Om politisk hemvist – liberal? anarkist?

Min politiska hemvist kan för många i många sammanhang framstå som ett mysterium. Uttalat liberal, fd anarkist, republikan, fd moderatmedlem, betygsmotståndare, värnpliktsvägare, försvarare av rättsvårdande instanser…

En av anledningarna till detta är att jag nog är en smula okonventionell i mitt förhållningssätt till politiska val. Jag prioriterar plånboksfrågor relativt lågt och symbolfrågor relativt högt. Ett annat skäl kan vara att jag är väldigt borgerlig i mitt förhållningssätt till politiska frågor, men kanske inte alltid i de svar jag kommer fram till. Men det främsta skälet är förmodligen att de frågor jag känner starkt för inte är frågor som sorterar bra på den konventionella vänster-höger skalan. Jag har därför länge haft en förkärlek för tvådimensionella system för att sortera politiska ställningstaganden – som t ex the political compass.

Min politiska kompass

Som synes så ger detta test utslag främst längs den andra dimensionen (frihetlig/auktoritetstroende) när jag gör det.

Jag har länge hoppats på en diskussion om denna dimension och ett starkare inslag av positionering längs den i den svenska politiken. Fram till för något år sen arbetade jag för och hoppades på en moderat positionering åt det frihetliga hållet. Ett viktigt skäl för mig att lämna Moderaterna för Piratpartiet var att det blev tydligt att mitt gamla parti närmast gick åt motsatt håll. Avståndet mellan mig och partiet bara växte kring den dimension som jag uppfattar som viktigast.

Svend Dahl skriver om den här dimensionen på Magasinet Neo i en analys där han konstaterar att Socialdemokrater må vara huvudalternativen i den kommande valrörelsen, men de är inte huvudmotståndare i ideologisk mening. Jag gillar hans spaning att just det faktum att det ideologiska avståndet blivit kortare mellan dem höjt tonläget.

Svend Dahl hänvisar i sin tur vidare till andra vars inlägg i debatten jag missat:

>De ideologiska konflikterna handlar inte om den kapitalistiska välfärdsstatens utformning, utan om frågor som inte låter sig beskrivas som höger och vänster. Strax före jul försökte sig Henrik Sjöholm, hjärnan bakom centerpartiets utveckling i liberal riktning, sig på att beskriva detta nya ideologiska landskap utifrån statsvetaren Henrik Oscarssons tanke på en autonomi-delegeringsdimension i politiken:

Henrik Sjöholms debattinlägg på Newsmill är verkligen läsvärt.

>Längs den auktoritärt-frihetliga skalan kan man ordna många sakfrågor som idag kan tyckas förvirrande i debatten. Debattörer som står långt till höger stödjer fri invandring, Miljöpartiet vill luckra upp arbetsrätten, Vänsterpartiet vurmar emellanåt för småföretagande och så vidare. Även om man möjligen till nöds kan försöka analysera dessa och andra egenheter längs vänster-högerskalan blir det lättare om man byter glasögon och ser på dem ur ett annat perspektiv.
>
>Allra tydligast de senaste åren har dock frågan om frihet på Internet varit. Frågan om datalagring blev ett bekymmer för s-regeringen före valet. Efter valet har Alliansen sprungit på stora bekymmer med FRA- och Ipred-lagarna. Genomgående för alla dessa konflikter har varit att en abstrakt ”statsnytta” ställts mot individens rätt till privat kommunikation.

Det som kan förvåna är att borgerligheten trots alla dessa insikter fortfarande tilllåter det nedre högra hörnet i fyrfältaren vara tomt.

Den politiska fyrfältaren i Sverige

HAX försöker försiktigt påstå att Piratpartiets inträde på scenen skulle ändra på detta faktum.

>Piratpartiet är för övrigt inte med i Sjöholms fyrfältare. Utan att ägna mig åt överdrivet önsketänkande har jag försökt placera in partiet. Det blir definitivt i den frihetliga halvan. Och även till höger om (mp), föreställer jag mig. Det skulle i så fall göra Piratpartiet till det enda svenska politiska partiet i den libertarianska boxen. Möjligen.

Men med tanke på vår uttalade vågmästarstrategi måste jag säga emot honom. Piratpartiet är helt enkelt inte placerat längs vänster-/högerdimensionen. Vi kanske någon gång blir tvungna att göra ett ställningstagande i den frågan, men just nu är våra medlemmar utspridda över hela fältet längs den dimensionen.Det vi har gemensamt är att vi alla enas i våra starka uppfattningar längs den andra dimensionen.

En annan sak är, att om inte både jag och Hax önsketänker och överdriver antalet meningsfränder vi har i det frihetliga högerfältet, så skulle ett parti som vågar på allvar ta den positionen ha mycket att vinna. Fast inte vi i Piratpartiet eftersom vi snabbt skulle malas ner om vi slutade vara den allians mellan frihetliga från både höger och vänster som vi de facto är.