En försäkring är en delad risk

Jag läser Stefan Stenudd om Skandias debattartikel i DN, och håller med, man får inte straffa svaga. (Svd och AB rapporterar.) Som före detta storrökare som slutade för ett halvår sen och nu slåss med återfallen är jag också kritisk till Skandia. I rent egenintresse tycker jag naturligtvis deras idéer om differentierade premier är vansinniga. Och dessutom kan man undra: Hur tänker dom kolla det?

Men frågan är större än så. Frågan handlar om varför vi har försäkringar.

När jag gjorde vapenfri tjänst var jag ansvarig för en minibuss som jag och gruppen transporterade oss mellan våra arbetsplatser i. Jag fick skriva på en ansvarförbindelse för denna buss och förvånades då över att den inte var försäkrad. När man förklarad att staten självförsäkrar sina bilar gick det upp ett ljus. Naturigtvis, försäkring handlar om riskutjämning och om man har tiotusentals bilar sprids ju risken över dem. Någon ytterligare försäkring behövs inte.

Jag har en släkting som vägrar köpa försäkringar. Han berättade för mig att det enda man ska försäkra är det man absolut inte klarar av att ersätta själv, om man förlorar det. Han hade olycksfallsförsäkring och villaföräkring; men hemförsäkring, bilförsäkring (förutom den obligatoriska trafikförsäkringen), kameraförsäkring, båtförsäkring etc det hade han inte. Istället satte han in de pengar han skulle ha lagt på försäkringspremier på ett särskilt sparkonto, att användas när något gick på tok för familjen. Ett konto för att återställa stulna cyklar, självförvållade bilskador och andra resultat av livets små missöden. Han självförsäkrade helt enkelt genom att sprida ut sin risk över tid.

Det slog mig att om ett tiotal personer som litade på varandra — några släktingar, grannar eller vänner — gjorde så skulle risken spridas över många fler situationer och var och än skulle behöva lägga mindre pengar på sparkontot för att skydda sig mot de risker som finns. Om någon i denna grupp sedan råkade illa ut skulle man solidariskt låta denne ta av de gemensamt sparade medlen.

Precis så startade våra försäkringssystem.

Sen dess har mycket hänt. Jag ser med stor sorg på de bolagsjättar som anser sig ha rätten att diktera vår livsvillkor på DN Debatt, inkränkta i vår privata sfär för att skaffa bästa möjliga underlag i sina riskkalkyler, med osunda affärsmetoder lura på gamla människor sparande former de inte behöver — för att ta några exempel på hanteringen i en osund bransch.

Det var ett avgörande misstag när det som var en kooperativ ansträngning att klara livets svåra stunder tilläts bli slav under mammon. Den idégrund som ett vinstdrivande aktiebolag står på: att maximera sin egen vinst, att söka effektivisera alla processer, att eliminera den egna risken; den passar dåligt ihop med idégrunden i ett kooperativt riskdelningsföretag.

Vi borde sluta ge våra pengar till försäkringsdrakarna och starta egna kooperativa riskdelningsnätverk.