Varför göra kvinnan till ett offer t.o.m. mellan lakanen?

Kija Habibi i en vågad pose utan topp.
Kija Habibi i en vågad pose...
Ända sedan jag läste på Skånskan.se om Kija Habibzadah och hennes arbetsgivare har jag velat skriva något om hur vi ger kvinnor en offerroll i vårt samhälle. Nu har många hunnit blogga ilsket eller ironiskt om hur Kija blev behandlad av sin arbetsgivare: Saker jag stör mig på, Madonnan, Blogghelvetet, Tysta tankar, Trollhare, Utsikt från höjden, Rubbergirl, Karneval Verbal

Andra har visat exempel på samma surkärringsmoral som Kijas arbetsgivare: Morsan Mia, Knutpunkten, Jan Rume visar att även manliga surkärringar finnes, En förortsmorsa

Ett exempel på hur en surkärring resonerar får En förortsmorsa stå för:
>BRA!
>Jobbar man med barn i skolåldern ska man INTE ha porriga modellbilder på sin hemsida. Någonstans måste man ju faktiskt dra gränsen. Det är inte porrbilder men de är porriga, inte alla, men några. Nakenbilder med en annan kvinna, de kan inte misstolkas hur snygga dom än är.

Karneval Verbal resonerar mer vidsynt:
>Jag gör själv en helt annan bedömning än de föräldrar som nu har sett till att en ung mamma förlorat sitt jobb. Jag uppfattar Kija Habibzadah som ett föredöme. En ung mamma som utbildar sig och jobbar dubbelt extra för att få ihop en anständig inkomst till sig och sitt barn.

Blogge skriver som vanligt underhållande, den här gången om Öststatssverige:
>Däremot är det förstås surt för frigida medelklasskärringar att vissa yngre förmågor har attribut som gör dem extra attraktiva i många sammanhang, framförallt där presentation är av vikt (exempelvis på bilsalonger). Det är detta och inget annat det handlar om, den inre rivaliteten kvinnor emellan. Det är samma fenomen som i prostitutionsdebatten – horan är hatad av de frigida medelklasskärringarna för att hon utgör ett hot mot deras subexistens med en kuvad man i ett tvåsamt förhållande som går på sparlåga. Horan ska motas bort för att hon upplevs som ett hot mot själva tvåsamheten och den monogama måttligheten.

Kija och Bert Milton
Kija och Bert Milton
Jag skulle inte lyfta på ögonbrynen ens om mina barns fritidsledare skulle posera med Berth Milton. Jag tror det är bra för deras utveckling att se hur vårt samhälle ser ut utan censur. Är det något som bekymrar dem eller som stör dem så pratar vi om det.

Men nu skulle jag inte skriva om barnuppfostran, utan om kvinnor som offer. För är det inte typiskt att Kija ses som ett offer. Det ingår i vår inbyggda dramaturgi att se kvinnor så. Men Kija är inget offer hon är en självständig och stark människa som säkert klarar sig skitbra utan det där skitjobbet. Om det inte vore för alla kvinnliga förebilder och en hel medieindustri som berättar något annat för henne och alla andra unga kvinnor. Senast i raden av exempel för oss enda in i sovrummet. Mia Skäringers sovrum närmare bestämt. Jag vet inte om jag vill veta så mycket om hennes privatliv, kanske inte ni heller, men det behövs för mitt fortsatta resonemang.

>Och så kvinnan med sin mycket känsligare läggning, en kåthet som kommer och går. En kåthet hon måste leta efter. Följa i fred. Som fladdrar som en liten låga och lätt slocknar i bekymren hon så gärna gör till sina. Så börjar han sucka. Titta som en ledsen hund, nähä ingen promenad i dag heller. Och i varje förväntan dör hon en smula. I varje suck går hon vilse.

Vad är det för stelt, gammaldags, könsrollsbaserat och lustfientligt resonemang hon för. Min lust ta tid är min fru ett offer då? Eller jag? Eller är det till och med så att vi är privilligerade; tänk en man som klarar av att sätta sig över grottmannen inombords och tillåta sin partner att också njuta. Men vänta nu, min fru kanske har så bråttom att jag blir frustrerad. Vart hamnar vi då?

Är det inte dags? Har vi inte kommit så långt? Dags att inse att könsstereotypa förklaringsmodeller och generaliseringar stjälper mer än de hjälper. Jag är en unik individ och min fru också, ja t o m Mia Skäringer är unik om hon tänker efter. När vi tillsammans ska fundera ut hur vi ska få ut mesta möjliga av varandra när vi älskar, knullar, har sex eller kanske bara kramas så är det en idé som står rejält i vägen. Idén om kvinnan som ett offer. Kvinnan som offer för manlig dominans eller sexualitet. Kvinnan som offer för sin egen bristande lust eller sensibilitet. Kvinnan som offer för sin rigida uppfostran, sin vardagsstress, sin kroppsuppfattning… ska jag fortsätta?

Släpp det där nu och gå vidare. Det finns bara självutnämda offer i den äktenskapliga bädden, eller för den delen det oäktenskapliga sängkammaren eller den utomäktenskapliga hotellsängen. Jag vägrar bära på en kollektiv manlig skuld. Det är nog svårt att få till bra sex utan allt det där i bagaget.

Projo skriver om det sexualfobiska Sverige så att jag vill pussa på henne:

>Kvinnans jämställdhet hotas inte av män. Den hotas av kvinnor som vill ta ifrån henne hennes valfrihet. Sveriges feminism handlar inte om fria val, utan om att de maktkåta feministerna vill tvinga igenom sina val på befolkningen. Den kvinna som inte håller med dem förstår helt enkelt inte sitt eget bästa. På så vis omyndigförklarar man alla de kvinnor som inte delar t.ex. deras kristna moral i frågor om sexualitet.

Och Johanna vägrar vara ett offer – good for her!

>Jag vill också passa på att påpeka att vissa män klarar av att hålla ut i flera timmar och att det inte är någon ”porrmyt” som vi ska slå hål på. Nej, det är inte synd om män som måste mäta sig med dessa ”sexatleter”. Ärligt talat tycker jag mer synd om de kvinnor som enbart haft tvåminuterssex, aldrig haft orgasm och tror att det är vad huset har att erbjuda. Det är inte någon överdrivet märkvärdig prestation att kunna hålla ut i trettio minuter och tycker du ställningarna är konstiga vill jag uppdra dig att själv spela in en film.