Wagenius Lag

Hos den alltid lika briljante Josh hittar jag den nymyntade termen ”Wagenius lag”. Josh har liksom jag sneat till rejält på den korkade kampanjen från ”Stoppa Langningen” och frågar sig om det verkligen var deras mening att försöka få honom att börja langa i ren protest?

Josh efterlyser en ”lag” mot argumentation som innehåller ”din dotter”, på samma sätt som ”Godwins lag” diskvalificerar den som tar upp nazismen i någon form av debatt som rent faktiskt inte handlar om just nazismen.

Men det är inte ”din dotter” som ”Wagenius lag” i Josh tappning, handlar om. Utan den handlar om att du i varje fråga där du upptäcker att du håller med KD bör fundera ett varv till innan du skriver. Personligen tycker jag vi kan sammanföra de två sakerna i en mer generell variant.

Wagenius lag
: En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…

Det skulle nog vara bra för debatten om en sådan lag i någon tappning blev lika generell som Goodwins lag:

  • Det skulle göra TV-inslag med korkade politiker mer intressanta, när journalisten plötsligt frågar om det inte är ett brott mot ”Wagenius lag” 😀
  • Det skulle tvinga vissa mer drastiska feminister att fundera på hur det kan komma sig att deras syn rimmar väl med de kristkonservativas.
  • Det skulle tvinga reklambyråer att åtminstone fundera på om det är en bra idé att kläcka ur sig dumheter om döttrars hjälplöshet.

Potentialen är helt enkelt enorm.

För vi har ju ingen hedersmoral här ju !!!

Vi lever ju i världens mest progressiva, sekulariserade, framsynta och frigjorda samhälle (jorå, serru!), så här kan man ju inte hitta någon unken hedersmoral. Hur skulle landet som blev stämplat som den sexuella frigörelsens paradis efter ”nyfiken gul” kunna vara unket sexualmoralistiskt/sexistiskt?

Jo säkert skall du se. Men vad skall man tro när man ser sånt här?

hedersmoral i svensk tappning
Grattis, då har vi konstaterat att tjejer är offer och killar är busar...

Vilken jävla stjärna – ursäkta franskan – fick idén till den här förbannade skylten?
Ge tanten/gubben en medalj, för det var det mest unkna jag sett på år och dar.

Det är tydligen skillnad på tjejers och killars oskuld, för var kan man läsa motsvarande om ”din son”? Varför, varför, varför är tjejer alltid offer? Varför skall tjejer nödvändigtvis till varje pris hålla på sig? Det är bara vår medeltida syn på sexualitet som gör att det överhuvudtaget skulle kunna tänkas vara ett problem.

Vi har så mycket moralism vi skyfflade in i garderoben i slutet av sextiotalet och sjuttiotalet att det växt till en egen livsform som morrar och krafsar på dörren. Öppnar du för att kolla vad det är, så kommer du innan du vet ordet av att börja hötta med pekfingret och prata om hur saker och ting borde vara. Sen kommer harangerna om hur folk egentligen borde bete sig och att de minsann borde lära sig veta hut.

Om du inte genast ringer anticimex för att ta död på eländet, så kommer du snart att börja tycka det är helt rätt att flickor skall hålla på sig till dess de blir myndiga (innan dess är de ju barn), att man inte skall fotografera varandra nakna, att ungdomar minsann inte skall smaka en droppe sprit innan de fyllt tjugo, att alla som har rent mjöl i påsen minsann inte har något att frukta från polisen och rättsväsendet, att straffen för alla brott borde dubblas och att staten minsann skall ta hand om oss och berätta vad som är rätt och fel — eftersom vi inte är förmögna att fatta det själva.

För så är det med könsrollerna vettu!

vad är det värsta som kan hända så länge frivillighet råder? En kille/tjej blir av med oskulden — big deal.

I någon slags romantisk novelliknande föreställningsvärld skall det helst ske när man är sisådär sjutton, arton, nitton år och i det närmaste funderar på att förlova sig med tjejen/killen man varit tillsammans med ett halvår eller mer.

Man planerar fnittrande att ”nu skall det ske” och travar iväg och köper kondomer medan man rodnar hela vägen upp till hårfästet. Sen fumlar man omkring i sängen, hellre än bra, och det gör lite ont — men vad är väl en bal på slottet, det kan ju vara tråkigt och alldeles alldeles underbaaart! Det är faen i mig rena staffan hildebrandsexet som är idealet för hur man skall göra första gången — ni vet ”G som i Gemenskap”: nakenbad mitt i natten, motorcykel, några procent hit eller dit-snack och sen armhävningsknull. Efteråt sitter man i sängen och sjunger sånger tillsammans medan solen går upp.

För så ser ju verkligheten ut för de allra flesta, skall du se…

Eva Sternberg är könsrollernas kreationist

Vad är egentligen skillnaden mellan könen? Är det så att kvinnor är biologiskt mer lämpade att ta hand om barn, vårda familjens inre cirkel och liknande? Är det så att män egentligen knappt hunnit hem från savannen där de jagat lejon? Är män naturligt mer aggressiva och mer benägna till våld? Eller är så gott som allt en ren social konstruktion?

Att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor är nog knappast någon hemlighet. Vi har en uppsättning fysiska attribut som är rätt uppenbara, och i viss mån påverkar även dessa attribut och de hormoner som hör till dem vårt psyke. Så långt tror jag alla är med på spåret.

Det är sen som åsikterna drar isär när vissa anser att de biologiska skillnaderna går långt mycket djupare än så, medan andra menar att den enda skillnaden är den uppsättning genitalier vi är begåvade med.

Tiny Hands
Att vara en närvarande pappa är ett underbart privilegium

Det som smyger sig in är frågan om jämställdhet och värderingar om hur man förväntas leva sitt liv. Det är här det resonemanget kan bli riktigt obehagligt. Ett prima exempel på dessa obehagligheter är Eva Sternberg som glatt proklamerar att män är farliga för små barn. Eva Sternberg är ”ledarskapskonsult med inriktning på hjärnans utveckling” och jag hoppas innerligt att ingen betalar pengar för hennes dumheter.

Hon skriver i Expressen, debatterar som en galning i TV4, och förnekar sig inte heller när hon sitter i TV8s Aschberg-program. Hos Aschberg påstår hon i samband med en debatt om justitieministern att det är väldigt stor skillnad när bara kvinnor möts, för att då minsann är det inte det minsta konstigt om justitieministern glömmer rättsprinciperna när de ”kvinnliga” idéerna haglar.

Eva Sternberg har tydligen fått vatten på sin kvarn nyligen, när hon lyckats tolka en undersökning så att den på något indirekt sätt skulle visa att män är överrepresenterade när det handlar om barnolycksfall eller andra dumheter. Inte nog med att hon läser avhandlingen som fan läser bibeln, hon tolkar den dessutom biologiskt. Även om hon skulle kunna hitta en undersökning som säger det hon tror den säger, så är ändå frågan är om det handlar om biologi eller social skolning.

Eva Sternberg anser tydligen att vi sätter oss emot naturen när vi anser att de biologiska skillnaderna har allt mindre relevans för hur vi lever våra liv. Hon är inte ensam, för så fort det dyker upp någon undersökning som skulle kunna tolkas som att män eller kvinnor är bättre eller sämre på någonting kryper diverse reaktionära troll fram från stenarna de gömmer sig under.

Det är den sociala präglingen stupid!

Personligen ser jag det sociala arvet som långt mer viktigt i den här frågan än om mjölkkörtlarna utvecklats till ballongform eller om genitalia sitter inuti eller utanpå. För det alla dessa genustroll har gemensamt, är hur de underskattar den sociala prägling som pågår från det att våra barn lämnar moderlivet och till dess de är färdiga att stå på egna ben.

Trots att jag själv tyckt mig varit medveten, så underskattade jag i hur hög grad denna prägling pågick till dess jag själv fick barn. Jag får tacka min sambo som aldrig låtit mig missa detaljerna i hur barnen präglas. Så har jag sett hur smarta och jämställda människor behandlat mina barn utifrån könsmässiga schabloner. Hur deras beteende tolkats utifrån att de är killar. Hur vuxna intelligenta människor utan att vara medvetna om det har nedvärderat vissa beteenden och preferenser gentemot andra mer ”korrekta”.

Min äldste har långt, mycket långt, hår. Det har varit en ständig källa till konstiga blickar och oftast vänliga men likväl dumma kommentarer. Han har blivit oerhört medveten om hur håret och hans lite lätt androgyna utseende fått många att direkt tolka honom som tjej. Han tar det med en axelryckning, men det påverkar honom. Det påverkar vilka leksaker han föredrar; det påverkar hans favoritfärger och favoritkläder; det påverkar till och med vilka lekkamrater han tyr sig till. Det påverkar honom dessutom inte mindre med åldern utan snarare tvärtom.

Så vår lille pojke som älskade rosa och barbiedockor, såväl som bilar och lego, har nu ratat rosa för gult och dockorna för pokemon. Om vi nu ens föreslår leksaker, kläder eller sysselsättningar som är ”tjejiga”, så ser han ut som en citron i ansiktet. I ”svaga” ögonblick har han erkänt att det nog mer handlar om kompisarnas förväntningar än om hans verkliga preferenser, men den sociala påverkan är så stark att han inte kan göra sig fri från den.

I min egen generation skulle det varit en total social omöjlighet att en kille gillade rosa, och tyvärr finns mycket av den attityden kvar. Fast vilka färger man tycker om är ändå bara ett symptom på något annat, och studerar man hur killarna och tjejerna beter sig på dagis, respektive skolan, så ser man vad det är ett symptom på.

Vuxenvärlden har vissa bestämda förväntningar vi inte ens själva är medvetna om. Så killarna förväntas springa omkring och busa, medan tjejerna förväntas sitta lugnt och stilla och pyssla eller klä ut sig till prinsessor och leka rollspelslekar med varandra, med dockor — mamma-pappa-barn. När någon bryter mönstret är det så exceptionellt att man ständigt kommenterar det. Kommentarerna kan vara positiva, men de kommer likväl vilket bara det är ett tecken på de sociala förväntningarna och den sociala präglingen.

Som kille har jag fått lära mig att ta för mig, för alternativet har varit att bli överkörd. Som kille har jag fått lära mig att ta initiativet, för alternativet är att inte få pussas med flickor. Jag har fått lära mig begreppet alfahanne i praktiken, eftersom alfahannen fortfarande ses som det stora idealet. Jag är tämligen övertygad att om jag var kvinna skulle jag kunna rapa upp motsvarande lärdomar, fast från andra hållet.

I detta växer vi upp, men när vi så är vuxna förväntas vi plötsligt vara jämställda! Hur nu det skall gå till när allt vi gjort och allt vi gillat fram till dess har tolkats utifrån ifall vi är tjejer eller killar.

Men det går att genomskåda

De av oss som genomskådat vår uppväxt och lärt oss hantera dumheterna som tutats i oss låter inte vårt kön hindra oss. Jag själv var föräldraledig bra mycket längre än min sambo, och skulle Eva Sternberg kommit hem till oss och påstått att jag var en mindre lämplig förälder att ta hand om mina barn när de var bäbisar, skulle hon blivit utslängd ur mitt hus med näsan först.

Jag är inte perfekt, och en hel del av min prägling sitter kvar i mitt omedvetna. Min generation är bättre än mina föräldrars överlag, men vi har fortfarande en bit kvar även om vi försöker. Våra barn kommer att ha nått ytterligare ett steg (förhoppningsvis) och deras barn ännu lite längre. De sociala mönstren sitter djupt och är ingenting vi blir klara med än på några generationer.

Det är i denna kontext man måste läsa rapporter om män och föräldraskap, om man nu faktiskt lyckas hitta sådana. Vi har präglats till något annat, och alla är inte förmögna att göra sig fria från den präglingen. Det Eva Sternberg propagerar för är att vi ger upp och konserverar den präglingen som naturens ordning. Det är inte jag beredd att acceptera.

På randen till avgrunden

Den sortens avgrund en person som Eva Sternberg representerar illustreras på ett otroligt sätt i hennes resonemang om skamkulturen i samma program (vid 35:20):

–Det jag vill säga, det du sa här tidigare: att det i folkdjupen ändå kan kännas… men vi är ju en gammal skamkultur, vi har ju i hjärnan inlagt att såna som gör saker vi inte gillar skall skämmas… och det här är ju en urgammal sak som vi har ägnat oss åt… jamen om hjärnan har det så är det antagligen bra på något sätt.

Eva är med andra ord en person som anser att alla värderingar vi haft länge är bra just för att de är gamla… Med den typen av resonemang kan vi lika gärna omyndigförklara gifta kvinnor, avskaffa kvinnlig rösträtt, återgå till artonhundratalets sexualmoral och könsroller, införa skampålen igen, införa dödsstraff och allt annat som tillhör de värderingar som är ”urgamla”. Jag tror nog att hon vid närmare eftertanke tycker att vissa ”nya” värderingar slår de gamla, men det är svårt att höra på hennes resonemang och attityd.

Om någon på fullaste allvar vill leva som om vi befann oss ett sekel tillbaka i tiden, så tänker jag inte lägga mig i, var och en är fri att göra som den själv vill. För mig är det däremot en fullkomligt absurd tankekonstruktion att könet skall få bestämma vilka möjligheter vi har att forma våra egna liv.

Veckans bloggtema – Manlighet

Är det överhuvudtaget möjligt att tala om manlighet utan att samtidigt tala om kvinnlighet och tvärtom? Om jag ska definiera det manliga gör jag ju det i kontrast till det kvinnliga. Om jag ska beskriva det kvinnliga så är det ju en jämförelse med det manliga jag gör.

Manligt och kvinnligt

Om man börjar lasta in konkreta egenskaper som inte är jämförelser i dessa två begrepp så skapar man ju bara två generaliserade kategorier av människor. Ingen man kommer vara det man menar med manlig. Ingen kvinna kommer vara det man menar med kvinnlig.

Det är ju inte ovanligt att man hamnar i samtal som går ut på att bekräfta och förstärka dessa två arketyper. Det kvinnliga och det manliga. Man får höra saker som att ”min sambo glömmer alltid våran förlovningsdag” eller ”min sambo kan inte göra två saker samtidigt” eller ”min sambo hittar inte hem ens med karta och kompass” eller ”min sambo vill aldrig ha sex”. Sen ska alla som är av rätt kön instämma så att alla kan vara överens om att sådana är de: männen eller kvinnorna.

För mig är alla sådana här samtal en smula förvirrande eftersom jag nästan aldrig kan känna igen mig i beskrivningen. Eller rättare sagt, känner igen det gör jag fast med omvänd könsbeteckning. I vår relation är det hon som stämmer in på alla de där manliga schablonerna och jag som stämmer in på de kvinnliga.

Jag har för länge sen slutat undra om jag ska bli osäker i min manlighet på grund av detta. Jag är precis så manlig som jag vill i jämförelse med den kvinna jag valt att leva med. Att vi inte lever upp till de fördomar som finns om vad manligt och kvinnligt borde vara kan vi leva med.

Det som jag däremot tycker det finns alla anledning att bli osäker på är dessa beskrivningar av vad manligt och kvinnligt är. Vilka är det som är de manliga männen och de kvinnliga kvinnorna? Behöver vi dem? Vad ska vi med dem till?

På tal om Anna Anka

Hon har ju helt tydligt blivit allas älskling… Men vissa visar verkligen sin skepsis, man kan undra hur deras ideal ser ut?

Den goda hustrun

Där hade ni lite äkta femtiotalsvett och tillika etikett… :mrgreen: Fast skillnaden är väl väldigt liten mot mer ”moderna” alster?

Måste du verkligen…

Utseendefixeringen och den oerhörda övertron på ytans betydelse i vårt samhälle skulle man väl kunna leva med. Man skulle kunna se den som en historisk parentes, ett mode som förr eller senare går över. Om det inte vore för att den driver fram ett repressivt krav på anpassning.

Ve den som inte anpassar sig — sin stil och sin kropp till vad det rådande modet föreskriver.

Modet har svängt många gånger de senaste decennierna, men gång efter annan föreskriver de saker som, om man bortser från eventuella estetiska värden eller tycke och smak, är fullständigt vansinniga.

Vi har tagit på oss alldeles för tajta brallor och fått urinvägsinfektion.
Vi har vägrat att ha mössa över vårt våta hår mitt i svinkalla vintern.
Vi har sprutat in gift i ansiktet och läpparna.
Vi har opererat in plastkuddar/silicon/koksaltskuddar och jag vet inte vad för att ändra kroppsformer.
Vi har stuckit metallstycken genom nämnbara och onämnbara kroppsdelar.
Vi har på olika sätt med flit skapat sårbildningar och ärr.
Vi har tagit på oss oerhört opraktiska och obekväma kläder.
Vi har snört och dragit in det som ska dras in för att låta annat puta ut.
Vi har rakat, vaxat, laserbehandlat och ryckt upp det med rötterna – den misshagliga generande hårväxten.

Vissa av dessa beteendena har varit snabbt övergående moden eller hållit sig inom en begränsad krets, men andra har blivit så etablerade tankefigurer att den som vägrar framstår som en avvikare, onormal.

Jag läser idag att min fru inte finns — en av mina favoritbloggare vet att berätta att hennes 28 år gamle vän aldrig kan ha träffat en kvinna som inte var vaxad eller rakad.

Samma bloggare sågar David Beckhams nya annons för Armani.

>Det är inte kvinnor som tycker att David Beckham är snygg. Det är män som tycker det.
>
>Den enda anledningen till att någon överhuvudtaget tror att kvinnor tycker att David Beckham är snygg är pga att männen som verkligen tycker det har projicerat den åsikten på kvinnor. Nu snackar jag männen som tycker det i hemlighet, de som öppet tycker det är ju ingen issue.

Samtidigt läser jag om en forskningsrapport från Australien där en etolog (en forkare som studerar djurs beteende) har visat att män finner normala kvinnor attraktivare än modeller och ”glamorösa eskorter”. Jämförelsen bygger på 100 mäns rankning av pentecknade kvinnorformer – former som sedan jämförts med formerna hos bl a Playboymodeller, kvinnliga eskorter och vanliga australiensiskor.

Det kanske inte har ett dugg med den här saken att göra, men i söndags på valvakan såg jag en kvinnlig journalist fråga en kvinnlig blivande EU-parlamentariker hur det skulle gå med hennes små barn utan att någon verkade tycka att frågan var underlig. Maken (vår utrikesminister) har nog aldrig fått den frågan.

En annan helt oanknuten händelse. Min sons mycket könsrollsmedvetna fröken ansåg sig behöva inflika ordet tjej eller flicka för att klassens flickor skulle känna sig utpekade, när hon läste upp namndikter på examen, för att rätt barn skulle ge sig till känna och komma fram för en sommarlovskram. Inte i en enda dikt använde hon ordet pojke eller kille.

Jag blir illa berörd. Jag tänker. Jag känner mig falskeligen utpekad som den som kräver stringtrosor och vaxade venusberg, ett välstädat hem och mycket fritid, hela lönen och hela makten.

Jag kanske har fel. Men jag har en gång lärt mig att störst påverkan på våra värderingar har våra likar. Barn lär sig av sina kompisar inte av de vuxna. Nazister lyssnar på andra nazister. Sektmedlemmar på andra sektmedlemmar.

Vi sitter fast i våra könsroller för att män säger åt män att de måste ha ett sexpack som Beckham eller Ljungberg för att duga – samtidigt som deras kvinnor kärvänligt klappar på ölmagen. För att kvinnor får andra kvinnor att tro att ett orakat ben måste gömmas i långbyxor, att det kroppshår är generande som för oss män kan vara fascinerande.

Det strukturella könsförtrycket vi ser har en riktning – gruppen män är överordnade gruppen kvinnor. Men det vardagliga könsförtrycket som upprätthåller detta tillstånd, det upplever jag sker till stor del inom könen och inte mellan dem.

Ni behöver inte hålla med mig, särkilt inte ni kvinnor, men snälla låt mig se lite kroppshår i sommar!