Vi skickar räkningen

En liten egenhet med kinesisk rättskipning, förutom att chansen att överleva delar av den är begränsad, är att räkningen för kulan som sätts i din nacke skickas till dina efterlevande.

Vi behöver verkligen inte ta ett enda steg in på den vägen. Vi behöver verkligen inte kapitulera inför en sådan föraktfull syn på våra egna medborgare. Vill samhället utreda eller straffa, så är det samhällets sak att stå för fiolerna.

Det finns faktiskt något oerhört osmakligt i att du skall betala för de tvångsåtgärder du utsätts för. Dels principiellt när du skall bekosta bevisningen mot dig själv. Dels praktiskt när till exempel det DNA-test som Mikael Viborg utsattes för skulle kunna dimpa ner som en otrevlig ”present” i brevlådan.

För att visa orimligheten i hela resonemanget kan man dra det till sin spets: Varför inte i samma anda låta alla som inte direkt erkänner brott betala varenda krona deras nekande medför i merkostnad?

När du då sitter där oskyldig i förhör, skall du då vara tvungen att kalkylera i om det är mer fördelaktigt att erkänna ett brott du inte begått och slippa merkostnaderna, eller framhärda och riskera astronomiska skulder? Redan i dag får du faktiskt betala kostnaderna för försvarare och prover om du blir dömd. Det man skulle kunnat önska var en justering åt andra hållet, så att pengar inte blir en fråga överhuvudtaget i förmågan eller viljan att försvara sig. Redan som det är är systemet lite solkigt.

Kafka
hade inte heller så roligt...

Den senaste tiden tycks justitieministern faktiskt på allvar försöka slå rekord i dumhetens konst. Rätten till domstolsprövning ifrågasätts och i nästa moment rätten till överprövning. Tilltalades eller vittnens närvaro anses inte längre nödvändig i domstol. Föräldrars och barns rätt sätts på undantag i provtagning och nu skall provkostnader betalas av den som accepterar straffföreläggande.

Det är inte utan att min första reaktion är att undra om justitieministern är helt klar i knoppen? Hur som helst tycks svensk justitiepolitik vara på dekis i en sörja av mental lättja, rörighet och förhastade förslag. Det är justitieministerns förbannade uppgift att vara den sura kärringen som säger ”NEJ!” när förslag inte ligger i linje med de centrala rättsliga idealen. Reptilhjärnan och populismen checkas in i receptionen.

Jag skulle vilja se lite mer mental skärpa och lite mer urskiljbara principer från någon som sagt ja till att ikläda sig ansvaret att garantera vårt rättssamhälle.

2006 trodde jag på allvar att ingenting kunde vara värre än  Thomas Bodström, men nu är jag inte längre säker på vad som är värst — en omgång till med mannen som gav upphov till ett begrepp, eller en omgång till med färgglada kuvert, tittförbud, kissprov och allmän nedmontering av rättsprocessen?

Hur kan någon överhuvudtaget fundera över att rösta på ett alternativ som innebar att någon av dessa får kontrollen över justitiedepartementet? Rösta för helsike in Piratpartiet i riksdagen innan idioterna monterar ner våra rättigheter fullständigt! Annars kanske nästa räkning dimper ner i din egen brevlåda.

Grodorna är överkokta

I Sverige är vi något av världsmästare i konsten att slå oss själva för bröstet. Vi är fredligast och mest moraliska. Vår vård, skola, trygghets- och rättssystem är bäst. Stat och myndigheter vill väl. Dessutom har vi faktiskt skapat begreppet ”ombudsman”, som är ett av de få ord vi har exporterat till i stort sett hela den övriga västvärlden. Genom JO, JK, DO, JämO med flera garanterar vi att den lilla människan har ett vettigt skydd mot övermakten.

Eller…?

I praktiken lär du knappast lyckas rulla någon myndighetsperson i tjära och fjädrar. Vi har nämligen ett annat litet nätt uttryck – rättshaverist” – som i sin haveribetydelse är mer eller mindre unikt svenskt (testa en översättning får ni se). I dagligt bruk är det ett epitet på den som tjurskalligt bråkar och vägrar se sin egen delaktighet i sina problem. I rättshaveristens värld är allt någon annans fel. Kombinera det gärna med valfri konspirationsteori och du fattar nog bilden.

frogie

I praktiken är däremot väldigt många rättshaverister helt enkelt de som har mage att kräva sin rätt, trots att den rätten bygger på principer snarare än konkreta vardagliga regler. Ordet bygger på kombinationen av ”rätt” och ”haverisk”, det vill säga någon som vill ha sin rätt – men tolkas oftast som ”rätt” och ”haveri”, vilket antyder att kravet på rätt gått snett. Faktum är att ordet är en förvanskning av tyskans ”Rechthaberei”, vilket understryker betydelsen ovan. Problemet för många som försöker, är att maktlöshet och frustration förr eller senare förvandlar dem från principernas riddare till precis de asociala galningar de anklagas för att vara. Snacka om självuppfyllande profetia!

Ett annat ord att lära sig är uppenbarhetsrekvisit”, som innebär att domstolar bara kan ogiltigförklara lagar och förordningar som stridande mot grundlagen, om felet är fullständigt uppenbart. Hur stor är egentligen sannolikheten att en lag som nötts av bortemot 349 politiker och deras sekreterare uppenbart strider mot grundlagen? Även om både en och annan är fullständigt inkompetent, så är det nog en ganska trygg gissning att det är en försvinnande liten sannolikhet. Det går utmärkt att köra över eller runda grundlagen utan att vara uppenbar.

Uppenbarhetsrekvisitet infördes i samband med grundlagsändringarna 1974, och sedan dess är varje försök att hävda grundlagen i domstol att jämföra med att svära i kyrkan. Följaktligen dammar man snabbt av stämpeln ”rättshaverist” och stämplar med fett rött bläck i syndarens panna.

´Frosche in Bauch und Ruckenlage´ (Frog on Back and Front)

Ytterligare ett ord att lära sig är adekvans”, som är det ord som betyder att det inte i praktiken finns något tjänstemannaansvar i det här landet. I samband med att uppenbarhetsrekvisitet kom till var man i alla fall ärlig och tog samtidigt bort tjänstemannaansvaret helt, men femton år senare la man tillbaka det – efter att snyggt och prydligt dragit ut tänder och klor. Adekvans innebär att det inte räcker att visa samband mellan felaktigt myndighetsbeslut och skada. Sambandet måste vara av tillräcklig tyngd, vilket i praktiken innebär att om det kan finnas någon annan förklaring eller bidragande orsak till skadan uppnår du inte adekvans. Eller på ren svenska: FET CHANS PUCKO!!!

Våra grodor har kokat i trettiosex år nu, frågan är nog om inte till och med benen är upplösta vid det här laget. Det skulle i alla fall kunna förklara varför svenska folket är så förbannat liknöjt inför att bli påsatta bakifrån med en kall strumpa gröt om och om igen, och igen, och igen, och igen.

Ask grodor i utskrift är värre än videoklippet

En av HAX läsare har skrivit ut Beatrice Asks uttalanden. Hon har ju påstått att det var retoriska uttalanden tagna ur sitt sammanhang, och mycket riktigt visar det sig att det lilla vi fick se i videoklippet var långt ifrån hela sammanhanget.

Jag lånar helt enkelt texten rakt av från HAX:

”Stupstocken var väl kanske att gå lite långt. När det gäller straffen så är det ju så här att utredaren har ju fria händer att också titta på påföljderna, naturligtvis, vid den här översynen av sexualköpslagen, som pågår. Det kommer nu under året hennes förslag, så att innan det kommer vill jag inte ge något [svar].

Däremot så har jag en egen idé som… alltså, jag tror ju…. alltså, vi kan ju höja straffen och det kan möjligen vara ett sätt att få polisen att bli mer aktiv i frågorna. Fast jag tycker egentligen att det är jobbigt att det alltid är i relation till påföljderna allting ska ske. Jag skulle kunna tänka mig att ha väldigt grälla färger på kuverten och verkligen skicka hem till folk som var misstänkta för detta. För jag tror att det värsta som kan hända många utav dem som är ute och köper sex, det är att någon i omgivningen får reda på att de varit ute i… detta.

Alltså, om frun får reda på det eller om grannen får reda på det, alltså, vi borde ha… ja… greddelina, eller vad vi nu ska hitta på för färg, kuvert. Ja, det är en jättebra färg. Alltså, förstår ni? Det ska vara tydligt. Du är misstänkt, faktiskt, för att ha varit ute och köpt sex. Det är inte tillåtet. DET tror jag skulle ge mycket större effektivitet än ett par års fängelse. Och det är lite granna egentligen det här att få skämmas på torget.

Och jag tror att det där är någonting som man ska fundera mycket mer på när det gäller påföljder. Ibland är det ju bättre när det gäller den här typen av brott, där det faktiskt handlar om attityder, att hitta alternativ. Så det tycker jag nog att… jag har lite idéer där… men de är inte färdiga. Men jag tror faktiskt att det skulle vara mer effektivt. Jag tror att det är mer risken att bli upptäckt än det eventuella straffet när det gäller dem som är ute och letar prostituerade, som är grejen. /—/

Det var ett fruktansvärt långt svar. Som sagt. Det är möjligt att straffet ska höjas. Vi får se vad den där utredningen föreslår innan vi är där. Men jag tror att vi ska tydliggöra dem som varit ute direkt, så att de får skämmas mer.”

Det var med andra ord taget ur sitt sammanhang, men när det sätts tillbaka i sitt sammanhang blir det faktiskt inte ett dugg bättre. Tvärtom är det lätt att konstatera att Asks uttalanden har långt mycket mer tyngd än den nästan ”spontana” idé det tycktes vara i videoklippet. Här framgår att det här är något hon tänkt på, att hon ”egentligen” tycker det är jobbigt att det är i relation till påföljderna de underförstådda skärpningarna skall komma.

Pillory in Shere
Är detta framtiden?

När man hör det i sitt sammanhang framgår det ännu starkare hur Beatrice saknar alla ryggmärgsreflexer att skydda något så grundläggande som oskuldspresumtionen. För henne är den tydligen jobbig, eftersom det skulle vara effektivare om de misstänkta får skämmas ordentligt.

HAX noterar också den utredning det refereras till har fått förhållningsorder uppifrån, de får inte komma fram till att sexköpslagen är dålig eller att den bör avskaffas. Med sådana förhållningsorder undrar man varför de ens bemödar sig om att tillsätta en utredning, de har ju redan bestämt resultatet?

Det har blivit mycket om Beatrice Ask på sistone, och jag ber om ursäkt om det blir tröttande. Å andra sidan visar Asks uttalanden tillsammans med Johan Pehrsons bravader att alliansen helt tappat greppet ifråga om rättspolitiken. Jag är faktiskt inte förvånad, även om jag sörjer att jag inte är det — tecknen har funnits där hela tiden. Det fåfänga hoppet att Asks uttalanden som oppositionspolitiker mot såväl sexköpslag, FRA, datalagring och liknande skulle kompensera för hennes bristande juridiska kunskaper har alltmer känts som visslingar i mörkret.

Vill alliansen återfå någon som helst rättspolitisk trovärdighet, så måste Ask bort. Dessutom måste Johan Pehrson bort, det är bara att notera vilken attityd han har till rättspolitiken för att förstå varför. Justitieministerposten måste sluta behandlas styvmoderligt. En framtida justitieminister får inte vara ett juridiskt blåbär. Det får inte vara en person som undviker alla interna konflikter och rättar in sig i ledet, samtidigt som hon kombinerar det med rena tokigheter så fort hon faktiskt öppnar munnen.

Posten förtjänar en kompetent och stridbar politiker vars försvar av rättsstaten sitter i ryggmärgen.