Guldkorn från Guillou

Jag läser just nu Jan Guillous memoarer. I min ilska över Jan Guillous ställningstagande och debatteknik i upphovsrättsdebatten – hans föraktfulla fnysningar mot bloggare, integritetsvänner och piratpartister – bestämde jag mig för att sluta läsa honom trots att jag alltid uppskattat honom som journalist och författare. En nära vän till mig fick mig att inse barnsligheten i detta. Jag gick därför till bokhandeln och köpte Ordens makt och vanmakt. (Just det, även vi pirater betalar för kultur.)

Boken är en oerhört välskriven och välkomponerad genomgång av vår nutidshistoria ur Jan Guillous lite speciella perspektiv. Han är befriande subjektiv och partisk med ett avväpnande självironiskt anslag. En oerhört läsvärd bok.

På sidan 320 finner jag ett stycke text som handlar om en kommunistisk journalist vånda inför risken att bli en politisk megafon:

Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare.

Jan Guillou

Strax innan jag läser detta har jag sett en länk på FacebookModeraterna tystar bloggare, igen. Jag skriver inte för att kommentera den infekterade interna diskussionen i moderaterna. Det slår mig bara att Jan Guillous beskrivning av sina 35 år gamla våndor mycket precist sammanfattar ett dilemma som är möjligen ännu aktuellare idag. Diskussionen om megafonbloggare om hur partierna ska kunna använda sociala medier som kampanjplattform om hur vi alla ska kunna använda bloggar, twitter, Facebook etc som ett forum för meningsfulla politiska samtal kretsar kring precis samma frågeställning. En frågeställning som i grunden är moralisk.

Vill jag vara en skrivande propagandamegafon eller vill jag vara en förrädare?

Jag tror denna fråga finns i bakgrunden när man ska förstå mitt eget minskande bloggande. Nu när jag försöker hitta tid till att blogga igen märker jag att det är svårare att samla kraft och engagemang för att blogga om piratfrågorna än andra frågor jag är intresserad av. På så sätt undviker jag både att bli megafon och att bli förrädare.

Men det är ju ingen hållbar lösning. Jag vill ju kunna delta i samtalet utan att behöva ta ställning i dilemmat. Mitt hopp står till att det nya samtal vi tillsammans skapar på nätet kanske inte måste ha med sig den rigida inställning till tillhörighet som i den organisationsstyrda debatt som pappersmediernas produktions- och distributionsmetoder framtvingade.

Anna Troberg beskrev varför vi inte behöver fastna i Jan Guillous dilemma så oerhört bra för några dagar sen:

En blogg är ingenting utan kommentarer. En bra blogg är inte en megafon. En bra blogg är ett samtal. Det har funnits perioder (de kallas valtider) när jag också megafonat. Jag ber om ursäkt för det och lovar att göra mitt yttersta för att inte falla i den gropen igen. Efter fem års bloggande blir jag fortfarande lika glad varje gång jag ser att jag har fått en kommentar. Tack för att ni gör min blogg så mycket bättre än vad jag någonsin skulle ha kunnat göra den själv.

Människor som Anna, för hon är inte ensam, och texter som den ovan gör att jag  när ett litet hopp om en ny sorts politiskt samtal. Ett litet hopp, för hittills tycker jag att vi är alldeles för bra på att tillämpa gamla sätt att tänka på en helt ny spelplan. Vad tycker ni andra?

ping (från toppen av huvudet): Anna, Sophia, Emma, KentErikPer, DrottMaryJohan, Hax, Svensson, Peter, Fredrik, JockeGun

Jag finns inte, för det säger Jan Guillou

Det är sorgligt att se en människa man respekterat långsamt sjunka ner i förvirring och demens…

Nej, det kan jag ju intre skriva. Så säger man ju inte. Då är man ju en hatisk bloggare – en del av ”den ytterst aggressiva nätmobb som omger Piratpartiet.”

Men faktum kvarstår att en av Sveriges skarpaste pennor, en ständigt påläst, intellektuellt högstående och ideologiskt driven journalist förvandlats till en trött gubbe utan kontakt med sin samtids teknologiska och sociala utveckling.

Jag sörjer Jan Guillou, giganten. Jag sörjer mannen som tog striden om rättsrötan i fall som raggarmorden, styckmordsrättegången och våldsanvändningen på VD 1 i Stockholm. Jag tittar i min bokhylla och minns när jag läste Reporter. I förordet till 1989 års upplaga skriver Jan Guillou:

>Det är inget fel på tesen att journalistiken kan berikas och nå ut bredare med inympad litterär teknik. En av två förutsättningar att nå läsare som journalist är att man kan berätta intressant.

>Den andra förutsättningen är att man berättar så att man blir trodd, annars är över huvud taget alla journalistiska avsikter förgäves.

>Sedermera har jag upptäckt att man kan göra tvärtom, även om det inte från början var meningen. Man kan använda journalistisk teknik för att skriva romaner. Särskilt spionromaner.

>Det kan dock aldrig råda någon tvekan om vad som är vad. Litteratur är påhittade texter, mer eller mindre påhittade om det så är 1-9 eller 9-1.

>Journalistik är inte påhittade texter. Det är skillnaden ingenting annat.

Jag saknar mannen som skrev dessa rader. Nu ser vi en dålig kopia, nästan en clown, som tycks ha blivit förstörd av sin egen framgång. Han behöver inte längre bry sig om sina två regler tycks det.

Han behöver inte berätta intressant för han kan leva på sitt varumärke. Idag blir allt som Jan Guillou skriver intressant just för att det skrivits av Jan Guillou. Var det dit du ville komma Jan? Till en position där dina ord inte längre behöver vara intressanta i sig själva.

Han behöver inte anstränga sig att bli trodd, när det räcker att luta sig mot gammelelefantsauktoriteten som följer med att vara sin generations främste journalist. Var det dit du ville komma Jan? Till en position där dina ord inte längre behöver vara trovärdiga i sig själva.

Idag kliver gammelelefanten upp på det podium hans namn och rykte ger honom när helst han så önskar och trumpetar ut hur det är. Författare som röstar på Piratpartiet är fårskallar som röstar på vargen. Alla Sveriges 400 000 bloggare är ointressanta dagboksskribenter ur vilka inget av värde kan komma.

Är Jan Guillou intressant? Tror vi på honom? Döm själva!

>För blev det bara han och andra olästa författare som bjöd ut sig gratis så skulle de snart komma att betraktas som en sorts bloggare bland 400 000 andra svenska bloggare. På så vis skulle de försvinna ur kulturlivets perspektiv och det kan jag inte tänka mig att den fåfänge Lars tänkte sig.

>Nej han måste mena att all litteratur, precis som Piratpartiet förespråkar, ska kunna inhämtas gratis på nätet. Det är det program han röstar på i dag.

>Alla bokförlag skulle därmed komma att läggas ned. Alla bokhandlar, även de modernaste nätbokhandlar, skulle upphöra att existera. Ingen skulle trycka böcker. Det vore inte teknisk utveckling utan en kulturell katastrof.

>Det är möjligt att aktivisterna i Piratpartiet skulle betrakta detta som en sorts seger, att knäcka ett ”gammelmedium”. För några skönandar är knappast dessa enkelspåriga populister.

>Den författare, eller över huvud taget någon som är verksam inom kulturlivet, som röstar på Piratpartiet, är fårskallen som röstar på vargen.

Isobel, Ravenna, Anna Troberg, och Emma har också reagerat på debattartikeln i Aftonbladet.

Rösta i EU-valet. EU-politik är också politik. Jag röstar Pirat.

Svar utan svar

När man läser Jan Guillous bemötande av Anders Mildners debattinlägg i GT så undrar man inte bara om han överhuvudtaget läste Anders inlägg. Man undrar om Guillou nu har slutat tänka och bara skriver med autopiloten. Ipredmotståndare är lika med äcklig pirat och bör bemötas som den bloggmobb de är.

>Mildners argumentation är typisk för bloggmobben, och hör hemma där ute. Det förvånar mig att man släpper in sådant i riktiga medier.

Anders försöker sträcka ut en hand:

>Jag tror att deras engagemang grundar sig i en ärlig tro att de kan rätta till något som de upplever som fel. Och att de är personer som tycker att man SKA stå upp för sina åsikter, även om de inte är populära. Även om det innebär problem.

Men den handen blir biten av en kolerisk storpotät som tydligen inte kan se respekt ens när den stirrar honom i ögonen.

Stå på dig Anders! Du är värd flera hundra gubbjournalister som numera bara lever på gamla meriter.