Innan motstånd börjar kallas för förräderi.

HAX sammanfattar varför det inte finns något annat alternativ för oss som tror på demokrati, rättsäkerhet och individens frihet mot staten, än att rösta pirat i höst. Avslutningen är så bra att jag stjäl den rakt av:

Hur ser ett samhälle ut med en omfattande övervakning, urholkad rättssäkerhet, underminerade medborgerliga fri- och rättigheter och tydliga inslag av korporativism? Hur är det att leva i det?

Ett sådant samhälle blir, alla eventuella goda föresatser till trots, så småningom ett förtryckarsamhälle där medborgarna är rädda för staten. Kanske eller kanske inte kommer det sedan till en kritisk punkt, där människor gör uppror. Och om så sker – då kan det bli väldigt stökigt.

Det är därför vi måste säga stopp – och börja vända skutan – nu.

Vi måste göra det innan det är för sent.

Innan vi måste börja se oss oroligt om över axeln.

Innan självcensuren och tystnaden breder ut sig.

Innan någon makthavare – av maktskäl, okunskap, rädsla, dumhet, inkompetens, vidskeplighet, dogmatism, opportunism, missriktad välvilja eller något annat skäl – gör något riktigt, riktigt korkat.

Innan motstånd börjar kallas för förräderi.

Det måste ske medan vi fortfarande kan göra det under ordnade, demokratiskt godtagbara och fredliga former. Det vill säga nu.

Corporativismus Dominare

Korporativism, eller korporatism, är det system där den demokratiska processen helt eller delvis ersatts av en elitistisk teknokratisk modell med samarbete mellan fack, företagare och styrande politiker. Den blir alltmer aktuell att syna nu när privata intresseorganisationer i allt högre grad får sätta den politiska agendan.

Wikipedia:

Korporativismen har synliggjort sig tydligt inom fascistiska rörelser genom sitt motstånd mot både kapitalismens brist på en organiserande överhet som kommunismens egalitära samhällslära, och betonar istället olikhet men symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende. Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell.

Och:

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

Det här inlägget är inte en förtäckt kritik mot socialdemokratin, det kan vara ämnet för någon annan artikel. Min poäng med att ha med det andra stycket, var snarare att ha något att ta avstamp i för diskussionen. Den så kallade saltsjöbadsandan är ett svärd med två eggar, å ena sidan har det skapat en arbetsmarknad med förhållandevis små konflikter — något som fascinerat politiska bedömare från utlandet genom andra halvan av förra seklet. Den svenska modellen som den är en del av har satts upp som ett slags klassens ljus: en modell som både lett till ett starkt fack och välmående företag. Den andra eggen är att den kraftigt inskränker den del av alla fattade beslut som faktiskt avgörs i en demokratisk kontext. Sången ”Staten och Kapitalet” tar sitt avstamp just i detta, från ett vänsterperspektiv, men utan korporatismen skulle låten troligen låtit rätt annorlunda.

Saltsjöbadsandan är något som alla svenska etablerade partier i mer eller mindre grad instinktivt sluter sig till. Från vänster sluter man sig till den för att den ger facket stor makt över folks villkor och vardag, något som ses som implicit positivt. Från höger ser man till den lugna arbetsmarknaden och det politiska samförstånd som ger spelregler man kan förstå och förutsäga. Makten i ett korporatistiskt samhälle ligger inte hos individerna, utan hos företagen och facken i samarbete med en politisk elit. I sin mest extrema form har man till och med frångått allmänna val ens som symbolisk handling, och låter istället de politiska representanterna väljas av de förtag och fackliga organisationer som representerar en viss sektor. Det påminner på många sätt om de metoder för representativa val som förekommer i förment socialistiska enpartisystem. Avståndet mellan den enskilda människan och valet av representanter ökar drastiskt. Det är på många sätt en demokratins antites.

En av de mest kända uttalat korporatistiska samhällen som existerat i modern historia är det fascistiska Italien. Även Francos Spanien och Hitlers Tyskland uppvisade korporatistiska drag, även om de inte var lika tydliga som i det fascistiska Italien.

Det är relativt lite som krävs för att man skall tippa över det demokratiska samhället i korporatistisk riktning. Redan saltsjöbadsandan var farlig som fenomen, eftersom den satte informella överenskommelser mellan individerna och deras möjligheter att påverka. Den farligaste aspekten när det hela pågår länge, är att skillnaden mellan den pamp som sägs företräda dig och den pamp din pamp skall ”skydda dig emot” blir försvinnande liten. Innan man vet ordet av blir facket ägare i företagen och dina fackpampar sitter i bolagens styrelser. När facket inte längre tycks företräda dina intressen, utan mer sin egen makt, så vet du att det håller på att barka åt helvete. Men inte heller det svenska facket är egentligen måltavlan för den här artikeln, det kan jag angripa någon annanstans.

Måltavlan är istället själva den vana som gör att privata intressen – oavsett om de är fackliga, företag, eller intresseorganisationer – tillåts styra agendan för det politiska samtalet. Det kan gå så långt att deras formuleringar används i det närmaste ograverade. Men det kan också handla om att deras företrädare tillåts att ensamma agera experter i frågan. Privata intressen tillåts genom lobbyismen styra och ställa i lagskrivandet, och kan till och med få befogenheter som borde vara förbehållna statens rättsvårdande instanser — eller så kan man kräva närmast polisiärt beteende från privata aktörer.

Jag citerar HAX:

Lagstiftningsarbetet skall vara självständigt och det skall så objektivt som möjligt väga motstridiga intressen mot varandra. Det skall vila tryggt i grundläggande principer om demokrati, öppenhet, rättssäkerhet, medborgerliga fri- och rättigheter samt alla medborgares lika rättigheter. När staten stiftar lagar – som ju kommer att gälla för alla medborgare – då får det inte ens finnas en misstanke om att man springer ärenden åt vissa speciella intressen.

Håller vi inte fast vid detta – då rubbas själva de demokratiska fundamenten.

Fildelningsdebatten handlar inte längre ”bara” om en branschs oförmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är inte längre bara en fråga om upphovsrätt. Inte bara en fråga om utveckling och medborgarnas tillgång till informationssamhället och dess tjänster. Nu handlar det om demokratins framtid. Nu gäller det för alla goda krafter att bekämpa de korporativistiska tendenserna.

Detta borde väcka en vild samhällsdebatt. Verkligen. Men allt vi ser är ignoranta axelryckningar.

Vi är på väg åt fel håll. Individens rättigheter och möjligheten att påverka sin omgivning via det demokratiska systemet håller på att kringskäras. De naggas på av de krafter som hellre fattar beslut i slutna rum än låter demokratin ha sin gång. Vi ser prov på politikens motsvarighet till kinesisk vattentortyr: varje droppe är mest irriterande, men den tiotusende gör hål i huvudet.

Det är nu en fråga om våra demokratiska fundament. Nu måste vi hitta ett sätt att hindra att något så viktigt drunknar i frågor om sjukförsäkringsprocent eller jobbskatteavdrag.