Att äta kakan och ha den kvar

Det är väl knappast en hemlighet att våra stora dagstidningar (som DN och SvD) är starka anhängare av upphovsrätten som den är. Hela deras affärsmodell bygger ju på att de distribuerar upphovsrättsligt skyddade alster som de på olika sätt har köp rätten att använda av upphovsmännen.

Det är väl knappast kontroversiellt att hävda att de har en tämligen konservativ syn på lag och laglydnad. Kanske inte som medieföretag men om man har läst deras framträdande krönikörer, deras ledarskribenter och andra alster av opinionsbildande karaktär ett tag är det uppenbart att de i sin opinionsbildning stöder en tämligen bokstavstroende syn på lag och laglydnad.

Med bokstavstroende menar jag att de menar att lagen ska följas i en demokrati och att den som inte är nöjd med den får ägna sig åt politisk opinionsbildning för att få den ändrad. Att de fall av civil olydnad som är moraliskt försvarbara endast står att finna om man letar bland verkliga hjältar som engagerat sig i ”de stora frågorna” – den amerikanska medborgarrättsrörelsen, apartheidmotståndet i Sydafrika och liknande. (Min egen syn på civil olydnad skrev jag ett långt inlägg om för några år sen för den nyfikne.)

Vi kan alltså utgå ifrån att DN och SvD anser att intrång i upphovsrätten är ett tämligen allvarligt brott. Jag tror också vi kan utgå ifrån att de är skeptiska till att ett upphovsrättsintrång kan vara motiverat med att ett ens syfte med intrånget  – t ex politisk kamp av något slag – är viktigare.

Eller så har jag i alla fall uppfattat DN, SvD:s, ja hela media och det politiska etablissemangets syn på upphovsrättsstriden. En upphovsrättslig absolutism brukar jag tänka på det som.

Därför  blev jag glad när jag under den senaste veckan upptäckte en begynnande relativism i synen på upphovsrätten hos båda våra stora dagstidningar. Det handlar om deras syn på Kent Ekeroths upphovsrätt över den film av ”järnrörsskandalen” som båda tidningarna använt bilder ur. Kent Ekeroth har begärt ersättning från båda tidningarna  för att de använt hans upphovsrättsligt skyddade bilder.

Både DN och SvD bestrider betalningskravet. SvD:s chefredaktör Fredric Karén gör det genom ett öppet brev till Kent Ekeroth:

Att upphovsrätten till bilderna är din är otvetydigt. Ändå kommer jag att bestrida din faktura. Mina skäl är till största delen moraliska.

Jag gör det eftersom jag känner en djup ovilja mot att du ska tjäna pengar på att du och dina vänner filmar när ni hotar era medmänniskor, muntligen och beväpnar er med järnrör. Det är motbjudande att kräva pengar för dessa bilder. I stället borde du be om ursäkt till dem som kom i er väg den här dagen.

Om du ändå väljer att gå vidare med ditt krav är jag medveten om att jag – och kanske även andra tidningarna som du har skickat fakturor till – kan bli tvingade att betala.

Se där. Det finns en linje i sanden. Det finns en gräns för när ett gott syfte gör att det är rätt att inkräkta på en persons upphovsrätt. Det känns skönt att veta. Det innebär nämligen att det som återstår är en öppen diskussion om vilka saker som är viktigare än upphovsrätt. Utöver motvilja mot att någon tjänar pengar på att dokumentera sin egen osmakliga politiska agenda (något som vi skulle kunna anklaga fler än Kent Ekroth för) kan jag tänka mig följande provisoriska lista på vällovliga saker viktigare än upphovsrätt:

  • En öppet samtal om kvinnoideal i bildjournalistik där man får visa bilderna som diskuteras
  • Att få ha innehållet i sin dator och sin digitala kommunikation i fred från nyfikna ögon
  • Tillgång till forskningsartiklar som inte är inlåsta bakom betalväggar

Bara till exempel …

 

Ogenerositetsprincipen

Katarina Barrling, Fil. dr. statsvetenskap skrev en intressant krönika i DT i början av november där hon jämförde generositetsprincipen inom det vetenskapliga samtalet med det svenska debattklimatet.

Inom vetenskapsteorin finns en idé som brukar gå under benämningen generositetsprincipen. Till skillnad från vad man skulle kunna tro har den ingenting med goda gåvors givande att göra. Syftet är ett annat: att främja så väl tänkta tankar som möjligt.
När vi till exempel läser tänkare från andra tider så ska vi läsa dem på vårt mest välvilliga sätt, det vill säga inte börja med att haka upp oss på att de företräder ett synsätt som är främmande för den tid vi lever i.
Vi är alltså generösa i vår tolkning, inte för att vara bussiga, utan för att inte i onödan sortera bort sådant som kan säga oss något även i dag.
Genom att inte ta fram storsläggan utan gräva försiktigt kan vi på detta sätt rädda värdefulla tankar till eftervärlden.

Jag kommer att tänka på den texten när jag ser diskussionen om riksdagsmannen Stellan Bojeruds rasismuttalanden av massor med skäl. Men här tänkte jag bara ta två exempel.

Exempel ett

Aftonbladets Lena Melin förstår inte sarkasmen. Stellan Bojerud må vara ledande företrädare för ett parti vars politiska agenda är baserad på främlingsfientlighet, men Aftonbladet intervjuar honom om följande kommentar skriven hos Mitt i steget:

Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska. En utlandsadopterad dotter, som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn. […] Nu gift med Manora från Laos. Hon hade med sig två barn med ”invandrarbakgrund” (hatar ordet). Dottern är gift med en finländare och har ett barn (med—). Sonen är ogift, men har en amerikansk flickvän (som just nu bor hos oss), som han träffade under sin skoltid i Manilla, Filippinerna. […]Men jag är rasist. Jag gillar det, för Stagnelius har lärt mig att ”adla”…

Det behövs inte mycket generositetsprincip för att inse att Stellan Bojerud med dessa ord inte vill säga att han är rasist utan att han är trött på diskussionen. Jag tycker det är tråkigt att Lena Melin och andra på Aftonbladet inte försöker förstå vad Stellan Bojerud vill ha sagt. Han verkar inte vara en särdeles trevlig mysfarbror – en före detta militär med en fäbless för nazistiska uniformer om man läser vidare i Aftonbladets beskrivning av honom. Men om Aftonbladet vill att jag och andra ska tro på deras bild av en obehaglig, rasistisk svensk riksdagsman så håller det inte att göra en karikatyr. En faktabaserad och ovinklad granskning hade gjort ett bättre jobb än tillämpande av ogenerositetsprincipen.

Exempel två

När vi ändå är inne på den här Aftonbladetartikeln. I den beskrev de Johan Westerholms blogg Mitt i steget som en hatsajt. Det var igår, men idag har de gjort en rättelse. Jag antar att artikeln om Stellan Bojerud var med i papperstidningen och i så fall står Mitt i steget med på en lista över hatsajter för alla att läsa i hundratusentals tidningar.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om Livbåten var med på en lista över hatsajter i en stor tidning. Jag har hört från Johan att familj och vänner kontaktat honom och undrat vad han håller på med efter att ha läst artikeln. Det måste vara fruktansvärt obehagligt och mina tankar går till Johan idag.

Jag hoppas Aftonbladet inser att det måste ge honom upprättelse. Johan är en av de pålitligaste politiska skribenterna i den svenska bloggosfären när det gäller kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Under valrörelsen 2010 var han en av de jag hade diskussioner med om hur vi kunde bemöta Sverigedemokraternas retorik.

Men var det ogenerositetsprincipen som fick Aftonbladet att inkludera Mitt i steget bland hatsajterna? Var det så att Johans vilja att låta folk yttra sig i kommentarsfältet, hans strategi att välkomna en diskussion med kommentatorer vars åsikter han inte delar fick honom att bara åka med tillsammans med Avpixlat och de andra hatsajterna? I så fall är det en så oerhört ogenerös läsning av Johans bloggargärning att Aftonbladet ska skämmas!

Eller var det ett misstag, slarv? Generositetsprincipen får mig att luta åt det senare. Jag tror att journalisterna Josefin Sköld och Jonathan Jeppsson helt enkelt hade dålig koll på Mitt i steget och att de i hastigheten inte kollade vad det är för blogg. Jag hoppas att det var så. Det låter otroligt att politiska journalister inte har koll på en av de historiskt viktigaste bloggarna inom socialdemokratin. Men som den gamla aforismen säger: ”Tillskriv aldrig till elakhet det som tillräckligt kan förklaras med dumhet.”

Generositetsprincipen

Jag går till mig själv och funderar på om jag leds av generositetsprincipen eller av ogenerositetsprincipen när jag beskriver våra folkvaldas förmåga att diskutera FRA som i gårdagens bloggpost. Jag tänker på Farmor Gun som alltid lyckas vara reflekterande, genomtänkt och generös i sina texter. Senast igår, där jag känner att hennes inlägg Ingen anledning till oro, är generösare mot FRA-förespråkarna än vad jag orkade vara.

Jag tänker också på att jag för inte så länge sen bestämde mig för att kandidera till Piratpartiets riksdagslista och att det innebär att jag om några veckor kan vara riksdagskandidat. Jag kandiderar för att jag tycker det är fel att sitta vid sidlinjen och högljutt klaga på de som vågar vara på plan. Jag undrar om jag själv skulle göra ett bättre jobb. Jag hoppas det.

På ett område tycker jag att jag har visat att jag kan vara bättre. Även om jag inte är Farmor Gun så gör jag mitt bästa för att vara generös mot mina meningsmotståndare. Jag försöker verkligen förstå vad de vill säga och vara öppen för ett samtal i stället för att bara hänge mig åt pajkastning. Det tänker jag fortsätta med.

Ni kan se det som mitt första löfte som kandidat. Om jag får mitt partis förtroende ska jag göra mitt bästa att leva efter generositetsprincipen under hela valkampanjen. Jag vill vara en av dem som skapar ett positivt, konstruktivt och generöst klimat i den svenska politiska diskussionen.

EDIT: Efter att jag publicerade detta har jag fått veta att Jonathan Jeppsson bett Johan W om ursäkt. Att det hela var ett misstag och att det aldrig kom ut i papperstidningen utan bara på nätet. Det var ju skönt för Johans skull. Jan Helin har också bett om ursäkt.

Bjälken i ögat

Jag noterade att Pär Ström kastat in handduken. Jag noterade också reaktionerna på det. Jag får säga att jag blir lite brydd…

Pär är knappast den första som försvinner och lär inte heller vara den sista. Att skriva om brännande ämnen gör att man ibland får fullkomligt sjuka reaktioner. Ju mer ens åsikter sticker ut från den accepterade huvudfåran i debatten, desto hårdare är reaktionerna. Det har drabbat såväl feminister som ”antifeminister”, likväl som många andra som vågat sticka ut.

Själv är jag inte ”jämställdist”, som Pär, eller antifeminist. Inte heller är jag feminist om man i det begreppet lägger in ett allmänt förakt för män, men däremot är jag helt klart för jämställdhet.

På ett högst personligt plan och utan att ha jagat källor för att bevisa min tes, så tror jag att en stor del av skillnaden mellan könen är en social och kulturell konstruktion, där de få verkliga skillnader som existerar: generell muskelstyrka och roll i fortplantningen, extrapolerats till att gälla allt från hur vi skall bete oss, vad vi tycker om, våra drömmar, vårt självförtroende och allt annat som inte alls borde påverkas av vad vi har mellan benen.

Totalt sett innebär mina egna åsikter i frågan och en allmän allergi mot diskussioner där folk tar till fula påhopp som det naturligaste i världen, att jag inte följt Pärs blogg i någon större utsträckning. Jag har gjort några nerslag här och där, när jag varit nyfiken eller haft anledning, men inte mycket mer.

Jag har också fått en blandad bild av Pär själv, där jag inte riktigt kunnat göra klart för mig hur hans agenda ser ut. Detta för att jag upplevt det som en oklar mix av det sympatiska behovet av att ifrågasätta spelreglerna för diskussionen, med drag av konservatism som jag själv inte sympatiserar med och en oförmåga att stävja ytterligheter hos kommentatorer.

Trots detta och trots att jag till kanske fyra femtedelar känt mig tveksam inför slutledningarna, så har jag ansett att hans existens som bloggare och debattör är viktig för diskussionens vitalitet. Att bara ha ryggdunkare som alla tycker samma sak leder ingenstans. Det är först i konflikten, som vi kan hitta vägar framåt som blir hållbara utan att därför bli mästrande eller till och med förtryckande… Det gäller nästan alla diskussioner, inte bara den om feminism/jämställdism/jämställdhet.

Intolerans

Alla tycker tydligen inte att det är bra med två sidor i diskussionen. Det har inte alls förvånat mig, för så är det alltid i kontroversiella frågor. Det som däremot förvånat mig är att så många av de som gjort sitt bästa för att slå ner Pär Ströms inlägg i debatten och för den delen hela hans existens som debattör, borde veta bättre.

Många av dem är människor som åtminstone på pappret säger sig stå för yttrandefrihet, åsiktsfrihet och en levande debatt. Det är journalister, författare, debattörer på en nivå som vet att sådana metoder faktiskt är fel. Att Pärs egna kommentatorer ibland betett sig som idioter, eller att dessa journalister, författare och debattörer själva fått stå ut med mycket skit i olika sammanhang är en undanflykt för det egna beteendet som är på verklig sandlådenivå. Det är som att höra sina egna barn ursäkta sig med att: ”Han började faktiskt!!!”

Sure, det är kul, så länge man kan glömma att det är en privatperson som häcklas.

Med en svag smak av galla i munnen men samtidigt en fascination liknande den man kan ha när man ser en bilolycka har jag tittat på kommentarer, flashbacktrådar och nu senast en absurd facebookgrupp. Facebookgruppen är absurd eftersom den så länge använde en karikatyr av en privatperson utan politiskt uppdrag som illustration för sitt ”värv”, samtidigt som den tillskrev honom unkna åsikter i frågor från högt till lågt. Satir i all ära, men bra satir är sådan som slår uppåt. Slår satir neråt så är det inte längre satir, utan vanlig ren och skär mobbning.

Missförstå mig rätt för jag anser inte att man måste klappa Pär Ström medhårs. Tvärtom finns det plats för kritik, i vissa fall svidande kritik. Det jag efterlyser är att man talar i sak och ställer motfrågor, istället för att försöka förlöjliga honom eller tillskriva honom åsikter han inte gett uttryck för. Han är inte ett parti som man kan driva gäck med som fenomen, han är en enskild debattör/författare och det han drivit är inte ett hatbudskap – alldeles oavsett vad man anser om resonemangen.

Jag förstår att det är lätt att raljera, ironisera över eller bara skoja med saker man tycker bara är fööööör korkade. Det är faktiskt helt OK till en viss punkt beroende på kontext. Det är när det blir ett lämmeltåg av det hela som det är dags att dra öronen åt sig. Precis som när en grupp möts fysiskt öga mot öga, så är gränsen mellan skämt/satir/ironi och mobbning hårfin.

I sådana sammanhang tycker jag ofta att man nästan fysisk kan känna när något slutar vara det ena och övergår i det andra. Det uppstår en otäck atmosfär där de inblandade inte längre har någon generositet kvar och drivs på av varandra. Online händer samma sak, men det är lätt att inte se helheten när man bara måste få vara lite fyndig och elak själv också. Snabba puckar som på Twitter underhåller ett sådant beteende, eftersom elakheter och fyndigheter anses roliga och premieras.

Jag har själv gjort mig skyldig till sådana misstag, vilket jag skäms över. Jag har också själv raljerat mot person mer än en gång. Hittills tror jag mig ha lyckats känna av när det går överstyr och börja backa ner, men det här är inte fråga om att försöka beskriva mig själv som något slags oskuldsfullt vitt lamm. Det är svårt att aldrig göra sådana misstag om man är med och för en debatt. Konsten är att se det och försöka göra något åt saken istället för att bli fången i sin egen ilska.

Jag avslutar med att länka till den SVT-debatt, där det diskuterades om twittereliten stryper debatten.

Innan ni ”lyfter på hatten” för att en debattröst tystnar, fundera på vad en sådan sak verkligen betyder…