En lektion i källkritik

När jag skriver detta handlar den mest lästa artikeln på www.gp.se om 26-åriga Mias skräckupplevelse utanför Park Lane. Mia säger att hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv och jag skulle kanske oreserverat tro på GP:s beskrivning av händelseförloppet om jag inte någon timme tidigare läst en anteckning på Facebook från Magnus Albrektson, VD för Park Lane. Tyvärr kan kanske inte alla läsa vad Magnus skriver så jag citerar hans beskrivning av händelseförloppet på den övervakningsfilm som finns från händelsen här:

Sanningen på filmen är:

Hur denna Mia står i kön, gång på gång tjafsar med vakten om att hon skall gå in, att hon anser att de är fel på kösystemet, vakten försöker vid upprepade tillfällen prata med henne. Vakten öppnar tillslut repen för att be henne avlägsna sig, han anser inte längre att hennes beteende lämpligt. De fortsätter prata, han ångrar sig, stänger repen, alltså ger henne ännu en chans, men hon ger sig inte utan fortsätter. Vakten tröttnar och öppnar åter igen repen och ber henne lämna kön, Mia vägrar och menar istället att hon skall stå där hela kvällen och hindra andra gäster från att ta sig in. Men tillslut tycks Mia själv inse att vakten inte tänker ge efter fler gånger och att kvällen är över…

Då på filmen, ser man plötsligt hur Mia (pang) slår ett rakt slag rätt upp i ansiktet på vakten och rusar ur kön, man ser inte ens på filmen att vakten rört henne innan detta slag utdelas? Otroligt! Naturligtvis rusar vakten efter Mia ut på Avenyn och fångar in henne. Det är gissningsvis här Mia anser sig bli illa behandlad, att något kan ha gjort ont när hon fångas in och förs tillbaka till entrén. Polis tillkallas, även de anser och påpekar för Mia om hennes beteende. Polis griper henne.

Man kan nämligen inte bara slå en vakt rätt i ansiktet och sedan till GP gömma sig bakom att man ..reagerade instinktivt och viftade till lite mot vakten..

Jag vet inte om Magnus beskrivning är sann eller om Mias och GP:s bild av händelsen är mer korrekt. Att jag läste Magnus först påverkar mig möjligen att vara mer kritisk när jag läser GP-artikeln.

Om ordet negroes i skolundervisning

Men detta fick mig att tänka på en händelse på barnens skola förra veckan som också gav upphov till en vinklad(?) GP-artikel. Mina barn går på Streteredsskolan, en skola som ligger precis intill Sagåsen, migrationsverkets anläggning i Kållered, där min fru arbetar. När GP gjorde en helsida om rasism på Streteredsskolan och intervjuade anställda på Sagåsen om detta reagerade vi i familjen som ni kan förstå. Det hela handlade om en stencil med övningsuppgifter i engelskan som innehöll ordet negroes.

Helsidan (eller snarare uppslaget) består av en stor bildyta med bild på skolan, på rektor Björn Blomgren och en faksimil den omtalade stencilen. Bilderna flankeras av tre artiklar. En intervju med rektor där han förklarar förekomsten av övningsmaterialet. Det handlar om kopierade extrauppgifter i engelska som några elever i sjuan fått. En artikel som innehåller upprörda reaktioner från skolverket och skolinspektionen. Den tredje artikeln är en intervju med migrationsverkets bemötandeombudsman. Artikeln finns inte i nätupplagan. Så jag citerar lite här:

— Jag blir helt förskräckt!
Migrationsverkets bemötandeombudsman Marina Bengtsson arbetar på Sagåsen – mitt emot Streteredsskolan. Hon låter närmast chockad över elevernas översättningsuppgifter
— Jag skulle aldrig kunnat tro att sådant förekom i Sverige. Det är ju termer och ord som man överhuvudtaget inte använder idag. Om det nu står i en gammal bok ska man ju inte använda den i undervisningen! säger hon och upprepar gång på gång ordet ofattbart.

Det var inte bara i GP händelsen uppmärksammades. Bland andra Expressen och Svenska Dagbladet skrev också om det. Centrum mot rasism reagerade starkt.

Själv använde jag händelsen som underlag för en diskussion om källkritik med mina barn. Båda verkade tycka att såväl tidningarnas som lärare och rektors reaktion var överdriven. Jag vet inte vad som skulle vara en proportionerlig reaktion i denna situation. Jag vet bara att det är en väl fungerande skola, med en rektor och ett kollegium som jag litar på. En skola som inte är värd att kokas ner till ett uppslag i GP om rasistiska skolmaterial.

Brev från rektor

En gammal stencil råkade innehålla ordet neger. Den har inte blivit utstädad eftersom den bara används med långa mellanrum som extramaterial. Det var en handfull elever i sjuan som fick göra den denna gång. Läraren ifråga arbetar i vanliga fall med att lyfta fram ord som fått förändrad klang eller betydelse, däribland ordet negro. Att detta leder till att myndigheter uttalar sig förfärat om skolan, att undervisningen avbryts för krismöten, att skolan omgående ska starta en genomgång av allt studiematerial, framstår åtminstone för mina barn som lite av en överreaktion.

Hur mycket sanning kan vi få

Hur var det med källkritiken då. Jo, den äldre sonen och jag hade ett intressant resonemang om hur man kan ställa frågor till en tjänsteman för att få den rätta upprörda reaktionen. Den yngre sonen ryckte mest på axlarna åt alltihop. Han hade missat en bildlektion utan vettig anledning. Min pappa som ofta kunde läsa om sitt jobb i tidningen, eftersom han var domare, sa till mig som barn: ”Varje gång du läser i tidningen om ett skeende som du själv varit inblandad i så känner du inte igen vad du läser.” Jag har många gånger noterat att denna princip stämmer. Den obehagliga följdslutsatsen av den är att inget som står i tidningen är riktigt sant. Det är alltid vinklat eller missförstått eller både och.

Jag hävdar inte att alla journalister alltid ljuger. Jag menar bara att det är en bra utgångspunkt att ha när man följer saker via medier. Vi bör alltid fråga oss om det vi läser är sant. Nu har mina barn också fått stifta bekantskap med denna princip. Jag hoppas bara att den kan hjälpa dem att navigera i en värld där förmågan att förhålla sig kritiskt till information kommer att bli allt viktigare, oavsett om det gäller dagstidningarna, teve, Wikipedia eller läroböcker.

Verkligheten är komplex och sanningen undflyende. Mia kan både vara ett offer för misshandel och själv ha orsakat händelsen. Mina barns lärare kan ha råkat använda ordet neger i sin undervisning utan att vara rasist. Oftast får vi nöja oss med att inte veta vad vi ska tro.

Jag hoppas också att detta är något som journalister, bloggare och andra opinionsbildare tar lärdom av och tar på allvar. Ibland tvivlar jag. Ett bättre exempel på detta än Twitterdrevet som Kjell Häglund beskrev i sin krönika En vädjan till alla journalister häromveckan kan inte jag komma på.

Tack Kjell för en fantastisk viktig påminnelse till alla oss som skriver, som uttalar oss och som sprider vidare. Var inte slö. Var nyfiken och kritisk eller håll fingrarna borta från publiceraknappen.

Kampen om WikiLeaks är kampen om vår demokrati

Det är svårt äcklande att se såväl rena galningar och annars balanserade politiker, journalister och andra offentliga personer tugga fradga över WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala sig om dödsstraff till den som läckt dokument till organisationen, eller terroriststämpling av Assange och WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala önskan att någon skall dras inför rätta och först därefter börja leta efter lagrum som kan användas, bändas, anpassas för att lyckas med detta.

Våra makthavare beter sig alltmer som medeltida furstar, vars stolthet, dignitet och tadel inte får ifrågasättas. Deras hemligheter får inte brytas, oavsett om det rör sig om personliga saker eller om saker som har långt mer med deras verkanden än deras personliga integritet att göra. Vi som folk får inte ha hemligheter, vara anonyma eller kommunicera utan inblandning, medan makthavarna i sin tur inte får granskas. Det är upp och nervända världen, där hemligheter kallas transparens och övervakning kallas personlig integritet.

Dessa furstars möjligheter att använda maktmedel är fullkomligt absurda, de kan skära av dina ekonomiska ådror, trycka på så att dina leverantörer säger upp sina avtal med dig, tysta de som försöker prata om dig, skicka en likvidationspatrull eller använda rättsvårdande myndigheter som sina torpeder.

WikiLeaks har länge varit en nagel i ögat på makthavare vars verksamhet inte riktigt tålt dagens ljus. Ju mer odemokratisk, desto mer orolig har makthavaren behövt vara för att bli synad i sömmarna. Detta är traditionellt journalismens roll, men journalister och nyhetsorganisationer har inte riktigt hängt med i svängarna när samhället förändrats, när kommunikationen blivit omedelbar och global tillsammans med samhället i stort, dess företag, organisationer och sammanhang. Nyhetsförmedlingarna kämpar för sin existens i ett informationssamhälle där deras traditionella ensamrätt på nyheter utmanas av globala nätverk och privatpersoner. De har inte hunnit med att anpassa sig och sin affärsmodell och är i många fall fattigare än någonsin.
Fattiga nyhetsredaktioner söker säljande nyheter och undviker nyheter som är farliga och riskerar att kosta på. Nyhetsförmedlingen trivialiseras och de verkliga nyheterna reduceras till telegramformat medan kraften ägnas åt bröd och skådespel. Grävande journalistik blir alltmer ovanlig och då den ändå kommer i dagen blir den istället sensationslysten och spekulativ.

I det läget finns inte längre någon som på allvar lägger ner sig för att utföra det nödvändiga arbetet. Ett nödvändigt arbete för att demokrati skall bli något annat än en bekväm etikett att sätta på de samhällen som inte öppet bekänner sig till autokratiska system av olika slag. Ingen granskar lobbyisterna, ingen granskar de korporativistiska tendenserna, ingen granskar den officiella historieskrivningen. Attacker mot politiker och andra makthavare inskränker sig då till att gräva i deras skatteredovisning, hemhjälp, TV-licenser, fylledille och andra rent personliga skandaler — snarare än att granska beslutsprocesser och dolda maktspel, skillnaden mellan faktisk verklighet och propaganda, annan lögn och förbannad dikt.

När nyheter måste vara ”sexiga” för att bryta igenom, så är det en förbannad tur att någon vågar ställa sig på barrikaden och vägra spela med i spelet. Någon som vägrar lägga saker tillrätta, utan istället litar till att de som mottar informationen själva är kapabla att bedöma vad den innebär, dess trovärdighet och dess relevans. Det är ibland riskabelt och sällan bekvämt och det finns säkert relevant kritik att komma med. I nuläget har det rört om i getingboet ordentligt, som Emma på Opassande skriver:

Det jag ser är ett masstryck från marknaden, finansvärlden, journalistkåren och folkvalda representanter. Hur bekämpar man det? Måste vi verkligen gå hela vägen av förtryck och misär innan vi landar på fötterna igen?

Idag räcker det med att väcka maktens misshag för att bli kallad terrorist. Det var nog inte det folk, i trygghetens namn, gick med på att fila ner sina rättigheter för. Idag är mitt mjöl smutsigt för att jag värnar om demokrati och yttrandefrihet.

Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå så här fort. Jag hade hellre fortsatt ropa “kejsaren har inga kläder” istället för att sitta här och fundera över om jag ska lägga ner att opinionsbilda.

Några journalister har mycket riktigt tagit fasta på dessa problem och skrivit ”balanserade” och kritiska nyhetsartiklar om just de som offentliggör denna hemliga information. Deras resonemang tar fasta på hur farlig informationen är och hur oansvarigt det är att bara släppa den utan att den först granskats och lagts tillrätta.

Det finns dock tillfällen där ”balanserade” resonemang inte är balanserade alls, utan bara en täckmantel för att inte behöva eller vilja stå upp för det som är rätt. Det finns tillfällen där man helt enkelt måste ta ställning för det som är rätt för att ha med någon form av bibehållen anständighet räkna sig som en demokratisk och frihetssträvande människa.

Yttrandefriheten är tillsammans med åsikts- och informationsfriheten den absoluta grunden för ett demokratiskt samhälle.
Information är grunden för att vi skall kunna bygga in någon form av verklighetsförankring i våra åsikter och våra yttranden.
Meddelarskyddet är absolut nödvändigt för att vi skall kunna få information och därmed kunna utnyttja vår yttrandefrihet fullt ut.

Det är ganska uppenbart att vi utan WikiLeaks fortfarande skulle vara lurade på flera punkter, offer för en officiell historieskrivning som helt enkelt inte är sann. De fyller ett behov, att påstå något annat är att göra sig blind för de mörka sidorna av samhällets moderna utveckling. Det kusliga är väl snarast att det finns så många skelett i de västerländska demokratiernas garderober?

Om WikiLeaks granskar innehållet och städar informationen innan de pytsar ut den, eller inte är faktiskt sekundärt jämfört med att vi får informationen i första rummet. Vi ser inte precis något överflöd på den punkten utanför WikiLeaks ansträngningar.

Julian Assange och hans eventuella sexuella överträdelser, paranoia eller kultstatus har tillåtits lägga sig som ett villospår i frågan om WikiLeaks och deras avslöjanden. Ibland undrar man om vi verkligen är så oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Om det verkligen är så enkelt att förleda oss som att visa oss lite snyggt fyrverkeri att fästa våra ögon på? Det är rätt uppenbart att den personliga frågan om Assange inte kommer få någon lösning eller ens vara värd att spekulera i innan vi sett anklagelserna och bevisen, vi kan kritisera processen men inte mycket annat. Framför allt får vi inte låta den frågan stå i vägen för den större frågan om kampen om demokratin. Lika olyckligt är det att frågan om WikiLeaks och det öppna Internet bakats ihop, på sätt och vis blir det analogt med en situation där brottsoffer skuldbeläggs för brottet.

Journalister och demokratikämpar världen över borde verkligen ha anständigheten att vara tacksamma för att WikiLeaks tar stöten av att offentliggöra material som de sedan utan att själva hamna i klistret kan referera till och analysera. Det är den gudagåva journalisterna behöver för att återfå sin relevans, förutsatt att de vågar och inte gått bort sig i att anklaga ministrar för obevisade brott som redan är avskrivna, skriva om senaste idolskandalen eller vilka nya samlagsställningar vi skall prova till jullovet…

Det känns fattigt att det är så lätt att kritisera WikiLeaks, utan att komma med ett alternativ, när behovet är så tydligt. Som tur är lever Streisandeffekten i högönsklig välmåga, så chansen att tysta WikiLeaks helt och hållet är minimal.

Världens makthavare tycks ha tittat på de kinesiska korporativistiska tendenserna. Men istället för att ta lärdom av hur illa det kan bli när man inte slår vakt om demokrati och frihet, så tycks de styrande i förment demokratiska länder ha blivit bländade av fördelarna med ett sådant system. Vi påverkar inte längre de forna socialistregimerna och de andra autokratiska regimerna till att bli mer demokratiska, utan stöper istället om oss i deras form.

Skall jag någon gång om tjugo-trettio år viskande behöva berätta sagan för mina barn-barn om det demokratiska samhälle vi en gång levde i? Jag ser mig omkring och är tyvärr inte alls lika säker på den saken som jag en gång var.

Pravda igen …

Jag är som ni vet bekymrad för journalistiken. Det är oroväckande att så många av dess företrädare tycks ha glömt bort dess kärna av objektivitet och sanningssökande. När detta kombineras med tvärsäkra uttalanden om den professionella journalistikens etiska överlägsenhet över amatörjournalistik och bloggande och ett hårdnackat motstånd mot förändrade och utvecklade affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i allas möjligheter att skapa, dela och förädla text och information, så ser framtiden för journalistiken allt annat än ljus ut.

Därför blir jag glad när jag ser DN:s Peter Wolodarski i en ledare inleder med att beskriva det journalistiska uppdraget:

För den enskilde reportern handlar det inte om att slå fast absoluta sanningar, utan om att försöka nå så nära verkligheten som möjligt. Man kontrollerar fakta, ger utrymme för motargument, förkastar hypoteser som visar sig felaktiga.

I denna jakt på sanningen påminner journalistiken om vetenskapen, även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare.

Låt oss hoppas att denna idealistiska viljeyttring också får genomslag i DN:s praktiska redaktionella värv. Låt oss hoppas att vi slipper hitta undermåligt faktagranskade, starkt vinklade eller av särintressen beställda texter i på nyhetsplats i DN; att DN tar chansen att föregå med gott exempel.