En minister har avgått. Kvällstidningar avslöjar både det ena och det andra. Känslorna svallar heta. Och för ovanlighetens skull har jag en helt annan syn än mina vänner Göran och Marcus på en fråga i skärningspunkten mellan politik, moral och juridik. Beror det bara på att mina vänstersympatier får mig att känna antipati där deras marknadsliberala tendenser får dem att känna sympati? Eller finns någon mer grundläggande skillnad i sättet att tänka om sakerna? Så, Marcus, Göran och alla andra läsare av denna blogg: Här försöker jag bena ut mina egna tankar om saken. Tänker jag fel någonstans? Var tycker vi olika?

1. Lagar och moral är olika saker

Låt mig börja med relationen mellan juridik och moral. Jag tror vi alla tre är ense om att moral och lagar är olika saker. Det händer att min moral tillåter, ibland till och med påbjuder, sådant som lagen förbjuder. Men detta innebär också att  min moral kan förbjuda sådant som lagen tillåter. Jag kan tycka att handlingar som i lagens mening är helt OK förtjänar min avsky.

2. Jag önskar moral, inte slavisk laglydnad, av mina politiker

Det krav jag ställer på de politiker som ska företräda mig och styra mitt land är inte i första hand att de i varje avseende följer lagens bokstav. Det jag vill veta om våra ledande politiker är hur de fungerar relativt sin egen moraliska kompass. Och hur den kompassen ser ut i jämförelse med min.

Då ser i vart fall min kompass ut så att jag inte har några problem med en utrikesminister som suttit i styrelsen för ett oljebolag och kanske möjligen haft hål i verklighetsuppfattningen så att han inte ställt alla de frågor man möjligen i efterhand kan tycka att han kanske borde ha ställt. Men som många gånger under sitt politiska liv visat att han vågar stå upp och med kraft och skärpa hävda åsikter han är övertygad om är rätta, även om han därigenom tar stora risker för sin fortsatta politiska karriär.

Medan jag skulle ha problem med en politiker i min egen generation som går till prostituerade. Och ännu större problem med en politiker som i sina försök att slippa en debatt kring frågan om han gjort detta eller inte skjuter sina barn framför sig. Och lurar allmänhet och politiska motståndare att tro att han avgår för barnens skull.

Om dessa tre punkter kan man dock tycka olika. Det finns många som på mer eller mindre begripliga grunder bedömer utrikesministern strängare än jag. Eller ser mildare än jag på den nyss avgångne ministerns agerande.

Juridik och politik

Nå, men  det hela är ju bara en anklagelse. Den avgångne ministern är ju inte fälld för något brott. Det pågår inte ens en polisutredning. Inte ska man väl publicera sådana uppgifter då? Jo, det ska man. Jag som väljare vill att massmedia (naturligtvis efter sedvanlig prövning av om storyn håller, om uppgifter är trovärdiga osv) ska publicera allt som har betydelse för att jag som väljare ska kunna göra en så god bedömning som möjligt av den moraliska kompassen hos dem som gör eller gjort anspråk på att få styra det här landet.

Jag säger medvetet gör eller gjort. Jag vill veta sådant även om dem som med hög svansföring beklätt och kandiderat till ämbeten, och sedan dragit sig undan med svansen mellan benen. Så att jag ska  ha möjlighet att begrunda vilka eventuella misstag jag gjorde när jag litade på honom eller henne i första vändan.

Men hur kan jag tycka så? Vart tar oskuldpresumtionen vägen? Det är mycket enkelt. De jurisika och politiska systemen har olika hårdvaluta. Juridik syftar till rättssäkerhet. Politik bygger på förtroende. Rättssäkerheten fordrar att hundra skyldiga frikänns för att undvika att en enda oskyldig fälls. Den generositeten kan vi  inte kosta på oss när vi avgör vilka politiker vi ska ha förtroende för.

Titta bara på när Fredrik Reinfeldt och Göran Persson i slutet av förra valrörelsen började tala om att man inte kunde göra en hel generation till brottslingar. Hur många med piratsympatier trodde att de menade allvar? Hur många trodde att de bluffade och vilseledde? Vågade någon till och med skriva detta? Helt korrekt tillämpade vi inte oskuldspresumtion då vi bedömde om de slingrade sig och ljög eller ej. Vi avvaktade inte utfallen i eventuella bedrägerirättegångar.  I politiken vill vi inte ta risken att bli lurade. Hellre misstror vi en politiker för mycket, som inte får våra röster, än vi vill rösta in någon vi fruktar kan lura oss.

Därför tycker jag det är bra att historien om Carl Persons promemoria om Lennart Geijer kom ut i media. Jag tycker det är bra att man avslöjade hur Palme vilseledde och manipulerade mediarapporteringen kring promemorian. Jag tycker det var bra att media avslöjade den socialdemokratiska maktcirkelns engagemang i Ebbe Carlsons privatspaningar. Jag tycker det var bra att Aftonbladet avslöjade Ove Rainers vidlyftiga och inte speciellt socialdemokratiska skatteaffärer. Jag tycker det är bra att Aftonbladet avslöjar anledningen till att en viss minister avgick. Liksom att Expressen blottlägger det cyniska sätt det ”nya statsbärande partiet” hanterar de regeringsmedlemmar, som inte hållit måttet.

Lagen är inte ett absolut. Den är ett svar på ett behov, och behov förändras. Lagen är därför under ständig förändring. Den föds ur ett parlamentariskt beslut, men denna födelse föregås av en process som gör lagen nödvändig eller önskvärd. Den processen är en av demokratins viktigaste inslag. Om lagarna inte växte fram på det sättet, så skulle lagen inte vara förankrad, och det är ingen mening med en regelbok som ingen följer.

Lag är inte bara text i författningssamlingar, lag är också alla de handlingar och samtal där lagen manifesterar sig. I domstolar, i media, i vardagen. De grundläggande rättsprinciper vi hittar i avtalslagen som till exempel att avtal skall hållas är inte viktiga för att de står i lagboken. De står i lagboken för att de är viktiga och för att de fungerar.

Detta gör också att den kontroll som ska säkerställa att lagar inte kommer i konflikt med varandra eller med andra delar av rättsordningen är utomordentligt viktigt. I Sverige sker detta dels genom förhandsgranskning i lagrådet dels genom att domstolarna har att pröva legaliteten hos lagar i varje mål där det aktualiseras. Detta system är det svenska alternativet till en författningsdomstol. Det är en del av grundlagsutredningens uppdrag att se över detta. Deras förslag finns nu att läsa.

En föränderlig verklighet

Verkligheten förändras, och lagarna måste följa med. Bland annat sker detta genom en utveckling av hur lagen praktiskt används och tolkas — dess praxis. Men förändring sker också genom att man successivt förändrar lagens bokstav genom nya parlamentariska beslut. En annan förändringsprocess är att lagen tillämpningsområde kan förändras genom syftesglidning. En lag kan ha skrivits för att hantera en viss sorts situationer, men när det genom sociala och teknologiska förändringar uppstår fler liknande situationer används lagen genom så kallad analogisk tolkning. Rättsområdet som lagen täcker kan därigenom breddas.

Verkligheten förändras, och förr eller senare förändras den förbi många av våra lagar. De grundförutsättningar som gjorde lagen önskvärd finns inte längre, och förändringar i praxis räcker inte längre för att göra lagen relevant. Den har passerat sitt bäst-före-datum, den blir obsolet. Att lagen inte utgörs bara av texten i sig utan också av den kultur som bär upp texten, gör att lagens slut är bra mycket mer komplext än att man avskaffar den eller behåller den. Lagar förändras, de muterar, de faller i glömska, de blir obsoleta, men de avskaffas mycket sällan. Ofta hör man liberaler ondgöra sig över den ständiga ökningen i mängd lagar som våra parlamentariker består oss med. Och visst kan jag hålla med, men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi ser lagarna födas, men det är sällan vi ser dem dö.

Mitt favoritexempel (eftersom min far hade 1734 års lag i bokhyllan) är Byggningabalkens tolfte kapitel: Huru svin må i ollonskog släppas:

1 § Äga flere ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att taga dem upp, och han böte en mark för vart svin, och skadan åter. Äger han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andre hans del saklöst nyttja.

Denna text är gällande rätt i Sverige. Det är som ni kanske förstår inte så ofta just svinhållning i skånska bokskogar kommer upp på den juridiska dagordningen, men texten går att använda för att tolka andra rättsfall som handlar om hur samägande och samnyttjande ska gå till.

Det är faktiskt inte ett problem att verkligheten förändras och gör lagar obsoleta, det är en den av den naturliga samhällsutvecklingen. Ofta är det till och med positivt att verkligheten förändrats förbi behovet av en viss lag. Skulle lagarna som sådana vara viktigare än samhällsutvecklingen skulle samhället förbli i stasis. Vissa lagar kan vi förvänta oss blir mer bestående, som lagar om misshandel och ond bråd död. Men även dessa förändras, så att vi idag har ett bättre skydd mot misshandel och död än vi hade tidigare.

Ett fantastiskt samtal i kommentarerna på en blogg

Detta resonemang om lagars födelse och död får tjäna som bakgrund till min syn på den diskussion som rasat det senaste dygnet i kommentarsfältet hos Andreas Ekström.

Det började med att Brokep skrev om FRA på sin blogg:

Having the time over I’ve been thinking about how to stop FRA. I work much better as a technology activist than as a politician, so my focus has been to design a system in order to prevent FRA from getting any data from us, even though they can listen in to it.

Brokep hade med andra ord en idé om en lösning som skulle göra FRA-lagen meningslös.

Andreas Ekström reagerade hårt på detta. Han gör det till en fråga om demokrati och Brokep till en demokratins fiende.

Maktberusning i två meningar.
Dagen då Peter Sunde slutligen blev samhällets fiende är alltså här.
Det han skriver kan bara tolkas på ett sätt: Vi som kan tekniken kommer att skita i demokratin efter eget gottfinnande. Om vi inte tycker att den parlamentariska demokratin har fattat rätt beslut kommer vi inte att acceptera dessa beslut, utan välja att bara följa de lagar vi personligen gillar. Och inte nog med det: Vi kommer dessutom att aktivt göra vad vi kan för att gå emot parlamentets vilja genom att skapa uppfinningar som är till för det, och bara det.

Andreas Esktröms inlägg genererade inte bara en mängd intressanta bloggposter utan också en av de bästa kommentarsdiskussionerna jag har sett under min tid som bloggare. Eller som Andreas själv uttryckte saken:

Sällan har jag fått så mycket mothugg på en bloggtext, och framför allt sällan mothugg av så hög kvalitet. Många argumenterar rasande bra, och konflikten mellan mina egna känslor inför det här och konsekvenserna för andra områden blir klarare för mig. Det är bara att tacka och ta emot. Civil olydnad tycks vara det som flest av er berör och vill diskutera, och jag håller med om att det är den centrala frågan här. Så låt oss ta det vidare. Vad är det? När är det ok?

Andreas ställde i samband med diskussionen några frågor:

1. Nämn ett eller ett par exempel där civil olydnad är en bättre väg än ”laglig” opinionsbildning.

2. Motivera på vilket sätt det är bättre, alternativt säg något om vilka problem som kan uppstå när vi frångår den representativa demokratin i just det fallet.

3. Vilken roll spelar det för utövande av civil olydnad hur man uppfattar ”folkets” åsikt? Är det viktigt att uppleva någon form av politiskt stöd för den som utövar civil olydnad, eller är den egna politiska uppfattningen nog?

Jag önskar jag kunde skriva ett inlägg som bara besvarar dem. Men som den mångordige och noggranne jävel jag är kan jag inte låta bli att försöka sätta saken i sitt sammanhang först. (Docera lite helt enkelt.)

Om relationen mellan lag och demokrati

Jag tycker att såväl Andreas Ekström som de flesta kommentatorerna missar något centralt för en diskussion om civil olydnad: Relationen mellan lag och demokrati är bra mycket komplexare än en ett-till-ett relation åt endera hållet.

Lagen är demokratins verktyg aldrig tvärtom. När Gustav Vasa sa: Land ska med lag byggas. menade han inte ett demokratiskt bygge utan en ett repressivt. Bland annat syftade han på centralmaktens kontroll och i extrema fall förtryck av periferin. Lagen är inte demokratisk, den bara är. [EDIT: här har jag rört ihop olika kungars valspråk Karl XV ska det vara, men det får stå kvar androm till varnagel.]

I en representativ demokrati där lagarna i normalfallet är demokratiskt tillkomna har vi en tendens att glömma detta. Alla lagar likställs och det går att säga saker som att man är antidemokrat om man inte respekterar lagen. Men det som gör oss till en demokrati är att lagen respekterar oss. Att lagen är sprungen ur de behov vi har som individer och/eller som samhälle. Ibland är lagarna inte sådana eftersom vi lever med ett demokratiskt underskott. Beslut kan tekniskt sett vara demokratiskt fattade, utan att för den skull vara demokratiskt förankrade. Då uppstår det en diskrepans mellan lagen och det allmänna rättsmedvetandet. Över tid regleras detta antingen genom att det allmänna rättsmedvetandet närmar sig lagen som i fallet med barnaga, eller genom att lagens tillämpning närmar sig det allmänna rättsmedvetandet som i fallet med sexualbrott.

Det är alltså inte bara vid tydliga politiska markeringar genom så kallad civil olydnad som människor har anledning att handla annorlunda än vad lagen eller lagens anda föreskriver. Det kan också vara bara för att man i sitt handlande manifesterar skillnaden mellan lagstiftarens vilja och den egna moralen, som många av oss gör när vi kör för fort, eller går mot röd gubbe. Om kravet på ett demokratiskt förhållningsätt är att man inte ska kringgå eller bryta mot några lagar, att man måste respektera alla lagar, även de man inte håller med om. Då har vi väldigt ont om demokrater i Sverige.

Och detta är viktigt. Det är viktigt för att det är en av många företeelser i vårt samhälle som utgör ett minoritetsskydd. Om vi levde i en bokstavstroende parlamentarisk demokrati där det inte fanns någon jämkningsmån utan alla var skyldiga att i allt alltid respektera lagen och makthavarna, då skulle majoritetens förtryck av minoriteten eskalera till en nivå där de parlamentariska majoritetsbesluten bara var en tunn fernissa över ett repressivt system. Majoritetens diktatur.

Demokratin har inte råd med för lydiga medborgare. Olydnad kan vara en dygd.

Civil olydnad och lydnad

Ett av grundproblemen med Andreas frågor är alltså att han enligt min mening missuppfattar innebörden i begreppet civil olydnad. Civil olydnad är sådant som när Gandhi ledde marschen för att hämta salt från havet, vilket var olagligt men inte gick att hindra. Men det Peter Sunde ägnar sig åt är något annat. Han är helt enkelt en av dessa olydiga jävlar, som antingen har fel och tillhör en liten minoritet och då kommer det förr eller senare visa sig, eller så har han rätt och då kommer han och hans likar att flytta på lagen, om inte genom beslut i Sveriges riksdag så genom att tillämpningen ändras eller att den görs obsolet av den tekniska utvecklingen.

Andreas Ekström tycks tro att alla värderingsbaserade lagbrott måste handla om de stora frågorna. Att det alltid måste handla om att vi är beredda att gå i döden eller i varje fall i fängelse för vår övertygelse. (Frågan är för mig väldigt levande efter alla mina diskussioner med min far domaren om mitt val att gå i fängelse hellre än att bära vapen. Något som pappa aldrig respekterade.)

I fortsättningen på Andreas resonemang följer att det går att avgöra vilka frågor som är allvarliga nog att bekämpa med civil olydnad. Att det på något sätt skulle gå att dra en gräns. Men att välja vilka lagar man får förhålla sig respektlöst mot från vad som står högt på ens egna politiska agenda är ett suddigt sätt att argumentera. Antingen accepterar via att lagars legitimitet inte bara byggs med parlamentarisk majoritet utan också med folkets aktiva eller passiva gillande och att det därmed alltid är en politisk handling i stort eller smått att inte ställa upp på lagar man inte gillar, eller så gör vi inte det.

När vi bedömer om denna politiska handling är etiskt försvarbar, så måste den analyseras utifrån proportionen mellan lagbrottets/lagkringåendets allvar i en moralisk mening, och hur allvaret i frågan det rör. Vi kan alltså acceptera små skitlagbrott för att de inte är allvarliga, eller större lagbrott för att den fråga de handlar om känns mer betydelsefull.

Det blir en moralisk fråga, där vi alla kan göra olika bedömningar. Inte en plats för stelbent principrytteri á là – lag är lag.

Så till Andreas frågor:

1. Nämn ett eller ett par exempel där civil olydnad är en bättre väg än ”laglig” opinionsbildning.

Civil olydnad är alltid ett komplement i högre eller mindre grad till opinionsbildning och parlamentariskt arbete, alltid.

1. Motivera på vilket sätt det är bättre, alternativt säg något om vilka problem som kan uppstå när vi frångår den representativa demokratin i just det fallet.

Vi frångår inte den representativa demokratin, vi kompletterar den med det som alltid har varit dess fundament. Folkets outtalade stöd genom dess vilja att acceptera lagen, som alltid kommer att ha som spegelsida att delar av folket inte ger sitt outtalade stöd, inte accepterar lagen.

1. Vilken roll spelar det för utövande av civil olydnad hur man uppfattar ”folkets” åsikt? Är det viktigt att uppleva någon form av politiskt stöd för den som utövar civil olydnad, eller är den egna politiska uppfattningen nog?

Summan av alla som inte ställer upp på en lag utgör automatiskt ett starkt eller svagt stöd oavsett om man är medvetna om varandra, talar med varandra och organiserar sig eller om man bara spontant agerar i egen sak. Är man många så påverkar man lagen. Är man få gör man det inte.

Olydnad en tillgång för samhället

Det är naturligtvis i det korta perspektivet ett problem för samhället när lagen inte följs av en stor del av befolkningen, eftersom det urholkar respekten för lagen. Emma skriver bra om detta. Men i det långa perspektivet rättar det till sig eftersom det inte går att upprätthålla en lag mot folkmajoritetens vilja i en demokratisk stat. Jag skulle vilja påstå att detta är en av de sakerna som gör ett samhälle demokratiskt.

Den slutsats Andreas borde dra är därför den motsatta. Om lagen inte respekteras ska vi inte ändra på folks beteende. Då ska vi ändra på lagen. Lagar blir till genom att många människor gör likadant – inte genom dekret uppifrån. Lag bygger på konsensus inte på majoritetsstyre. Lagar avskaffas inte bara genom riksdagens beslut. Ibland avskaffar de de facto sig själva, eller förändras till oigenkännlighet, utan att riksdagen lyfter ett finger. ”Huru svin må i ollonskog släppas” står kvar i lagboken dels för att ingen har någon uppfattning åt något håll om svinen i ollonskogen (man behöver inte ändra en lag som alla ignorerar), dels för att det finns en tanke i den texten som går att tillämpa och tillämpas analogt på andra områden.

Denna böjlighet hos lagen har som jag skrev i början utgjort ett minoritetskydd som varit ett viktigt inslag i Sveriges demokratisering. Nu är jag rädd att vi lever i av-demokratiseringens tidevarv. Det demokratiska underskottet har nått dithän att makthavarna och många av deras budbärare i media anser att lagen är rätt för att den är lag. Inte att lagen är lag för att den är rätt. Vi behöver ändra en lag om folket ignorerar den men makthavarna envisas med att genomdriva och till och med förstärka den.

Därför stödjer jag piratpartiet och tänker se till att de kommer in i riksdagen den 19 september.

Läser Mårten Schulz inlägg om den lata sambon idag. Skönt att se att någon med både högre juridisk kompetens än mig och som är duktigare på att förklara sammanfattat precis mina tankar om sambolagen.

Nu vet jag var jag ska skicka kompisar som inte förstår vad jag menar när jag försöker förklara att de som vill ha lagligt skydd för sin livskamrat vad gäller t ex arv bör gifta sig, inte utgå från att sambolagen gör jobbet eller kräva att den borde göra det.

Lag ska följa sedvänja. Men med eftersläp. Om för få gifter sig och förblir oskyddade i samboskap så är inte lösningen på det att direkt ändra lagen, för att utöka dess skydd till dessa människor. Man kan faktiskt också göra reklam för att leva i enlighet med tankarna i det system som gällt hittills.

Ibland är kanske lösningen att hacka lagen, men ibland finns det värden i lagstiftningen som vi inte ser i ögonblicket. Då kan det vara bra att låta lagen utvecklas i den historiska takt den brukar. När stora beteendeförändringar sker så kommer lagen för eller senare antingen bli obsolet, eller få nya innebörder och tolkningar eller skrivas om.

Jag är inte konservativa. Jag tycker inte folk borde gifta sig av ideologiska skäl. Jag tycker folk borde gifta sig för att det är ett rättvist, väl utprövat avtal för hur man ska hantera gemensam egendom mm när man lever tillsammans. Om man inte vill ingå detta avtal, ska inte samhället tillhandahålla halvmesyrer.

Om man valt att inte ingå detta avtal ska samhället utgå ifrån att det var med flit man valde bort det, inte av obetänksamhet. Annars kommer man att i vissa fall tvinga in individer och par i en kvasiversion av ett avtal som de de facto valt bort.

Beatrice Ask kommer med ett nytt utspel, den här gången om att föräldrar skall vara skadeståndsskyldiga i sina barns ställe. Begår barnet brott och skada uppstår, skall föräldrarna kunna krävas på belopp upp till 8000 kronor, oavsett om föräldrarna visat vårdslöshet eller inte:

– Du kan inte som mamma säga ”jag hade ingen aning”, utan man förutsätter att föräldrar har lite mer koll på sina barn, säger Ask (M) till Sveriges Radios Ekoredaktion.

Enligt dagens lagstiftning måste det bevisas i rätten att en förälder har varit vårdslös, och inte förhindrat barnet från att ha begått ett brott, för att skadestånd ska kunna utkrävas.

Enligt dagens lagstiftning kan alltså föräldrarna krävas på ersättning om man kan visa på vårdslöshet. Det kallas för culpa-principen, där det latinska culpa står för skuld i form av oaktsamhet eller vårdslöshet.

Jag har svårt att se att det skulle vara principiellt bättre att kräva föräldrar som inte gjort sig skyldiga till oaktsamhet eller vårdslöshet. Det är för mig en märklig rättsordning. Om det är så vi vill ha det, så borde vi rent logiskt inte sätta någon övre gräns på 8000 kronor – är föräldrarna skyldiga till barnets överträdelser så borde de väl rimligen ställas till fullt ansvar, eller?

Inte helt förvånande så hakar halva bloggvärlden på och klappar händerna. Jag säger inte helt förvånande, eftersom folk överlag har dåligt begrepp om juridiska principer eller varför de finns där.

Själv är jag måttligt imponerad och funderar snarare på varför culpa-principen inte tillämpas i mycket större utsträckning än idag? Redan som det är torde det vara möjligt att kräva de föräldrar som faktiskt visat bristande ansvar på skadestånd.

Det hela får så många intressanta konsekvenser som jag undrar över om Ask, och många andra med henne, egentligen gjort sig medveten om?  Istället målar hon svart på vitt, vilket säkert tilltalar många. På ytan ser ju principen självklar ut, det är det klassiska ”sunda förnuftet” som långt ifrån alltid är vare sig sunt eller förnuftigt.

Nej, för mig är principerna klara: skall man dömas till skuld i någon form, direkt eller indirekt, så skall man antingen ha haft ett uppsåt eller varit vårdslös. Vi skall inte ha kollektiv bestraffning i det här landet. Inte heller smakar det kaka med bestraffning mot den som gjort allt den kan för att få saker rätt, men ändå misslyckats. Det är inte fråga om ”snällism”, det är en fråga om rimliga rättsprinciper. Det blir absurt om människor börjar straffas för saker de inte haft någon kontroll över. Den som tror att man kan ha kontroll hela tiden även med fullt engagemang har antingen glömt sina tonår, eller också propagerar de för att vi skall låsa in våra barn och ungdomar.

Skiter man som förälder i vad barnen pysslar med, saknar gränser, inte hör sig för, inte följer upp konstigheter, rycker på axlarna när det kommer varningar etcetera – då har jag inget problem med skadeståndet. Det är däremot mindre roligt första gången det drabbar en förälder som gör allt de kan, ropar på hjälp och whatnot, men som ändå halkar i uppförsbacken av åldersrevolter, ADHD, grupptryck och inte sällan loja myndigheter.

Svart-vitt är kanske tydligt, men det betyder inte självklart att svart-vitt är bra.

Hämnd eller vedergällning är ett uråldrigt fenomen. Jag skulle tro att tidiga samhällsbildningar hade just vedergällning som överordnad om inte enda juridisk princip. Makt var rätt och den som hade makt att bestraffa någon för en kränkning av t ex egendom eller liv gjorde det. Öga för öga, tand för tand.

Genom samhällelig och moralisk utveckling har vi skapat andra mer avancerad normsystem. Vi anlägger samhälleliga nyttoaspekter på bestraffandet. Vi begränsar individens, familjens (eller andra sammanslutningars) rätt och möjligheter att själva kräva ansvar. Vi bygger ett straffsystem där rätt är överordnat makt med hjälp av statliga våldsmonopol.

Men under detta lever vedergällningstanken. Människor vill se brottslingen straffad inte för att uppnå någon oklar nytta utan helt enkelt för att ett brott bör följas av ett straff. Om vi inte upplever att samhället använder sitt våldsmonopol till att bestraffa de som kränker oss skulle vi inte längre acceptera detta monopol. Då skulle vi kräva rätten att själva utkräva ansvar.

Jag hade anledning att fundera mycket över detta när jag och en kursare skrev vår C-uppsats i pedagogik. Vi intervjuade gravt kriminella på Härlandafängelset om deras syn på fängelsestraffet. Jag läste i samma veva på juristlinjen och hade nyligen själv suttit i fängelse för vapenvägran. Straffrätt ur ett juridiskt, etiskt och pragmatiskt perspektiv var med andra ord något jag var starkt engagerad i — då.

Sen dess har väl engagemanget bedarrat något, men jag påminns om en reflektion jag då gjorde när jag läser de senaste dagarnas diskussion om brott och straff på några av mina favoritbloggar:

Mårten Schultz citerar Kant.

Min egen inställning är att straff inte bara (notera “bara”) kan eller bör utvärderas utifrån vilka effekter det får på samhället eller den enskilda brottslingen, utan att det istället skall sättas i relation till det moraliskt klandervärda beteende som ger upphov till straffet. Straff får man, om det fungerar, för att man förtjänar det. I Kants ord (man bör alltid leta efter en möjlighet att formulera sig med Kants ord): “Judicial punishment can never be used merely as a means to promote some other good for the criminal himself or for civil society, but instead it must in all cases be imposed on him only on the ground that he has committed a crime.”

Jacob Heidbrink gör straffrättsliga reflektioner kring sexköpslagen och konstaterar att det är svårt att lösa samhälleliga problemet enkom med straffrättsliga åtgärder.

Straffrätten används gärna som det enda medlet – inte ett led i, utan som det enda medlet – att lösa samhällsproblem. Förbjud ett förment skadligt beteende, så är saken klar. Detta är en myt, och därtill en farlig myt.

Samhällsproblem är i främsta rummet kulturella och ekonomiska problem. Straffrätten – överhöghetens påbud – förändrar inte kulturen och löser inte ekonomiska problem. Straffrätten kan lämpligen backa upp och förstärka andra åtgärder, men den kan inte ensam lösa ett problem. Detta är välkänt och inte särskilt uppseendeväckande.

Nonicoclolasos förkastar vedergällning som motiv för straff, men konstaterar samtidigt att eftersom straff fungerar som avskräckning går det att argumentera för dem med nyttoargument. Han ger exempel på studier som visar att straff har en avskräckande effekt och avslutar:

Dessa studier indikerar att tvärsäkra påståenden om att straff (deras längd och implementeringssannolikhet) inte har en preventiv effekt och en reducerande effekt på brottslighet inte är helt trovärdiga. Det gör att straff går att försvara utan att hänvisa till hämndbegär.

Min reflektion

Den reflektion som jag påminns om har att göra med relationen mellan straff och vård. När det gäller frihetsberövande så sker det sedan 60-talets kriminalvårdslag med blandade motiv i Sverige. Frihetsberövande kan sägas baseras på fem motiv:

1. Allmänprevention — den avskräckande effekt som gör att vi för att undvika straffet låter bli att begå brott.
2. Inkapacitering — den som straffas förhindras under straffet fortsätta sin brottslighet.
3. Individualprevention — den som straffas avskräcks från fortsatt brottslighet.
4. Rehabilitering — en underavdelning till individualpreventionen där frihetsberövandet används till att återanpassa brottslingen dvs lära den att sluta med sitt brottsliga beteende.
5. Vedergällning/retribution — det omgivande samhällets laglydiga ser att ett brott följs av ett straff vilket upplevs som rättvist.

I den svenska kriminalvårdsdebatten och i vår kriminalvårdslagstiftning har vi haft ett mycket starkt rehabiliteringsperspektiv. Vi talar om kriminalvård istället för fängelser, om vårdare istället för vakter, om klienter istället för fångar. Samtidigt har den svenska straffrättsliga traditionen och lagen inte förändrats nämnvärt som en följd av detta. Straffmätningsinstrumentet, den ideologiska grunden för påföljder och den politiska och juridiska diskussionen för val av påföljder baserar sig fortfarande i högre grad på idéer om brottsprevention (individuell och allmän), inkapacitering och vedergällning.

Om ni inte håller med om det så betänk följande tankeexperiment:

Vi kan visa att de som begår ett visst brott skulle ha större chans att bli rehabiliterade från sin kriminalitet genom vård utan inslag av frihetsberövande. Vi kan också visa att de som begår brottet inte har en tanke på risken att åka fast och i fängelse när de begår det (dvs ingen individualprevention), vi kan också visa att gemene mans anledning till att inte begå brottet har mycket litet med risken för straff att göra (dvs ingen allmänprevention). Om vi kan rehabilitera individen så faller behovet av inkapacitering. I denna situation skulle det fortfarande vara mycket svårt att få politiskt stöd för ett avskaffande av straff för detta brott. (Om ni vill ha ett konkret exempel så prova med misshandel under inverkan av alkohol.)

Jag menar att det finns en oupplöslig konflikt mellan vårt behov av vedergällning och samhällsintresset att rehabilitera kriminella. Så länge våra rehabiliteringsåtgärder bara är vård till namnet — ett fängelse är ett fängelse, en vakt är en vakt, en fånge är en fånge oavsett vad vi behagar kalla dem i poetiska progressiva lagar och föreskrifter — kommer mycket få att rehabiliteras i dem. (När jag skrev min uppsats på 90-talet så kom 85% av förstagångssyndarna tillbaka för en andra volta.) Så länge vårt avgörande motiv för att skicka folk i fängelse är vårt behov av vedergällning kommer fängelserna vara fängelser och inte vårdinrättningar.

Jag är inte klok nog att ha en lösning på detta dilemma. Men jag tycker det är hemskt att vi ljuger för oss själva om de tusentals människor som sitter i våra fängelser. Vi borde sluta tala om vård och rehabilitering och kalla fängelsestraffen vid deras rätta namn. Vi borde erkänna vårt misslyckande vad gäller att rehabilitera de kriminella. Om detta sedan leder till ett tydligare straffperspektiv eller ett återupprättande av tanken om vård och rehabilitering är det svårt att sia.

Jag ser med visst hopp på de senaste årens utveckling inom frivården — fotbojor, samhällstjänst osv. Men i grunden är detta ett moraliskt och filosofiskt problem. Jag skulle vilja leva i ett samhälle som var så utvecklat att vi kunde överge vedergällningstanken och koncentrera oss på hur vi minskar brottsligheten genom till exempel rehabilitering av kriminella. Jag inser att detta är en förhoppning som omöjliggörs i en demokrati av att majoriteten inte håller med mig.

Jag läser Madeleine Leijonhufvud i SvD. (Ni som följer Livbåten kan här få för er att enstaka exemplar av SvD är min enda kontakt med yttervärlden härifrån sommarstugan.) Straffrättsprofessorn kommenterar två våldtäktsdomar i HD och är kritiskt eftersom hon i dessa läser in en höjning av beviskraven för våldtäktsfall.

I hennes text saknas en massa relevant information så det är möjligt att jag i min reaktion är ute i ogjort väder. Leijonhufvud refererar till två domar, men om det ena våldtäktsfallet ges ingen information i hennes artikel och även det andra är ytterst sparsamt beskrivet.

Jag kan inte kontrollera bakgrunden utan bättre tillgång till media, så min reaktion är endast baserat på det som faktiskt står i debattartikeln.

Via samtal med Marcus får jag veta att Jakob Heidbrink och Mårten Schultz redan har kommenterat artikeln och att de båda är kritiska till Madeleines tolkning och/eller beskrivning av rättsläget. Som juridisk lekman torde jag inte ha mycket att tillägga vad det gäller det juridiska. Däremot tycker jag att både Mårten och Jakob missar en viktig poäng, nämligen ideologiseringen av vetenskapen i allmänhet och i det här fallet ideologiseringen av den juridiska doktrinen.

Detta är inte helt trivialt eftersom rättsvetenskapen och svensk rättstradition säger att vid sidan av lag kan rättssaker avgöras med stöd av förarbete till lagstiftning, tidigare domare och i sista hand juridisk doktrin.

Jag antar att man inte blir professor i straffrätt om man saknar analytisk förmåga. Jag antar likaledes att man såsom professor i straffrätt har kunskaper om svensk processgång. Professor Leijonhufvud skriver:

Nu visar HD själv att den hade fel. Om svensk lag verkligen var utformad som ett skydd mot ofrivillig sex, och förekomsten av våld eller hot bara var en av flera tänkbara omständigheter som kunde anföras som bevis för bristen på frivillighet, då skulle målsägandens trovärdiga berättelse och omständigheterna i övrigt i ett fall som detta ha räckt för fällande dom.

I detta resonemang bortser hon helt från det faktum att kvinnans berättelse och åklagarens gärningsbeskrivning inbegrep ett påstått knivhot. Ett påstående som HD kommit fram till inte fann stöd i bevisningen i målet (inga DNA-spår kunde säkras på vapnet). En domstol dömer med utgångspunkt från vad åklagaren säger sig kunna bevisa. I detta fallet så anser inte HD att knivhotet var ställt bortom varje rimligt tvivel och detta var grunden för den friande domen.

Så här långt läser jag och Jacob Heidbrink Leijonhufvuds text lika, men jag vill hävda att bristerna i Leijonhufvuds artikel beror på ideologiska glasögon. Hon tillhör såvitt jag förstår dem som anser att det är ett överordnat värde att öka antalet våldtäktsanmälningar som leder till åtal och antalet fällande domar för våldtäkt i Sverige. Det syns mellan raderna när hon skriver:

Beviskraven i brottmål är naturligtvis helt avgörande för möjligheterna att beivra brott. Att de ska vara stränga är självklart i en rättsstat. Frågan är om dessa domar skärper kraven på bevisning i våldtäktsmål ytterligare. På åklagarsidan uppfattar man det definitivt så. Ordföranden i HD, Johan Munck, har velat tona ner betydelsen av dessa domar i prejudikatshänseende. Det lär dock inte förhindra att det härefter blir ännu färre våldtäktsanmälningar som leder till åtal. (Min kursivering.)

Det är olyckligt att en professor som till synes uttalar sig som en framstående expert inom ett rättsområde i själva verket ger uttryck för ideologiskt motiverade eller värderingsbaserade uppfattningar. Professor Leijonhufvud får naturligtvis söka efter möjligheter att fälla fler våldtäktsmän i Sverige. Men hon bör inte låta detta gå ut över sin roll som uttolkare av gällande svensk rätt på området. När hon hävdar att HD sänkt beviskraven grundar hon enligt min mening inte detta på en genomtänkt juridisk analys, då hon ju faktiskt bortser helt från vad åtalet faktiskt handlade om (nämligen knivhot). Istället betraktar hon HD:s dom genom ideologiskt färgade glasögon. Glasögon som en professor i juridik borde lägga sig vinn om att ta av vid skrivandet av en debattartikel i SvD.

Jag tycker det är konstigt detta med folks konstlade eller konstifika relation till konst.

Konsten behöver inte vara fin. Den behöver inte vara ädel. Den behöver inte vara moralisk. Den behöver inte vara laglydig.

Konsten behöver bara vara.

Utan lagbrott stannar samhällsutvecklingen. Civil olydnad i olika former behöver inte vara vanligt, men det behöver finnas. De vanliga laglydiga svenssönerna behöver skakas om, påminnas om att världen, sederna och värderingarna förändras. Det som var olagligt 1950 kan vara högsta mode nu.

Lagen är inte en, odelbar. Lagen ändras med oss.

Modiga människor bryter lagen för att påminna oss andra om det. Det är klart att de behöver inte vara lika modiga i sekulariserade och demokratiska Sverige som i totalitära Nordkorea eller fundamentalistiska Iran, men modiga behöver de fortfarande vara.

Vi kan aldrig veta vilka av de modiga som hade rätt. Vilka som hade fel. Facit finns i framtidens historieböcker. Så när journalister, konstnärer, medborgarrättskämpar, pacifister, miljöaktivister bryter mot Svea Rikes Lag för att de tycker den är orättfärdig eller för att protestera mot upplevda defekter i vårt samhälle. Då högaktar jag dem!

De kan krama träd, vägra vapen, spela sinnesjuka eller läcka hemlig information. Jag behöver inte hålla med dem i deras kamp. Jag högaktar modet och övertygelsen. Och tackar dem för att de hjälper till att bygga en bättre värld för våra barn.

Men i modet ingår att man inte blir upprörd över att det finns lagar i det här landet. Att man accepterar att bli åtalad och kanske till och med straffad. Själv är jag stolt över mina 30 dagar i fängelse för min övertygelses skull.

Jag hoppas att Anna Odell är stolt idag!

Svensson tycker åtalet är vansinnigt. Sidvind ifrågasätter prioriteringen.

Jävsanklagelserna är långsökta skriver Claes Sandgren på Brännpunkt i Svd. Jag skulle vilja tro honom. Han är ju trots allt professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet och ordförande för Institutet mot mutor. Men när det gäller Tomas Nordström verkar han tyvärr inte ens ha fattat vad som är problemet.

Det har brutit ut en livlig debatt om en av de domare som dömde i Pirate Bay-målet, Tomas Norström. Skall han vara att anse som jävig på den grunden att han är medlem av två immaterialrättsliga föreningar och även medlem i styrelsen av den ena av dessa? Det är en vitt spridd uppfattning att målet måste tas om på grund av jäv.

Claes Sandgren refererar sedan ett jävsavgörande i Regeringsrätten. En tjänstledig skatteverkstjänsteman ansågs inte jävig när hon dömde i ett mål där hennes arbetsgivare Skatteverket var part. Han fortsätter sedan:

Hur är det möjligt att komma till en sådan slutsats? Regeringsrätten menar att frågan om jäv ska bedömas med hänsyn tagen till det aktuella målets individuella karaktär. Den hävdar att det kan vara skäl att ställa lägre krav på en kollegial domstol än en ensamdomare – Regeringsrätten är själv en kollegial domstol som brukar ha fem ledamöter – och att det kan ha betydelse om det inte handlar om det slutliga avgörandet av ett mål.

Tre skäl till bedömningen således: målets individuella karaktär, lägre krav på en kollegial domstol samt viss betydelse om det inte handlar om det slutliga avgörandet. Av dessa tre är det bara det sista som jag kan inse hur Claes Sandgren kan anse att det har bäring på TPB-fallet. TPB-domen fälldes ju i första instans.

Den fälldes däremot inte av kollegial domstol. Tomas Nordström var enda juristdomare. Och hur man skulle kunna överföra argumentet att varje mål ska bedömas efter sin individuella karaktär till ett annat mål övergår faktiskt mitt förstånd. Vad menar han?

Så när Sandgren fortsätter sitt resonemang och anser att regeringsrättens synsätt i detta andra fall skulle sprida ljus över det aktuella fallet, så pratar han enligt min mening i nattmössan, eller i vilket fall i domarperuken.

Att redan Norströms medlemskap i två föreningar, som främst är mötesplatser för information och utbildning i immaterialrättsliga ämnen, skulle göra honom jävig framstår som långsökt i ljuset av Regeringsrättens synsätt.

I avslutningen kommer så till sist denne rättslärde man in på sina ”riktiga argument”:

Enligt min mening har Norström, som har mycket gott anseende i immaterialrättsliga kretsar, misstänkliggjorts på lösa grunder. Att domare som är medlemmar i de två föreningarna har avkunnat hundratals domar i immaterialrättsliga mål pekar i samma riktning. Skall också dessa mål tas om?

Vi ska alltså inse att Tomas Nordström inte är jävig för att han har mycket gott anseende i immaterialrättsliga kretsar och för att alla andra domare också är jäviga. Fantastiskt bra jobbat Claes Sandgren! Du har övertygat mig!

Eller, nä förresten. För det handlar ju faktiskt inte om två obetydliga diskussionsklubbar. Det är ju faktiskt så att det är just Tomas Nordströms goda anseende i immaterialrättsliga kretsar som är problemet.

För att göra det lite enklare för alla som anser att fildelning är stöld och TPB och alla dess besökare är finniga, smutsiga och förslagna tjuvar så tar jag ett exempel.

Tänk er ett mål om markanvändning där en företagare har använt marken på ett sätt som till synes strider mot svensk miljölagstiftning. Tänk er att det är ett nytt innovativt sätt att använda marken och att olika experter tvistar om huruvida det är skadligt för miljön eller kanske till och med bra. Tänk er att företagaren åtalas för brott mot miljöbalken och att bevisläget är osäkert. Han kan bli friad. Han kan bli fälld.

Miljörörelsen är dock övertygade och ställer upp mangrannt på åklagarsidan. Några lokala föreningar med anknytning till miljörörelsen kommer till och med in med skadeståndsyrkanden baserade på förlust av friluftsliv och viktiga naturvärden. Miljörörelsens bästa advokater engageras för att understödja åklagarens talan.

Tänk er nu att domaren är medlem i Sveriges Naturskyddsförening och Föreningen svenska jurister för en bra miljölagstiftning. Tänk er att miljörörelsens advokater också är det. Betänk att dessa föreningar talar om och funderar kring dels det självklara att svensk miljörätt bör följas av alla och envar men dessutom radikala skärpningar av densamma.

Jäv? Eller inte?

Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum – förklarar förtjänstfullt vad jäv är. HAX tycker att det är svensk logik att många tidigare misstag gör det senaste misstaget OK, eftersom man inte orkar ta tag i eländet. Svensk myndighetskontroll anser att professorn är ute och cyklar. Svensson och Scaber Nestor är överens: Ta om hundratals mål! Scaber Nestor pekar dessutom vidare till Damon som reder ut Claes Sandgrens egna kopplingar till upphovsrättsindustrin. Brokep fnissar åt eländet.

Häromdagen skrev jag om professorerna Christian och Eva Diesen och deras inblandning i EU-rapporten om våldtäkter:

Det kan vara så att dessa rader är skrivna av professorerna Christian Diesen & Eva Diesen som står upptagna som project partners i rapportens huvud. Vem det än är som skrivit dem, så har denna person tillåtit sig att använda data från undersökningen till att fritt koka i hop en egen tolkning av vad studien säger om anmälningfrekvensen i olika länder visavi hur vanligt brottet kan tänkas vara. Tots att detta legat utanför ramen för vad undersökningen och datat skulle och kan svara på.

Denna person har dessutom valt att rubricera detta underdokument riktad till svenska läsare Sammanfattning på svenska. Det är det inte. Det är ett förtäckt inlägg i den svenska sexualpolitiska debatten med förment stöd av EU. Dålig stil helt enkelt, på vanlig svenska. Jag tänker inte ens gå in på hur tendensiösa och utan grund i datat resonemangen ovan är.

(…)

Till skillnad från Diesen så tror jag inte att skillnader i anmälningsfrekvens med nödvändighet beror på skillnader i antalet fall. I så fall skulle vi vara tvungna att acceptera att vi haft en dramatisk ökning av mängden våldtäkter i Sverige under de senaste tjugo åren. Mycket tyder ju på att den förklaring vi kan tänkas behöva söka till att Sverige har fyra gånger så många våldtäktsanmälningar som vissa jämförbara länder står att finna i den förda politiken under dessa år då ökningen skett främst på 90-talet och 00-talet.

Men allvarligt talat var det inte just det här som gjorde att vi tyckte oss behöva reformera våldtäktslagstiftning, bredda våldtäktsbegrepp och sänka beviskrav. Var det inte för att det skulle bli färre våldtäkter som dolde sig bland mörkertalen och på sikt fler fällda våldtäktsmän.

Jag ska inte orda mer om detta. Ja vill bara uppmärksamma läsaren på att Diesens nu är i farten igen.

Våldtäktsanmälningarna ökar för varje år, men det gör inte åtalen. Nu kräver två forskare att lagen ändras så att mannen måste kunna visa att han har fått kvinnans samtycke.

Till grund för detta ligger samma påstående att ökningen av anmälningar motsvaras av en faktisk ökning av antalet begångna brott. Det är svårt för mig som inte sett deras studie att avgöra hur bra de har på fötterna här, men när det gäller två så uppenbart ideologiskt styrda forskare så är jag av naturliga skäl skeptisk.

Att forskare ”kräver lagförslag” är förhoppningsvis bara SvD som hemfaller åt kvällstidningsrubriksättning. Men den juridiska tankegånen de ger uttryck för är befängd.

Som lagen är utformad nu är kvinnor sexuellt tillgängliga tills de säger nej eller gör motstånd. Om lagen i stället bygger på samtyckesrekvisit så krävs inga bevis på våld eller hot. Då krävs att mannen visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville, säger Eva Diesen.

Detta gör alla män som haft sex med en kvinna till våldtäktsmän tills motsatsen är bevisad. Det är ovärdigt ett rättssamhälle. Det är som att alla som varit inne i en butik anses vara snattare tills de bevisat att de inte har tagit något; som att alla som var på NK den 11 september 2003 måste bevisa att de inte höll i kniven.

Det är inte bra när vi devalverar värdet hos laddade ord i vårt språk.

Oavsett om det gäller på det privata planet om vi säger att vi älskar någon lite för ofta och lite för lättvindigt, eller i samhällsdebatten när vissa tar till ordet tjuv för att förstärka sin argumentation i ett sammanhang där det fortfarande är tveksamt vad som gäller.

Men allra värt tycker jag nog det är när vi minskar laddningen i något som i grunden handlar om en fruktansvärd känslomässig upplevelse. När vi tar ifrån de kränkta djupet i deras kränkning. En lagstiftning som breddar våldtäktsbegreppet till att till och med kunna inbegripa en kärlekshandling. Det är en lagstiftning om förlorat verklighetskontakten.

Hanna funderar kring medhjälpsbegreppet som ju blivit ännu mer aktuellt i och med TPB-domen.

Jag skulle gärna vilja höra Johanna Sjödins åsikt i frågan.