Det är svårt äcklande att se såväl rena galningar och annars balanserade politiker, journalister och andra offentliga personer tugga fradga över WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala sig om dödsstraff till den som läckt dokument till organisationen, eller terroriststämpling av Assange och WikiLeaks. Vansinnigheter som att uttala önskan att någon skall dras inför rätta och först därefter börja leta efter lagrum som kan användas, bändas, anpassas för att lyckas med detta.

Våra makthavare beter sig alltmer som medeltida furstar, vars stolthet, dignitet och tadel inte får ifrågasättas. Deras hemligheter får inte brytas, oavsett om det rör sig om personliga saker eller om saker som har långt mer med deras verkanden än deras personliga integritet att göra. Vi som folk får inte ha hemligheter, vara anonyma eller kommunicera utan inblandning, medan makthavarna i sin tur inte får granskas. Det är upp och nervända världen, där hemligheter kallas transparens och övervakning kallas personlig integritet.

Dessa furstars möjligheter att använda maktmedel är fullkomligt absurda, de kan skära av dina ekonomiska ådror, trycka på så att dina leverantörer säger upp sina avtal med dig, tysta de som försöker prata om dig, skicka en likvidationspatrull eller använda rättsvårdande myndigheter som sina torpeder.

WikiLeaks har länge varit en nagel i ögat på makthavare vars verksamhet inte riktigt tålt dagens ljus. Ju mer odemokratisk, desto mer orolig har makthavaren behövt vara för att bli synad i sömmarna. Detta är traditionellt journalismens roll, men journalister och nyhetsorganisationer har inte riktigt hängt med i svängarna när samhället förändrats, när kommunikationen blivit omedelbar och global tillsammans med samhället i stort, dess företag, organisationer och sammanhang. Nyhetsförmedlingarna kämpar för sin existens i ett informationssamhälle där deras traditionella ensamrätt på nyheter utmanas av globala nätverk och privatpersoner. De har inte hunnit med att anpassa sig och sin affärsmodell och är i många fall fattigare än någonsin.
Fattiga nyhetsredaktioner söker säljande nyheter och undviker nyheter som är farliga och riskerar att kosta på. Nyhetsförmedlingen trivialiseras och de verkliga nyheterna reduceras till telegramformat medan kraften ägnas åt bröd och skådespel. Grävande journalistik blir alltmer ovanlig och då den ändå kommer i dagen blir den istället sensationslysten och spekulativ.

I det läget finns inte längre någon som på allvar lägger ner sig för att utföra det nödvändiga arbetet. Ett nödvändigt arbete för att demokrati skall bli något annat än en bekväm etikett att sätta på de samhällen som inte öppet bekänner sig till autokratiska system av olika slag. Ingen granskar lobbyisterna, ingen granskar de korporativistiska tendenserna, ingen granskar den officiella historieskrivningen. Attacker mot politiker och andra makthavare inskränker sig då till att gräva i deras skatteredovisning, hemhjälp, TV-licenser, fylledille och andra rent personliga skandaler — snarare än att granska beslutsprocesser och dolda maktspel, skillnaden mellan faktisk verklighet och propaganda, annan lögn och förbannad dikt.

När nyheter måste vara ”sexiga” för att bryta igenom, så är det en förbannad tur att någon vågar ställa sig på barrikaden och vägra spela med i spelet. Någon som vägrar lägga saker tillrätta, utan istället litar till att de som mottar informationen själva är kapabla att bedöma vad den innebär, dess trovärdighet och dess relevans. Det är ibland riskabelt och sällan bekvämt och det finns säkert relevant kritik att komma med. I nuläget har det rört om i getingboet ordentligt, som Emma på Opassande skriver:

Det jag ser är ett masstryck från marknaden, finansvärlden, journalistkåren och folkvalda representanter. Hur bekämpar man det? Måste vi verkligen gå hela vägen av förtryck och misär innan vi landar på fötterna igen?

Idag räcker det med att väcka maktens misshag för att bli kallad terrorist. Det var nog inte det folk, i trygghetens namn, gick med på att fila ner sina rättigheter för. Idag är mitt mjöl smutsigt för att jag värnar om demokrati och yttrandefrihet.

Jag trodde faktiskt inte att det skulle gå så här fort. Jag hade hellre fortsatt ropa “kejsaren har inga kläder” istället för att sitta här och fundera över om jag ska lägga ner att opinionsbilda.

Några journalister har mycket riktigt tagit fasta på dessa problem och skrivit ”balanserade” och kritiska nyhetsartiklar om just de som offentliggör denna hemliga information. Deras resonemang tar fasta på hur farlig informationen är och hur oansvarigt det är att bara släppa den utan att den först granskats och lagts tillrätta.

Det finns dock tillfällen där ”balanserade” resonemang inte är balanserade alls, utan bara en täckmantel för att inte behöva eller vilja stå upp för det som är rätt. Det finns tillfällen där man helt enkelt måste ta ställning för det som är rätt för att ha med någon form av bibehållen anständighet räkna sig som en demokratisk och frihetssträvande människa.

Yttrandefriheten är tillsammans med åsikts- och informationsfriheten den absoluta grunden för ett demokratiskt samhälle.
Information är grunden för att vi skall kunna bygga in någon form av verklighetsförankring i våra åsikter och våra yttranden.
Meddelarskyddet är absolut nödvändigt för att vi skall kunna få information och därmed kunna utnyttja vår yttrandefrihet fullt ut.

Det är ganska uppenbart att vi utan WikiLeaks fortfarande skulle vara lurade på flera punkter, offer för en officiell historieskrivning som helt enkelt inte är sann. De fyller ett behov, att påstå något annat är att göra sig blind för de mörka sidorna av samhällets moderna utveckling. Det kusliga är väl snarast att det finns så många skelett i de västerländska demokratiernas garderober?

Om WikiLeaks granskar innehållet och städar informationen innan de pytsar ut den, eller inte är faktiskt sekundärt jämfört med att vi får informationen i första rummet. Vi ser inte precis något överflöd på den punkten utanför WikiLeaks ansträngningar.

Julian Assange och hans eventuella sexuella överträdelser, paranoia eller kultstatus har tillåtits lägga sig som ett villospår i frågan om WikiLeaks och deras avslöjanden. Ibland undrar man om vi verkligen är så oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Om det verkligen är så enkelt att förleda oss som att visa oss lite snyggt fyrverkeri att fästa våra ögon på? Det är rätt uppenbart att den personliga frågan om Assange inte kommer få någon lösning eller ens vara värd att spekulera i innan vi sett anklagelserna och bevisen, vi kan kritisera processen men inte mycket annat. Framför allt får vi inte låta den frågan stå i vägen för den större frågan om kampen om demokratin. Lika olyckligt är det att frågan om WikiLeaks och det öppna Internet bakats ihop, på sätt och vis blir det analogt med en situation där brottsoffer skuldbeläggs för brottet.

Journalister och demokratikämpar världen över borde verkligen ha anständigheten att vara tacksamma för att WikiLeaks tar stöten av att offentliggöra material som de sedan utan att själva hamna i klistret kan referera till och analysera. Det är den gudagåva journalisterna behöver för att återfå sin relevans, förutsatt att de vågar och inte gått bort sig i att anklaga ministrar för obevisade brott som redan är avskrivna, skriva om senaste idolskandalen eller vilka nya samlagsställningar vi skall prova till jullovet…

Det känns fattigt att det är så lätt att kritisera WikiLeaks, utan att komma med ett alternativ, när behovet är så tydligt. Som tur är lever Streisandeffekten i högönsklig välmåga, så chansen att tysta WikiLeaks helt och hållet är minimal.

Världens makthavare tycks ha tittat på de kinesiska korporativistiska tendenserna. Men istället för att ta lärdom av hur illa det kan bli när man inte slår vakt om demokrati och frihet, så tycks de styrande i förment demokratiska länder ha blivit bländade av fördelarna med ett sådant system. Vi påverkar inte längre de forna socialistregimerna och de andra autokratiska regimerna till att bli mer demokratiska, utan stöper istället om oss i deras form.

Skall jag någon gång om tjugo-trettio år viskande behöva berätta sagan för mina barn-barn om det demokratiska samhälle vi en gång levde i? Jag ser mig omkring och är tyvärr inte alls lika säker på den saken som jag en gång var.

Jag är som ni vet bekymrad för journalistiken. Det är oroväckande att så många av dess företrädare tycks ha glömt bort dess kärna av objektivitet och sanningssökande. När detta kombineras med tvärsäkra uttalanden om den professionella journalistikens etiska överlägsenhet över amatörjournalistik och bloggande och ett hårdnackat motstånd mot förändrade och utvecklade affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i allas möjligheter att skapa, dela och förädla text och information, så ser framtiden för journalistiken allt annat än ljus ut.

Därför blir jag glad när jag ser DN:s Peter Wolodarski i en ledare inleder med att beskriva det journalistiska uppdraget:

För den enskilde reportern handlar det inte om att slå fast absoluta sanningar, utan om att försöka nå så nära verkligheten som möjligt. Man kontrollerar fakta, ger utrymme för motargument, förkastar hypoteser som visar sig felaktiga.

I denna jakt på sanningen påminner journalistiken om vetenskapen, även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare.

Låt oss hoppas att denna idealistiska viljeyttring också får genomslag i DN:s praktiska redaktionella värv. Låt oss hoppas att vi slipper hitta undermåligt faktagranskade, starkt vinklade eller av särintressen beställda texter i på nyhetsplats i DN; att DN tar chansen att föregå med gott exempel.

Nu ska jag vara lite mindre diplomatisk än jag brukar vara. För jag är lite för road, oroad, förvirrad och frustrerad för att skriva balanserat.

Jag kan inte begripa mig på DN:s, jag menar Pravdas, strategi för internetutgåvan visavi papperstidningen. Ibland funderar man till exempel på om man på den svenska Pravda inte förstått att den stora skillnaden mellan digital publicering och distribution jämfört med pappersdito är att platsen inte är begränsad.

Eftersom det som fick mig att fundera på hur de tänker på Pravda denna gång var en artikel på sidan två till tre i Pravda kultur i går, som inte fanns med på pravda.se, så kollade jag vad internetredaktionen publicerat på kulturen de senaste dagarna. Tre till fyra nyheter om dagen hittar jag; långt färre än i papperstidningen. Det betyder att man väljer ut ett mindre antal artiklar från en publikation med begränsad plats att publicera på en plattform där platsen i praktiken är obegränsad. Antagligen har Pravdaledningen en vis och riktig plan med detta. De arbetar ju trots allt med sanningen.

Artikeln som jag (och andra bloggare) reagerar på den här gången handlar om Ifpis siffror för skivförsäljningen de senaste sex månaderna. Pravdas internetläsare anses bara kunna hantera ett neutralt nyhetstelegram om detta, där man konstaterar att försäljning ökar. En god nyhet enligt de flesta skulle jag väl gissa.

Pappersläsarna av Pravda däremot, som betalar extra för en särskilt förfinad version av sanningen, de får för sin prenumerationsavgift eller sitt lösnummerpris lite mer än ett TT-telegram. De får en journalistiskt bearbetad nyhet. En sanningsägare vid namn Clas Barkman har avsatt tid, tankekraft och talang att fylla ut det torftiga neutrala telegrammet med lite journalistisk hårdvaluta. Sanning!

För er som inte orkar klicka på bilden och läsa vad Clas Barkman skriver ska jag tillhandahålla ett kommenterande referat.

Till att börja med så får uppgiftslämnande Ifpi berätta vad de tycker försäljningssiffrorna tyder på:

– För första gången sedan år 2002 har vi en positiv tillväxt. Fler bra lagliga musiktjänster, Ipredlagen och ett bra utbud av musik är några av anledningarna till ökningen, säger  Lisa Cronstedt, på IFPI/GLF.

Sen refereras några man kallar branschorganisationerna oklart om det fortfarande är Ifpi och GPF eller om det är fler organisationer:

De största minskningarna skedde i  Spanien (-14,3%) och Kanada (-7,4%). Förklaringen till detta är, enligt branschorganisationerna att det lagliga skyddet mot fildelning och piratkopiering är mycket svagt i dessa länder.

Här lägger den uppmärksamme läsaren märke till att den största minskningen av försäljning sker i olika länder om man läser papperspravda och pravda.se. TT-telegrammet som publiceras på nätet avslutas med följande ord: ”Den största minskningen av försäljningen kom i USA och Japan.” En snäll tolkning av detta är att de fyra länder med störst minskning är Spanien, Kanada, Japan och USA och att TT och Clas Barkman gör något olika nyhetsvärdering.

En något elakare tolkning är att TT skriver vad som står i rapporten, medan Pravda anser att deras läsare har rätt till den något finare version av sanningen som står att finna i Ifpis pressrelease. En pressrelease som naturligtvis vill lyfta fram vilka stater som styvnackat vägrar böja sig för sina herrar i upphovsrättsindustrin. Fast så kan det väl ändå inte vara – skillnaden mellan de två texterna är ju att Clas Barkman lagt sin tid, tankekraft och talang på den senare för att erbjuda en mer journalistisk beskrivning av verkligheten bakom nyheten till läsarna av Pravda kultur.

När vi fortsätter läsa artikeln i kulturdelen hittar vi följande:

Konsultföretaget Tera Consultants gjorde i våras på uppdrag av musikbranschen, en granskning  som visar att omkring 1,2 miljarder jobb hotas försvinna inom musikindustrin inom EU fram till 2015 – om inget görs för att minska piratkopieringen.

Tera Consultants verkar vara en välrenommerad fransk konsultbyrå som arbetar med rådgivning, analys och rapporter över flera olika branscher. Det är osannolikt att de inte vet att EU har ca 500 miljoner invånare och att dessa inte har 2,4 jobb i musikbranschen var. I journalisters tid, tankekraft och talang torde faktagranskning ingå, men eftersom Clas Barkman inte hade tiden att kontrollera siffran 1,2 miljarder gjorde jag det åt honom.

I rapporten som var lätt att hitta på nätet (där en och annan sanning står att finna trots att de inte står skrivna på papper) står det att 1.216.000 jobb kan komma att försvinna till 2015 (av de estimerade 14,4 miljoner jobb som finns idag). Alltså en tusendel av de 1,2 miljarder som nämns i Pravda-artikeln. En annan bra sak med att gå till orginalkällan (utöver att det blir rätt) är att man då upptäcker ett par saker som inte framgick i Pravda.

För det första är siffran 1,2 miljoner är den högre av två olika estimat beroende på vilken trend man tror att vi har framför oss. Den lägre siffran är 611.300. Skillnaden mellan dessa scenarios är vilken tillväxttakt man postulerar för förlusterna pga digitala pirater. Där man antingen låter den följa den estimerade tillväxtkurvan för fildelningen eller för internettrafiken. Vän av ordning skulle kunna invända en hel del mot båda dessa antaganden. Men det lämnar jag åt mer kompetenta statistiker. Själv nöjer jag mig med att konstatera att vi talar om några miljondelar av alla jobb i Europa.

För det andra är det inte musikbranschens förluster man beskriver utan förluster i alla de kreativa näringarna sammantaget – enligt nedanstående definition:

” … losses in the recorded music, film, Tv series and software industries …”

Jag skulle gissa att musikbranschen är den minst arbetsintensiva av dessa brancher. Vilket för den normale iakttagaren gör användandet av siffran från alla branscherna när man talar om endast musikbranschen löjeväckande. För en sanningssökande journalist med hög etik ser måhända situationen något annorlunda ut. Själv är jag bara en smutsig bloggare, så jag vet inte.

Bara otur?

Hittills är det möjligt att vår ljusriddare Clas Barkman bara haft otur. Japan och USA eller Spanien och Kanada kan ju vara en direkt avskrift av ett tendensiöst pressmeddelande. 1,2 miljarder kan ju vara ett tryckfel. en tidning som Pravda producerar så mycket sanning varje dag att det vore ohemult att kräva att allt ska stämma hela tiden. Ibland blir det fel.

Så skulle man kunna förhålla sig till den bristande sanningshalten i en enskild artikel i Pravda. Om det inte vore för att det händer lite för ofta i just Pravda, när det gäller just internetfrågor och att man i samband med dessa felaktigheter ofta har svårt att hitta texten på just nätet; och om det inte vore för Clas Barkmans avslutningsstycke i den refererade artikeln:

Den olagliga nedladdningen av musik går idag ofta till så att avsändare och mottagare skickar filer direkt till varandra (peer to peer). Omkring 20 procent av datatrafiken i hela världen består av filer som folk byter med varandra.

Trettioåtta (38) ord och tre grava missförstånd av internetvärlden.

1. Om en avsändare skickar en musikfil till en mottagare är det inte korrekt att kalla det nedladdning.
2. Om en avsändare skickar  musikfiler till en mottagare så är det ytterst osannolikt att denna handling är illegal.
3. Att tjugo procent av trafiken på internet består i att folk byter filer med varandra är knappast något att uppröras över då det är en av de saker man skapade internet för att åstadkomma.

Jag förstår att Pravda undviker att låta sina talangfulla och tankeberikande texter möta internetpubliken. På internet finns inte bara en sanning. På internet finns en kollektiv strävan att finna sanningen.

Det finns en ny blogg som jag precis börjat följa – Älskade löpsedel. Varje dag fotograferar Paulina Söderlund kvällstidningarnas löpsedlar och funderar över vilken som hon helst vill köpa. Den klassiska frågan från Tage Danielsson ekar i huvudet: ”Aftonbladet eller Expressen?”

Nu var det ju inte dem jag skulle skriva om utan våra två stora nationella morgontidningar. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Jag har en stark relation till båda dessa tidningar som går tillbaka enda till mitt föräldrahem. Pappa bytte hela tiden mellan dessa två. Det blev till slut ett skämt i familjen att så fort det kom ett erbjudande om fria månader från den ena tidning så sa pappa upp prenumerationen på den andra.

Jag har sålt både DN och SvD på söndagarna. När jag flyttade hemifrån så ärvde jag pappas metod att hoppa mellan dem beroende på vem som gav den bästa rabatten. Senare startade jag ett företag och fick anställda, då var det självklart att prenumerera på båda tidningarna till fikarummet. Nu har jag helt slutat läsa papperstidningar, men jag köpte länge DN på helgerna för korsorden. Svenskans korsord är snäppet svårare så när DN:s blev för enkla bytte jag tidning.

Som ni ser har jag inte knutit an till någon av dessa drakar känslomässigt eller ideologiskt. Däremot har jag på senare år när jag främst läst dem på nätet blivit alltmer förtjust i SvD. Jag tycker att DN bara har blivit sämre och sämre ur en journalistisk bemärkelse samtidigt som de inte haft en vettig strategi för nätupplagan.

Naturligtvis spelar DN:s behandling av internet, informationspolitik, Piratpartiet och liknande in. Jag har ju skrivit av mig ilskan över nyhetsvärdering och vinklar på dessa områden ett flertal gånger.

Stängt för eftertanke

Idag kan man göra en jämförelse mellan de två som verkligen sätter fingret på skillnaden. Det handlar om deras behandling av Piratbyråns nedläggning. Piratbyrån läggs enligt grundarna ner för att all verksamhet flyttat ut i nya konstellationer och för att formen har spelat ut sin roll. Läs gärna Rasmus Fleischers och Marcin de Kaminskis egna ord.

I DN tas frågan upp på ledarplats (än så länge bara i papperstidningen, där ju internetrelaterat material gör sig bäst) Journalisten Niclas Ericsson skriver där (finns på nätet här):

Pirater utan vind

Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.

Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.

Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.

Jag skulle nu kunna välja att lägga energi på att bemöta hans småaktiga retorik eller leta efter alla de felaktiga påståendena som han grundar det på. Men det är mycket lättare för mig att peka på Svd:s behandling av samma fråga. Den välrenommerade och kunnige Anders Mildner skriver på sin blogg den genomtänkta text om Piratbyrån som fenomenet är värt.

Frågor är som mest intressanta när vi inte vet svaren. Den fildelningsdiskussion som inleddes för tio år sedan var ett bra exempel på detta.
Under en kort men intensiv period gjorde Piratbyrån det möjligt att slänga in en intellektuell kulturdebatt på platser där den sällan syns. Plötsligt fanns det utrymme för spånande samtal om kulturförändringar i morgonsoffor, på debattsidor och – faktiskt också ibland – på nyhetsplats.
Anledningen var att Piratbyrån presenterade tankar som, oavsett vad folk tyckte om dem, var nydanande och så i samklang med sin tid att de var omöjliga att vifta bort.

Det blir nog bara Svenskan i fortsättningen.

Det händer så mycket nu att det är omöjligt för mig att hitta tid till att skriva blogginlägg om alla de olika saker som fångar mitt intresse i nyhetsfloden. Här kommer därför ett litet uppsamlingsheat. saker från de senaste dagarna som hade förtjänat ett blogginlägg en normal vecka.

Swiftavtalet klubbat i EU-kommissionen

Swiftavtalet som bland annat ska reglera USA:s tillgång till finansiella data från Europas finansiella system att använda i jakten på terrorister, organiserad brottslighet och liknande klubbades idag av EU-kommissionen. Nu får vi hoppas att motståndet i Europaparlamentet är tillräckligt starkt för att det inte ska bli verklighet. Mer information, förklaringar och åsikter finns hos: Webbhackande och Opassande

Carl Bildt integritetens försvarare på nätet

Carl Bildt rycker idag ut som integritetens och frihetens försvarare i en debattartikel på Newsmill:

Tre aspekter kommer vara i centrum för dagens och morgondagens överläggningar. För det första: Internet som ett medel för att stärka yttrandefriheten. För det andra: Frågor som rör respekten för den personliga integriteten och den privata sfären. Och för det tredje: Tillgängligheten som ett resultat av utbyggnad av den fysiska infrastrukturen och den säkerhet och funktionalitet som erbjuds.

Från våra utgångspunkter är detta ett utomordentligt tillfälle att pröva dessa frågor i ett sammanhang. Det är i sin tur nödvändigt för att kunna göra en avvägning mellan olika skyddsvärda intressen som ibland står emot varandra och för att en sådan avvägning sker med utgångspunkt i den liberala idétraditionens kategoriska försvar för människans fri- och rättigheter.

Mary på Minamoderatakarameller välkomnar detta som en av flera ljuspunkter vad gäller moderaternas ställning i integritesfrågorna.

Jag tror att det börjar röra på sig i moderaterna i integritetsfrågorna – det är glädjande för mig som kämpat i motvind ganska länge nu. En förklaring är säkert att detaljerna i helheten har hanterats var för sig. Det blir aldrig bra.

Som gammal moderat partimedlem skulle inget glädja mig mer. Men enligt min mening är det långt kvar till den helomvändning som behövs för att partiet ska återvinna förtroendet kring frågor som  privatliv, integritet och rättssäkerhet – frågor som kretsar kring individens rätt mot staten. Det kan till exempel ses i den vikt Carl Bildt lägger (i Newsmillartikeln) på behovet av att väga individens frihet och privatliv mot andra intressen där han såsom så många andra politiker räknar upp barnpornografi och hatbrott. Det tycks sitta långt inne att inse att den sortens avvägningar aldrig ansetts nödvändiga till exempel vad gäller post- och telehemligheten, trots allt förbjudet som skickas i dylika paket. Men när det är datapaket, då är det plötsligt nödvändigt. Bekymmersamt.

Trots allt vill jag ansluta mig till Marys uppfattning att det är en ljusglimt i mörkret. Men för mig är den för liten, för oskyddad och för ensam.

Riktiga medier och källkritik

Via Techrisk hittar jag till en bloggen It sounds like a whisper som grävt lite i verkligheten bakom en av veckans nyheter. Den om flickan som blivit förvisad till Gambia av sina adoptivföräldrar om man får tro Expressen.

Nu lever den föräldralösa flickan, svensk medborgare och folkbokförd i Kronobergs län, i Gambias huvudstad Banjul i stället för hemma hos sina nya föräldrar i Småland.

DN, SvD och Aftonbladet skriver också med varierande grad av värdeförstärkande ord och utelämnade fakta. Läs alla fyra artiklarna och sedan blogginlägget hos It sounds like a whisper. Gör sedan gärna egna efterforskningar. Det blir en fin lektion i källkritik och i den nya mediesituationen där de traditionella medieföretagen och journalistskrået hur mycket de än försöker hävda det inte har monopol på sanningen.

Uppföljning sexinslag i valrörelsen politiker

Sen blir ju inte saker bra bara för att de är digitala, tillhör de nya eller baserade på internet. När jag förra veckan skrev om sex och politik efter inslag i Expressen så var jag förvisso orolig för att vi skulle få en massa fåniga sexkopplingar i valrörelsen. Men att vi mindre än en vecka senare skulle få se en topplista över Sveriges sexigaste politiker det trodde jag inte. Det är Nyheter24 som bjuder oss på detta som en del av sin valbevakning Maktkamp24 . Det är en serie om 19 utnämningar som jag nog inte tänker engagera mig i.

IMMI

Island har idag fattat ett historiskt beslut. De tänker bli ett föregångsland när det gäller yttrandefrihet i den digitala eran. Parlamentet har gett regeringen i uppdrag att förverkliga initiativet IMMI. Tanken är närmast att skapa en fristad för journalistik som gör att medieföretag och internetleverantörer söker sig dit. Kanske Wikileaks kan hitta ett säkert hem på Island?

Som piratpartist är det svårt att låta bli att tänka – det skulle kunna vara Sverige. Till och med en moderat (fast då är det i och för sig Karl Sigfrid) skulle vilja driva Sverige i en liknande riktning.

Emil Isberg undrar när svenska tidningar flyttar sin kommunikation till Island för att kunna säkerställa pressfriheten och källors anonymitet. Full Mental Straightjacket gratulerar Island till denna milstolpe.

Svenska journalistförbundet med baken in i framtiden

I Sverige är nyheterna inte lika ljusa om man vill se en inställning till journalistik som tar hänsyn till den nya digitala eran vi är på väg in i. Svenska Journalistförbundet fortsätter driva frågan om länkning på internets som upphovsrättsintrång rättsligen. Idag förlorade det ett mål i Stockholms tingsrätt där de krävde söktjänsten Retriever på ersättning för länkar. Tingrätten slog fast att länkningar inte är tillgängliggörande:

Det har klart och tydligt framgått att användaren förflyttas till en annan internetadress. Länkarna har därmed inte utgjort något tillgängliggörande för allmänheten av artiklarna.

Journalistförbundet fortsätter att hävda att rättsläget är oklart och att de vill få klarhet i frågan. Fredrik, Jan-Olof och Satmaran skriver om frågan.

Telecomix Cyphernetic Assembly

Idag besökte jag konferensen Telecomix Cyphernetic Assembly på IT-universitetet i Göteborg. I ett av husen på Campus Lindholmen hade ett gäng internauter träffats för att tala om Cypherspace, dvs det nya nät i nätet som uppstår genom att folk krypterar och skapar tunnlar för att kunna vara anonyma och/eller hemliga. Vän av ordning kanske tycker detta låter misstänkt och subversivt. Om man har rent mjöl i påsen behöver man inte gömma sig, eller hur?

Misstänkt tycker jag inte. Det var inte ett gäng terrorister som samlades. I församlingen fanns flera riksdagskandidater. Däremot är det subversivt i ordets mest positiva bemärkelse. De som försöker förändra samhällen som behöver ”omstörtas” klarar sig inte utan ett anonymt obevakat nät. Idag har jag lärt mig att det pågår en ny terrorbalans därute – en digital och kodbaserad. Jag hoppas de som vill ha ett fritt nät vinner.

R I P Jonathan

Till sist dagens sorgliga nyhet. Jonathan Holmquist finns inte längre ibland oss. Jag kände honom aldrig men många av mina vänner och partikamrater minns honom med sorg idag. Jag delar deras känsla av förlust. Livet är outsägligt sorgligt ibland.

Att skydda, hjälpa och ställa till rätta var den svenska varianten på det amerikanska ”To Serve And Protect” — en text som fortfarande står på de flesta amerikanska polisbilar. Det är en bra princip för polisarbete: att polisen är folkets hjälpare och att polisen är folkets beskyddare.

Jag är lite sent ute med mitt bidrag till dagens snackis, men jag kände så här på fredagskvällen att jag inte kan låta det passera utan kommentar.

Ett par civilklädda poliser satte sig över lagen och använde sin makt till att trakassera en journalist och ställa honom inför ett ultimatum: radera bilderna du just tog på oss, eller följ med in för drogtest på stationen. I upprinnelsen till detta tyvärr obevisade – men fullkomligt sannolika lagbrott – utsattes samma journalist för en behandling som möjligen kan vara försvarbar när man griper en våldsam brottsling. Att behandlas så för att man tagit tre bilder och en snutt film på allmän plats är däremot varken rimligt, eller värdigt en demokrati. Poliserna har här tydligt missuppfattat sin yrkesroll och sin relation till lagen och medborgarna.

Själv har jag upplevt den svenska polisen inte bara utifrån min nuvarande position som medelålders medelklass med medelvårdat medelutseende, utan även utifrån positioner som spretig punkare, svartklädd goth, skinnklädd rocker, demonstrant och allmänt obekväm. Jag är tyvärr inte förvånad över Jesper Nilssons upplevelser — mitt förtroende för den svenska ordningsmakten är, tyvärr får jag säga, inte utan vissa förbehåll. Jag träffat många poliser jag anser vara såväl hederliga som samvetsgranna, men jag har också sett den adrenalinstinna och maktfullkomliga sidan av yrkeskåren.

Jag har fått repliker som: ”Var det nåt du ville eller, lägg dig inte i det här, vi kan ta hand om dig också om du vill det!” slängt i ansiktet när jag försökt mana till lite sans.

Jag har sett polisen stoppa ett par invandrarkillar som gått mot röd gubbe, mitt i natten, på en totalt biltom gata (ja sånär som polisbilen som stod dold på en tvärgata). De bötfällde killarna, och hotade dessutom att släpa in dem till stationen när de hade fräckheten att ifrågasätta om det verkligen var så farligt att gå över en tom gata.

Den gången ställde jag mig demonstrativt still och tittade på, mest för att det skulle finnas ett vittne närvarande — jag trodde nästan att de skulle ge sig på mig med, jag fick mer än en ilsken blick för att jag inte hukade och fortsatte min promenad.

Det skulle dock aldrig fallit mig in, eftersom jag kände igen den ena polisen som ett rötägg som tio år tidigare nästan vält mig och en kompis ut i gatan i trafiken, när vi hade haft fräckheten att skjutsa på en moppe. Hans attityd mot två femtonåringar den gången, gjorde att jag inte ville låta honom arbeta upp sitt adrenalin utan att det fanns en tredje part närvarande. Att det dessutom fanns en grovt rasistisk underton i hans jargong och det sätt han bemötte grabbarna på gjorde ett vittnes närvaro dubbelt nödvändigt.

Rättning i ledet

Skall polisen tas på allvar, så får sånt här helt enkelt inte hända. För det första måste polisen känna till lagarna kring fotografering på allmän plats, det är inte mycket begärt… Polisen bör överhuvudtaget inte ingripa med mer våld än vad situationen kräver. Slutligen är det fullkomligt barockt att polisen använder påhittade misstankar för att vrida upp armen på någon och ställa dem inför ett olagligt ultimatum.

Vi får anta att historien är genuin, för allt tyder på det — till och med det faktum att poliserna ifråga anmält Jesper Nilsson för brott mot PUL, och att de lägger på luren i örat på frågvisa journalister ligger i linje med berättelsen.

Två poliser utan koll

Sen kan man verkligen fråga sig, och här har Jesper Nilsson en poäng oavsett att jag inte håller med honom om mycket annat, ifall det verkligen är polisens uppgift att kontrollera färdbevis i kollektivtrafiken?

Hur som helst anser jag att de berörda poliserna bör hitta nya arbeten, och om de blir kvar i kåren så bör de sättas på någon ”intressant” och ofarlig arbetsuppgift — inventering av klädförrådet, tvätt av polisbilar eller skrivande av rapporter är tre områden där de inte bör kunna göra någon större skada… Kontentan är att det inte skall få gå att göra sådana här fadäser utan att det straffar sig. I annat fall går inte budskapet fram.

Det är också ett bevis på dumheten i att tro att laglydighet är ett skydd mot intrång i den personliga sfären. Det är bara att vara tacksam att den ”nörd” de gav sig på den här gången var en person med kunskap och civilkurage. Vi ser ett bevis på att skyddet för medborgaren är viktigare än skyddet för staten och myndigheterna.

Det är inte ett nytt fenomen, men vi har släppt på handbromsen och det är nerförsbacke — dags att fälla ut bromsskärmarna nu eller?

Uppdatering: Zac har lagt ner sig lite och hittat en lämplig länk för att klargöra var, hur och vem eller vad man får fotografera, det borde vara obligatorisk läsning för alla som tror så mycket om begränsningar av rätten att plåta och skillnaden mellan press och amatörer. Bra spanat Zac!

Tidigare idag betecknade jag journalister som polisens megafon. Nu finns det i alla fall en tidning som drar i de frågorna jag då räknade upp:

Jag hoppas att det finns journalister kvar i Sverige, som är beredda att ställa lite frågor till polisen om deras version av händelseförloppet. Frågor som: Beslagtog ni ett stort antal datorer? Varför då? Varför står det inte i ert pressmeddelande? På vilket sätt hade dessa datorer med svartklubbens verksamhet att göra? På vems instruktion och med vilka brottsmisstankar beslagtog ni datorerna? Etc

Sydsvenskan och journalisten Joakim Palmkvist ska ha all heder för sina försök att nysta i den här historien:

Polisen tog inte bara alkohol och vapen i beslag vid tillslaget mot allaktivitetshuset Utkanten på lördagen. Sex datorer (åtta om man frågar Utkantens ”Forskningsavdelning”) hämtades av länskriminalpolisens tekniker.

Även annan teknisk utrustning konfiskerades. Prylarna fanns i en lokal högst upp i Utkantens byggnad och hänger inte ihop med festlokalen där en hardcorekonsert med tre inbokade band skulle hållas. Trots det håller polisen fast vid att alltihop var ett svartklubbstillslag – grundmisstanken: brott mot alkohollagen.

Nu hoppas jag bara att andra medier hänger på så kanske polisen blir tvugna att berätta vad som ligger bakom. För att det bara handlar om ett alkoholtillslag det tror jag inte på. Nedanstående citat från Sydsvenskans uppföljningsartikel tyder på att polisen antingen ljuger eller inte vet vad den håller på med.

Polisen hade på söndagen ingen direkt förklaring till varför man inte omedelbart berättade att flera datorer beslagtogs. Inte mer än att det man brukar redovisa är sånt som direkt kan knytas till ett lagbrott.
– Länskriminalen var intresserade av datorerna, men riktigt varför vet jag inte, säger den polis som var insatschef på lördagen.
– Och att länskrim var med är inget uppseendeväckande, det brukar de vara när vi gör såna här svartklubbstillslag.

Jag skrev för en stund sen om polisens razzia i Malmö. Det finns två berättelser här. Den ena handlar om ett rutinmässigt tillslag mot en svartklubb med den normala följden i ett par gripanden och ett stort antal beslag. Den andra handlar om ett övergrepp mot en ideell verksamhet där en stor mängd privata och gemensamt ägda datorer som inte har med svartklubbens verksamhet att göra har beslagtagits.

Eftersom inte polisen kommenterar frågan mer än i sitt pressmeddelande där de inte vill kännas vid beslaget av datorer, kan vi inte veta vad som är den sanna berättelsen. Ord står mot ord, berättelse mot berättelse.

Vid en snabb granskning av hur media beskriver händelsen kan man undra vems uppdrag de anser sig ha. Polisens och statens, eller medborgarnas? Kolla följande länkar och bedöm själva:

DN, SVT Play, SR och Sydsvenskan (som iaf nämner datorbeslaget om än som obekräftat).

Jag hoppas att det finns journalister kvar i Sverige, som är beredda att ställa lite frågor till polisen om deras version av händelseförloppet. Frågor som: Beslagtog ni ett stort antal datorer? Varför då? Varför står det inte i ert pressmeddelande? På vilket sätt hade dessa datorer med svartklubbens verksamhet att göra? På vems instruktion och med vilka brottsmisstankar beslagtog ni datorerna? Etc

Bloggen Bent gav oss en läxa som jag känner är för viktig för att ignorera.

Därför uppmanar jag er alla engagerade bloggare att under morgondagen skriva en uppsats på minst 300 ord med temat: hur media förlorar sin demokratiska roll genom att medvetet eller omedvetet ignorera sin kärnuppgift som granskare av integritetspolitiken.

Nej, det får inte vara en partipolitisk inlaga. Ditt blogginlägg ska handla om medias roll, inte om hur dumma media är när de inte skriver att Mona Sahlin är korkad, eller om hur onda media är för att de inte leder ett fackel- och högaffeltåg mot Rosenbad för att slänga ut Reinfeldt & Co.

Here goes!

Hur media misslyckas med sin uppgift

Integritet är ett svårt begrepp. Vad betyder det? Betyder det samma för dig, för mig, för kineser eller för amerikaner? En snabb genomgång av källorna visar att begreppet är böjligt, svårfångat och under stark påverkan av det omgivande samhället. Dels naturligtvis genom kulturell påverkan och våra värderingar. Vad som innebar en skyddad privat sfär varierar runt om i världen och över tid. Men integriteten och behovet av att skydda den påverkas naturligtvis också av tekniska landvinningar. För tjugo år sen fanns inte möjligheten att filma nästan hela London med bevakningskameror.

Vad säger då källorna:

Personlig integritet enligt Datainspektionen

Det finns ingen allmänt vedertagen definition. Integritet är en inre egenskap, som är olika hos olika individer. ”Rätten att få vara i fred” är en vanlig tolkning. ”Rätten att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för kränkande behandling” är en annan.

Integritet enligt NE

integritet, helgjutenhet, att stå emot påtryckningar; även om rätt till skydd mot intrång, t.ex. den personliga integriteten.

Integritet som rättighet enligt Wikipedia

Egen integritet – handlar om egna känslor som går att kränka.
Personlig integritet – är ett rättsligt begrepp. Denna är skyddad genom lag och kränkning av den ses således som ett brott.

Egen integritet enligt Wikipedia

En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).

Personlig integritet enligt Wikipedia

Ett begrepp som används i rättsliga sammanhang men ännu inte är definierat i svenska lagen.[1] I antologin utgiven av Rättsfonden, 1980 försöker man i stället räkna upp vilka handlingar som kan anses bryta mot någons personliga integritet. Personlig integritet berör bl.a. sekretessfrågor i Personuppgiftslagen men reglerar också tidningsbranschens pressetik. Den handlar om vilket slags personlig information som skall skyddas och innebär rätten till ”… åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” (se Europakonventionen).
I lagen verkar det inte göras någon distinktion mellan begreppen brott, kränkningar, intrång och överträdelser mot den personlig integriteten. ”Personlig integritet” likställs ofta med: integritet, privat sfär, enskild sfär, personlighetssfär, privatliv osv. Vad som än menas med begreppet i rättsliga sammanhang används det till att precisera vad den enskilde har rätt att få skydd till. Det skydd som staten kan erbjuda sammanfaller inte nödvändigtvis med det skydd som den enskilde har behov av och förväntar sig att få.
En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär, till skillnad från humanistiskt. Människor med högre egen integritet än vad staten kan eller vill erbjuda skydd för, kommer i konflikt med systemet. De som har tillräckligt med civilkurage brukar kämpa för sin rätt till integritet vilket faller inom ramarna för mänskliga rättigheter. Dessa människor kan av totalitära stater stämplas som vanliga kriminella och behandlas därefter. I själva verket handlar det om dissidenter. FN kan blanda sig i om FN:s säkerhetsråd anser att det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Blev vi något klokare av det där? Helt klart finns det något skyddsvärt i människans tillgång till en privat sfär. Skyddet av denna aktualiseras enligt min mening av den nya teknik som gör kränkningar billigare och mer lättillgängliga. Men är det verkligen andra medborgare som är hotet, eller är det staten?

I centrum för den politiska diskussionen (eller i varje fall i ett av dess centrum vid sidan av lågkonjunktur, skattepolitik och klimathotet) det senaste året har frågan om vår integritet, vår rätt till privatliv, befunnit sig. Vi hade en rejäl integritetsdebatt runt FRA-lagen förra sommaren och efter det har upphovsrättsfrågorna, IPRED-lagen och TPB-rättegången fortsatt att aktualisera ämnet.

I den politiska diskussionen är det inte nya frågor. De har funnits där minst sen 1700-talet, den amerikanska revolutionen liksom den franska hade med idéer om privatliv och integritet i sitt tankegods. Amerikas vapenlagar och NRA:s styvnackade förvar av den konstitutionella rätten att bära vapen har sin botten i denna diskussion.

I svenskt politiskt liv är det ändå något av en främmande fågel. Visst vi hade en debatt om individens rätt runt personnummer, folk- och bostadsräkningar och samkörning av dataregister, men generellt sätt tycks svenskens behov av skydd gentemot statens rätt att hålla koll på oss inte ha varit en akut fråga.

Detta kan ha att göra med den goda staten, folkhemstanken och det oerhört starka stöd dessa idér har haft i det svenska folkdjupet. Vi har inte behövt något skydd mot staten eftersom den är summan av oss alla och den finns för att ta hand om och skydda oss.

Nu verkar det ha skett en vindkantring. Integritetsfrågan är i ropet. Man kan vinna och förlora val på den, eller starta partier. Antingen har våra makthavare tagit ett steg över en osynlig gräns och fått medborgarna att reagera eller så har ny kommunikationsteknologi gjort det möjligt att samla en opinion som har funnits där hela tiden.

Vad har då detta med svenska medier och dess förmåga att klara av sin demokratiska uppgift att göra? Medierna har haft ett år på sig sen FRA-debatten. De har stora resurser att sätta sig in i och förstå frågor. Det ingår tydligt i deras självpåtagna roll som tredje statsmakt att fördjupa samtalet, att förklara sammanhangen, att skildra skeendet. Ser vi något av detta? Ser vi någon tidning eller någon tevekanal göra en ordentlig genomlysning av vad integritet egentligen är, om den är hotad nu och i så fall hur?

Ser vi dem fördjupa vår förståelse för vilka värden som kommit i konflikt: frihet och privatliv mot trygghet och säkerhet; rättssäkerhet och privatlivets helgd mot upphovsrätt och privata vinstintressen.

Nej, det ser vi inte!

Vi ser dem förtvivlat jaga ikapp en politisk diskurs som bedrivs bland bloggare, medborgarjournalister och fria debattörer inom eller utom gammelmedia. Vi ser dem förtvivlat försöka tillämpa den gamla världens karta på den nya världens problem. Vi ser dem prioritera inrikespolitik skattepolemik före en brinnande valrörelse med helt nya politiska konfliktlinjer i centrum

Vi ser dem förenkla ner en av vår tids viktigaste politiska diskussioner till frågan om gratis är gott och hur synd det är om upphovsrättsinnehavare. (Jag menar inte Fredrik Strage, jag fattar att han är ironisk.) Media har misslyckats med sin uppgift!

På sidan tre i fredagens DN Kultur – jag kan tyvärr inte länka eftersom DN väljer att inte publicera en artikel om elektroniska medier elektroniskt, mycket märkligt – skriver man om bloggosfärens sett att hantera skottdramat i Gamla Stan. Man går igenom hur det skrivits om det hela på nätet, diskuterar namnpublicering och avslöjanden av privata detaljer samt intervjuar Lennart Weibull som säger:

Nya medier brukar alltid göra det sämsta sämre och det bästa bättre.

Vi ska nu undersöka hur rätt medieprofessor Weibull har.

DN Kultur 2009-04- 24 (som PDF)

Jag tittade just på knuff.se – 15 blogginlägg om medieprofilen från bloggar som har pingat dit. Ett par av dem publicerade namn eller uppgifter om mediaprofilen som kanske kunde röja namnet. Ingen av dessa bloggar tillhör de mest lästa, eller mest länkade eller mest välrenommerade såvitt jag kan bedöma. (Men jag är ganska ny i gamet så jag kan ha fel.)

Vilka är då exemplen hos DN? Förutom humorsajten 1000apor och nyhetsajten Realtid.se som i alla fall jag är tveksam till att kalla bloggar så publicerar man ett långt citat av någon man kallar ”bloggar signaturen Reverend Raw, negerkonsult.

Om han nu snott en gul moped och gjort andra förberedelser plus att han väntat en längre tid utanför skolan betyder det ju att han var väldigt fast besluten att mörda paret. Anders Dalenius har ju en typ av karriär som är nog rätt typisk för framgångsrika psykopater. Han har säkert full kontroll över stora beslut som hanterar stora pengar men är noll koll på vanliga känslomässiga vardags problem. Säkert en borderline människa.

Mycket tyder ju på att han försökt skapa ett alibi genom att skriva att han skulle hem och steka fläsk på Facebook.

Det är ju detta fall som vi väntat på. Årets Knutby fall liksom. Slaskmedia och skandalpressen lär gnugga känselspröten i välbehag just nu! Just ett fall med en skjuten greve som dessutom skjutits av en mediaprofil som figurerar på Stureplansidornas mingelbilder är ju mumma för själen.

Jag kan hitta minst tre fel med detta:

1. Bloggarsignatur är ett ord inte två.
2. Reverend Raw kallar sig negerbollskonsult inte negerkonsult.
3. Den citerade texten av Reverend Raw kommer inte från hans blogg, där han förövrigt inte kallar sig vare sig negerkonsult eller negerbollskonsult eller skriver om medieprofilen, texten kommer från ett skämtsamt inlägg på forumet alltomtv.se, där Reverend Raw är känd för sin burleska humor.

Vem behöver kolla sitt journalistiska hantverk? DN eller bloggarna? Sten, möt glashus!