Moral, juridik och politik

En minister har avgått. Kvällstidningar avslöjar både det ena och det andra. Känslorna svallar heta. Och för ovanlighetens skull har jag en helt annan syn än mina vänner Göran och Marcus på en fråga i skärningspunkten mellan politik, moral och juridik. Beror det bara på att mina vänstersympatier får mig att känna antipati där deras marknadsliberala tendenser får dem att känna sympati? Eller finns någon mer grundläggande skillnad i sättet att tänka om sakerna? Så, Marcus, Göran och alla andra läsare av denna blogg: Här försöker jag bena ut mina egna tankar om saken. Tänker jag fel någonstans? Var tycker vi olika?

1. Lagar och moral är olika saker

Låt mig börja med relationen mellan juridik och moral. Jag tror vi alla tre är ense om att moral och lagar är olika saker. Det händer att min moral tillåter, ibland till och med påbjuder, sådant som lagen förbjuder. Men detta innebär också att  min moral kan förbjuda sådant som lagen tillåter. Jag kan tycka att handlingar som i lagens mening är helt OK förtjänar min avsky.

2. Jag önskar moral, inte slavisk laglydnad, av mina politiker

Det krav jag ställer på de politiker som ska företräda mig och styra mitt land är inte i första hand att de i varje avseende följer lagens bokstav. Det jag vill veta om våra ledande politiker är hur de fungerar relativt sin egen moraliska kompass. Och hur den kompassen ser ut i jämförelse med min.

Då ser i vart fall min kompass ut så att jag inte har några problem med en utrikesminister som suttit i styrelsen för ett oljebolag och kanske möjligen haft hål i verklighetsuppfattningen så att han inte ställt alla de frågor man möjligen i efterhand kan tycka att han kanske borde ha ställt. Men som många gånger under sitt politiska liv visat att han vågar stå upp och med kraft och skärpa hävda åsikter han är övertygad om är rätta, även om han därigenom tar stora risker för sin fortsatta politiska karriär.

Medan jag skulle ha problem med en politiker i min egen generation som går till prostituerade. Och ännu större problem med en politiker som i sina försök att slippa en debatt kring frågan om han gjort detta eller inte skjuter sina barn framför sig. Och lurar allmänhet och politiska motståndare att tro att han avgår för barnens skull.

Om dessa tre punkter kan man dock tycka olika. Det finns många som på mer eller mindre begripliga grunder bedömer utrikesministern strängare än jag. Eller ser mildare än jag på den nyss avgångne ministerns agerande.

Juridik och politik

Nå, men  det hela är ju bara en anklagelse. Den avgångne ministern är ju inte fälld för något brott. Det pågår inte ens en polisutredning. Inte ska man väl publicera sådana uppgifter då? Jo, det ska man. Jag som väljare vill att massmedia (naturligtvis efter sedvanlig prövning av om storyn håller, om uppgifter är trovärdiga osv) ska publicera allt som har betydelse för att jag som väljare ska kunna göra en så god bedömning som möjligt av den moraliska kompassen hos dem som gör eller gjort anspråk på att få styra det här landet.

Jag säger medvetet gör eller gjort. Jag vill veta sådant även om dem som med hög svansföring beklätt och kandiderat till ämbeten, och sedan dragit sig undan med svansen mellan benen. Så att jag ska  ha möjlighet att begrunda vilka eventuella misstag jag gjorde när jag litade på honom eller henne i första vändan.

Men hur kan jag tycka så? Vart tar oskuldpresumtionen vägen? Det är mycket enkelt. De jurisika och politiska systemen har olika hårdvaluta. Juridik syftar till rättssäkerhet. Politik bygger på förtroende. Rättssäkerheten fordrar att hundra skyldiga frikänns för att undvika att en enda oskyldig fälls. Den generositeten kan vi  inte kosta på oss när vi avgör vilka politiker vi ska ha förtroende för.

Titta bara på när Fredrik Reinfeldt och Göran Persson i slutet av förra valrörelsen började tala om att man inte kunde göra en hel generation till brottslingar. Hur många med piratsympatier trodde att de menade allvar? Hur många trodde att de bluffade och vilseledde? Vågade någon till och med skriva detta? Helt korrekt tillämpade vi inte oskuldspresumtion då vi bedömde om de slingrade sig och ljög eller ej. Vi avvaktade inte utfallen i eventuella bedrägerirättegångar.  I politiken vill vi inte ta risken att bli lurade. Hellre misstror vi en politiker för mycket, som inte får våra röster, än vi vill rösta in någon vi fruktar kan lura oss.

Därför tycker jag det är bra att historien om Carl Persons promemoria om Lennart Geijer kom ut i media. Jag tycker det är bra att man avslöjade hur Palme vilseledde och manipulerade mediarapporteringen kring promemorian. Jag tycker det var bra att media avslöjade den socialdemokratiska maktcirkelns engagemang i Ebbe Carlsons privatspaningar. Jag tycker det var bra att Aftonbladet avslöjade Ove Rainers vidlyftiga och inte speciellt socialdemokratiska skatteaffärer. Jag tycker det är bra att Aftonbladet avslöjar anledningen till att en viss minister avgick. Liksom att Expressen blottlägger det cyniska sätt det ”nya statsbärande partiet” hanterar de regeringsmedlemmar, som inte hållit måttet.

Lagen bygger vi tillsammans

Lagen är inte ett absolut. Den är ett svar på ett behov, och behov förändras. Lagen är därför under ständig förändring. Den föds ur ett parlamentariskt beslut, men denna födelse föregås av en process som gör lagen nödvändig eller önskvärd. Den processen är en av demokratins viktigaste inslag. Om lagarna inte växte fram på det sättet, så skulle lagen inte vara förankrad, och det är ingen mening med en regelbok som ingen följer.

Lag är inte bara text i författningssamlingar, lag är också alla de handlingar och samtal där lagen manifesterar sig. I domstolar, i media, i vardagen. De grundläggande rättsprinciper vi hittar i avtalslagen som till exempel att avtal skall hållas är inte viktiga för att de står i lagboken. De står i lagboken för att de är viktiga och för att de fungerar.

Detta gör också att den kontroll som ska säkerställa att lagar inte kommer i konflikt med varandra eller med andra delar av rättsordningen är utomordentligt viktigt. I Sverige sker detta dels genom förhandsgranskning i lagrådet dels genom att domstolarna har att pröva legaliteten hos lagar i varje mål där det aktualiseras. Detta system är det svenska alternativet till en författningsdomstol. Det är en del av grundlagsutredningens uppdrag att se över detta. Deras förslag finns nu att läsa.

##En föränderlig verklighet

Verkligheten förändras, och lagarna måste följa med. Bland annat sker detta genom en utveckling av hur lagen praktiskt används och tolkas — dess praxis. Men förändring sker också genom att man successivt förändrar lagens bokstav genom nya parlamentariska beslut. En annan förändringsprocess är att lagen tillämpningsområde kan förändras genom syftesglidning. En lag kan ha skrivits för att hantera en viss sorts situationer, men när det genom sociala och teknologiska förändringar uppstår fler liknande situationer används lagen genom så kallad analogisk tolkning. Rättsområdet som lagen täcker kan därigenom breddas.

Verkligheten förändras, och förr eller senare förändras den förbi många av våra lagar. De grundförutsättningar som gjorde lagen önskvärd finns inte längre, och förändringar i praxis räcker inte längre för att göra lagen relevant. Den har passerat sitt bäst-före-datum, den blir obsolet. Att lagen inte utgörs bara av texten i sig utan också av den kultur som bär upp texten, gör att lagens slut är bra mycket mer komplext än att man avskaffar den eller behåller den. Lagar förändras, de muterar, de faller i glömska, de blir obsoleta, men de avskaffas mycket sällan. Ofta hör man liberaler ondgöra sig över den ständiga ökningen i mängd lagar som våra parlamentariker består oss med. Och visst kan jag hålla med, men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi ser lagarna födas, men det är sällan vi ser dem dö.

Mitt favoritexempel (eftersom min far hade 1734 års lag i bokhyllan) är Byggningabalkens tolfte kapitel: Huru svin må i ollonskog släppas:

>1 § Äga flere ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att taga dem upp, och han böte en mark för vart svin, och skadan åter. Äger han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andre hans del saklöst nyttja.

Denna text är gällande rätt i Sverige. Det är som ni kanske förstår inte så ofta just svinhållning i skånska bokskogar kommer upp på den juridiska dagordningen, men texten går att använda för att tolka andra rättsfall som handlar om hur samägande och samnyttjande ska gå till.

Det är faktiskt inte ett problem att verkligheten förändras och gör lagar obsoleta, det är en den av den naturliga samhällsutvecklingen. Ofta är det till och med positivt att verkligheten förändrats förbi behovet av en viss lag. Skulle lagarna som sådana vara viktigare än samhällsutvecklingen skulle samhället förbli i stasis. Vissa lagar kan vi förvänta oss blir mer bestående, som lagar om misshandel och ond bråd död. Men även dessa förändras, så att vi idag har ett bättre skydd mot misshandel och död än vi hade tidigare.

##Ett fantastiskt samtal i kommentarerna på en blogg

Detta resonemang om lagars födelse och död får tjäna som bakgrund till min syn på den diskussion som rasat det senaste dygnet i kommentarsfältet hos Andreas Ekström.

Det började med att Brokep skrev om FRA på sin blogg:

>Having the time over I’ve been thinking about how to stop FRA. I work much better as a technology activist than as a politician, so my focus has been to design a system in order to prevent FRA from getting any data from us, even though they can listen in to it.

Brokep hade med andra ord en idé om en lösning som skulle göra FRA-lagen meningslös.

Andreas Ekström reagerade hårt på detta. Han gör det till en fråga om demokrati och Brokep till en demokratins fiende.

>Maktberusning i två meningar.
>Dagen då Peter Sunde slutligen blev samhällets fiende är alltså här.
>Det han skriver kan bara tolkas på ett sätt: Vi som kan tekniken kommer att skita i demokratin efter eget gottfinnande. Om vi inte tycker att den parlamentariska demokratin har fattat rätt beslut kommer vi inte att acceptera dessa beslut, utan välja att bara följa de lagar vi personligen gillar. Och inte nog med det: Vi kommer dessutom att aktivt göra vad vi kan för att gå emot parlamentets vilja genom att skapa uppfinningar som är till för det, och bara det.

Andreas Esktröms inlägg genererade inte bara en mängd intressanta bloggposter utan också en av de bästa kommentarsdiskussionerna jag har sett under min tid som bloggare. Eller som Andreas själv uttryckte saken:

>Sällan har jag fått så mycket mothugg på en bloggtext, och framför allt sällan mothugg av så hög kvalitet. Många argumenterar rasande bra, och konflikten mellan mina egna känslor inför det här och konsekvenserna för andra områden blir klarare för mig. Det är bara att tacka och ta emot. Civil olydnad tycks vara det som flest av er berör och vill diskutera, och jag håller med om att det är den centrala frågan här. Så låt oss ta det vidare. Vad är det? När är det ok?

Andreas ställde i samband med diskussionen några frågor:

>1. Nämn ett eller ett par exempel där civil olydnad är en bättre väg än ”laglig” opinionsbildning.
>
>2. Motivera på vilket sätt det är bättre, alternativt säg något om vilka problem som kan uppstå när vi frångår den representativa demokratin i just det fallet.
>
>3. Vilken roll spelar det för utövande av civil olydnad hur man uppfattar ”folkets” åsikt? Är det viktigt att uppleva någon form av politiskt stöd för den som utövar civil olydnad, eller är den egna politiska uppfattningen nog?

Jag önskar jag kunde skriva ett inlägg som bara besvarar dem. Men som den mångordige och noggranne jävel jag är kan jag inte låta bli att försöka sätta saken i sitt sammanhang först. (Docera lite helt enkelt.)

##Om relationen mellan lag och demokrati

Jag tycker att såväl Andreas Ekström som de flesta kommentatorerna missar något centralt för en diskussion om civil olydnad: Relationen mellan lag och demokrati är bra mycket komplexare än en ett-till-ett relation åt endera hållet.

Lagen är demokratins verktyg aldrig tvärtom. När Gustav Vasa sa: Land ska med lag byggas. menade han inte ett demokratiskt bygge utan en ett repressivt. Bland annat syftade han på centralmaktens kontroll och i extrema fall förtryck av periferin. Lagen är inte demokratisk, den bara är. [EDIT: här har jag rört ihop olika kungars valspråk Karl XV ska det vara, men det får stå kvar androm till varnagel.]

I en representativ demokrati där lagarna i normalfallet är demokratiskt tillkomna har vi en tendens att glömma detta. Alla lagar likställs och det går att säga saker som att man är antidemokrat om man inte respekterar lagen. Men det som gör oss till en demokrati är att lagen respekterar oss. Att lagen är sprungen ur de behov vi har som individer och/eller som samhälle. Ibland är lagarna inte sådana eftersom vi lever med ett demokratiskt underskott. Beslut kan tekniskt sett vara demokratiskt fattade, utan att för den skull vara demokratiskt förankrade. Då uppstår det en diskrepans mellan lagen och det allmänna rättsmedvetandet. Över tid regleras detta antingen genom att det allmänna rättsmedvetandet närmar sig lagen som i fallet med barnaga, eller genom att lagens tillämpning närmar sig det allmänna rättsmedvetandet som i fallet med sexualbrott.

Det är alltså inte bara vid tydliga politiska markeringar genom så kallad civil olydnad som människor har anledning att handla annorlunda än vad lagen eller lagens anda föreskriver. Det kan också vara bara för att man i sitt handlande manifesterar skillnaden mellan lagstiftarens vilja och den egna moralen, som många av oss gör när vi kör för fort, eller går mot röd gubbe. Om kravet på ett demokratiskt förhållningsätt är att man inte ska kringgå eller bryta mot några lagar, att man måste respektera alla lagar, även de man inte håller med om. Då har vi väldigt ont om demokrater i Sverige.

Vad ska vi äta? Vi röstar om det.

Och detta är viktigt. Det är viktigt för att det är en av många företeelser i vårt samhälle som utgör ett minoritetsskydd. Om vi levde i en bokstavstroende parlamentarisk demokrati där det inte fanns någon jämkningsmån utan alla var skyldiga att i allt alltid respektera lagen och makthavarna, då skulle majoritetens förtryck av minoriteten eskalera till en nivå där de parlamentariska majoritetsbesluten bara var en tunn fernissa över ett repressivt system. Majoritetens diktatur.

Demokratin har inte råd med för lydiga medborgare. Olydnad kan vara en dygd.

##Civil olydnad och lydnad

Ett av grundproblemen med Andreas frågor är alltså att han enligt min mening missuppfattar innebörden i begreppet civil olydnad. Civil olydnad är sådant som när Gandhi ledde marschen för att hämta salt från havet, vilket var olagligt men inte gick att hindra. Men det Peter Sunde ägnar sig åt är något annat. Han är helt enkelt en av dessa olydiga jävlar, som antingen har fel och tillhör en liten minoritet och då kommer det förr eller senare visa sig, eller så har han rätt och då kommer han och hans likar att flytta på lagen, om inte genom beslut i Sveriges riksdag så genom att tillämpningen ändras eller att den görs obsolet av den tekniska utvecklingen.

Andreas Ekström tycks tro att alla värderingsbaserade lagbrott måste handla om de stora frågorna. Att det alltid måste handla om att vi är beredda att gå i döden eller i varje fall i fängelse för vår övertygelse. (Frågan är för mig väldigt levande efter alla mina diskussioner med min far domaren om mitt val att gå i fängelse hellre än att bära vapen. Något som pappa aldrig respekterade.)

I fortsättningen på Andreas resonemang följer att det går att avgöra vilka frågor som är allvarliga nog att bekämpa med civil olydnad. Att det på något sätt skulle gå att dra en gräns. Men att välja vilka lagar man får förhålla sig respektlöst mot från vad som står högt på ens egna politiska agenda är ett suddigt sätt att argumentera. Antingen accepterar via att lagars legitimitet inte bara byggs med parlamentarisk majoritet utan också med folkets aktiva eller passiva gillande och att det därmed alltid är en politisk handling i stort eller smått att inte ställa upp på lagar man inte gillar, eller så gör vi inte det.

När vi bedömer om denna politiska handling är etiskt försvarbar, så måste den analyseras utifrån proportionen mellan lagbrottets/lagkringåendets allvar i en moralisk mening, och hur allvaret i frågan det rör. Vi kan alltså acceptera små skitlagbrott för att de inte är allvarliga, eller större lagbrott för att den fråga de handlar om känns mer betydelsefull.

Det blir en moralisk fråga, där vi alla kan göra olika bedömningar. Inte en plats för stelbent principrytteri á là – lag är lag.

Så till Andreas frågor:

>1. Nämn ett eller ett par exempel där civil olydnad är en bättre väg än ”laglig” opinionsbildning.

Civil olydnad är alltid ett komplement i högre eller mindre grad till opinionsbildning och parlamentariskt arbete, alltid.

>2. Motivera på vilket sätt det är bättre, alternativt säg något om vilka problem som kan uppstå när vi frångår den representativa demokratin i just det fallet.

Vi frångår inte den representativa demokratin, vi kompletterar den med det som alltid har varit dess fundament. Folkets outtalade stöd genom dess vilja att acceptera lagen, som alltid kommer att ha som spegelsida att delar av folket inte ger sitt outtalade stöd, inte accepterar lagen.

>3. Vilken roll spelar det för utövande av civil olydnad hur man uppfattar ”folkets” åsikt? Är det viktigt att uppleva någon form av politiskt stöd för den som utövar civil olydnad, eller är den egna politiska uppfattningen nog?

Summan av alla som inte ställer upp på en lag utgör automatiskt ett starkt eller svagt stöd oavsett om man är medvetna om varandra, talar med varandra och organiserar sig eller om man bara spontant agerar i egen sak. Är man många så påverkar man lagen. Är man få gör man det inte.

##Olydnad en tillgång för samhället

Det är naturligtvis i det korta perspektivet ett problem för samhället när lagen inte följs av en stor del av befolkningen, eftersom det urholkar respekten för lagen. Emma skriver bra om detta. Men i det långa perspektivet rättar det till sig eftersom det inte går att upprätthålla en lag mot folkmajoritetens vilja i en demokratisk stat. Jag skulle vilja påstå att detta är en av de sakerna som gör ett samhälle demokratiskt.

Den slutsats Andreas borde dra är därför den motsatta. Om lagen inte respekteras ska vi inte ändra på folks beteende. Då ska vi ändra på lagen. Lagar blir till genom att många människor gör likadant – inte genom dekret uppifrån. Lag bygger på konsensus inte på majoritetsstyre. Lagar avskaffas inte bara genom riksdagens beslut. Ibland avskaffar de de facto sig själva, eller förändras till oigenkännlighet, utan att riksdagen lyfter ett finger. ”Huru svin må i ollonskog släppas” står kvar i lagboken dels för att ingen har någon uppfattning åt något håll om svinen i ollonskogen (man behöver inte ändra en lag som alla ignorerar), dels för att det finns en tanke i den texten som går att tillämpa och tillämpas analogt på andra områden.

Denna böjlighet hos lagen har som jag skrev i början utgjort ett minoritetskydd som varit ett viktigt inslag i Sveriges demokratisering. Nu är jag rädd att vi lever i av-demokratiseringens tidevarv. Det demokratiska underskottet har nått dithän att makthavarna och många av deras budbärare i media anser att lagen är rätt för att den är lag. Inte att lagen är lag för att den är rätt. Vi behöver ändra en lag om folket ignorerar den men makthavarna envisas med att genomdriva och till och med förstärka den.

Därför stödjer jag piratpartiet och tänker se till att de kommer in i riksdagen den 19 september.

Gift er eller låt bli!

Läser Mårten Schulz inlägg om den lata sambon idag. Skönt att se att någon med både högre juridisk kompetens än mig och som är duktigare på att förklara sammanfattat precis mina tankar om sambolagen.

Nu vet jag var jag ska skicka kompisar som inte förstår vad jag menar när jag försöker förklara att de som vill ha lagligt skydd för sin livskamrat vad gäller t ex arv bör gifta sig, inte utgå från att sambolagen gör jobbet eller kräva att den borde göra det.

Lag ska följa sedvänja. Men med eftersläp. Om för få gifter sig och förblir oskyddade i samboskap så är inte lösningen på det att direkt ändra lagen, för att utöka dess skydd till dessa människor. Man kan faktiskt också göra reklam för att leva i enlighet med tankarna i det system som gällt hittills.

Ibland är kanske lösningen att hacka lagen, men ibland finns det värden i lagstiftningen som vi inte ser i ögonblicket. Då kan det vara bra att låta lagen utvecklas i den historiska takt den brukar. När stora beteendeförändringar sker så kommer lagen för eller senare antingen bli obsolet, eller få nya innebörder och tolkningar eller skrivas om.

Jag är inte konservativa. Jag tycker inte folk borde gifta sig av ideologiska skäl. Jag tycker folk borde gifta sig för att det är ett rättvist, väl utprövat avtal för hur man ska hantera gemensam egendom mm när man lever tillsammans. Om man inte vill ingå detta avtal, ska inte samhället tillhandahålla halvmesyrer.

Om man valt att inte ingå detta avtal ska samhället utgå ifrån att det var med flit man valde bort det, inte av obetänksamhet. Annars kommer man att i vissa fall tvinga in individer och par i en kvasiversion av ett avtal som de de facto valt bort.