Att förstå Wikileaks

Göran påminde mig häromdagen om en detalj med de senaste händelserna kring Wikileaks. En detalj som alla – oavsett om de är politiker, journalister eller säkerhetsfolk – tycks missa.

Hittills har den samlade analysen från pressens sida om Wikileaks läcka av dokument rörande Afghanistan varit mycket smal. Den har inskränkt sig dels till rapporter om Piratpartiets erbjudande att agera värd för deras server och hur de dokument som läckt eventuellt skulle kunna påverka våra insatser. Diverse militära ”talking heads” har fått uttala sig och ojande fundera över om det riskerar säkerheten för svensk trupp.

En och annan politiker har kommenterat frågan, till exempel kom Bildt undan med att säga att det mest är gammalt gods som inte påverkar situationen så mycket nu. Hur han nu så självsäkert kan uttala sig om innehållet i drygt 90000 sidor information. Frågan är nog om någon enskild person överhuvudtaget på allvar kan överblicka det totala innehållet i dessa dokument och hur de i slutänden påverkar situationen på plats, om de påverkar något alls.

En öppen databas av läckor

Allt tycks bygga på ett missförstånd där man tolkar Wikileaks som någon slags fri presstjänst/media i sig, som en anarkistisk variant av AP eller TT.

Alternativt ser man dem som en radikal organisation med sina egna yxor att slipa. En organisation som därför släpper det som passar deras egen agenda. Men Wikileaks är något helt annat. Det är en sajt för att lagra och dela information som någon med makt inte vill skall bli offentlig. Det är en kanal för de som har något de vill dra i larmvisslan om, en kanal där de kan vara säkra på att om de blir avslöjade så beror det på dem själva. Som sådan är det ett verktyg för research, inte för pressmeddelanden eller färdigkokta tidningshistorier.

Deras roll är inte att tillhandahålla färdigmat för pressen med undantag för pressmeddelanden som sätter fokus på att det finns nytt material. Det är sedan helt upp till pressen själva att sätta sig med materialet och analysera om det är intressant och trovärdigt och på vilket sätt.

Wikileaks har samma roll som vem som helst som läcker material till tidningen, med de enda skillnaderna att tidningen eller det media det rör sig om inte har ensamrätt på materialet och faktiskt inte själva vet vem som är källan. För Wikileaks material kan vem som helst som har tiden och analysförmågan ta del av och vem som helst som har material att läcka kan göra det anonymt.

Vad är intressant, läckorna eller hur de behandlas?

Men medias analys handlar sällan om innebörden i det material som läckt. Man spekulerar snarare i läckornas säkerhetsbetydelse, i USAs och andra staters försök att sätta stopp för WikiLeaks, eller i den personliga faran för Assange och hans kollegor. Själva materialet som sådant blir oftast ytligt behandlat, precis som det sällan förekommer en verklig diskussion om WikiLeaks modus operandi, betydelse och dess förhållande till demokratiska värderingar och den demokratiska staten.

Det inte alls fel att diskutera att USAs myndigheter vill bråka med Wikileaks, Assange och alla andra inblandade. En verklig analys av innehållet i läckorna tillsammans med en analys av WikiLeaks ställning skulle både påvisa hålet i vår demokrati och hur viktigt det är att försöka fylla tomrummet. Som Mr Appelbaum sa när han försvarade WikiLeaks arbete:

”All governments are on a continuum of tyranny,” he said. ”In the US, a cop with a gun can commit the most heinous crime and be given the benefit of the doubt. In the US, we don’t have censorship but we do have collaborating news organisations.”

Det finns en insikt här, en insikt i det som alla de som tror staten är god inte riktigt vill höra eller förstå. Det är insikten att det enda som håller en stat god är att deras övertramp sker för öppen ridå. Stater är inte goda eller onda, utan befinner sig i en kontinuitet däremellan.

Den insikten är den som gör att vi som kämpar för medborgarrätt i Sverige överlag visar sån skepsis mot avlyssning i alla former, extraordinära polismetoder, allt som luktar kortslutning i rättsprocessen, signallagar och alla varianter av rättsröta. Det är därför vi gapar så högt om integritet, rättssäkerhet, oskuldspresumtion, källskydd, anonymitet och alla andra grundläggande medborgerliga rättigheter. Vi inser helt enkelt att staten inte är god, den är inte nödvändigtvis ond heller — men någonstans mellan dessa ytterligheter glider den dit vi tillåter den att glida.

Det bästa sättet att stödja WikiLeaks är att använda deras information

Om diskussionen om WikiLeaks betydelse för demokratin oftast är näst intill pliktskyldig, så är utnyttjandet av deras material en ännu sorgligare historia. Ett typexempel var videon om attackhelikoptrarna i Irak, där den stora nyheten tyckes vara att videon som sådan läckt, medan mycket lite av videons innehåll på allvar diskuterades. När dokument om Australiens censursträvanden släpptes på WikiLeaks var den stora nyheten att de själva hamnade i samma censurfilter som de läckt och så vidare.

Var tog de grävande journalister vägen som omedelbart börjar plöja igenom så mycket som möjligt för att se varför någon ville att det skulle läggas i ett låst arkivskåp? Vem utnyttjar den guldåder av information som läckt ut om försöken att pacificera och flytta in Afghanistan i det tjugonde århundradet? Var finns analyserna av insatserna, dess problem, dess fördelar, krigets villkor etcetera. Hur många journalister kan utan att rodna påstå att de gått igenom WikiLeaks material för att leta saker att gräva djupare i. Hur många kan utan att svettas säga att de gör det med jämna mellanrum?

Wikileaks behövs uppenbarligen, de enorma svallvågor de rör upp visar hur farliga de upplevs vara. Skall deras information vara av något värde snarare än bara farlig, så måste media vara beredda att analysera den på allvar. Det skulle ju vara ganska korkat om de enda som kommer med en verklig om än begränsad analys är sådana som Talibanerna…

Hur som helst så är det fullständigt rätt att erbjuda hjälp till WikiLeaks, det är ett centralt credo att makten skall vara transparent medan medborgarna inte skall vara det och WikiLeaks är en av få som verkligen gör något konkret i den frågan.