Idag är det dags för den sista doodlen i den serie som Piratpartiet fått möjlighet att visa på The Pirate Bay. Den sista var den första av dem jag tecknade och jag fick idén till den när jag såg en tatuering av en söt liten tigerunge.

Tigerungen i sig skulle inte gjort någon glad (eller nåja, någon skulle säkert sagt: ”Åhhhh så sööööt!” ), men det som sen dök upp i huvudet var orden ”en svensk tiger”. En av de mest kända och effektivaste kampanjerna i svensk historia, den som fick svenskar att bli medvetna om sin egen roll under ett världsomspännande krig där information var guld värd.

Det finns en humor i spåren av den kampanjen, eftersom svensk säkerhetstjänst länge använde tigern som symbol i olika sammanhang. För några år sedan hamnade de på grund av detta i en seg upphovsrättstvist, där försvaret såg den som sitt varumärke, medan upphovsrätten innehades av Beredskapsmuséet. Resultatet av den tvisten är att försvarsmakten inte får använda denna symbol, trots att den i allra högsta grad handlar om Sveriges försvar under en ond tid. Med tanke på det, är för mig som piratpartist extra humoristiskt att låta den lilla katten spinna på just det temat.

Bildens innehåll är annars att vi inte alls skall tiga. Tvärtom får vi inte tiga om vi inte vill tvingas att tiga för all framtid. Våra friheter ses idag som förhandlingsbara och tystnad är medhåll, eftersom tystnad kommer låta den utvecklingen fortskrida.

Att tiga är nu silver, medan att tala nu är guld…

PS På sidan PP-grafik, kommer jag nu att lägga ut en flickr-photostream, där alla doodlarna finns med, plus ett par som inte kom med i serien. De är i en storlek som tillåter utskrift med någorlunda kvalitet. DS

Våld, utnyttjande och sexuella övergrepp tillhör de mest upprörande fenomenen man kan tänka sig. Till och med när vi skildrar ett bestialiskt krig eller folkmord med 10000-tals dödsoffer eller mer, så sticker sådana handlingar ut som alldeles särskilt hemska. Som i Rwanda, i Bosnien eller under andra världskriget.

Det har med integritet att göra tror jag. När vi tänker i termer av värre än döden, så beror det på att det finns kränkningar som går så på djupet i oss att vi tror oss hellre vilja dö än behöva uppleva dem. Förmodligen är livsdriften så stark i de flesta av oss att vi i en konkret situation skulle välja livet nästan oavsett vad. Tydligt är dock att det i vår kultur, i våra sinnen och i våra erfarenheter finns kränkningar av vår person som vi ser som värre än döden.

I vår kultur finns det gott om skildringar av personer som väljer döden före något annat värre. Man går i döden för sin övertygelse, sin familj eller sin heder. Sin integritet.

Dessa djupa integritetskränkningar blir naturligtvis ännu allvarligare när de drabbar de oskyddade och i någon mening oskyldiga. Detta är förmodligen en viktig orsak till att sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi näst intill intar en särställning för oss vad gäller otänkbara och tabubelagda beteenden. Och det med rätta.

Det är en av civilisationens grundpelare att skydda och ta vård om det uppväxande släktet. Mänskligheten intar en särställning i djurriket vad gäller behovet att ta hand om, skydda och träna avkomman innan den är flygfärdig – både med avseende på den tid och de resurser vi lägger ner. Vår kultur och våra teknologiska framgångar har dessutom fördjupat och förlängt detta behov av att ta hand om och fostra än mer. Att skydda barnen är på sätt och vis det vi skapat hela vår civilisation för. Stängsel, hus, kök, skolor, hamburgerrestauranger – allt för att vi tänker på barnen.

En debatt som handlar om ifall vi ska skydda våra barn mot övergrepp är alltså meningslös. Det finns ingen som säger att det inte är viktigt, att det inte är prioriterat, att det kan vi strunta i.

När initiativet Smile29 i EU-parlamentet säger:

STOP SEXUAL HARASSMENT
STOP PAEDOPHILIA
STOP CHILD PORNOGRAPHY

så undrar jag vem de går i polemik med. Vem är de som inte vill stoppa sexuella trakasserier, pedofili (om vi menar utövande pedofiler) och barnpornografi. De enda som rimligtvis står i opposition till detta budskap är den lilla, lilla minoritet av mänskligheten som utgör förövarna. Och förmodligen knappt de ens en gång, eftersom många av dem lider av svåra samvetskval över sin läggning.

Frågan handlar alltså endast om vad som är lämpliga strategier för att stoppa sexuellt utnyttjande av barn som till exempel barnpornografi.

När vi funderar över lämpliga strategier för att på samhällsnivån åtgärda någonting är det tre saker som borde stå i fokus:

1. Hur kostsamma strategierna är (jämfört med alternativa åtgärder).
2. Hur de påverkar andra viktiga värden som vi vill bevara.
3. Hur effektiva de är (jämfört med alternativa åtgärder).

Det finns mycket att säga om ECPAT och andra organisationer som arbetar mot barnpornografi – om deras metoder, om deras prioriteringar, om deras förståelse för effekterna av de strategier de föreslår. Men nu tänkte jag koncentrera mig på ett enda förslag: Smile29:s skriftliga förklaring om att utvidga datalagringsdirektivet så myndigheterna ska ha rätt lagra alla de söksträngar vi skriver in i Google och andra sökmotorer. (För enkelhetens skull använder jag Google som exempel i resonemanget nedan.)

För det första ifrågasätter jag de orimliga kostnaderna för denna metod. Jag vet inte vad det skulle kosta att bygga den IT-infrastruktur som skulle behövas för att lagra all denna data i två år som är en tidsrymd jag hört nämnas. Men jag vet att det skulle kosta mycket pengar. Jag erkänner att det med tanke på hur viktig kampen mot barnpornografin är inte är orimligt att lägga en massa pengar, men det förutsätter att vi får ut något vettigt av det.

För det andra ifrågasätter jag rimligheten i de bieffekter ett sådant förfarande skulle ha. Hundratals miljoner europeiska internetanvändare skulle tvingas lämna ifrån sig information om sina innersta tankar, sina privataste behov till myndigheterna. Fundera en stund på vad ni använder Google till och hur privat det är. Googlar ni efter information om egna eller andras sjukdomar? Googlar ni efter sexhjälpmedel eller porr? Googlar ni för att fördjupa er i politiska frågor ni är intresserade av? Vilken bild skulle någon få som följde just Din google-dag söksträng för söksträng?

För det tredje ifrågasätter jag som många före mig effektiviteten i det föreslagna lagrandet av söksträngar. Med Johannes Forsbergs ord på ledarplats i Expressen: ”De som är så dumma att de försöker googla sig fram till sin barnporr finns förmodligen knappt.” Nu vet jag att en bild säger mer än tusen ord. Därför visar jag lite bilder nedan på vad som händer när man googlar efter barnporr. Innan ni tittar på dem vill jag att ni ska minnas att det vi talar om är barnporr. Vi talar inte om nakna avbildningar av barn för andra syften än pornografiska. Bland sökresultaten förekommer förvisso en hel del bilder på nakna barn tecknade eller fotografiska, men de är i regel antingen publicerade som debattinlägg i frågan om barnpornografi eller så har de konstnärliga syften.

Bildsök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)

Bildsök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)

Bildsök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)

Magnus på magnus.gr8.nu skräder inte orden:

Fattar ni inte vad det är ni säger? Jag vet – vi avskaffar alla poliser också, så får alla bryta sig in hos er, sno era datorer och mörda er bäst dom vill. Det vore ju jävligt dumt att inkräkta på mördarnas och tjuvarnas integritet genom att ha snokande poliser på gatorna, eller hur?

Ni kan gärna flytta era bredband till Bahnhof eller Tele2 och tanka era filmer och er musik eller vad det nu är ni gör som ingen ska få veta, men gör det då i vetskapen om att ni sitter där hos en operatör som inte tar sitt samhällsansvar och som kommer skydda både spammare, pedofiler, hackare och virusspridare. Kom sedan inte till mig och klaga när ni tycker att ni får för mycket spam. Er operatör kommer bli svartlistad hos de flesta andra stora operatörer och mailsystem som Hotmail, Gmail m.fl. för att det dräller ut för mycket spam från er operatörs servrar. Det innebär att ingen längre vill ta emot era mail.

Och jag hoppas innerligt att det är bilder på era barn, och inte mina, som börjar spridas på pedofilernas helt öppna privata hemsidor på sina Tele2-anslutningar. Ingen kommer nämligen kunna ta bort sidorna, och ingen kommer kunna anmäla pedofilerna. Jag hoppas se den dag någon hackar era datorer och rensar era bankkonton, och spåret slutar i Bahnhofs DHCP-servrar, som saknar loggar.

Och allt detta för att jag och några andra dristar oss till att tycka att det är bra att Bahnhof, Alltele, Tele2 m fl inte sparar sina IP-loggar och önskar att vår leverantör skulle göra det samma.

Det är naturligtvis roligt att Magnus läser vår blogg. Här på livbåten gillar vi alla våra läsare. Men det är inte riktigt lika roligt att han tycker att jag tänker skrämmande kort, när jag i själva verket försöker tänka på lång sikt och fundera på vilken slags samhälle jag vill att mina barn ska få leva och verka i.

Det är för lätt att anklaga alla som är oroliga över sin integritet för att vilja begå upphovsrättsbrott och utgå ifrån att det är därför man inte vill att ISP:er ska lämna ut IP-adresser till vem som frågar.

För mig handlar det inte (som flitiga läsare av den här bloggen kanske noterat) om det, utan om min rätt till privat kommunikation om vad jag vill med vem jag vill via internet, utan storebror eller amerikanska företagintressen tittande över axeln.

Att Magnus drar fram argument om tjuvar och mördare och pedofiler känns ju bara som taget ur instruktionsboken för hur man bekämpar äckliga pirater. Mina invändningar mot IPRED och IP-nummerregistrering har ingenting med polisens förmåga att jaga mördare eller pedofiler. De är påkallade eftersom privatpolisen i APB vill jaga tonåringar som vill titta på gratisfilm. Jag håller med om att det är ett problem att det finns de som i stor skala gör filmer tillgängliga gratis över nätet.

Men för det första tror jag inte att IPRED-lagen kommer att vara ett verksamt metod att bekämpa det, tekniken utvecklas. För det andra tycker jag att datalagring och spårning av hela svenska folkets internetanvändning är en lite väl stor inskränkning i vår frihet och integritet för en såpass litet problem som illegal fildelning trots allt är.

Att svenska staten vill sälja ut min rätt till privatliv till skivbolagsoligopolet IFPI och Hollywood finnar jag stötande.

Vår frihet och våra demokratiska rättigheter kringskärs från alla håll. En dagen är det IPRED-lagen som införs eller drakoniska biljettkontroller nästa är det inte tillåtet för vem som helst att använda sin yttrandefrihet.

Dagspressen rapporterar att en fd Volvoanställd i Braås hotas med att förlora A-kassan om han inte slutar blogga.

Huruvida man har ersättning eller inte är inte intressant för rätten till A-kassa, frågan är om man är antällningsbar, vilket somliga A-kassehandläggare tolkar som att man ska vara sysslolös. Antagligen har detta någon slags freudiansk koppling till sysselsättningsbegreppet. I kristid talar vi ju inte om arbetslösa i det här landet utan om sysselsatta och åtgärder.

Det märkliga är ju att man faktiskt bevisligen är mer anställningsbar om man är sysselsatt än om man är sysslolös. Som arbetslösa bör man underhålla sina nätverk, sin kompetens och sin arbetsmoral. Detta vet alla. Att göra det inom ramen för arbetsmarknadspolitiska insatser är OK, men att göra det genom frivilligarbete och på eget initiativ, det är inte lika OK.

Detta påminner mig om min försäkringskassehandläggare, när jag var långtidssjukskriven för några år sen. Hon ansåg att jag inte kunde behålla min sjukpenning om jag inte slutade vara kommunalpolitiskt aktiv. Att sitta som ersättare i en kommunal nämnd var liktydigt med att kunna börja arbeta, enligt henne.

Hon blev ganska mycket tystare efter mitt brev där jag konstaterade att det var intressant att hon vill frånta alla sjukskrivna en av våra mest grundläggande politiska rättigheter; att delta i belutsfattandet.

Många bloggare reagerar naturligtvis över detta. T ex Lisa Gemmel om konstaterar att alla inte är Blondinbella och tjänar pengar på sitt bloggande och Lussan som undrar varför just denna av alla artiklar inte är med bland artiklar att blogga om på Metrobloggen.
Albin Selin har ett konstruktivt förslag:

Sen föreslår jag att tväridioten på Metalls a-kassa som hittade på det här tar och byter plats och överlåter sitt överbetalda fackjobb till vår bloggare. Det måste vara bättre för nationalekonomin om folk som kan tänka arbetar.

Andra bloggare: Peter Andersson, Krassman, Kära blogg och Norberg.

Läser SvD idag:

Om drygt två veckor börjar Ipred-lagen att gälla. Från den 1 april har upphovsrättsinnehavare rätt att gå till domstol för att begära ut information om misstänkta fildelare från internetoperatörer.

Det innebär att operatörernas tystnadsplikt nu tas bort, och att domstolen kan tvinga dem att lämna ut namn och adresser till personer som laddar upp och ner upphovsrättskyddat material som filmer, musik och dataspel.

Informationen ska därefter kunna användas för att ta kontakt med fildelaren och kräva att den olagliga verksamheten upphör. Och om det inte hjälper kan fildelaren i slutändan stämmas.

Men kritiken mot lagen har länge varit massiv. Och nu bekräftar en opinionsundersökning som Sifo har gjort för SvD:s räkning att det finns ett stort motstånd mot den nya lagstiftningen.

Bara 32 procent av de 1 000 tillfrågade säger att de är för lagändringen. (enl SIFO)

Varför anser SvD att 32% är ett litet motstånd? Och hur kan
Aftonbladet få 48 % till en majoritet?

Nu visar en opinionsmätning som Svenska Dagbladet låtit genomföra att en majoritet av svenskarna är emot lagen.
De tillfrågade fick svara på frågan: ”Är det rätt att upphovsrättsinnehavare via domstol ska få begära ut information om misstänkta illegala fildelare från internetoperatörer?”
48 procent svarade ”nej”, 32 procent svarade ”ja”, och 20 procent svarade ”vet ej”.

Nåja, mediarnas beskrivning är knappas det centrala. Det centrala är att det fotfarande finns miljontals IPRED-vänner i detta land, vilket innebär att vi måste satsa ännu mer energi och engagemang på att förklara hur internet kan användas för att dela information, hur nyttigt detta är och hur korkat det vore att begränsa folks frihet att delta i detta samtal.

Jag personligen tror det är där slaget kan vinnas. Integritet är viktigt, men det vinner inga val! Nytta och utveckling däremot! Ett slag har vi redan vunnit. Slaget om problemformuleringen. Till och med SvD:s beskrivning ovan låter ju tämligen sinister. (Även om den sakligt sett är precis så kass som man kan förvänta sig av en gammelmediajournalist.)

När man läser Expressen inser man också att det viktiga slaget står nu på andra arenor än i bloggosfären. Vi behöver vinna gamlingarna. Dags att kavla upp skjortärmarna och besöka mamma, pappa, farmor, farfar, släktkalaset eller traktens servicehus. Väl där så berättar ni bara vilka möjligheter till kunskap och utveckling som erbjuds deras barnbarn och vad som kan hända dem om stora stygga skivindustrin knackar på efter den 1 april.

Andra argument/tankar att ta till:
Snart kommer lagen vara ifrånsprungen av utvecklingen i alla fall. Läs vad Jinge säger om detta.
In Your Face påpekar att förstagångsväljarna tillhör den första datagenerationen. Man kan tänka sig att det stora motståndet mot IPRED kommer straffa vissa partier ordentligt.

En del av diskussionen är naturligtvis att inte köpa motståndarsidans verklighetsbeskrivning och glidningar. Därför är det bra att Emma opassande tar justitieministern i örat: Obekvämt är inte rätta ordet, Beatrice Ask, skriver hon. Sen fortsätter hon med att förklara att motståndet mot IPRED och folkrörelsen för integritetsskydd är lite allvarligare än att några tycker lagen är lite obekväm. Emma efterlyser politiker som represeterar medborgaren isället för att styra den. Jag kan bara hålla med!

Det är med all säkerhet inte lätt att vara upphovsrättsförsvarare i nuläget. Ögonblicket att fånga i flykten är redan passerat, och även om man vinner alla slag så kommer man med all säkerhet att förlora kriget.

Det påminner lite om när Kalle Anka skall försöka bli kvitt mullvadar i gräsmattan, ju mer han anstränger sig desto värre blir det för honom själv:

Polisens razzia mot Pirate Bay kom den 31 maj året därpå. Tillslaget sågs som en stor seger för underhållningsindustrierna, som i flera år hade försökt stoppa sajten. Snart kom det dock att få en annan effekt.

Det kom snart att visa sig vara en pyrrhusseger:

Pirate Bay nylanserades redan tre dagar efter tillslaget. Några dagar senare hade medlemsantalet i Piratpartiet tredubblats. Medier världen över rapporterade, och antipiraterna tvingades inse att kampen mot illegal fildelning inte längre var ett krig mot ett fåtal.

Och efterspelet riskerar att bli mer av samma sak:

Oavsett domslut tror Sam Sundberg att underhållningsindustrierna står som förlorare.

–Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.

Så kan det mycket väl bli, förutsatt naturligtvis att inte sådana som Brumark hade rätt och att det går att visa på att TPB-gänget tjänat storkovan på affären. Det räcker dock inte att visa att de gått lite plus, utan det måste vara tydligt att de verkligen skott sig.

De stackars upphovsrättsförsvararna har dessutom problem med kredibiliteten. Skrapar man lite på ytan så börjar fernissan krackelera:

Något är sjukt i fildelningsdebatten. Medan den digitala inkvisitionen gör allt för att försvara upphovsrätten mot de ansiktslösa nätpiraterna sitter nog en och annan upphovsman och undrar vad denna ”rätt” egentligen har gjort för dem. Hur det till exempel kommer sig att en författare så sällan tjänar mer än några tusenlappar på en bok, att konstnärer så gott som alltid sliter gratis med en utställning. Eller att så många yrkesmusiker jobbar i vården för att försörja sig.

JAG SKULLE ÖNSKA att Ifpi, Antipiratbyrån och allt vad de heter ville förklara hur det hänger ihop. Jag tror nämligen att man i så fall skulle få en annan bild av hur de verkliga ”piraterna” ser ut. Och av hur upphovsrätt fungerar till vardags. Med andra ord att om man utgick från de villkor som de flesta konstnärer faktiskt lever under, skulle diskussionen kunna bli en annan.

Ett exempel på problemet är musiker, som vid digital distribution – till exempel iTunes – får mindre än kreditkortsbolagen per försäljning. Alla får bättre betalt än upphovsmännen, vilket gör moralen i hela frågan klart märklig.

Majoriteten som ondgör sig över fildelning och som jag personligen mött i verkliga livet arbetar i branscher som är dödsdömda:

Under tiden utvecklas tekniken och om tio år framstår dagens diskussion och strider som naturlig. Musik och film distribueras inte på plastskivor. Om tio år är en del affärsverksamheter i musikbranschen ett minne blott.

Det är inte konstigare än att fiskbilarna försvann. På 1960-talet fanns det mängder av fiskbilar som åkte runt i bostadsområdena och sålde färsk fisk till hemmafruarna. Men så utvecklades frystekniken och hemmafruarna var på jobbet på dagarna.

Politikerna å sin sida är som åsnan mellan hötapparna: Å ena sidan vill de för allt livet är värt inte att stämpeln ”fristad för pirater” skall häftas fast vid Sverige. Å andra sidan utgör piraterna idag minst en sjättedel, troligare mellan en tredjedel och hälften av väljarkåren:

–Politikerna vet att en och en halv miljon svenskar fildelar, och det är många väljare som de inte vågar stöta sig med. Samtidigt är vi knutna till internationella avtal. Därför försöker många fiska röster från fildelarna, samtidigt som de i smyg stiftar övervakningslagar. Vi har politiker som står och säger att de inte vill kriminalisera en hel ungdomsrörelse, trots att de redan har gjort det.

Lägg till existensen av Piratpartiet och den säkert väldigt stora rädslan att få in en vågmästare i riksdagen och vi kommer med säkerhet får höra en drös floskler i kommande valrörelser. Alliansens enda hopp i frågan är att socialdemokraterna minsann har haft fingret i såsen de med:

I APRIL reste så en delegation med företrädare för justitiedepartementet och polisen till USA för möte med amerikanska myndigheter. På begäran av Hollywoods intresseorganisation, MPA, diskuterades ”problemet” The Pirate Bay, varpå justitiedepartementet bad polis och åklagare att agera. Då svaret blev att det rättsliga läget var oklart kontaktade justitieminister Thomas Bodströms statssekreterare riksåklagaren och rikspolischefen.

Resultatet blir att kammaråklagare Håkan Roswall den 31 maj 2006 ger order om tillslaget mot The Pirate Bay.

I takt med att de många turerna avslöjas formuleras slutsatsen att det var USA:s regering som låg bakom razzian. Då uppgifterna kommer allmänheten till känna i början av juni låter kritiken inte vänta på sig. Allvarligast är anklagelserna mot justitieminister Thomas Bodström som sägs ha utövat ministerstyre.

Risken är naturligtvis att vi alla blir förlorare i slutänden. För det är fullt möjligt att skapa ett samhälle där den idag öppna och förhållandevis fria kommunikationen på Internet blir tvungen att flytta ner i källaren. Det kan mycket väl uppstå en uppdelning mellan de som kan skydda sig, och de som är öppna som en bok.

Resultatet blir då ett samhälle där fildelningen och piratkopieringen fortgår med oförminskad styrka, men där kontrollsamhället samtidigt är ett faktum. Vem tänker tacka nöjesindustrin och politikerna för den saken?

Jag hänger nästan aldrig på bojkotter, eftersom de i de flesta fall drabbar helt fel personer. Den här gången tänker jag göra ett undantag, för bojkotten mot skiv-, film-, mjukvaru- och mediabolagen bakom organisationer som IFPI, RIAA, MPAA, BSA med flera har förbrukat allt sitt förtroendekapital och lite till.

Det är helt simpelt så att de inte lyssnar, så vi får rösta med plånboken.

Tre veckor är bojkotten tänkt att pågå, från vecka 9, vilket innebär att det snarare är en markering än ett seriöst försök att få situationen att svida ekonomiskt. Det är mer av ett sätt att förklara att deras handlingar har konsekvenser och att deras kunder inte alla är får som säger bähääääää och handlar oavsett vad.

I bojkotten ingår följande:

• CD-skivor från alla storbolagen
• Filmer från motsvarande bolag
• Datorspel från alla de stora förlagen
• Biografbesök
• Hyrfilm

Det är inte meningen att det skall drabba små bolag med en mer progressiv inställning till den nya tiden, utan drakarna som sitter på sina pengahögar och vägrar varje form av förändring.

Det är en bra markering och ett bra första steg. Jag skulle personligen mycket väl kunna tänka mig en längre bojkott om markeringen inte får något genomslag, men det får vänta till senare.

Läs också:

Svensk myndighetskontroll, Argast.nu, Anders Widén, Sidvind, Ett otygs funderingar och betraktelser, Zaks åsikter på ett fat, MinaModerataKarameller, Scratches and Dust, Farmor Gun, Satmaran, Thomas Hartman, Kattkorgen, Arvid Falk, Christian Engström, Little Linn, Calandrella, Scaber Nestor, och naturligtvis Opassande.