Åsiktskontrollen är snart här!

Vår frihet och våra demokratiska rättigheter kringskärs från alla håll. En dagen är det IPRED-lagen som införs eller drakoniska biljettkontroller nästa är det inte tillåtet för vem som helst att använda sin yttrandefrihet.

Dagspressen rapporterar att en fd Volvoanställd i Braås hotas med att förlora A-kassan om han inte slutar blogga.

Huruvida man har ersättning eller inte är inte intressant för rätten till A-kassa, frågan är om man är antällningsbar, vilket somliga A-kassehandläggare tolkar som att man ska vara sysslolös. Antagligen har detta någon slags freudiansk koppling till sysselsättningsbegreppet. I kristid talar vi ju inte om arbetslösa i det här landet utan om sysselsatta och åtgärder.

Det märkliga är ju att man faktiskt bevisligen är mer anställningsbar om man är sysselsatt än om man är sysslolös. Som arbetslösa bör man underhålla sina nätverk, sin kompetens och sin arbetsmoral. Detta vet alla. Att göra det inom ramen för arbetsmarknadspolitiska insatser är OK, men att göra det genom frivilligarbete och på eget initiativ, det är inte lika OK.

Detta påminner mig om min försäkringskassehandläggare, när jag var långtidssjukskriven för några år sen. Hon ansåg att jag inte kunde behålla min sjukpenning om jag inte slutade vara kommunalpolitiskt aktiv. Att sitta som ersättare i en kommunal nämnd var liktydigt med att kunna börja arbeta, enligt henne.

Hon blev ganska mycket tystare efter mitt brev där jag konstaterade att det var intressant att hon vill frånta alla sjukskrivna en av våra mest grundläggande politiska rättigheter; att delta i belutsfattandet.

Många bloggare reagerar naturligtvis över detta. T ex Lisa Gemmel om konstaterar att alla inte är Blondinbella och tjänar pengar på sitt bloggande och Lussan som undrar varför just denna av alla artiklar inte är med bland artiklar att blogga om på Metrobloggen.
Albin Selin har ett konstruktivt förslag:

>Sen föreslår jag att tväridioten på Metalls a-kassa som hittade på det här tar och byter plats och överlåter sitt överbetalda fackjobb till vår bloggare. Det måste vara bättre för nationalekonomin om folk som kan tänka arbetar.

Andra bloggare: Peter Andersson, Krassman, Kära blogg och Norberg.

En tredjedel är för IPRED – dags att kavla upp ärmarna

Läser SvD idag:

>Om drygt två veckor börjar Ipred-lagen att gälla. Från den 1 april har upphovsrättsinnehavare rätt att gå till domstol för att begära ut information om misstänkta fildelare från internetoperatörer.
>
>Det innebär att operatörernas tystnadsplikt nu tas bort, och att domstolen kan tvinga dem att lämna ut namn och adresser till personer som laddar upp och ner upphovsrättskyddat material som filmer, musik och dataspel.
>
>Informationen ska därefter kunna användas för att ta kontakt med fildelaren och kräva att den olagliga verksamheten upphör. Och om det inte hjälper kan fildelaren i slutändan stämmas.
>
>Men kritiken mot lagen har länge varit massiv. Och nu bekräftar en opinionsundersökning som Sifo har gjort för SvD:s räkning att det finns ett stort motstånd mot den nya lagstiftningen.
>
>Bara 32 procent av de 1 000 tillfrågade säger att de är för lagändringen. (enl SIFO)

Varför anser SvD att 32% är ett litet motstånd? Och hur kan
Aftonbladet
få 48 % till en majoritet?

>Nu visar en opinionsmätning som Svenska Dagbladet låtit genomföra att en majoritet av svenskarna är emot lagen.
>De tillfrågade fick svara på frågan: ”Är det rätt att upphovsrättsinnehavare via domstol ska få begära ut information om misstänkta illegala fildelare från internetoperatörer?”
48 procent svarade ”nej”, 32 procent svarade ”ja”, och 20 procent svarade ”vet ej”.

Nåja, mediarnas beskrivning är knappas det centrala. Det centrala är att det fotfarande finns miljontals IPRED-vänner i detta land, vilket innebär att vi måste satsa ännu mer energi och engagemang på att förklara hur internet kan användas för att dela information, hur nyttigt detta är och hur korkat det vore att begränsa folks frihet att delta i detta samtal.

Jag personligen tror det är där slaget kan vinnas. Integritet är viktigt, men det vinner inga val! Nytta och utveckling däremot! Ett slag har vi redan vunnit. Slaget om problemformuleringen. Till och med SvD:s beskrivning ovan låter ju tämligen sinister. (Även om den sakligt sett är precis så kass som man kan förvänta sig av en gammelmediajournalist.)

När man läser Expressen inser man också att det viktiga slaget står nu på andra arenor än i bloggosfären. Vi behöver vinna gamlingarna. Dags att kavla upp skjortärmarna och besöka mamma, pappa, farmor, farfar, släktkalaset eller traktens servicehus. Väl där så berättar ni bara vilka möjligheter till kunskap och utveckling som erbjuds deras barnbarn och vad som kan hända dem om stora stygga skivindustrin knackar på efter den 1 april.

Andra argument/tankar att ta till:
Snart kommer lagen vara ifrånsprungen av utvecklingen i alla fall. Läs vad Jinge säger om detta.
In Your Face påpekar att förstagångsväljarna tillhör den första datagenerationen. Man kan tänka sig att det stora motståndet mot IPRED kommer straffa vissa partier ordentligt.

En del av diskussionen är naturligtvis att inte köpa motståndarsidans verklighetsbeskrivning och glidningar. Därför är det bra att Emma opassande tar justitieministern i örat: Obekvämt är inte rätta ordet, Beatrice Ask, skriver hon. Sen fortsätter hon med att förklara att motståndet mot IPRED och folkrörelsen för integritetsskydd är lite allvarligare än att några tycker lagen är lite obekväm. Emma efterlyser politiker som represeterar medborgaren isället för att styra den. Jag kan bara hålla med!

A lose, lose situation

Det är med all säkerhet inte lätt att vara upphovsrättsförsvarare i nuläget. Ögonblicket att fånga i flykten är redan passerat, och även om man vinner alla slag så kommer man med all säkerhet att förlora kriget.

Det påminner lite om när Kalle Anka skall försöka bli kvitt mullvadar i gräsmattan, ju mer han anstränger sig desto värre blir det för honom själv:

> Polisens razzia mot Pirate Bay kom den 31 maj året därpå. Tillslaget sågs som en stor seger för underhållningsindustrierna, som i flera år hade försökt stoppa sajten. Snart kom det dock att få en annan effekt.

Det kom snart att visa sig vara en pyrrhusseger:

> Pirate Bay nylanserades redan tre dagar efter tillslaget. Några dagar senare hade medlemsantalet i Piratpartiet tredubblats. Medier världen över rapporterade, och antipiraterna tvingades inse att kampen mot illegal fildelning inte längre var ett krig mot ett fåtal.

Och efterspelet riskerar att bli mer av samma sak:

> Oavsett domslut tror Sam Sundberg att underhållningsindustrierna står som förlorare.
>
> –Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.

Så kan det mycket väl bli, förutsatt naturligtvis att inte sådana som Brumark hade rätt och att det går att visa på att TPB-gänget tjänat storkovan på affären. Det räcker dock inte att visa att de gått lite plus, utan det måste vara tydligt att de verkligen skott sig.

De stackars upphovsrättsförsvararna har dessutom problem med kredibiliteten. Skrapar man lite på ytan så börjar fernissan krackelera:

> Något är sjukt i fildelningsdebatten. Medan den digitala inkvisitionen gör allt för att försvara upphovsrätten mot de ansiktslösa nätpiraterna sitter nog en och annan upphovsman och undrar vad denna ”rätt” egentligen har gjort för dem. Hur det till exempel kommer sig att en författare så sällan tjänar mer än några tusenlappar på en bok, att konstnärer så gott som alltid sliter gratis med en utställning. Eller att så många yrkesmusiker jobbar i vården för att försörja sig.
>
> JAG SKULLE ÖNSKA att Ifpi, Antipiratbyrån och allt vad de heter ville förklara hur det hänger ihop. Jag tror nämligen att man i så fall skulle få en annan bild av hur de verkliga ”piraterna” ser ut. Och av hur upphovsrätt fungerar till vardags. Med andra ord att om man utgick från de villkor som de flesta konstnärer faktiskt lever under, skulle diskussionen kunna bli en annan.

Ett exempel på problemet är musiker, som vid digital distribution – till exempel iTunes – får mindre än kreditkortsbolagen per försäljning. Alla får bättre betalt än upphovsmännen, vilket gör moralen i hela frågan klart märklig.

Majoriteten som ondgör sig över fildelning och som jag personligen mött i verkliga livet arbetar i branscher som är dödsdömda:

> Under tiden utvecklas tekniken och om tio år framstår dagens diskussion och strider som naturlig. Musik och film distribueras inte på plastskivor. Om tio år är en del affärsverksamheter i musikbranschen ett minne blott.
>
> Det är inte konstigare än att fiskbilarna försvann. På 1960-talet fanns det mängder av fiskbilar som åkte runt i bostadsområdena och sålde färsk fisk till hemmafruarna. Men så utvecklades frystekniken och hemmafruarna var på jobbet på dagarna.

Politikerna å sin sida är som åsnan mellan hötapparna: Å ena sidan vill de för allt livet är värt inte att stämpeln ”fristad för pirater” skall häftas fast vid Sverige. Å andra sidan utgör piraterna idag minst en sjättedel, troligare mellan en tredjedel och hälften av väljarkåren:

> –Politikerna vet att en och en halv miljon svenskar fildelar, och det är många väljare som de inte vågar stöta sig med. Samtidigt är vi knutna till internationella avtal. Därför försöker många fiska röster från fildelarna, samtidigt som de i smyg stiftar övervakningslagar. Vi har politiker som står och säger att de inte vill kriminalisera en hel ungdomsrörelse, trots att de redan har gjort det.

Lägg till existensen av Piratpartiet och den säkert väldigt stora rädslan att få in en vågmästare i riksdagen och vi kommer med säkerhet får höra en drös floskler i kommande valrörelser. Alliansens enda hopp i frågan är att socialdemokraterna minsann har haft fingret i såsen de med:

> I APRIL reste så en delegation med företrädare för justitiedepartementet och polisen till USA för möte med amerikanska myndigheter. På begäran av Hollywoods intresseorganisation, MPA, diskuterades ”problemet” The Pirate Bay, varpå justitiedepartementet bad polis och åklagare att agera. Då svaret blev att det rättsliga läget var oklart kontaktade justitieminister Thomas Bodströms statssekreterare riksåklagaren och rikspolischefen.
>
> Resultatet blir att kammaråklagare Håkan Roswall den 31 maj 2006 ger order om tillslaget mot The Pirate Bay.
>
> I takt med att de många turerna avslöjas formuleras slutsatsen att det var USA:s regering som låg bakom razzian. Då uppgifterna kommer allmänheten till känna i början av juni låter kritiken inte vänta på sig. Allvarligast är anklagelserna mot justitieminister Thomas Bodström som sägs ha utövat ministerstyre.

Risken är naturligtvis att vi alla blir förlorare i slutänden. För det är fullt möjligt att skapa ett samhälle där den idag öppna och förhållandevis fria kommunikationen på Internet blir tvungen att flytta ner i källaren. Det kan mycket väl uppstå en uppdelning mellan de som kan skydda sig, och de som är öppna som en bok.

Resultatet blir då ett samhälle där fildelningen och piratkopieringen fortgår med oförminskad styrka, men där kontrollsamhället samtidigt är ett faktum. Vem tänker tacka nöjesindustrin och politikerna för den saken?