Vi människor skulle kanske må bra av att vara telepatiska eller ännu bättre telempatiska. Skulle vi vara det, skulle vi alltid med säkerhet veta vad andra känner inför livets olika skumma situationer. Skulle vi vara det skulle många konstigheter i relationer, såväl fasta som tillfälliga, helt enkelt inte finnas.

Vore vi telempatiska, skulle vi uppleva den andres smärta eller glädje i situationen.

Skulle vi göra personen illa, skulle vi omedelbart veta det, skulle vi göra personen glad skulle vi veta det också. De flesta av oss skulle som rena narkomaner vilja göra andra glada för att få kicken i bekräftelsen den andres glädje förmedlar.

Vår emotionella dövhet kan aldrig helt kompenseras av de sinnen vi har tillgång till. Inte heller kan vår mentala blindhet någonsin ersättas av våra spekulationer i hur någon annan tänker och tycker.

Det enda verktyg vi har som i bästa fall kan vara otvetydigt är språket. Och språket är bara otvetydigt när det används utan omsvep, utan förbehåll eller skam — inte för att skada, blidka, lirka eller manipulera, utan för att kommunicera.

Lisa Magnusson publicerade igår måndag en av sina mer intelligenta krönikor, en av de där hon blixtrar till och visar oss varför hon är rätt person på rätt plats, om än inte så länge till tycks det. Hon pratar om gränser som passeras, om gråzoner, om rädslan att säga ifrån och rädslan att det inte skall hjälpa utan att den andre skall förvandlas från någon som är jobbig till ett rent psykopatmonster. Hon pratar om våldtäkten som begreppet som börjat sakna innebörd, om hur hon själv utsatts och hur hon själv då och då gått över gränsen.

Vi människor är inte bättre än att vi gör fel ibland. Då och då är vi skitstövlar. Sällan för att vi faktiskt vill skada någon, utan oftare för att vi med våra begränsningar inte mäktar med att bete oss bättre.

De flesta av oss har någon gång limmat på någon trots att vi nog egentligen vetat att personen inte är intresserad. Rätt patetiskt egentligen att hoppas och gå på trots att man vet att det är kört. Ganska patetiskt att inte bryta fast man vet att man gör sig själv till en pest. De flesta av oss har även inträtt i gränslandet sexuellt någon gång, inte genom misshandelsvåldtäkt eller fysiska hot och utpressning — utan genom emotionell utpressning, eller genom att tjata, kladda eller ta för givet när intet bör för givet tas.

Trots att vi är så veka och skröpliga, ibland så okänsliga, oempatiska och envist korkade, så är det få av oss som inte skulle acceptera ett rent och klart nej. I brist på tankeläsning, i brist på telempatisk överföring, så är det bara språket som återstår. Det kommer inte att göra oss felfria, det kommer inte att stoppa tillbaka kycklingen i ägget — men så länge som vi fortfarande vill kunna se oss i spegeln utan att gömma vad vi gjort för oss själva, så får det oss att skärpa oss och backa ur våra korkade beteenden.

Även när vi gör dumheter vill vi sällan rent faktiskt skada någon, vi vet helt enkelt inte bättre och låter vår blindhet och våra behov konspirera mot vårt bättre vetande. Så kommer den sexuellt frustrerade sambon att försöka få till det med sin partner, även när partnern tycker att hon/han använder alla till buds stående medel för att visa att han/hon inte är intresserad just då — alla medel utom språket.

Till slut går det inte längre och då förvandlas språket till en piska när man bryskt avvisar den kärlekstörstande som ett slemmo som är översexat och äckligt. Ibland använder man inte piskan och den ersätts av tårar som förmedlar det man inte mäktar säga med ord. Har man tur och den man delar tillvaron med är vaken nog, så är de lika effektiva — men om orden var en piska, så blir tårarna en syra som fräter på bådas självbild och självrespekt.

Vi måste återta språket. Vi måste lära oss att sätta ord på det vi upplever. Nog kan vi prata om det som hänt, men kan vi inte kommunicera med den det berör när det berör den personen, så blir orden bara ord. Då skapar vi förövare och offer där vare sig förövare eller offer borde finnas.

Jag har medvetet skrivit detta könsneutralt, eftersom alla övergrepp inte är manliga och alla förgripna inte är kvinnor. Vi män skojar ofta om att kvinnor tycks tro att vi kan läsa tankar, men samtidigt är vi inte alltid värst verbala med vad vi känner själva. Särskilt när det rör sexualiteten, så blir vår gemensamma oförmåga en källa till smärta. Vår oförmåga att kommunicera skapar krumbukter, sårade känslor, förtvivlan, övergrepp, skam, skuld och ett avvisande av ömhet även när det bara var sexet man inte ville. Båda könen är experter på att använda språket som vapen, men vi är väldigt dåliga på att använda språket för skydd, förståelse och försoning.

Mymlan har utsett kärlek till veckans bloggtema. Jag passar på att publicera min översättning av världens vackraste kärlekssång, som jag tillägnar det ögonblick av sinnesförvirring som kärleken kan vara.

Den enda jag vill ha

Blott en tanke startar
hjärtats sång
som en vårvind ljum
gör min stämma stum

Då vet jag säkert att just du är
Den enda jag vill ha

När nattens skuggor falla
kring oss två
Det blir tyst till slut
som vi väntat på

Din mun mot min den säger du är
Den enda jag vill ha

Beröring från dig ger mig svindel
Så jag faller handlöst för dig
Jag ser när du ler
att du vill ha mer
vet att du nu tillhör mig

Min bröstkorg fylls av
sånt begär
Varje kyss jag får
gör mig mera kär
Jag stryker flagg för den som nu är
Den enda jag vill ha

Orginalet: My One and Only Love (1952)

Text: Robert Mellin
Musik: Guy Wood

Andra bloggare: Yvonne, Inger, Trollhare, Ulrica

I Aftonbladet igår kunde man läsa om en trettonåring som fått en egen hatgrupp på Facebook.

”Vi som hatar Stina Johansson”.

Så hette gruppen som klasskamraterna publicerade på Facebook. 13-åriga Stina upptäckte sidan under jullovet.

– Jag mådde illa när jag skulle gå tillbaka till skolan i går, säger Stina till Aftonbladet.

När vi får bättre möjligheter att kommunicera är det oundvikligt att detta används till såväl bra som dåliga saker – till hat och till kärlek. Vi får bättre möjligheter att umgås med de vi gillar, men samtidigt får mobbarna nya verktyg att göra illa.

Mary skriver en bra post om detta. Hon är alltid en stridbar röst i frågan om mobbning. Hon poängterar det jag också tänkte. Att det vore illa om tekniken i sig får skulden för människans svagheter.

Guns don’t kill people, people kill people. (Guns and People, Eric Serra)

Andra exempel: Man kan inte skylla internet och modern teknologi för terrorismen. Det är människorna som hatar. Att begränsa eller stänga kommunikationsmöjligheterna för oss som inte hatar är inte en lösning.

Så vad gör vi åt Stina då? Om vi inte kan stänga Facebook? Vad vi alltid borde göra. När hatet sprider sig så blir det inte bättre av mer hat, det blir bättre av mer kärlek. En klok man sa:

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.

Världen blir bättre av mer kärlek.

Alex Schulman skriver om näthat idag och jag kunde inte låta bli att koppla det till frågan om mobbing på Facebook:

Det tycks ständigt pågå en debatt om det så kallade näthatet här i Sverige. Vissa vill göra gällande att det är ett befintligt bekymmer, något som skulle kunna liknas vid ett samhällsproblem. Min bild av det här ”nätahet” är enkelt. Hat föder hat. Det vill säga: Om man driver en blogg där man hatar så får man kommentarer som hatar. Det är överraskande att se hur mediepersoner och kändisar går ut och lipar över det näthat som drabbar dem – är de inte medvetna om att de själva hatar? Vad har de för skev självbild?

Lösningen är kärlek inte hat.

Världen blir inte bättre av att vi hatar hatarna. Vad vi behöver göra är att älska de hatade.

När vi orkar måste vi säga emot. Vi måste visa att vi också hatar, inte hatarna, men hatet. Även om vi inte vill ta ifrån de hatande deras yttrandefrihet så behöver vi inte försvara den. Bara vår!

Gå därför med i någon av eller alla de Facebookgrupper som folk har startat för att visa Stina Johansson sitt stöd. Nu finns inte Stina Johansson. Det är ett påhittat namn, men just därför kan denna grupp stå som en symbol för alla dem som blir mobbade och som vi behöver visa att det finns mer kärlek än hat i världen.

Som netrosexuell alltså!

Jag sällar mig till kören som serenadar internet från under balkongen. Marcin räknar upp dem – de kärleksbesjungande:

Jag älskar internet! Isobel gör också det. Chris K också. Lisa med. Johanna älskar även hon. Magnus har också hakat på. Nu har också Christian alltså hoppat på tåget. Vågar du komma ut som netrosexuell du med?

Jag spenderar mera tid med internet än med någon annan varelse och det är en relation som fortfarande efter 15 år drygt bara fortsätter att ge och ge. Kraven är modesta. Bara jag är engagerad, lyhörd och närvarande så öser internet sin hjälpsamhet, kärlek och mångfacetterade skönhet över mig.

De femton åren innebär också att det är en av få relationer som kunnat växa under daglig kontakt. Strängt taget vet jag inte vad jag skulle ta mig till om relationen inte fick fortsätta att växa och fördjupas. Var skulle min inspiration och mina idéer få näring, vart skulle mina infall rikta sig?

Jag hoppas därför att detta inte är vår sista vår tillsammans. Att internet och jag har många fina år kvar.

För det är som Christian på Disruptive skriver. Det handlar inte om teknik, det handlar om relationer:

Internet är inte Googles index, CSS, HTML PHP kod, PPC eller banners. Internet är Tillsammans. Internet är vårt kollektiva medvetande som sträcker sig mellan människorna och mellan generationerna. För mig är detta sant även om jag är en outlier på normalfördelningskurvan. Därför älskar jag internet.

Min ”sång till friheten” på Mymlans uppmaning.

Kent – Musik Nonstop på Spotify.