Även spekulativa konspirationsteorier får tryckas

Det är en av tryckfrihetens och pressfrihetens absoluta grunder att även de mest spåndumma och spekulativa konspirationsteorier omfattas av rätten att tryckas och distribueras. Vi har i och för sig en begränsning som går vid hets mot folkgrupp, men då krävs det rätt mycket mer än lösa spekulationer och sensationslystnad.

Därför var Israels reaktioner mot Sverige och UD rena dumheterna, det är helt enkelt inte den svenska regeringens sak att överhuvudtaget tycka något om vad svenska tidningar publicerar. Bildt får ha hedern av att ha hållit huvudet kallt, även om han kunde varit ännu tydligare.

Det är i så fall en klart bättre väg att försöka stämma tidningen för förtal för att markera missnöje. Inte för att jag tror att man lyckas med ett sådant åtal, men det strider i alla fall inte mot tryckfrihetens principer.

Därmed inte sagt att Aftonbladet kommer att gå till historien som ett under av grävande journalistik och vederhäftighet. Något mer tendentiöst, slemmigt och dåligt underbyggt än Donald Boströms artikel om påstådda israeliska organstölder är svårt att hitta. Det är ryktesspridning av svåraste slag från någon som tycks ha en egen yxa att slipa, någon som inte brytt sig om att kontrollera fakta eller ens avhålla sig från att slå blå dunster i ögonen på läsaren:

> Jalal said that he and other villagers recall that a Swedish photographer was in the village during the funeral and that he managed to take a number of pictures of the body before the funeral. ”That was the only time we saw this photographer,” he recounted.
>
> Ibrahim Ghanem, a relative of Bilal, said that the family never told the Swedish photographer that Israel had stolen organs from the dead man’s body.
>
> ”Maybe the journalist reached that conclusion on the basis of the stitches he saw on the body,” he said. ”But as far as the family is concerned, we don’t know if organs were removed from the body because we never performed our own autopsy. All we know is that Bilal’s teeth were missing.”
>
> Jalal and other members of the family said that ”rumors” about Israel killing Palestinians to steal their organs have been circulating for a long time.

Jämför den texten med Boströms artikel:

> När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.
> De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.

Du är förlåten om du tror dig ha läst att familjen anklagade militären för organstöld. Läser man noga ser man att det är släktingar till andra palestinska pojkar: Khaled, Raed och Machmod som uttalar sig — men det stod ju klart ”för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för”…, en obduktion tydligen. Med andra ord ljuger inte Boström direkt, men uttrycker sig tendentiöst missvisande. Det är sina egna spekulationer han sätter på pränt, som han ger eftertryck genom kommentarer angående situationer han själv *inte* bevittnat.

Att det är frågan om smått absurda spekulationer framgår om man har ens den mest grundläggande förståelse för medicin. Av de som dör en våldsam död är det bara några procent vars inre organ fortfarande går att använda. Detta är särskilt sant när det handlar om skador från handeldvapen eller splitterskador. Diverse skräp och bakterier sugs in i såren, och är det inte skräp utifrån så kan det vara tarminnehåll som kontaminerar organen. Dessutom är möjligheterna att hinna rädda organen innan de skadas av syrebrist väldigt liten, i så fall måste donatorns kropp mer eller mindre vara vid liv när organen tas ut. Det vill säga att hjärtat slår och organen får syre även om man är hjärndöd.

Jag har ingen lust att ge mig in i en debatt om IDFs metoder överlag, vem som har ”rätt” i konflikterna mellan israeler och palestinier, eller någon slags försvar eller fördömande av endera sidan. Vad jag däremot reagerar på är hur lite som skiljer Donald Boströms spekulationer från det historiska svallret om judar som förgiftar brunnar, bakar bröd på fiendens blod, äter barn i religiösa ritualer och andra liknande konspirationsteorier som genom ett och ett halvt årtusende fått judar lynchade i pogromer. Den slutgiltiga pogromens efterdyningar ledde till staten Israel, som sedan dess befunnit sig i konflikt med *alla* som vill se deras existens ”återkallad”.

Det är självklart att måste kunna kritisera Israel, och mer specifikt dess regering, deras bosättare, de ortodoxa sionisterna och IDF. Att skrika antisemit mot varje person som kommer med kritik är så andefattigt att det är direkt kontraproduktivt. Att däremot kräva att de som kommer med kritik i alla fall visar ett modikum av renhårighet, sannfärdighet och relevans tycker jag inte är för mycket begärt! Boström däremot har formulerat ett påstående som en fråga, vilket han kanske kan dölja sig bakom om det blir ett rättsfall eller om han anklagas för antisemitism. Men det är inte en fråga även om den är formulerad så, det är ett påstående — för på något annat sätt är det svårt att uppfatta hans artikel.

Vill man slippa stämpeln antisemit, så kanske man borde försöka låta bli att bete sig som en.

Uppdatering: I Italien har tydligen de regerande politikerna inte alla hästar hemma om det nu var någon som trodde det… Den italienske utrikesministern tänker på fullaste allvar propagera för att EU skall fördöma Aftonbladets artikel. Det är fel på så många nivåer att det är svårt att ens veta var man skall börja.

Jag lämnar ordet till Kjellberg som kort och koncist kommenterar frågan.

Vad är tyngst pappers-DN eller The Pirate Bay?

När jag läste Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel Gräsrötter effektiv pr i helgen tänkte jag att nu har de haft ont om saker att skriva om i tidningen och i stressen släppt igenom ett stycke dåligt researchad, dåligt skriven journalistik.

Eftersom jag själv inte var så engagerad i bloggbävningen förra året så noterade jag mest andras upprördhet och tänkte att DN backar väl, eller försöker tiga ihjäl det i morrn.

Men jag hade fel. Nu har plötsligt den dåligt tänkta, dåligt kontrollerade storyn upphöjts till ledarplats. DN skriver om konstgjorda gräsrötter som om det vore en nymodighet och inte ett politiskt PR-trick som användes i det gamla Rom.

>Den politiska världen använder sig samtidigt allt oftare av knep och tricks från underhållningsbranschen. Det har visat sig att hängivna ungdomar som köar utanför biografer i väntan på en storfilmspremiär i själva verket fått betalt för sina insatser, som ofta resulterar i positiva artiklar och tv-inslag. Professionella ”anhängare” – politikens statister – sägs förekomma vid entusiastiska valmöten på många håll i västvärlden.

En av de bärande byggstenarna i DN:s resonemang är att någon betalade för en helsidesannons i DN för att dra folk till en demonstration. Som yrkesverksam marknadsförare med bland annat val av kanal som en av mina uppgifter så funderar jag ofta på den här sortens frågeställningar. En viss tanke ska presenteras för en viss målgrupp och frågan är var man gör det effektivast.

Om någon med 300 000 kronor över skulle fråga mig hur man lämpligast når unga människor som tycker integritet är viktigt och ogillar statlig avlysning så hade jag inte svarat en helsidesannons i DN. Jag tror inte speciellt många reklam-, pr- eller mediebyråer skulle ha svarat det.

Men DN spänner hästen framför vagnen, eftersom de är helt fast i sin egen medielogik så utgår de ifrån att gammelmedia alltid är mer på riktigt än de nya medierna. Det är dags att komma in i matchen. De nya medierna är snart 25 år gamla! Alla de hundratals blogginläggen om FRA som inte kostade en krona och som skedde till följd av gammalt hederligt engagemang är värda enormt mycket mer än en helsida i DN oavsett om den är betald eller om den tillhör det redaktionella innehållet.

Vad DN inte förstår om den nya tidens kommunikation är att nyckelordet är autenticitet. De som tillbringar mycket tid på nätet tvingas bli allt bättre på att avgöra om något eller någon är äkta. Bloggare blir populära och får genomslag för att de är äkta: HAX, Emma Opassande, Blogge Bloggelito, Carl Bildt, Svensson, Mymlan

Den gamla sortens journalistik blir alltsom oftast insorterad bland det icke autentiska inte för att de har en agenda, det har alla, utan för att de är vana vid att inte behöva skylta med den. Vad är DN:s agenda just nu t ex? Vi är tvungna att gissa.

Och det som inte är äkta tror vi inte på. En annons är aldrig äkta eftersom den är köpt, så den tror vi inte på. Reklamlogiken är därför på väg att dö. Större delen av medie- och reklamvärlden funderar idag över hur man ska förhålla sig till denna nya tid. På DN tycks man sova trygga i förvissningen om att den som verkligen vill ha genomslag i Sverige den köper en helsida i DN. Det blir nästan lite gulligt när DN:s ledarredaktion (som inte tycks ha fattat någonting) oroar sig för oss andra:

>De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten.

Vi som är verksamma i bloggosfären är väldigt noga med att visa vem avsändaren är. Vi länkar, vi citerar, vi anger källor. Vi vet att det är viktigt att särskilja åsikter från fakta. Vi vet att det är så man skapar trovärdigt och autencitet. Men detta begriper inte DN eftersom de fortfarande tror att det vi håller på med är ”dagböcker på nätet”:

>Bloggar, nätbaserade dagböcker, används inte bara i privat syfte. Aktörer i bloggosfären gör ofta gemensam sak och länkar bland annat till varandras sidor. På så sätt kan de snabbt åstadkomma en ”bloggbävning” som fångar mediernas och kanske även politikernas intresse.

Dålig journalistik blir inte bättre av att man upprepar den som Marcus påpekade. Har man inte gjort sin hemläxa blir man idag obönhörligen avslöjad i bloggosfärens läxförhör. DN kan få vara bekymrade över de nya mediernas hot mot demokratin men det vore klokare att bekymra sig för sina egna möjligheter att överleva i en värld som man så uppenbart inte förstår.

Igår idioter, idag jubelidioter

Det verkar som om DN läst Goebbels princip att om man upprepar en tillräckligt stor lögn tillräckligt många gånger, så kommer folk till slut tro på den. Eller också har de slutat med medicineringen på eget bevåg…

Hur skall man annars tolka dagens ledare? Den har den talande titel ”konstgjorda gräsrötter”:

> Den politiska världen använder sig samtidigt allt oftare av knep och tricks från underhållningsbranschen. Det har visat sig att hängivna ungdomar som köar utanför biografer i väntan på en storfilmspremiär i själva verket fått betalt för sina insatser, som ofta resulterar i positiva artiklar och tv-inslag. Professionella ”anhängare” – politikens statister – sägs förekomma vid entusiastiska valmöten på många håll i västvärlden.

Nå vi har två alternativ: Antingen är hela FRA-motståndet orkestrerat av gud vet vem, av gud vet vilken anledning. Eller så uppstod ett motstånd som en snöbollseffekt, där diverse olika debattörer väckte tillräckligt många som sedan fortsatte debatten av egen kraft.

Om man använder lite Occam på hela frågeställningen så framstod DN som idioter redan igår, idag är de väl närmast jubelidioter.

För vad är troligast som en vettig förklaring till vad som hände förra sommaren?

Är det någon Mr(s). X, gärna i rullstol med en katt i knät som orkestrerat en bloggmobb? Har denna dolda aktör lyckats starta/finansiera såväl stoppaFRAlagen.nu och nätverket svart måndag? Dessutom direkt eller indirekt finansierat en kader proffstyckare som avlönats för att driva mobben och köpt ett antal röster, samordnat sig med PR-byråer och politiker för att dra oss stackars nyttiga idioter vid näsan?

Vem är i så fall Mr(s). X och varför skulle han/hon vilja göra något sådant? Vad är syftet?

Är det snarare så att FRA-lagen är en skitlag som dels inte fyller sitt syfte och dels är farligt för svenska medborgares integritet, yttrandefrihet och i förlängningen en fara för demokratin. Kan det vara så att folks ilska över lagen är genuin, att den innefattar såväl politiker, bloggare, pr-folk och företag? Kan det vara så att det är ett dynamiskt kluster, en modern icke-organisation, snarare än någon dolsk intressents manipulation av opinionen?

Jag vet vad jag anser är troligt.

Kanske skall vi skicka en omgång foliehattar till DN, de verkar vara i behov av sådana.