I bloggosfären är det lätt att debattera samhällets obehagliga utveckling bort från frihet och demokrati. Utanför bloggosfären är det nästan omöjligt. Den som ens försöker får snabbt en foliehattsstämpel. Vi bygger vårt förtroende för vårt demokratiska samhällsbygge inte på empiri, som man skulle kunna förvänta sig, utan på inövade floskler.

En känd propagandafigur och demagog, som jag inte har lust att nämna vid namn på grund av de associationer det ger, sa: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning”. Skall man tolka utsagan, så är en rimlig tolkning att se det som att vi tolkar världen utifrån de saker vi håller för sanna. Det finns många lögner genom historien som tagits för självklar sanning, och just nu tycks en av dessa lögner vara den i grunden demokratiska naturen i det västerländska samhället.

Razzia

Vi har naturligtvis strategiskt dåligt minne, och är mer präglade av myten om det svenska folkhemmet och det svenska ”vänliga” samhället. Vi ser fortfarande den folkliga bilden av en Per-Albin som åker spårvagn till regeringskansliet, eller en Olof som är ute och vandrar i Gamla Stan och skakar hand med kreti och pleti. Redan då fanns det mer än en sak att anmärka på i den svenska demokratin. Vi har gjort oss av med en del dumheter, men istället ersatt dem med andra, fler och på många sätt lika allvarliga.

Ett av de fenomen vi ser idag är det Isobel sätter fingret på:

För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper – ett informellt undantagstillstånd.

Man kan kalla det normalisering av ett tillstånd som egentligen borde vara ett undantag, något påkallat av extrema omständigheter. Legitimeringstvång och arbiträra gripanden är metoder som vi förknippar med ett Francos Spanien, Pinochets Chile eller Honeckers Östtyskland. Stater där balansen mellan individens rättigheter och statens tvångsmedel helt stått på näsan. Polisen kollar dina biljetter och papper, polisen har makten över dig och behöver inte förklara eller försvara sitt beteende. De kan uppträda precis hur hånfullt, respektlöst eller spritt språngande galet som helst. De har makten att bedöma om du skall visiteras, frihetsberövas och drogtestas — helt efter eget skön, så du gör bäst i att inte bråka… Louise P beskriver det kusligt träffande:

Förra vintern kryllade det av poliser i söderort, och i synnerhet runt Farsta och Gullmarsplan. Det innebar bland annat att min son attackerades tre gånger på väg hem. Skakad och jävligt rädd helt enkelt av deras hånfulla attityd och att de faktiskt helt utan någon synbar brottsmisstanke kunde rota i hans kläder och köra ner händerna i hans kalsonger, mitt på gatan. Motivet till detta kryllande meddelade länspolisen var att lära känna medborgarna och öppna för dialog. I do not think that worked.

De har denna makt sedan sjutton år tillbaka, och ravekommissionens ankdammsdramatiska insatser på nittiotalet normaliserade denna makt. Beukelmann som styrde och ställd i ravekommissionen, är lustigt nog Kling och Klangs högsta befäl i den senaste polisiära fadäsen ”#gategate”.

För det är skillnad mellan att vara ”drogliberal” mellan att ställa sig kritisk till sådana som Allan Rubin, Beukelmann eller för den delen Nils Bejerot som i grund och botten är deras ”lärofader”. Hela nolltoleransen i drogrelaterade frågor är en rest av den misslyckade amfetaminförskrivningen på sextiotalet, och de Bejerots inlagor i debatten som under tidigt sjuttiotal började resultera i skärpta lagar. Jag är inte drogliberal i bemärkelsen positiv till droger, jag har sett lite för mycket av hur snett det kan gå. Däremot är jag drogliberal i bemärkelsen att jag anser att det i grund och botten är varje enskild individs ensak vad de behagar göra med sin egen kropp. Vi praktiserar redan sådana principer. Alkohol är lagligt inom vissa gränser, ändå har vi behandlingshem för alkoholister. Vari finns logiken?

Konsekvenserna är desto tydligare. Vår bristande konsekvens och logik har gjort oss rättslösa. Vem orkar stå emot när polisen hotar med omhändertagande och pissprov? Vem vill bli utslängd i tjugo minusgrader efter att ha blivit kränkt och misstrodd?

Så vi bor i en demokrati? Och det är vi helt irrationellt säkra på!

Nå vi har val var fjärde år och EU val däremellan, men hur ser det ut i övrigt?

• Om vi kommunicerar med varandra, vilka möjligheter har myndigheter att kontrollera vem vi pratar med och vad som sägs?
• På vilka grunder kan vi gripas, husrannsakas, kartläggas eller avlyssnas?
• Om vi utsätts för tvångsåtgärd, vilka rättigheter har vi då?
• Hur ser meddelandeskyddet ut i praktiken?
• Vilka skyldigheter har våra myndigheter gentemot oss, och vilka skyldigheter har vi gentemot dem?
• Om vi blir felbehandlade, hur stora möjligheter har vi att få upprättelse?

Tillbaka till Isobel:

Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.

Är det någon som ser ett mönster ännu?