Hur media misslyckas med sin uppgift

Bloggen Bent gav oss en läxa som jag känner är för viktig för att ignorera.

>Därför uppmanar jag er alla engagerade bloggare att under morgondagen skriva en uppsats på minst 300 ord med temat: hur media förlorar sin demokratiska roll genom att medvetet eller omedvetet ignorera sin kärnuppgift som granskare av integritetspolitiken.
>
>Nej, det får inte vara en partipolitisk inlaga. Ditt blogginlägg ska handla om medias roll, inte om hur dumma media är när de inte skriver att Mona Sahlin är korkad, eller om hur onda media är för att de inte leder ett fackel- och högaffeltåg mot Rosenbad för att slänga ut Reinfeldt & Co.

Here goes!

###Hur media misslyckas med sin uppgift

Integritet är ett svårt begrepp. Vad betyder det? Betyder det samma för dig, för mig, för kineser eller för amerikaner? En snabb genomgång av källorna visar att begreppet är böjligt, svårfångat och under stark påverkan av det omgivande samhället. Dels naturligtvis genom kulturell påverkan och våra värderingar. Vad som innebar en skyddad privat sfär varierar runt om i världen och över tid. Men integriteten och behovet av att skydda den påverkas naturligtvis också av tekniska landvinningar. För tjugo år sen fanns inte möjligheten att filma nästan hela London med bevakningskameror.

Vad säger då källorna:

Personlig integritet enligt Datainspektionen
: Det finns ingen allmänt vedertagen definition. Integritet är en inre egenskap, som är olika hos olika individer. ”Rätten att få vara i fred” är en vanlig tolkning. ”Rätten att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för kränkande behandling” är en annan.

Integritet enligt NE
: integritet, helgjutenhet, att stå emot påtryckningar; även om rätt till skydd mot intrång, t.ex. den personliga integriteten.

Integritet som rättighet enligt Wikipedia
: Egen integritet – handlar om egna känslor som går att kränka.
Personlig integritet – är ett rättsligt begrepp. Denna är skyddad genom lag och kränkning av den ses således som ett brott.

Egen integritet enligt Wikipedia
: En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).

Personlig integritet enligt Wikipedia
: Ett begrepp som används i rättsliga sammanhang men ännu inte är definierat i svenska lagen.[1] I antologin utgiven av Rättsfonden, 1980 försöker man i stället räkna upp vilka handlingar som kan anses bryta mot någons personliga integritet. Personlig integritet berör bl.a. sekretessfrågor i Personuppgiftslagen men reglerar också tidningsbranschens pressetik. Den handlar om vilket slags personlig information som skall skyddas och innebär rätten till ”… åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” (se Europakonventionen).
I lagen verkar det inte göras någon distinktion mellan begreppen brott, kränkningar, intrång och överträdelser mot den personlig integriteten. ”Personlig integritet” likställs ofta med: integritet, privat sfär, enskild sfär, personlighetssfär, privatliv osv. Vad som än menas med begreppet i rättsliga sammanhang används det till att precisera vad den enskilde har rätt att få skydd till. Det skydd som staten kan erbjuda sammanfaller inte nödvändigtvis med det skydd som den enskilde har behov av och förväntar sig att få.
En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär, till skillnad från humanistiskt. Människor med högre egen integritet än vad staten kan eller vill erbjuda skydd för, kommer i konflikt med systemet. De som har tillräckligt med civilkurage brukar kämpa för sin rätt till integritet vilket faller inom ramarna för mänskliga rättigheter. Dessa människor kan av totalitära stater stämplas som vanliga kriminella och behandlas därefter. I själva verket handlar det om dissidenter. FN kan blanda sig i om FN:s säkerhetsråd anser att det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Blev vi något klokare av det där? Helt klart finns det något skyddsvärt i människans tillgång till en privat sfär. Skyddet av denna aktualiseras enligt min mening av den nya teknik som gör kränkningar billigare och mer lättillgängliga. Men är det verkligen andra medborgare som är hotet, eller är det staten?

I centrum för den politiska diskussionen (eller i varje fall i ett av dess centrum vid sidan av lågkonjunktur, skattepolitik och klimathotet) det senaste året har frågan om vår integritet, vår rätt till privatliv, befunnit sig. Vi hade en rejäl integritetsdebatt runt FRA-lagen förra sommaren och efter det har upphovsrättsfrågorna, IPRED-lagen och TPB-rättegången fortsatt att aktualisera ämnet.

I den politiska diskussionen är det inte nya frågor. De har funnits där minst sen 1700-talet, den amerikanska revolutionen liksom den franska hade med idéer om privatliv och integritet i sitt tankegods. Amerikas vapenlagar och NRA:s styvnackade förvar av den konstitutionella rätten att bära vapen har sin botten i denna diskussion.

I svenskt politiskt liv är det ändå något av en främmande fågel. Visst vi hade en debatt om individens rätt runt personnummer, folk- och bostadsräkningar och samkörning av dataregister, men generellt sätt tycks svenskens behov av skydd gentemot statens rätt att hålla koll på oss inte ha varit en akut fråga.

Detta kan ha att göra med den goda staten, folkhemstanken och det oerhört starka stöd dessa idér har haft i det svenska folkdjupet. Vi har inte behövt något skydd mot staten eftersom den är summan av oss alla och den finns för att ta hand om och skydda oss.

Nu verkar det ha skett en vindkantring. Integritetsfrågan är i ropet. Man kan vinna och förlora val på den, eller starta partier. Antingen har våra makthavare tagit ett steg över en osynlig gräns och fått medborgarna att reagera eller så har ny kommunikationsteknologi gjort det möjligt att samla en opinion som har funnits där hela tiden.

Vad har då detta med svenska medier och dess förmåga att klara av sin demokratiska uppgift att göra? Medierna har haft ett år på sig sen FRA-debatten. De har stora resurser att sätta sig in i och förstå frågor. Det ingår tydligt i deras självpåtagna roll som tredje statsmakt att fördjupa samtalet, att förklara sammanhangen, att skildra skeendet. Ser vi något av detta? Ser vi någon tidning eller någon tevekanal göra en ordentlig genomlysning av vad integritet egentligen är, om den är hotad nu och i så fall hur?

Ser vi dem fördjupa vår förståelse för vilka värden som kommit i konflikt: frihet och privatliv mot trygghet och säkerhet; rättssäkerhet och privatlivets helgd mot upphovsrätt och privata vinstintressen.

Nej, det ser vi inte!

Vi ser dem förtvivlat jaga ikapp en politisk diskurs som bedrivs bland bloggare, medborgarjournalister och fria debattörer inom eller utom gammelmedia. Vi ser dem förtvivlat försöka tillämpa den gamla världens karta på den nya världens problem. Vi ser dem prioritera inrikespolitik skattepolemik före en brinnande valrörelse med helt nya politiska konfliktlinjer i centrum

Vi ser dem förenkla ner en av vår tids viktigaste politiska diskussioner till frågan om gratis är gott och hur synd det är om upphovsrättsinnehavare. (Jag menar inte Fredrik Strage, jag fattar att han är ironisk.) Media har misslyckats med sin uppgift!

Recept på en bra konspirationsteori

Skulle jag vara journalist i traditionell media, så skulle jag den närmaste tiden vara mycket försiktig med att kritisera bloggare för bristande etik! DN är tydligen inte längre nöjda med att då och då slå i botten, utan måste nu gräva i den metangashaltiga gyttjan för att ta sig ännu djupare ner bland döda alger och gegga.

Om det inte var för att det drog goda män och kvinnor i smutsen, skulle man möjligen kunna skratta åt tilltaget. När man som nu stänker skitmänniskor vars enda ”fel” är att de kämpar för det de tror på, så kan det inte få stå oemotsagt.

Tydligen har journalisterna ifråga slagit upp en kokbok för konspirationsteorier och rör nu i grytan på bästa Kajsa Warg-maner. En bra konspirationsteori innehåller:

+ Ett menande att man är neutral och endast granskar något djupare.
+ Påstående om en eller flera hemliga, halvhemliga eller obekräftade aktörer som verkar ”bakom scenen”, gärna i dubbla lager.
+ En genomgång av några kraftfulla händelser som tog folk på sängen.
+ En omtolkning av ovanstående händelser som menar att de inte var vad de såg ut att vara.
+ Misskreditering av några viktiga aktörer genom att påstå att de är köpta och därmed indirekt ifrågasätta deras ärliga engagemang.
+ Misskreditering av engagerade genom att insinuera att de är nyttiga idioter.
+ Insinuation om en kampanj med bakomliggande dunkla motiv.

Det skall noteras att medan första lagret bakomliggande aktörer kan behöva namnges, så skall andra lagret aldrig anges. Att låta ”hemligheter” finnas kvar förstärker bara bilden av en konspiration. När man pekar ut aktörer och handlingar, skall det göras på ett sätt som är svårt eller omöjligt att motbevisa.

De oväntade händelserna skall fås att framstå som smått osannolika på egna meriter, och gärna också som vilseledande och rena PR-kupperna.

Misskrediteringar gärna får hålla sig på en nivå som är precis i gränslandet till förtal, men inte skulle hålla i ett civilmål. Ett civilmål kan då till och med stärka konspirationsteorin.

Insinuationer behöver aldrig förklaras, det är till och med en fördel om de sanna motiven aldrig skrivs ut. Ju mindre man säger om dessa, desto dunklare framstår de.

###Det stänker fekalier

HAX, Erik Lakomaa, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Mikael Nilsson, Anna Petersson, stoppafralagen.nu, PR-byrån Westander, Mattias Söderhielm, Mattias Goldman, Olle Schubert, Telia Sonera International Carrier, Amanda Brihed, svart måndag — alla är de namn på personer eller organisationer som kastas omkring i artikeln. Dessutom finns någon finansiär som inte vill stoltsera med sitt namn…

Tekniken att peka ut personer för att sedan använda delvis korrekta uppgifter men på ett sätt som ger felaktiga associationer är basal för fenomenet. Det ger läsaren en upplevelse om att artikelförfattaren vet exakt vad de pratar om och genom detta implicit en trovärdighet som inte nödvändigtvis har med verkligheten att göra.

###Legosoldater och nyttiga idioter

En obehaglig konsekvens av att det yr fekalier i artikeln, är att alla vi som engagerat oss mot FRA fås att framstå som nyttiga idioter.

Vi saknar tydligen all form av egen vilja, för tanken att en rörelse kan uppstå på många olika sätt, utifrån många olika ståndpunkter, utifrån många olika självständiga initiativ och utan central enhetlig styrning finns inte i journalisternas kokbok.

Att Telia Sonera, Westander med flera varit inblandade innebär inte att de orkestrerat hela rörelsen. Jag önskar jag själv kunnat få betalt för all tid jag la ner, men jag fick inte ett korvöre och skrev varenda bokstav, sa varenda ord, helt och hållet på grund av egen övertygelse. Jag får gratulera de företag och byråer som fattade poängen och drog sitt strå till stacken, men även utan deras hjälp skulle jag själv stått på barrikaderna.

Frågan är varför Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg vill nedvärdera motståndet mot FRA-lagen? Är det endast för att plocka billiga journalistiska poäng? Anser de FRA vara en bra idé? TROR DE på det de skriver?
Jag skulle till och med kunna fråga om det är ett beställningsjobb, men då skulle jag göra samma fel som de själva gör.

Hur som helst är de ute och cyklar. De ser ett mönster och en organisation där det i realiteten inte finns något sådant. Eller för att vara mer specifik, det finns visst organisation eller snarare flera separata sådana, men den är inte styrd av dolda intressen. Inte heller är aktörerna i kampen mot FRA legosoldater vars aktivism handlar om den egna plånboken.

FRA är helt enkelt så dåligt att såväl byråer och företag som privatpersoner och organisationer reagerar. Gräv er upp ur dyn och ta en dusch, det börjar lukta illa.