En försäkring är en delad risk

Jag läser Stefan Stenudd om Skandias debattartikel i DN, och håller med, man får inte straffa svaga. (Svd och AB rapporterar.) Som före detta storrökare som slutade för ett halvår sen och nu slåss med återfallen är jag också kritisk till Skandia. I rent egenintresse tycker jag naturligtvis deras idéer om differentierade premier är vansinniga. Och dessutom kan man undra: Hur tänker dom kolla det?

Men frågan är större än så. Frågan handlar om varför vi har försäkringar.

När jag gjorde vapenfri tjänst var jag ansvarig för en minibuss som jag och gruppen transporterade oss mellan våra arbetsplatser i. Jag fick skriva på en ansvarförbindelse för denna buss och förvånades då över att den inte var försäkrad. När man förklarad att staten självförsäkrar sina bilar gick det upp ett ljus. Naturigtvis, försäkring handlar om riskutjämning och om man har tiotusentals bilar sprids ju risken över dem. Någon ytterligare försäkring behövs inte.

Jag har en släkting som vägrar köpa försäkringar. Han berättade för mig att det enda man ska försäkra är det man absolut inte klarar av att ersätta själv, om man förlorar det. Han hade olycksfallsförsäkring och villaföräkring; men hemförsäkring, bilförsäkring (förutom den obligatoriska trafikförsäkringen), kameraförsäkring, båtförsäkring etc det hade han inte. Istället satte han in de pengar han skulle ha lagt på försäkringspremier på ett särskilt sparkonto, att användas när något gick på tok för familjen. Ett konto för att återställa stulna cyklar, självförvållade bilskador och andra resultat av livets små missöden. Han självförsäkrade helt enkelt genom att sprida ut sin risk över tid.

Det slog mig att om ett tiotal personer som litade på varandra — några släktingar, grannar eller vänner — gjorde så skulle risken spridas över många fler situationer och var och än skulle behöva lägga mindre pengar på sparkontot för att skydda sig mot de risker som finns. Om någon i denna grupp sedan råkade illa ut skulle man solidariskt låta denne ta av de gemensamt sparade medlen.

Precis så startade våra försäkringssystem.

Sen dess har mycket hänt. Jag ser med stor sorg på de bolagsjättar som anser sig ha rätten att diktera vår livsvillkor på DN Debatt, inkränkta i vår privata sfär för att skaffa bästa möjliga underlag i sina riskkalkyler, med osunda affärsmetoder lura på gamla människor sparande former de inte behöver — för att ta några exempel på hanteringen i en osund bransch.

Det var ett avgörande misstag när det som var en kooperativ ansträngning att klara livets svåra stunder tilläts bli slav under mammon. Den idégrund som ett vinstdrivande aktiebolag står på: att maximera sin egen vinst, att söka effektivisera alla processer, att eliminera den egna risken; den passar dåligt ihop med idégrunden i ett kooperativt riskdelningsföretag.

Vi borde sluta ge våra pengar till försäkringsdrakarna och starta egna kooperativa riskdelningsnätverk.

Litet guldkorn om frihandel i Västervikstidningen

Jag befinner mig för tillfället i bushen utanför Västervik. Igår när vi anlände, så satte jag mig ner med den lokala blaskan – Västervikstidningen – som ibland kan vara riktigt bra.

Den här gången blev jag inte besviken, för ledaren var både kort, koncis och väldigt träffande i sin analys av det senaste sammanbrottet i WTO:

> För många framstår nog rapporter om svält, krig och annat hemskt på jorden som värre nyheter, men då har man inte klart för sig att mycket av sådant beror just på frånvaron av de system för friare handel som WTO vill främja.

Det här förstår inte många anti-globalister. De säger sig stå för motståndet mot den globala korporativismen, för rättvisa och schysstare villkor för tredje världens folk. Men det är inte bara vi västerlänningar som blir rikare av frihandel. Tvärtom skulle verklig frihandel ge mer till tredje världen än hela vårt sammanlagda bistånd. Att det dessutom skulle vara som ordspråket om att ge bort en fisk, eller lära någon fiska, är kanske till och med viktigare än faktiska kortsiktiga summor.

Det finns en utbredd rädsla för frihandel:

> Vi har sett det här dramat tidigare och det följer hela tiden samma smärtsamma logik: alla, såväl politiker som näringsidkare över huvud taget, vet att frihandel på sikt är bäst för alla parter. Det är det säkraste sättet till stegrat välstånd för alla inblandade. Problemet är att det kräver omställningar för vissa. Att ett land öppnar sig för konkurrens innebär ett inflöde av billigare varor för konsumenterna som då får mer kvar i plånboken och förbättrar landets ekonomi genom stärkt köpkraft och sparande. Men för de inom den bransch som ”drabbas” blir tiderna förstås bistrare, och där vet förstås fack och arbetsgivare att gå samman för att förhindra sådana reformer inom just deras gebit. Det måste alltid vara någon annanstans.

Man skulle lätt kunna fara ut i ovett mot EU här, med dess vansinniga regler för protektionism utåt — något som är minst lika utmärkande som den fria inre marknaden. Fast för att vara ärlig, så har inte vår helyllesvenska inställning till det hela något att hänga i julgran det heller.

> Alla vet om detta när ridån går upp. Och i sista akten har så gott som alltid nationella särintressen någonstans ändå fällt avgörandet och bringat alla förhoppningar på fall.

Resultatet av sammanbrottet är tillräckligt illa för oss själva. Utslaget över hela befolkningen blev vi just ett par tusen fattigare per år och hushåll. Fast jämfört med tredje världen, så är det en storm i ett vattenglas. För de länder vars ekonomiska välstånd i stort hänger på att vi inte exportsubventionerar de varor vi exporterar till dem och samtidigt sätter skyhöga spärrar på de varor vi importerar, så är det en regelrätt katastrof. Det hela blir inte mindre tragiskt av att det är en katastrof de vant sig vid — skall vi någonsin få en rättvisare värld, så är frihandel den enda i längden hållbara vägen att gå.

Kolla fyra minuter in i det här klippet, så får ni se hur enkelt och svårt det är.