, så ville maken åtminstone att borgmästare lät honom göra det själv. Så blev det, och så gjorde han, och kreatören blev alltmer sorgsen och fundersam. Hennes man verkade inte längre så intresserad av hennes manuskript. Nog för att han såg till att hon kunde skriva och att hon fick det material hon behövde, men han verkade mer intresserad av att jaga studenter än att lyssna på henne och hjälpa henne i sitt arbete. Maken klädde sig allt rikare, och hade allt fler anställda. Han tillbringade knappt någon tid med henne numera — och det kändes ensamt över frukostgröten. Hon unnade sig i alla fall lite nypressad apelsinjuice då och då, för lite mer pengar hade de i alla fall trots den nu olagliga kopieringen. De hade nu flyttat till en stor paradvilla, med taggtrådsstaket och vakter vid grinden, kreatören kände sig inte riktigt hemma — hon antog att så känd som hon nu var, så skulle man bo så här. Fast marmor och guld stämde illa överens med hennes slitna klänning och trasiga skor.

Det som störde henne ännu mer, var att maken hade sagt till henne att hon inte längre fick ge bort manus utan att fråga honom. När hon protesterat, så hade han lagt fram ett av alla papper hon skrivit på. Där stod det att han hade rätt att bestämma över verken. Inte heller fick vem som helst ge ut manus, oavsett vad, eftersom maken skaffat sig alltmer makt över vem som kunde sälja vad och hur.

Till slut gick maken till borgmästaren själv och sa att folk minsann skulle vara tvungna att köpa av honom. Han visade upp ett brev han fått kreatören att skriva på. Ett brev som klagade över hur svårt de hade det och hur det krävdes att de fick borgmästarens stöd. Borgmästaren kallade kreatören till sig, och frågade hur det egentligen var meningen att han skulle tolka det här.

Kreatören förklarade vad hennes make sagt till honom, men hon var väldigt obekväm. Borgmästaren satt med armbågarna på armstöden till sin stora fåtölj, fingertopparna ihop under hakan, och begrundade kreatörens ord. Han påpekade att folket i staden kommit med protestlistor över att de knappt ej fick läsa, sjunga eller titta på konst längre, för att hennes make nallat till sig allt som inte var fastspikat och kunde säljas. Deras hade varit ett gott samarbete, men nu började det hetta till.

Kreatören ryckte på axlarna, och sa att hon egentligen bara ville skapa, och att hon inte visste om hon borde känna sig lyckligare nu eller inte. Borgmästaren log mot henne och sa till henne att gå hem, så skulle nog allt bli bra till slut…

–

Det var en gång en liten kreatör som för länge sedan bodde i en liten lägenhet i en större stad tillsammans med sin make den pensionerade distributören. Hon skapade sina verk och sålde dem till alla som var intresserade. De var inte värst rika, men levde ett ganska gott liv, eller det tyckte i alla fall kreatören. Pälsarna, manschettknapparna och de dyra möblerna hade gått på auktion, liksom huset — studenterna som kopierat hennes verk hjälpte henne numera att nå sina köpare. De kom också med förslag hur hennes manus skulle kunna bli ännu bättre, och skrev sina egna inspirerade av hennes arbete. Det var väl inte så mycket pengar per försäljning längre, men det räckte när inga pälsar, droskor, spioner, hus och juveler skulle betalas. De satt vid frukostbordet och åt sina ägg, drack sin juice och njöt av det nybakta brödet, det nybryggda kaffet och den goda osten. Det var roligt att skapa igen, och en fantastisk känsla att hjälpa nästa generation kreatörer att hitta sin röst.

För ett drygt decennium sedan, fick jag en livslektion det tog ett par år att smälta. Fram till dess hade jag nog varit väl naiv om hur Sverige fungerade egentligen.

Jag var då offentliganställd med arbetskamrater jag uppskattade och fortfarande anser överlag försökte bete sig schysst och hade hjärtat på rätta stället. I mitt jobb träffade jag många olika människor som drabbats av krisens nittiotal, och försökte hjälpa till så gott jag kunde.

Jag träffade en del som utan vidare kan ses som rättshaverister. Med det menar jag människor som inte ser sin egen del i den situation de befinner sig i, utan agerar ut mot alla de upplever som auktoritetspersoner utifrån någon slags övertygelse om att de blir negativt särbehandlade eller på annat sätt förtryckta. Framför allt minns jag en person väldigt tydligt, eftersom den personen lyckade få en ung tjej jag var arbetsledare för att vägra gå in och göra sitt jobb. Hon kom bokstavligen till mig i tårar, eftersom killen ifråga angrep henne personligen när hon inget annat gjort än det bästa hon kunde.

Nå jag skall inte gå in djupare i vem det var frågan om, eftersom det väldigt lätt kan bli så mycket information att någon pekas ut personligen. Vilket faktiskt indirekt har att göra med varför jag skriver det här.

Att man är paranoid betyder inte att man har fel

Det var nämligen så att det snabbt drogs samman en liten ”pow-wow” för att hantera den akuta krissituationen — gott så.
Under detta minimöte, satt en person med som var auktoriserad att titta i diverse databaser för att få bakgrundsinformation om vårt ”problembarn” — gott så också.

Det som däremot inte var gott, var att den här personen med auktoritet att se sekretessbelagt material var lite väl ovarsam med vad han hittade. Strängt taget var det bara en eller två andra på hela vår avdelning som hade tillgång till samma material, och ingen annan hade rätt att få ta del av detta material. Det är naturligtvis en avvägningsfråga, viss generell information kunde vara nödvändig för att vi skulle kunna göra vårt jobb — men överlag skulle det vara vattentäta skott mellan oss och den informationen.

Så blev det nu inte, eftersom personen som hade tillgång till informationen var lite väl lösmynt. Inte bara lösmynt heller, eftersom han direkt vände skärmen mot mig och flera andra och visade oss detaljer vi inte hade rätt att se. Illa nog när han vände den mot mig som arbetsledare, värre när det fanns ett halvdussin andra i rummet — några av dem utan någon som helst direktkontakt med personen i fråga. Behöver jag säga att det spekulerades en del om vårt problembarn på kafferaster och i rökrum efter det?

Själv upplevde jag hela situationen som olustig, men ”drabbades” inte av insikten direkt. Troligen därför att jag var mer direkt inbegripen i att faktiskt försöka hantera det direkta problemet. Däremot började det krypa i mig när jag första gången hörde om det hela i fikarummet, där hade det inte att göra. En sak jag insåg, till skillnad från många andra, var att jag själv inte är guds bästa barn och att det i ett annat sammanhang i en verklighet med lite andra förutsättningar kunnat vara mig det spekulerades om.

Inte konspiration snarare nonchalans

För att nu komma till någon slags poäng, så var det ingen i sammanhanget som egentligen var konspirativ, elak, ond eller på något sätt ville sätta sig på någon annan. De flesta var mycket samvetsgranna och försökte följa lagar och regler så gott det gick. Trots det, och trots en del samtal med chefer om det hela, trots chefernas upprördhet att reglerna tänjts på det sättet – för att inte säga nonchalerats helt – så hände absolut ingenting. Personen som så totalt nonchalerat en annan människas integritet fick inte ens en smäll över fingrarna.

För mig tog det lite tid att smälta och dra växlar på händelsen. Det som så småningom växte fram var en känsla av att det var som en bild av det svenska samhället. Jag mindes plötslig andra situationer med parallellt innehåll, även om dessa inte varit lika tydliga. Jag såg plötsligt mönster som jag tidigare bara varit vagt medveten om.

Det är inte så att någon sitter som en ond konspiratör i någon dålig agentfilm och smider planer på att överta landet. Inte heller önskar sig någon majoritet, eller ens större minoritet, av samhällets funktionärer att få gotta sig i makten över sina medmänniskor, titta över axeln in i deras privatliv, eller på något annat sätt göra det vi förknippar med polisstaten eller diktaturen. Likväl trampas det friskt på människors integritet, självständighet och friheter, helt enkelt för att vi byggt upp system som tillåter detta. Vi har överlämnat våra liv i farbror statens händer, vi har överlämnat våra beslut till auktoriteter, i landet lagom är det fult att vara kritisk eller misstänksam mot myndigheter och beslutsfattare – då är man rättshaverist – som om önskan att få vara ifred och fatta sina egna beslut vore något sjukligt.

Systemfel

Det genomsyrar hela vårat samhälle. Vi har en grundlag som i praktiken är vackra ord på papper, där fram till alldeles nyligen domstolarna knappt ens kunde ifrågasätta nya lagar utifrån grundlagens ram — och där gudarna vet om det kommer ske ens när det så kallade uppenbarhetsrekvisitet nu är borttaget.

Detta i ett samhälle där alldeles för många tyckare och lagstiftare tycks vara blinda inför skillnaden mellan nödvändiga lagar som gör att vi kan leva tillsammans, och rent moralistiska lagar där man försöker styra människors beteende oavsett om det skadar någon annan eller inte. Lagstiftare skall inte försöka styra hur människor väljer att leva sina liv, även om de kan — det är ett övergrepp på våra tankar, åsikter och önskningar.

Vi har också ett samhälle där egennyttan påverkar beslutsfattandet, ofta i det närmaste på grund av naiv dumhet, men inte desto mindre farligt. Det är korruption, även om de korrumperade inte alltid är medvetna om att de är korrupta.

Vi har ett samhälle där alldeles för många har tillgång till alldeles för detaljerad och känslig information om individerna. Vi har ett samhälle där individer utan vidare kan hamna i situationer gentemot myndigheter där man mot rättstraditionerna måste bevisa sin oskuld för att komma av kroken. Vi har en kollegialitet som gör att den som trots allt bryter mot lagar och regler gör det utan risk, så länge personen gör det från en position av auktoritet.

Det är inte diktatur, det är inte ens en polisstat – i alla fall inte ännu – men är det verkligen det vi räknar som frihet och demokrati. Det kanske snarare är det som HAX kallar demokratur.

Eller kanske är det helt enkelt repressiv demokrati…

Ett argument som försvararna av FRA är snabba att ta till, är att allt vi gör på Internet är så in i vassen bevakat redan så vad gör egentligen FRA för skillnad?

Det är naturligtvis ett nonsensargument, men det är så pass suggestivt att det ändå måste bemötas och skalas av. För naturligtvis är det så att våra ISPer, Google, Hotmail och diverse andra aktörer har potentiell tillgång till våra mail. Echelon och diverse andra säkerhetstjänster, underrättelsetjänster och annat löst folk kan dessutom i mer eller mindre mån kan se vad vi gör, vad vi läser, skriver och vem som vi skriver till.

Det är faktiskt en långt mindre fara för mig som svensk än FRAs kabelspaning.

Echelon och alla andra spioner

Det som är den stora skillnaden mellan att bli avlyssnad av Echelon snarare än FRA – eller för den delen underrättelsetjänsten i Singapore om de har någon – är att de inte är svenska.

Det kanske lät obegripligt, men det är faktiskt rätt enkelt:

Om svensk underrättelsetjänst hade avlyssnat ett samtal mellan två östtyskar i det forna DDR, så hade det inte inneburit någon större skillnad för deras möjlighet att uttrycka sig fritt. Att STASI gjorde samma sak innebar däremot ett seriöst avbräck i möjligheten till fri kommunikation. Det var inte svenska myndigheter som släpade bort östtyska dissidenter, så det svenska spionaget var farligare för DDR än för dess innevånare.

Svenska staten skall inte sitta på sådan information om sina egna medborgare. Allt enligt principen transparent stat, icke-transparenta medborgare – den enda kända principen för att i längden undvika totalitära system och korruption.

Google och deras gelikar

Google, Microsoft, Yahoo och för den delen vartenda webbhotell jag anlitar med smtp/pop3/imap-tjänst, skulle rent tekniskt kunna läsa varenda mail jag tar emot eller skickar via dem. Google, Yahoo och Microsoft skulle dessutom rent tekniskt kunna spara och bygga upp en databas innefattande en stor del av mina aktiviteter på nätet: Vad jag söker efter, vilka länkar jag väljer att följa, sajter jag besöker etcetera.

Men.

Alla dessa aktörer är TOTALT beroende av min goodwill.

Därför har alla dessa aktörer långt gående och tämligen heltäckande policys för mina privata data. Dessa kan jag i mån av intresse och ork läsa igenom och bestämma mig för ifall jag vill befatta mig med företaget eller inte.

En aktör som Google skulle göra en mycket snabb och mycket total störtdykning om de inte tog väl hand om sina användares personliga data. De skulle gå bankrutt så fort att man knappt hann förstå vad som hänt.

Samma sak kan verkligen inte sägas om svenska myndigheter.

De obefintliga påföljderna för myndigheters lagöverträdelser

Sedan Bosse Ringholm ansåg att det inte fanns någon anledning att förlänga Inga-Britt Ahlenius uppdrag på RRV – den person som var satt att granska bland annat honom själv – så har de kontrollinstanser som har att bevaka makten varit påfallande slätstrukna.

Inte ens regelrätta polisanmälningar ger någon garanti för att saker verkligen undersöks och beivras numera.

Det finns en uppenbar fara att vi medborgare inte längre anser det värt besväret att utnyttja vår rätt att påpeka fel, eftersom våra invändningar viftas bort som irriterande flugor.

Det finns en uppenbar fara för korruption och kollegial lojalitet, som gör att man håller varandra om ryggen även när det är uppenbart fel.

Det är fel, fel, fel, att kontrollerande tjänstemän tillsätts av de som skall kontrolleras.

Det är inte helt lämpligt att delar av svensk underrättelsetjänst i det närmaste fungerar som stat i staten, och varken tillhör militären eller polisen. Då blir det en politisk underrättelsetjänst i stil med IB, vilket är väldigt farligt om vi har ambitionerna att vara ett fritt och öppet samhälle. Det är direkt oroväckande ur det perspektivet att myndighetens direktör, som verkligen borde hålla sig utanför debatten, just nu är förespråkarsidans tydligaste röst.

Kontentan av ovanstående är att det värsta som kan hända är att svensk underrättelsetjänst får tillgång, direkt, indirekt eller för filtrering, till data om svenskars kommunikation, vanor, preferenser och andra privata data. Det är för svårt att utkräva ansvar, det är för dålig transparens, det är för dålig rättssäkerhet, det påverkar vår frihet för direkt, det lägger en alltför god grogrund för korruption, imperiebyggande och i slutändan demokratiskt förfall.

Jag skiter uppriktigt sagt i Echelon, inte för att det är bra, utan för att det finns värre saker på närmare håll.