Bjälken i ögat

Jag noterade att Pär Ström kastat in handduken. Jag noterade också reaktionerna på det. Jag får säga att jag blir lite brydd…

Pär är knappast den första som försvinner och lär inte heller vara den sista. Att skriva om brännande ämnen gör att man ibland får fullkomligt sjuka reaktioner. Ju mer ens åsikter sticker ut från den accepterade huvudfåran i debatten, desto hårdare är reaktionerna. Det har drabbat såväl feminister som ”antifeminister”, likväl som många andra som vågat sticka ut.

Själv är jag inte ”jämställdist”, som Pär, eller antifeminist. Inte heller är jag feminist om man i det begreppet lägger in ett allmänt förakt för män, men däremot är jag helt klart för jämställdhet.

På ett högst personligt plan och utan att ha jagat källor för att bevisa min tes, så tror jag att en stor del av skillnaden mellan könen är en social och kulturell konstruktion, där de få verkliga skillnader som existerar: generell muskelstyrka och roll i fortplantningen, extrapolerats till att gälla allt från hur vi skall bete oss, vad vi tycker om, våra drömmar, vårt självförtroende och allt annat som inte alls borde påverkas av vad vi har mellan benen.

Totalt sett innebär mina egna åsikter i frågan och en allmän allergi mot diskussioner där folk tar till fula påhopp som det naturligaste i världen, att jag inte följt Pärs blogg i någon större utsträckning. Jag har gjort några nerslag här och där, när jag varit nyfiken eller haft anledning, men inte mycket mer.

Jag har också fått en blandad bild av Pär själv, där jag inte riktigt kunnat göra klart för mig hur hans agenda ser ut. Detta för att jag upplevt det som en oklar mix av det sympatiska behovet av att ifrågasätta spelreglerna för diskussionen, med drag av konservatism som jag själv inte sympatiserar med och en oförmåga att stävja ytterligheter hos kommentatorer.

Trots detta och trots att jag till kanske fyra femtedelar känt mig tveksam inför slutledningarna, så har jag ansett att hans existens som bloggare och debattör är viktig för diskussionens vitalitet. Att bara ha ryggdunkare som alla tycker samma sak leder ingenstans. Det är först i konflikten, som vi kan hitta vägar framåt som blir hållbara utan att därför bli mästrande eller till och med förtryckande… Det gäller nästan alla diskussioner, inte bara den om feminism/jämställdism/jämställdhet.

Intolerans

Alla tycker tydligen inte att det är bra med två sidor i diskussionen. Det har inte alls förvånat mig, för så är det alltid i kontroversiella frågor. Det som däremot förvånat mig är att så många av de som gjort sitt bästa för att slå ner Pär Ströms inlägg i debatten och för den delen hela hans existens som debattör, borde veta bättre.

Många av dem är människor som åtminstone på pappret säger sig stå för yttrandefrihet, åsiktsfrihet och en levande debatt. Det är journalister, författare, debattörer på en nivå som vet att sådana metoder faktiskt är fel. Att Pärs egna kommentatorer ibland betett sig som idioter, eller att dessa journalister, författare och debattörer själva fått stå ut med mycket skit i olika sammanhang är en undanflykt för det egna beteendet som är på verklig sandlådenivå. Det är som att höra sina egna barn ursäkta sig med att: ”Han började faktiskt!!!”

Sure, det är kul, så länge man kan glömma att det är en privatperson som häcklas.

Med en svag smak av galla i munnen men samtidigt en fascination liknande den man kan ha när man ser en bilolycka har jag tittat på kommentarer, flashbacktrådar och nu senast en absurd facebookgrupp. Facebookgruppen är absurd eftersom den så länge använde en karikatyr av en privatperson utan politiskt uppdrag som illustration för sitt ”värv”, samtidigt som den tillskrev honom unkna åsikter i frågor från högt till lågt. Satir i all ära, men bra satir är sådan som slår uppåt. Slår satir neråt så är det inte längre satir, utan vanlig ren och skär mobbning.

Missförstå mig rätt för jag anser inte att man måste klappa Pär Ström medhårs. Tvärtom finns det plats för kritik, i vissa fall svidande kritik. Det jag efterlyser är att man talar i sak och ställer motfrågor, istället för att försöka förlöjliga honom eller tillskriva honom åsikter han inte gett uttryck för. Han är inte ett parti som man kan driva gäck med som fenomen, han är en enskild debattör/författare och det han drivit är inte ett hatbudskap – alldeles oavsett vad man anser om resonemangen.

Jag förstår att det är lätt att raljera, ironisera över eller bara skoja med saker man tycker bara är fööööör korkade. Det är faktiskt helt OK till en viss punkt beroende på kontext. Det är när det blir ett lämmeltåg av det hela som det är dags att dra öronen åt sig. Precis som när en grupp möts fysiskt öga mot öga, så är gränsen mellan skämt/satir/ironi och mobbning hårfin.

I sådana sammanhang tycker jag ofta att man nästan fysisk kan känna när något slutar vara det ena och övergår i det andra. Det uppstår en otäck atmosfär där de inblandade inte längre har någon generositet kvar och drivs på av varandra. Online händer samma sak, men det är lätt att inte se helheten när man bara måste få vara lite fyndig och elak själv också. Snabba puckar som på Twitter underhåller ett sådant beteende, eftersom elakheter och fyndigheter anses roliga och premieras.

Jag har själv gjort mig skyldig till sådana misstag, vilket jag skäms över. Jag har också själv raljerat mot person mer än en gång. Hittills tror jag mig ha lyckats känna av när det går överstyr och börja backa ner, men det här är inte fråga om att försöka beskriva mig själv som något slags oskuldsfullt vitt lamm. Det är svårt att aldrig göra sådana misstag om man är med och för en debatt. Konsten är att se det och försöka göra något åt saken istället för att bli fången i sin egen ilska.

Jag avslutar med att länka till den SVT-debatt, där det diskuterades om twittereliten stryper debatten.

Innan ni ”lyfter på hatten” för att en debattröst tystnar, fundera på vad en sådan sak verkligen betyder…

Eva Sternberg är könsrollernas kreationist

Vad är egentligen skillnaden mellan könen? Är det så att kvinnor är biologiskt mer lämpade att ta hand om barn, vårda familjens inre cirkel och liknande? Är det så att män egentligen knappt hunnit hem från savannen där de jagat lejon? Är män naturligt mer aggressiva och mer benägna till våld? Eller är så gott som allt en ren social konstruktion?

Att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor är nog knappast någon hemlighet. Vi har en uppsättning fysiska attribut som är rätt uppenbara, och i viss mån påverkar även dessa attribut och de hormoner som hör till dem vårt psyke. Så långt tror jag alla är med på spåret.

Det är sen som åsikterna drar isär när vissa anser att de biologiska skillnaderna går långt mycket djupare än så, medan andra menar att den enda skillnaden är den uppsättning genitalier vi är begåvade med.

Tiny Hands
Att vara en närvarande pappa är ett underbart privilegium

Det som smyger sig in är frågan om jämställdhet och värderingar om hur man förväntas leva sitt liv. Det är här det resonemanget kan bli riktigt obehagligt. Ett prima exempel på dessa obehagligheter är Eva Sternberg som glatt proklamerar att män är farliga för små barn. Eva Sternberg är ”ledarskapskonsult med inriktning på hjärnans utveckling” och jag hoppas innerligt att ingen betalar pengar för hennes dumheter.

Hon skriver i Expressen, debatterar som en galning i TV4, och förnekar sig inte heller när hon sitter i TV8s Aschberg-program. Hos Aschberg påstår hon i samband med en debatt om justitieministern att det är väldigt stor skillnad när bara kvinnor möts, för att då minsann är det inte det minsta konstigt om justitieministern glömmer rättsprinciperna när de ”kvinnliga” idéerna haglar.

Eva Sternberg har tydligen fått vatten på sin kvarn nyligen, när hon lyckats tolka en undersökning så att den på något indirekt sätt skulle visa att män är överrepresenterade när det handlar om barnolycksfall eller andra dumheter. Inte nog med att hon läser avhandlingen som fan läser bibeln, hon tolkar den dessutom biologiskt. Även om hon skulle kunna hitta en undersökning som säger det hon tror den säger, så är ändå frågan är om det handlar om biologi eller social skolning.

Eva Sternberg anser tydligen att vi sätter oss emot naturen när vi anser att de biologiska skillnaderna har allt mindre relevans för hur vi lever våra liv. Hon är inte ensam, för så fort det dyker upp någon undersökning som skulle kunna tolkas som att män eller kvinnor är bättre eller sämre på någonting kryper diverse reaktionära troll fram från stenarna de gömmer sig under.

Det är den sociala präglingen stupid!

Personligen ser jag det sociala arvet som långt mer viktigt i den här frågan än om mjölkkörtlarna utvecklats till ballongform eller om genitalia sitter inuti eller utanpå. För det alla dessa genustroll har gemensamt, är hur de underskattar den sociala prägling som pågår från det att våra barn lämnar moderlivet och till dess de är färdiga att stå på egna ben.

Trots att jag själv tyckt mig varit medveten, så underskattade jag i hur hög grad denna prägling pågick till dess jag själv fick barn. Jag får tacka min sambo som aldrig låtit mig missa detaljerna i hur barnen präglas. Så har jag sett hur smarta och jämställda människor behandlat mina barn utifrån könsmässiga schabloner. Hur deras beteende tolkats utifrån att de är killar. Hur vuxna intelligenta människor utan att vara medvetna om det har nedvärderat vissa beteenden och preferenser gentemot andra mer ”korrekta”.

Min äldste har långt, mycket långt, hår. Det har varit en ständig källa till konstiga blickar och oftast vänliga men likväl dumma kommentarer. Han har blivit oerhört medveten om hur håret och hans lite lätt androgyna utseende fått många att direkt tolka honom som tjej. Han tar det med en axelryckning, men det påverkar honom. Det påverkar vilka leksaker han föredrar; det påverkar hans favoritfärger och favoritkläder; det påverkar till och med vilka lekkamrater han tyr sig till. Det påverkar honom dessutom inte mindre med åldern utan snarare tvärtom.

Så vår lille pojke som älskade rosa och barbiedockor, såväl som bilar och lego, har nu ratat rosa för gult och dockorna för pokemon. Om vi nu ens föreslår leksaker, kläder eller sysselsättningar som är ”tjejiga”, så ser han ut som en citron i ansiktet. I ”svaga” ögonblick har han erkänt att det nog mer handlar om kompisarnas förväntningar än om hans verkliga preferenser, men den sociala påverkan är så stark att han inte kan göra sig fri från den.

I min egen generation skulle det varit en total social omöjlighet att en kille gillade rosa, och tyvärr finns mycket av den attityden kvar. Fast vilka färger man tycker om är ändå bara ett symptom på något annat, och studerar man hur killarna och tjejerna beter sig på dagis, respektive skolan, så ser man vad det är ett symptom på.

Vuxenvärlden har vissa bestämda förväntningar vi inte ens själva är medvetna om. Så killarna förväntas springa omkring och busa, medan tjejerna förväntas sitta lugnt och stilla och pyssla eller klä ut sig till prinsessor och leka rollspelslekar med varandra, med dockor — mamma-pappa-barn. När någon bryter mönstret är det så exceptionellt att man ständigt kommenterar det. Kommentarerna kan vara positiva, men de kommer likväl vilket bara det är ett tecken på de sociala förväntningarna och den sociala präglingen.

Som kille har jag fått lära mig att ta för mig, för alternativet har varit att bli överkörd. Som kille har jag fått lära mig att ta initiativet, för alternativet är att inte få pussas med flickor. Jag har fått lära mig begreppet alfahanne i praktiken, eftersom alfahannen fortfarande ses som det stora idealet. Jag är tämligen övertygad att om jag var kvinna skulle jag kunna rapa upp motsvarande lärdomar, fast från andra hållet.

I detta växer vi upp, men när vi så är vuxna förväntas vi plötsligt vara jämställda! Hur nu det skall gå till när allt vi gjort och allt vi gillat fram till dess har tolkats utifrån ifall vi är tjejer eller killar.

Men det går att genomskåda

De av oss som genomskådat vår uppväxt och lärt oss hantera dumheterna som tutats i oss låter inte vårt kön hindra oss. Jag själv var föräldraledig bra mycket längre än min sambo, och skulle Eva Sternberg kommit hem till oss och påstått att jag var en mindre lämplig förälder att ta hand om mina barn när de var bäbisar, skulle hon blivit utslängd ur mitt hus med näsan först.

Jag är inte perfekt, och en hel del av min prägling sitter kvar i mitt omedvetna. Min generation är bättre än mina föräldrars överlag, men vi har fortfarande en bit kvar även om vi försöker. Våra barn kommer att ha nått ytterligare ett steg (förhoppningsvis) och deras barn ännu lite längre. De sociala mönstren sitter djupt och är ingenting vi blir klara med än på några generationer.

Det är i denna kontext man måste läsa rapporter om män och föräldraskap, om man nu faktiskt lyckas hitta sådana. Vi har präglats till något annat, och alla är inte förmögna att göra sig fria från den präglingen. Det Eva Sternberg propagerar för är att vi ger upp och konserverar den präglingen som naturens ordning. Det är inte jag beredd att acceptera.

På randen till avgrunden

Den sortens avgrund en person som Eva Sternberg representerar illustreras på ett otroligt sätt i hennes resonemang om skamkulturen i samma program (vid 35:20):

–Det jag vill säga, det du sa här tidigare: att det i folkdjupen ändå kan kännas… men vi är ju en gammal skamkultur, vi har ju i hjärnan inlagt att såna som gör saker vi inte gillar skall skämmas… och det här är ju en urgammal sak som vi har ägnat oss åt… jamen om hjärnan har det så är det antagligen bra på något sätt.

Eva är med andra ord en person som anser att alla värderingar vi haft länge är bra just för att de är gamla… Med den typen av resonemang kan vi lika gärna omyndigförklara gifta kvinnor, avskaffa kvinnlig rösträtt, återgå till artonhundratalets sexualmoral och könsroller, införa skampålen igen, införa dödsstraff och allt annat som tillhör de värderingar som är ”urgamla”. Jag tror nog att hon vid närmare eftertanke tycker att vissa ”nya” värderingar slår de gamla, men det är svårt att höra på hennes resonemang och attityd.

Om någon på fullaste allvar vill leva som om vi befann oss ett sekel tillbaka i tiden, så tänker jag inte lägga mig i, var och en är fri att göra som den själv vill. För mig är det däremot en fullkomligt absurd tankekonstruktion att könet skall få bestämma vilka möjligheter vi har att forma våra egna liv.

På tal om Anna Anka

Hon har ju helt tydligt blivit allas älskling… Men vissa visar verkligen sin skepsis, man kan undra hur deras ideal ser ut?

Den goda hustrun

Där hade ni lite äkta femtiotalsvett och tillika etikett… :mrgreen: Fast skillnaden är väl väldigt liten mot mer ”moderna” alster?