Det här är bara så klockrent att det förtjänar en egen bloggpost

Jan Björklund och Lars Leijonborg mer eller mindre personifierar varför jag aldrig kommer rösta på folkpartiet. De har båda helt glömt bort kärnan i liberalismen och ersatt den med någon slags nykonservatism eller någon avart därav.

Folkpartiet borde vara väktarna som ser till att individen smäller högre än samhället, ändå är det ett parti fullkomligt sprängfyllt av moralister som inget hellre vill än att lägga sig i våra göranden och låtanden.

Dorsin träffar så obehagligt rätt. Det borde inte vara så, men så är det.

They’ve forgotten the message and worship the creeds!

Läser Mårten Schulz inlägg om den lata sambon idag. Skönt att se att någon med både högre juridisk kompetens än mig och som är duktigare på att förklara sammanfattat precis mina tankar om sambolagen.

Nu vet jag var jag ska skicka kompisar som inte förstår vad jag menar när jag försöker förklara att de som vill ha lagligt skydd för sin livskamrat vad gäller t ex arv bör gifta sig, inte utgå från att sambolagen gör jobbet eller kräva att den borde göra det.

Lag ska följa sedvänja. Men med eftersläp. Om för få gifter sig och förblir oskyddade i samboskap så är inte lösningen på det att direkt ändra lagen, för att utöka dess skydd till dessa människor. Man kan faktiskt också göra reklam för att leva i enlighet med tankarna i det system som gällt hittills.

Ibland är kanske lösningen att hacka lagen, men ibland finns det värden i lagstiftningen som vi inte ser i ögonblicket. Då kan det vara bra att låta lagen utvecklas i den historiska takt den brukar. När stora beteendeförändringar sker så kommer lagen för eller senare antingen bli obsolet, eller få nya innebörder och tolkningar eller skrivas om.

Jag är inte konservativa. Jag tycker inte folk borde gifta sig av ideologiska skäl. Jag tycker folk borde gifta sig för att det är ett rättvist, väl utprövat avtal för hur man ska hantera gemensam egendom mm när man lever tillsammans. Om man inte vill ingå detta avtal, ska inte samhället tillhandahålla halvmesyrer.

Om man valt att inte ingå detta avtal ska samhället utgå ifrån att det var med flit man valde bort det, inte av obetänksamhet. Annars kommer man att i vissa fall tvinga in individer och par i en kvasiversion av ett avtal som de de facto valt bort.

Storlek och styrka är inte garanten för vitalitet. Mammuten var en gång det största och starkaste djuret på land, men de enda mammutar vi hittar idag är frysta, uppstoppade eller fossiliserade. Som mammutar så har de etablerade partierna gått in i en tidsålder, där idéernas stagnation gör politiken till bara ytterligare en av alla dokusåpor.

Den förlorande vinnaren

Grunden för den nuvarande etablerade politikens ultimata hädanfärd är att den vunnit. Som vinnare, så har den inte längre någon att jämföra sig med och överträffa. Den har förlorat allt som gjorde den smal, tuff och vacker.

De hårda musklerna, hungern och viljan har bytts ut mot chips och läsk, bekvämlighet och trygghet. Alla tuffa ställningstaganden har slipats av och politiken börjar närma sig den medelålder då ungarna flugit ut och man inte längre riktigt är klar över vad man skall göra av sig själv. De stora livsmålen är minnen, och man lägger oerhörd vikt vid små små detaljer som för en utomstående ter sig närmast obegripliga.

Det tydligaste tecknet på celluliter, gäddhäng, diskbråck och ölmage är hur man strävar efter makten utan att ha ett syfte med den. Man har förändrats från visionär och reformist till förvaltare. Som alla förvaltare strävar man bort från allt som är riskabelt, och med några få undantag samlas hela politiken kring någon slags mittlinje.

Eller för att vara mer korrekt, det upplevs som mittlinje på en höger-vänster skala. En skala som är hämtad från slutet av 1700-talet — inte så modern direkt, men det är den motsättning vi växt upp med.

I själva verket finns det en annan skala, en annan axel, som jag tycker är långt mer relevant i modern tid. De etablerade partierna har överlag flyttat rätt högt upp på denna andra axel, den där auktoritet står mot frihet — och du hittar försvinnande få riksdagsmän i den frihetliga delen av det spektrat.

Ideologisk entropi

Så i mitten och på toppen sitter man, fullt och fast övertygad om att det är den ultimata positionen. Där låter man radikalismen övergå i socialkonservatism, där låter man det individuella samvetet och friheten övergå i etatism och trygghetsnarkomani. Steget bort från gubben på verandan som sitter och skäller vresigt på förbipasserande och pratar om ”dagens ungdom” är närmast obehagligt kort.

För vad är det våra politiker käbblar om? De käbblar om några procent hit eller dit, retorik oaktat, som om det förändrade allt. Vi pratar inte några stora systemskiften, utan hur man Bäst Balanserar Budgeten.

Jag skulle vilja gå så långt som till att säga att om alla beslut i riksdagen fattades genom sten, sax, påse lottningar, skulle väljarna knappast märka någon skillnad i praktiken. Det är kontentan av att alla i grunden vill samma sak och att ingen har några verkliga visioner annat än att lägga beslag på makten.

När det skulle bestämmas vem som skulle vara chef

Kontroll och stagnation

Samtidigt missar man ofta det stora litmustestet, det som visar om man fortfarande sätter demokrati framför trygghetsnarkomani, eller om säkerheten skall få överträffa friheten i allt väsentligt. Varje sak som synes misshaglig skall förbjudas, oavsett om det egentligen är statens eller samhällets sak att reglera. Det är moget och ansvarsfullt, för man ”måste ju sätta gränser”. Kontrollen måste därför också vara så god att man hela tiden vet mer än sin granne. Man fortsätter trots det med vänsterretorik mot borgerlig retorik, fastän den faktiskt förda politiken har berövat begreppen all verklig substans. Som en Dolores Umbridge i Harry Potter (mina fetningar):

The Ministry of Magic has always considered the education of young witches and wizards to be of vital importance. The rare gifts with which you were born may come to nothing if not nurtured and honed by careful instruction. The ancient skills unique to the wizarding community must be passed down the generations lest we lose them for ever. The treasure trove of magical knowledge amassed by our ancestors must be guarded, replenished and polished by those who have been called to the noble profession of teaching. Every headmaster and headmistress of Hogwarts has brought something new to the weighty task of governing this historic school, and that is as it should be, for without progress there will be stagnation and decay. There again, progress for progress’s sake must be discouraged, for our tried and tested traditions often require no tinkering. A balance, then, between old and new, between permanence and change, between tradition and innovation because some changes will be for the better, while others will come, in the fullness of time, to be recognised as errors of judgement. Meanwhile, some old habits will be retained, and rightly so, whereas others, outmoded and outworn, must be abandoned. Let us move forward, then, into a new era of openness, effectiveness and accountability, intent on preserving what ought to be preserved, perfecting what needs to be perfected, and pruning wherever we find practices that ought to be prohibited.

Vilket om man plockar bort allt högtravande nonsens kan kokas ner till: Allt borde vara som det alltid varit, vi måste ha regler, och alla borde bli vid sin läst och inte tänja några gränser.

Liksom man kan koka ner Umbridges svada till en auktoritär smörja av konservativt mögel, så kan man koka ner politiken av idag till det korta konstaterandet att makten är allt. För det här är den era då sossar inte vet om de är konservativa, liberala eller socialister, och där de när de undrar lika gärna kan skaka hand med minst lika förvirrade moderater. Det här är eran då den av riksdagens partier som profilerat sig  kanske hårdast med ”ordning och reda”, krav och hårdare tag kallar sig liberaler, och där partiprogram överlag är lika mycket värt som dasspapper.

Det här är också eran då alla propagerar för trygghetssystem som i praktiken förvandlats till byråkratiska maktcentra och något som inte längre har med trygghet att göra. Det är eran där politiker på fullaste allvar försöker få folk att tro att straffbeskattning av den översta halva procenten inkomster, skulle kunna ge tillräckligt för att betala ens en fika per månad för de som har det sämst ställt. Det är procentljug och meningsförvirring, det är tendentiösa påståenden i avsaknad av verkliga tydliga och praktiskt mätbara ideologiska skillnader.

Det är så illa, att de enda partier som faktiskt har tydlig ideologisk profil antingen försökt gömma hammaren och skäran i garderoben, låsa in solkorset i byrålådan, kramar bibel och tror på kreationism, kramar träd, eller viftar med dödskalleflagg. I många fall är de dessutom på god väg att korrumperas in i mittfilen, den ideologiska entropins hemvist.

Min väldigt röda bror skämtar med mig då och då om liberalismens död. Då pratar han naturligtvis om sin bild av en ekonomisk liberalism som ”segrat”, och därför nu bara kan förlora. Jag själv är inte säker på att jag skulle karaktärisera den senaste 25-årsperioden som speciellt liberalistisk. Kanske i så mån att liberala tankar nu diskuteras med lite mer vigör, men om något har samhället i stort blivit mer konservativt till sin struktur.

Jag brukar komma med en snyggt och prydligt förpackad tes till mina inlägg, men den här gången sviker mig min förmåga. Detta är mer en betraktelse över en slags rotlöshet och konformism som måste brytas på något sätt. Det om något är inte en vänster-höger fråga, utan snarare en insikt om att politiken som den ser ut håller på att bli irrelevant, den behöver som en fågel fenix brinna upp och resa sig ur askan.

Notering: Det här inlägget har legat och lurat bland mina utkast en stund. Jag kikade på det igen, och inser att det är minst lika aktuellt nu som tidigare.

Magnifika gnistor hackar samhället förklarar varför Piratpartiet är konservativa medan de andra partierna är anakronistiska kvarlevor från en tid som flytt. Han avslutar med att dra en lans för att de borde bevarandemärkas, eller nå’t…

Måste läsas!

Ett bedrägligt lugn har sänkt sig över FRA-debatten. Ekonomisk kris, mediehaveri och principlöshet har skapat en känsla av trötthet och besvikelse. Det är en pyrande krutdurk, en som när som helst kan flamma upp i nya utbrott. Just nu kan man lockas att tro att regeringen vunnit, en pyrrhusseger visserligen, men ångvälten har rullat och marken är till synes platt.

Tydligen är det i alla fall så pass lugnt och så mycket diversioner från andra frågor, att Reinfeldt känner sig trygg att plocka upp nästa handgranat mot den svenska personliga friheten, rättssäkerheten och integriteten. Den här gången är det fildelning som skall sågas vid fötterna, och det spelar ingen roll vad det kommer att kosta Sverige och svenskarna.

Som vanligt skjuter man sig i foten för att slippa gå:

IDG/CS Piratjägarlagen är klar:

I lagrådsremissen föreslås också att rättighetshavare ska få samla in och behandla personuppgifter som ip-adresser om ”intrångsgörare” i den mån behandlingen är nödvändig för att ett rättsligt anspråk ska kunna ”fastställas, göras gällande eller försvaras”.

I dag kräver sådan behandling särskilt tillstånd från Datainspektionen. Den som hanterar uppgifterna kommer fortfarande att stå under Datainspektionens tillsyn.

Skälet till att den typen av register kräver datainspektionens tillstånd, är att den typen av uppgifter är oerhört lätt att missbruka. Sådana register och sådan uppgiftsbehandling skall egentligen bara kunna göras av polis eller rättsväsende, och ifråga om IP-nummer av den tjänsteleverantör det närmast berör.

Istället skall nu en mer eller mindre privat driven upphovsrättspolis, i praktiken få större befogenheter än den verkliga polisen. Håller man inte i hatten, så får vi snart en utveckling lik den amerikanska, där MPAA och RIAA fungerar som mediebolagstorpeder med rena maffiametoder, utpressning och rättsskandaler.

Det är inte en högoddsare att man kommer gömma sig bakom EU-direktiv. Att dessa sedan är i stort sett frivilliga kommer man tala tyst om. Sverige har utnämnts till piratland nummer ett, och det är inte konservativa politiker bekväma med. Om det sen stämmer, om det har någon betydelse, eller om det faktiskt är en konsekvens av fullkomligt korrekta prioriteringar lämnas därhän.

ÄN SÅ LÄNGE har man inte föreslagit att folk skall kunna stängas av från sina internetabbonemang, vilket i alla fall är en tröst, om en klen sådan. Tyvärr innebär inte det att man är resonabel, för man inför vad som kallas för informationsföreläggande. Ett sådant förslag riskerar att få samma absurda konsekvenser som de brittiska lagarna om kryptering, där man kan åka i finkan om man tappat bort sin krypteringsnyckel när polisen frågar om den. Pirate Bay nämns som exempel på några som kan tvingas att lämna ut uppgifter, frågan är om de har sådana uppgifter lagrade — personligen skulle jag i deras skor se till att jag helt saknade alla sådana uppgifter i någon form som kan läsas direkt eller avkrypterat. Det man inte har, kan man inte lämna ut.

Att EUs direktiv är frivilliga, hindrar inte upphovsrättsföreträdarnas primadonna/diva/rikspucko/law & order-advokat-plagiat Monique Wadsted att utropa ”Äntligen!”, ungefär som om det var fråga om nobelpriset i litteratur. Hennes kritik är inte otippat att hon inte kan stänga av internetanvändare helt arbiträrt, vilket inte är att förvånas över. Hon är så uppåt väggarna fel ute i upphovsrättsfrågor att det, enligt uppgift, till och med är så att man håller henne utanför när man diskuterar nya vägar och kompromisser i de egna leden. Integritet och personlig frihet är en irriterande insekt i hennes värld, något man pratar om men egentligen vill nypa till så hårt som möjligt.

För egen del kan jag bara skaka på huvudet. Jag har svårt att se hur jag någonsin skall kunna rösta på de nya moderaterna, eller på någon regering där de är tongivande. Det tycks som om de använder all sin vakna tid enbart till att göra alla liberaler och integritetsivrare förbannade.

KAN ingen köra ett jävla misstroendevotum mot den sittande regeringen, de börjar alltmer framstå som en katastrof i demokratifrågor.