Har upphovsrättsindustrin suicidala tendenser?

Ett decennium och några år har gått sedan DVD:n introducerades. Den introduktionen och de första åren efteråt präglades av två frågor: Regionskodning och CSS-kryptering.

Båda frågorna är prima exempel på hur fel ute industrin är och länge varit.

CSS (Content Scrambling System) blev en maraton och en av konsekvenserna var att linuxanvändare inte kunde spela upp sina filmer, eftersom inga krypteringsnycklar licensierades till spelare för linux. En norrman Jon Johansen nöjde sig inte med situationen, han knäckte krypteringen och gav linuxanvändare möjligheten att spela DVD-filmer som alla andra. Han ställdes inför rätta men friades.

Regionskodning delar upp världen i sex zoner, och tillåter inte att en DVD för en zon spelas upp i en spelare menad för en annan zon. Genom regionskodning kunde bolagen få kontroll över vilka filmer som släpptes var och när… trodde de. Chippning av DVD-spelare för att göra dem regionsfria, såväl som spelare som gick att ställa om utan chippning kom ut så gott som direkt. Man försökte göra det olagligt, men de finns fortfarande.

Det är naturligtvis en fråga om kontroll. Kontroll av distribution och tillgänglighet ger större möjligheter att maximera sin egen vinst. Det har sagts att det skulle vara för att formaten på film skiljer sig mellan olika regioner, men det är nys idag när så gott som all ny konsumentelektronik stödjer flera olika standards. NTSC/PAL var kanske ett problem på nittiotalet, men knappast nu. Dessutom förbjuder vi inte biografer för att några är blinda, istället gör vi det tydligt vad det är som erbjuds och litar till att mottagaren är kapabel att göra ett informerat val.

Tyvärr har man inte lärt sig något på halvannat decennium.

När jag på uppmaning skulle jaga rätt på youtube-klipp för att illustrera min låtlista, så stötte jag gång på gång på meddelandet: ”We’re sorry, this film is not available in your country.”
Jag har stött på liknande förut, liksom diverse meddelanden om klipp som plockats bort av upphovsrättsskäl. Jag har nog inte riktigt reflekterat över det tidigare, men det är naturligtvis mer av samma sak som regionskodningen.

Det handlar om upphovsrätt och möjligen också ett mått av censur. Innehållet i en video har kanske samma källa, men det är olika förläggare eller andra intressenter som kontrollerar rättigheterna i olika delar av världen. Så bara för att en video accepteras av den amerikanska förläggaren, är det inte säkert att den accepteras av den europeiska och vice versa. YouTube har tyvärr byggt in den tekniska möjligheten att filtrera användarna beroende på IP-nummer, så att jag om jag ansluter normalt direkt kopplas till Sverige och de begränsningar som gäller för svenskar.

Det här är naturligtvis spåndumt. Internet är internationellt, och alla strategier som går ut på att försöka komma bort från detta faktum kommer slå tillbaka på den som försöker sig på strategin. För YouTube kan det komma att innebära att de marginaliseras i samma ögonblick som en jämförbar videotjänst lanseras UTAN sådana dumma begränsingar. Det kommer inte hända imorgon, men i takt med att användarna blir mer och mer irriterade kan någon komma att se möjligheten.

Jag vill inte slå på YouTube egentligen, eftersom de balanserat på slak lina medan diverse dinosaurier gjort sitt bästa för att få linan att gunga. Vi pratar om bolag som kan få för sig att göra sånt här:

För de som inte orkar titta har en av den unga tjejens videos tagits bort på Warner Music Groups initiativ därför att hon sjöng en sång hon inte själv skrivit. Det är på ungefär samma tema som att det inte är tillåtet att sjunga födelsedagssånger om man inte kontrollerat upphovsrättsfrågorna först.

Det ligger knappast i artisternas intresse, utan det är helt och hållet fråga om betonghäckar som troligen själva aldrig skapat något. All form av balans har kört i diket, allt går nu ut på att krama så mycket juice som möjligt ur apelsinen innan skalet kastas i soporna.

Vi har att göra med en industri som tycks suicidal.

Det kvantitativa samhället

Arbetslösa söker tydligen inte jobb numera, i alla fall inte om man får tro Leif Tallskog:

> Mellan 20 och 25 procent av de kontrollerade sökte inte det jobb de påstod sig ha sökt. Kontrollerna som gjordes sista kvartalet förra året bekräftar en forskningsrapport från i våras, som kom fram till att 25 procent av dem som uppger att de sökt jobb inte har gjort det.
>
> Kontrollen av att de som får a-kassa verkligen söker jobb bör skärpas, tycker Leif Tallskog, chef för arbetslöshetsförsäkringen på Arbetsförmedlingen.
>
> För att ha rätt till a-kassa ska man söka jobb som Arbetsförmedlingen anvisar. Den som lämnar felaktiga uppgifter riskerar sänkt eller indragen a-kassa.

Claes Krantz konstaterar att Leif är medlem i FUT-delegationen, en delegation som inte precis gjort sig kända för att basera sina utbasunerade påståenden om fusk på fakta. Spekulationer sa Bull.

Till Leifs fördel, måste dock sägas:

> Men Tallskog påpekar också att det kan finnas arbetsgivare som missat att den arbetssökande faktiskt varit i kontakt med arbetsgivaren.

Det var ju bra att det konstaterades.

Jag håller i stort sett med Scaber Nestor, som både påpekar en del av problemen med hela analysen, men samtidigt klart markerar att arbetssökande är individens ansvar.

Ett stort problem i sammanhanget är nog ändå kvaliteten på den så kallade förmedling av arbeten som görs. Vill ni få exempel på hur galghumoristiskt det kan bli, så skall ni läsa Ting och Tankars ”vem kontrollerar kontrollanterna?”, till exempel:

> Arbetssökande Arkeologen Anna lämnar in en lista med yrkesbeteckningar som hon är behörig att söka, för att få tips om utlysta tjänster runtom landet. En sådan beteckning är ”antikvarie”. Efter några veckor dimper ett brev ned från AF med uppmaning att söka ett jobb på en akvarie-affär. Anna fick sedan jobb som arkeolog via egna kontakter och nätverk. Ingen jag känner har fått jobb på annat sätt.

###Kvantitet har en kvalitet alldeles i sig självt…

Så vill man komma undan så gäller det att ligga i och skicka ansökningar även till alla tjänster du garanterat inte kan få, eller för den delen har kompetens att klara av. Då ser det bra ut i statistiken, arbetsförmedlarna fyller sina kvoter (!), och alla är glada och nöjda — utom du då förstås, som inte får jobb.

Det är ett stort problem i vårt samhälle att kvantitet så ofta används för att mäta kvalitet. Det leder till poliser som står och lappar bältessmitare, istället för att ta tag i svårare utredningar med osäkert utfall. De har en kvot att fylla, och så länge de bötfäller tillräckligt många så ser det bra ut på pappret. Arbetsförmedlare som har ett beting på antal anvisade arbeten att söka för arbetssökande är rena dumheter, det ger inte folk jobb, det är en illusorisk effektivitet — och en minst lika illusorisk kvalitet.

Det får mig att tänka på den gamla sovjetiska historien om skruvfabriken som fick pris för att ha överskridit femårsplanens produktionsmål med fyrahundra ton. De hade gjort det genom att helt enkelt specialisera verksamheten på en meter långa tio centimeter tjocka bultar, så under de fem åren fanns det väldigt många bultar för brobyggen, medan snickarna grät.

Klart som fasiken att arbetslösa skall söka jobb om de vill ha stöd från det allmänna. Alla skall i första hand försörja sig själva. Men se problemen i sin helhet så blir vi av med mycket av fusket, slipper överlastade rekryterare som får sortera bort ett ton skräp för att sålla ut seriösa ansökningar, och låter arbetsförmedlarna ägna sig åt det som deras yrkesnamn ger vid handen.

Vi vinner väldigt lite på byråkratisk fyrkantighet. Att säga att folk skall vara beredda att flytta till jobb är i princip rätt, men att säga samma sak om en pappa i en familj där mamman har fast jobb och ungarna går i skolan är inte lika självklart. Inte heller om det är en ensamstående som skall flytta ifrån hela det sociala nätverk, släkt och vänner, som får livet att fungera. En princip är bra, en princip utan nämnvärd kontakt med verkligheten kan vara direkt dum.

Jag kan faktiskt inte på rak arm komma på en enda människa jag känner som fått jobb via AF. Det är oroande…

Radioamatör nummer ett blandar korten igen

Ingvar Åkesson är igång igen…

Den här gången skall han lära oss hur fiiina och oumbärliga han och hans tjänstemän är för Sverige och svensk säkerhet.

Tyvärr blandar han äpplen och päron igen, och så osnyggt att det är retsamt lätt att slå hål på.

Jag behöver knappt göra något själv, jag kan länka till Richie, som äger:

> Återigen, de här fallen har absolut ingenting med massavlyssning av kablar att göra utan rör riktad spaning mot på förhand kända mål, specifika radiofrekvenser och klart avgränsade geografiska områden. Att Ingvar blandar dem friskt i debatten visar bara på faran med att blanda ihop militär radiosignalspaning med polisiär avlyssning av kabel och förstärker min uppfattning att de här två uppdragen ovillkorligen måste separeras så långt det bara går.
>
> Till sist kan man på goda grunder anta att det här är det bästa de kunde få fram. FRA har förmodligen aldrig gjort någon mer konkret nytta än såhär. Myndighetens, och kanske regeringens överlevnad, står på spel – hade det funnits nåt bättre så hade de dragit fram det vid det här laget. De har alltså inte gjort ett skit, som inte Must eller Säpo kunde ha gjort precis lika bra om inte bättre, på över 50 år, till en kostnad av ~500 miljoner kronor per år. Hur många tjetjenska liv kunde 500 miljoner kronor ha räddat om Röda Korset eller Läkare utan Gränser fått pengarna? Hur många flyktingar, om SIDA fått pengarna? Hur många svenskar, om sjukvården fått pengarna?

Försvarets radioanstalt är namnet till trots inte en del av försvaret. De är inte heller en del av den svenska polisen/säkerhetspolisen. De befinner sig i ett limbo i den nationella säkerhetsorganisationen, vid sidan av och utanpå. Närmaste chef är snarast regeringen, om någon.

Det i sig borde kanske få folk att dra öronen åt sig, vad vet jag?

Uppsnappat via Joshen