Hur media misslyckas med sin uppgift

Bloggen Bent gav oss en läxa som jag känner är för viktig för att ignorera.

>Därför uppmanar jag er alla engagerade bloggare att under morgondagen skriva en uppsats på minst 300 ord med temat: hur media förlorar sin demokratiska roll genom att medvetet eller omedvetet ignorera sin kärnuppgift som granskare av integritetspolitiken.
>
>Nej, det får inte vara en partipolitisk inlaga. Ditt blogginlägg ska handla om medias roll, inte om hur dumma media är när de inte skriver att Mona Sahlin är korkad, eller om hur onda media är för att de inte leder ett fackel- och högaffeltåg mot Rosenbad för att slänga ut Reinfeldt & Co.

Here goes!

###Hur media misslyckas med sin uppgift

Integritet är ett svårt begrepp. Vad betyder det? Betyder det samma för dig, för mig, för kineser eller för amerikaner? En snabb genomgång av källorna visar att begreppet är böjligt, svårfångat och under stark påverkan av det omgivande samhället. Dels naturligtvis genom kulturell påverkan och våra värderingar. Vad som innebar en skyddad privat sfär varierar runt om i världen och över tid. Men integriteten och behovet av att skydda den påverkas naturligtvis också av tekniska landvinningar. För tjugo år sen fanns inte möjligheten att filma nästan hela London med bevakningskameror.

Vad säger då källorna:

Personlig integritet enligt Datainspektionen
: Det finns ingen allmänt vedertagen definition. Integritet är en inre egenskap, som är olika hos olika individer. ”Rätten att få vara i fred” är en vanlig tolkning. ”Rätten att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för kränkande behandling” är en annan.

Integritet enligt NE
: integritet, helgjutenhet, att stå emot påtryckningar; även om rätt till skydd mot intrång, t.ex. den personliga integriteten.

Integritet som rättighet enligt Wikipedia
: Egen integritet – handlar om egna känslor som går att kränka.
Personlig integritet – är ett rättsligt begrepp. Denna är skyddad genom lag och kränkning av den ses således som ett brott.

Egen integritet enligt Wikipedia
: En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).

Personlig integritet enligt Wikipedia
: Ett begrepp som används i rättsliga sammanhang men ännu inte är definierat i svenska lagen.[1] I antologin utgiven av Rättsfonden, 1980 försöker man i stället räkna upp vilka handlingar som kan anses bryta mot någons personliga integritet. Personlig integritet berör bl.a. sekretessfrågor i Personuppgiftslagen men reglerar också tidningsbranschens pressetik. Den handlar om vilket slags personlig information som skall skyddas och innebär rätten till ”… åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” (se Europakonventionen).
I lagen verkar det inte göras någon distinktion mellan begreppen brott, kränkningar, intrång och överträdelser mot den personlig integriteten. ”Personlig integritet” likställs ofta med: integritet, privat sfär, enskild sfär, personlighetssfär, privatliv osv. Vad som än menas med begreppet i rättsliga sammanhang används det till att precisera vad den enskilde har rätt att få skydd till. Det skydd som staten kan erbjuda sammanfaller inte nödvändigtvis med det skydd som den enskilde har behov av och förväntar sig att få.
En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär, till skillnad från humanistiskt. Människor med högre egen integritet än vad staten kan eller vill erbjuda skydd för, kommer i konflikt med systemet. De som har tillräckligt med civilkurage brukar kämpa för sin rätt till integritet vilket faller inom ramarna för mänskliga rättigheter. Dessa människor kan av totalitära stater stämplas som vanliga kriminella och behandlas därefter. I själva verket handlar det om dissidenter. FN kan blanda sig i om FN:s säkerhetsråd anser att det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Blev vi något klokare av det där? Helt klart finns det något skyddsvärt i människans tillgång till en privat sfär. Skyddet av denna aktualiseras enligt min mening av den nya teknik som gör kränkningar billigare och mer lättillgängliga. Men är det verkligen andra medborgare som är hotet, eller är det staten?

I centrum för den politiska diskussionen (eller i varje fall i ett av dess centrum vid sidan av lågkonjunktur, skattepolitik och klimathotet) det senaste året har frågan om vår integritet, vår rätt till privatliv, befunnit sig. Vi hade en rejäl integritetsdebatt runt FRA-lagen förra sommaren och efter det har upphovsrättsfrågorna, IPRED-lagen och TPB-rättegången fortsatt att aktualisera ämnet.

I den politiska diskussionen är det inte nya frågor. De har funnits där minst sen 1700-talet, den amerikanska revolutionen liksom den franska hade med idéer om privatliv och integritet i sitt tankegods. Amerikas vapenlagar och NRA:s styvnackade förvar av den konstitutionella rätten att bära vapen har sin botten i denna diskussion.

I svenskt politiskt liv är det ändå något av en främmande fågel. Visst vi hade en debatt om individens rätt runt personnummer, folk- och bostadsräkningar och samkörning av dataregister, men generellt sätt tycks svenskens behov av skydd gentemot statens rätt att hålla koll på oss inte ha varit en akut fråga.

Detta kan ha att göra med den goda staten, folkhemstanken och det oerhört starka stöd dessa idér har haft i det svenska folkdjupet. Vi har inte behövt något skydd mot staten eftersom den är summan av oss alla och den finns för att ta hand om och skydda oss.

Nu verkar det ha skett en vindkantring. Integritetsfrågan är i ropet. Man kan vinna och förlora val på den, eller starta partier. Antingen har våra makthavare tagit ett steg över en osynlig gräns och fått medborgarna att reagera eller så har ny kommunikationsteknologi gjort det möjligt att samla en opinion som har funnits där hela tiden.

Vad har då detta med svenska medier och dess förmåga att klara av sin demokratiska uppgift att göra? Medierna har haft ett år på sig sen FRA-debatten. De har stora resurser att sätta sig in i och förstå frågor. Det ingår tydligt i deras självpåtagna roll som tredje statsmakt att fördjupa samtalet, att förklara sammanhangen, att skildra skeendet. Ser vi något av detta? Ser vi någon tidning eller någon tevekanal göra en ordentlig genomlysning av vad integritet egentligen är, om den är hotad nu och i så fall hur?

Ser vi dem fördjupa vår förståelse för vilka värden som kommit i konflikt: frihet och privatliv mot trygghet och säkerhet; rättssäkerhet och privatlivets helgd mot upphovsrätt och privata vinstintressen.

Nej, det ser vi inte!

Vi ser dem förtvivlat jaga ikapp en politisk diskurs som bedrivs bland bloggare, medborgarjournalister och fria debattörer inom eller utom gammelmedia. Vi ser dem förtvivlat försöka tillämpa den gamla världens karta på den nya världens problem. Vi ser dem prioritera inrikespolitik skattepolemik före en brinnande valrörelse med helt nya politiska konfliktlinjer i centrum

Vi ser dem förenkla ner en av vår tids viktigaste politiska diskussioner till frågan om gratis är gott och hur synd det är om upphovsrättsinnehavare. (Jag menar inte Fredrik Strage, jag fattar att han är ironisk.) Media har misslyckats med sin uppgift!

DN vet inte vad en blogg är – pinsamt!

På sidan tre i fredagens DN Kultur – jag kan tyvärr inte länka eftersom DN väljer att inte publicera en artikel om elektroniska medier elektroniskt, mycket märkligt – skriver man om bloggosfärens sett att hantera skottdramat i Gamla Stan. Man går igenom hur det skrivits om det hela på nätet, diskuterar namnpublicering och avslöjanden av privata detaljer samt intervjuar Lennart Weibull som säger:

>Nya medier brukar alltid göra det sämsta sämre och det bästa bättre.

Vi ska nu undersöka hur rätt medieprofessor Weibull har.

DN Kultur 2009-04- 24 (som PDF)

Jag tittade just på knuff.se – 15 blogginlägg om medieprofilen från bloggar som har pingat dit. Ett par av dem publicerade namn eller uppgifter om mediaprofilen som kanske kunde röja namnet. Ingen av dessa bloggar tillhör de mest lästa, eller mest länkade eller mest välrenommerade såvitt jag kan bedöma. (Men jag är ganska ny i gamet så jag kan ha fel.)

Vilka är då exemplen hos DN? Förutom humorsajten 1000apor och nyhetsajten Realtid.se som i alla fall jag är tveksam till att kalla bloggar så publicerar man ett långt citat av någon man kallar ”bloggar signaturen Reverend Raw, negerkonsult.

>Om han nu snott en gul moped och gjort andra förberedelser plus att han väntat en längre tid utanför skolan betyder det ju att han var väldigt fast besluten att mörda paret. Anders Dalenius har ju en typ av karriär som är nog rätt typisk för framgångsrika psykopater. Han har säkert full kontroll över stora beslut som hanterar stora pengar men är noll koll på vanliga känslomässiga vardags problem. Säkert en borderline människa.
>
>Mycket tyder ju på att han försökt skapa ett alibi genom att skriva att han skulle hem och steka fläsk på Facebook.
>
>Det är ju detta fall som vi väntat på. Årets Knutby fall liksom. Slaskmedia och skandalpressen lär gnugga känselspröten i välbehag just nu! Just ett fall med en skjuten greve som dessutom skjutits av en mediaprofil som figurerar på Stureplansidornas mingelbilder är ju mumma för själen.

Jag kan hitta minst tre fel med detta:

  1. Bloggarsignatur är ett ord inte två.
  2. Reverend Raw kallar sig negerbollskonsult inte negerkonsult.
  3. Den citerade texten av Reverend Raw kommer inte från hans blogg, där han förövrigt inte kallar sig vare sig negerkonsult eller negerbollskonsult eller skriver om medieprofilen, texten kommer från ett skämtsamt inlägg på forumet alltomtv.se, där Reverend Raw är känd för sin burleska humor.

Vem behöver kolla sitt journalistiska hantverk? DN eller bloggarna? Sten, möt glashus!