Gå en mil i mina skor

Det här inlägget är skrivet av en gemensam vän med israeliska rötter. Hon kom till Sverige i mitten av nittiotalet och blev omedelbart förälskad i landet och dess folk. Det har varit en berg och dalbana eftersom hon som israel har ett långt mycket yvigare sätt och är långt mycket direktare i sin kommunikation än vi svenskar överlag är vana vid.

Hon undertecknar inte med sitt fulla namn, inte för att hon inte vill stå för det hon skriver, utan av hänsyn till sin familj här i Sverige. Det är en otäck verklighet för de som bor världen över och har sina rötter i Israel att sådana hänsyn faktiskt är en del av verkligheten. Hoten är också i högsta grad verkliga och även om man inte skall överdriva risken i ett enskilt fall.

Hon skriver bra men är inte van vid formatet, så med hennes tillåtelse har jag redigerat texten för att göra den lättare att läsa. Åsikterna är hennes egna och en vittnesbörd väl värd att läsa och fundera över. Vi tyckte det var på sin plats att publicera i ljuset av vår egen kritik.

Skotten på Ship to Gaza är den första israeliska incident jag kommenterar sen jag flyttade till Sverige. Många händelser har jag låtit passera utan ett ord från min sida, men plötsligt befinner jag mig i en situation där jag inte längre är säker på vad jag kan säga högt. Jag vet inte om jag vågar säga till svenskar att jag kommer från Israel, eller till israeler att jag bor i Sverige! Veckan efter händelserna i samband med insatsen mot ”Ship to Gaza” var en enda stor kamp.

Plötsligt befinner jag mig i dubbel försvarsposition:
Gentemot mina föräldrar försvarar jag Sveriges rätt att ha sina egna åsikter.
Gentemot svenskar försöker jag förklara hur israelerna tänker: att de upplever att aktionerna var nödvändiga och inte impulshandlingar.

Jag har nu bott i Sverige i tretton år och under alla dessa år har jag kunnat ta än den ena eller den andra positionen beroende på situation. Nu finner jag mig plötsligt i ett ”ingenmansland”, där jag omväxlande hör folk tala nedsättande om det plågade land jag föddes i eller det rogivande Sverige jag valde att bosätta mig i. Ibland sker det nästan samtidigt och jag känner mig förlorad mitt emellan.

Jag har länge medvetet hållit mig borta från den politiska debatten om Israel-Palestinakonflikten. Det finns inget att säga som någon vill höra. Men det fungerar inte längre, eftersom det efter de senaste händelserna nästan är skamligt att vara en israel i Sverige.

Jag skäms. Skäms för den israeliska regeringens aktioner, men lika mycket för de ofta nyanslösa och oförstående fördömanden folk överlag har så lätt att slänga ur sig. Jag tror på livet, inte döden och det är otroligt sorgligt att så många fick sätta livet till. Det är faktiskt oerhört sorgligt hur många liv som krävts genom åren på grund av ett stycke mark. Några av de som dött var mina vänner.

Jag läser folks reaktioner och kommentarer på Facebook, bland bloggar och i andra liknande media, och det slår mig att så många fördömer Israel som nation och folk snarare än uttrycker åsikter om en konkret händelse. Åsikter om händelser har jag faktiskt inga problem med, vi har alla rätt att tycka och tänka som vi vill. Men när folk sätter sig till doms över ett folk och över det land jag föddes i – ett land där jag har vänner, där jag har släktingar – så reagerar jag och min känsla för rättvisa vaknar till liv. Så för första gången i Sverige tänker jag inte vara tyst utan säga vad jag känner högt!

Allihop tänker och känner vi utifrån den situation vi kommer från, ja det vi känner till och har erfarenhet av, men det är naturligtvis lätt att glömma.

I det lugna Sverige är en slags positiv naivism och optimism självklar. Vi (ja VI, för jag är medborgare här jag med) tror inte att någon annans handlingar är direkt menade att skada oss. Jag pratar självklart om svenska diplomatiska relationer och vår syn på omvärlden, inget annat. Det är självklart ett fullständigt naturligt resultat av 200 års fred.

Israel är som kontrast ett hårt realistiskt, misstänksamt och pessimistiskt land. Lika självklart ett resultat av mer än 2000 år av konflikter och kamp för sin egen rätt att existera. De senaste sextio åren har präglats av inte mindre än sju krig varav åtminstone tre har handlat om Israels existens, två intifador i mångt och mycket riktade mot civilbefolkningen och flera mindre väpnade konflikter. In i detta kom ett folk som redan var svårt märkt, vars förmåga till tillit utanför gruppen redan var starkt begränsat.

Hur skall man kunna förstå och bedöma ett land om man inte kan förstå och sätta sig in i deras sätt att tänka? Hur skall jag förklara för en vanlig ”Svensson” att när man ständigt är rädd för sitt liv, så är man ständigt misstänksam. Hur skall jag kunna få svenskar att förstå att rädslan faktiskt jämt finns där? Att man hela tiden upplever att någon är ute att skada en? Det kan jag inte.
Israeler agerar utifrån den rädslan, men har man aldrig levt i Israel är det nog svårt att förstå att det är så det fungerar.

Här i Sverige fördömer man Israel för att man inte ville släppa fram fartygen till Gaza. För svensken är sändningarna ju ”bara mat, rullstolar och medicin!”
Min mammas kommentar på telefon var: ”Men, om det bara är mat… varför kan de inte skicka den via Israel? Vad är det de gömmer där egentligen? Vapen? Bomber? Självklart är vi rädda, de är ju vänner till Hamas…”
Där svenskarna ser humanitär hjälp ser israelerna en kanal in för nya vapen, material till bunkrar, paramilitära styrkor och allt annat som gjort de senaste sextio åren till ett liv med en fot i skyddsrummet.

Sen kan man tycka vad man vill om hur den israeliska militären hanterade situationen. Men var och en som bara ser den israeliska militära övermakten bör ärligen ställa sig själva frågan: Hur skulle jag reagerat om jag blev nerfirad från helikopter – sliten från repet av en hop med järnrör, påkar och knivar? Skulle jag skjuta?
Mitt eget svar är ”jag vet inte”, men soldaterna gjorde det. När man väntar/smakar på döden hela sitt liv, så tror man att man skall dö varje gång det dyker upp ett hot, litet eller stort.
Fel… ja! Förståeligt? För mig som levde där till 26 års ålder, som gjorde militärtjänst i tre år vid israeliska gränsen mot Libanon och inne i Gaza, så är det förståeligt.

Men missförstå mig inte. Israelerna är faktiskt lika snabba att döma de med. Sverige är för många israeler inte ett land man vill ha med att göra, det ses som antisemitiskt. Israelerna har helt klart sina egna problem, och ser varje åsiktsuttryck som vänder sig mot Israel och stödjer palestinierna som antisemitism. De, precis som svenskarna, ser allt från sitt eget håll. Inte heller har de någon förståelse för att paranoida tendenser kanske inte är ett måste, att man kan tänka annorlunda.

Jag kan faktiskt förstå Sverige, jag förstår hur livet ser ut här. Jag vet hur positivt men även naivt Sverige kan vara. När jag först kom till Sverige sa jag lite skämtsamt, men med visst allvar, att i en krissituation kommer fler att dö av panik här i Sverige än av krisen i sig. Tsunamin var ett slags exempel på detta, där den långsamma reaktionen berodde på att ingen beredskap fanns.

Händelserna på Mavi Marmara är hemska. Jag var inte där, men jag vet att det var en enda händelse i en rad av händelser under en lång och hemsk konflikt.
Det var en stor händelse. En som syntes i media. En som hade svenska medborgare involverade och därför blev mer betydelsefull för Sverige.

Tyvärr var det också en händelse som tagits ur sin kontext när den blev bedömd: Så svart eller vitt är det inte. Nej, det var inte rätt. Och ja, det är många israeler som protesterade högt mot sin regerings handlingar. En israelisk man sa på radio häromdagen när han blev tillfrågad om Israel inte är orolig för omvärldens reaktion: ”Nej! Jag är inte orolig. Världen bestämde sig för länge sedan vad de tyckte om oss. För dem är bara den här handlingen ett bevis på att det är rätt att hata oss.” Så känner man därnere och tyvärr understryker historien bara upplevelsen av att man har rätt.

När jag hör många i Sverige som vill bojkotta Israel blir jag irriterad. Det kommer inte att hjälpa! De enda som kommer skadas är fel grupper och personer.
Hur kan man förvänta sig att jag skall kunna tycka att bojkott är en bra idé när det kommer innebära att mina vänner och min familj blir arbetslösa? De flesta av dem var liksom jag med i det israeliska vänsterpartiet och de fortsätter att protestera högljutt mot ockupationen. Ska vi skada dem med?
De palestinier som arbetar i Israel kommer även de till skada, eftersom de ofta arbetar på fälten och plockar frukten och grönsakerna Israel exporterar. Att ta jobben ifrån dem är att göra Gaza ännu fattigare.

Jag förstår idén bakom en bojkott, men vore det inte bättre att vi krävde den nuvarande israeliska regeringens avgång? Ett omval, eller kanske kan man hitta något annat alternativ, en annan väg, jag vet inte hur. Det jag vet är att det är fel att skada de som redan är offer.

Jag ringer min Pappa och frågar: ”Hur är det med fartyget?”. ”Vilket fartyg?!” svarar han. När jag förklarar så säger han: ”Vad? Det var en vecka sen. Nu är de igång igen och söker efter soldaten som varit i fångenskap i Gaza i tre år. Han som inte ens Röda Korset har fått träffa sen dess. Ingen vet om han fortfarande är i livet, tänk på hans familj.”

I Israel går livet vidare till nästa hemska incident. Det kan låta som om den här incidenten är betydelselös, men så är det inte. Tyvärr kommer nästa hemska händelse snart ta över  och en gammal sorg och rädsla får lämna plats för en ny.

Jag vägrar att skämmas mer. Era tankar kan jag inte ändra på. Jag är bara jag. Men ett land är en samling av många ”Jag” och jag hoppas att jag här och nu väckte en medvetenhet i er: Uttryck gärna åsikter om händelser, men lägg fördömandet av ett land åt sidan till dess man själv upplevt den andres situation. Innan du fördömer någon, gå en mil i deras skor.

/S

Handlingar inte ord

Frasen ”do as I say don’t do as I do” är äldre än gatan och lyckades till och med bli sångtext. Det är inte utan att man kommer att tänka på denna hyckleriets paradfras när man tittar på hur Israel nu bestämt sig för att hantera de gripna deltagarna i Ship to Gaza.

De som omhändertagits ställs inför ett ultimatum att antingen skriva på ett papper och omedelbart deporteras, eller att fängslas i Israel i väntan på att behandlas av det israeliska rättssystemet.

Om de skriver på pappret, så förbinder de sig att inte väcka rättslig talan mot Israel. Om de vägrar så kommer de enligt uppgift att åtalas för att illegalt ha tagit sig in i landet (!).

Det finns någon slags drypande svart humor i det fullständigt intelligensbefriade hyckleri ett sådant åtal skulle innebära: Att först mer eller mindre kidnappa några hundra aktivister på internationellt vatten, skjuta något tiotal och frakta resten till Israel. Att sen säga till de man kidnappat att antingen intygar ni att kidnappningen inte var brottslig, eller så dömer vi er för att ni kom hit utan tillstånd — att ni befann er under vapenhot och inte själva gjorde något skiter vi i.

Jag förstår fullständigt de som väljer att skriva på pappret och lämna landet, men jag hoppas att så många som möjligt tvingar Israel att processa.

Handlingar väger tyngre än ord: Ni kanske beklagar dödsfallen, men ni visar med all önskvärd tydlighet i handling att er beklagan knappt ens är fernissa på ytan.

Det enda rimliga just nu är att alla aktivister från Ship to Gaza släpps utan villkor eller kompromisser. Det enda rimliga är att fartygen släpps fria att fortsätta sin resa utan ytterligare inblandning och tillåts gå till Gaza med sin last. Det enda rimliga är att censurens våta täcke lyfts och att all information kommer fram utan inblandning. Det enda rimliga är att ni verkligen går till botten med vad som hänt, varför och vem som är ansvarig — och att de drabbades familjer får en rejäl ursäkt och kompensation.

Då förlorar ni kanske ansiktet i det att ni medger ert misstag, men å andra sidan vinner ni omvärldens hopp om att ni inser att det finns gränser för det egna beteendet.

Jag håller inte andan.

Uppdatering: Det tycks som om Israels regering bestämt sig för att släppa alla aktivister, vilket är en lättnad. Samtidigt blir de alltmer inmålade i ett hörn, och frågan är vad som händer härnäst.

Pirates of the Mediterranean

I elfte timmen när fartygen med humanitär hjälp redan lämnat Cypern och stävade mot Gaza, meddelade den israeliska sjöfartsmyndigheten att man utökar säkerhetszonen med 68 sjömil. Det har man faktiskt inte rätt till så länge det inte råder krig.

När Israel sedan skulle stoppa ”The Freedom Flotilla”, så skedde det på internationellt vatten. De fartyg man kapade tillhör inte någon nation man för krig emot, ej heller bröt fartygen mot några internationellt giltiga lagar. Att de försökte bryta en israelisk blockad är inte intressant för resonemanget så länge fartygen befann sig på just internationellt vatten. Israel försvarar sitt handlande med att det är tillåtet om den nationella säkerheten är i fara. Frågan är om inte ögonen går i kors när man påstår en sådan sak om en konvoj vars två syften var humanitär hjälp och politisk opinion?

De situationer där man har rätt att ingripa mot ett fartyg på internationellt vatten är:

  1. Skeppet utövar sjöröveri
  2. Skeppet ägnar sig åt slavhandel
  3. Skeppet ägnar sig åt olovlig radioutsändning och för samma flagg som krigsfartyget har jurisdiktion över under artikel 109
  4. Skeppet saknar nationalitet, eller
  5. Trots falskt flagg, eller vägran att visa flagg har fartyget i realiteten samma nationalitet som krigsfartyget.

Kaparverksamhet är olaglig

Det är inte utan att vi som kan lite göteborgshistoria kommer att tänka på ”Lasse i gatan”, mannen som var en militär hjälte om du frågade svenskarna och en fruktansvärd niding om du frågade danskarna. Gränsen mellan legitim flottverksamhet och rent sjöröveri är genom historien hårfin — och en och samma handling kan klassas som vilket som beroende på vem du frågar, hur det sker och under vilka förutsättningar.

I det här fallet har inte Israel ens ett fikonlöv av legitimitet att stå på utöver sin egen unilaterala förklaring om en internationellt olaglig säkerhetszon. Israel hävdar att de befinner sig i krigstillstånd, men det kräver i så fall en ganska fantasifull tolkning av begreppet.

Alla andra resonemang kring hur situationen utvecklades blir därmed fullständigt sekundära. Genom att borda fartygen utan stöd av internationell rätt, så gör man sig själva till just kapare, inte så väldigt mycket bättre än de somaliska sjörövarna som nyligen varit på tapeten.

Utsätts man för ett olagligt kapningsförsök, så har man all rätt att försvara sig. Det kanske inte tillhör de smartaste taktiska val man kan göra, men det gör ändå frågan om vem som använde våld först helt ointressant. Hade man varit inne på israeliskt territorialvatten hade situationen varit fullständigt annorlunda, men det var man inte.

Turkiet och NATO

Faktum är att man skulle kunna välja att se ingripandet som en krigshandling. Fartyget där folk dog var turkiskt, och Turkiet skulle kunna välja att tolka angreppet som ett angrepp på turkisk suveränitet.

I det läget skulle man kunna gå till sina NATO-allierade och påpeka att Israel faktiskt utan militär provokation anfallit turkiska medborgare på ett turkiskt fartyg på internationellt vatten. Oavsett om NATOs övriga medlemmar skulle ta en sådan sak på allvar så är det svårt att ens överblicka den politiska skitstorm det skulle generera. Redan som det är så är det ett monumentalt blått öga för Israel när Turkiet kräver att FNs säkerhetsråd, som de är en del av, skall kallas in till extrasession.

Nyttiga idioter och onyttiga dito

Det är beklämmande att behöva läsa kommentarer från svenska debattörer som i ljuset av det som hänt väljer att kalla civilisterna för nyttiga idioter, eller skylla civilisterna i hjälpsändningen för det som nu hänt.

Att israeliska ministrar eller militärer hävdar att andra sidan sköt först är inget att förvånas över, vi skulle blivit direkt förvånade om de inte gjort det. Den dåliga ursäkten faller dels på att tilltaget redan från början bryter mot internationell rätt och dels på att det knappast är proportionerligt att kommandosoldater skjuter civila — det tyder snarare på dålig beredskap och taskig planering.

Niklas Wykman bör ta sig en rejäl funderare över om han på fullt allvar skulle kunna se de döda civilisternas mödrar eller fäder i ögonen samtidigt som han säger att de var nyttiga idioter och terroristkramare. Att de var av en annan åsikt än Niklas ifråga om hjälpsändningar, blockad och Hamas legitimitet behöver väl knappast sägas, men det gör dem inte till vare sig nyttiga idioter eller terroristkramare. Inte heller är det ”en seger för hela Gaza”.

Snarare handlar det i de flesta inblandade personers fall om en annan syn på situationen. En syn som anser att Israel bör behandla de palestinska enklaverna som fullvärdiga stater, om de vill göra gällande att det är något annat än mellanösterns motsvarighet till de sydafrikanska ”hemländerna”. En som anser det är orimligt att oskyldiga palestinier skall få leva ett halvt liv på grund av att några extremister inte kan dra jämt med Israel. En syn som anser att den nuvarande blockaden är direkt kontraproduktiv mot hela möjligheten att skapa en varaktig fred. En syn som gör gällande att Gazaremsan förvandlats till ett gigantiskt utomhusfängelse för tusentals och åter tusentals människor.

Hade Wykman kallat även Gandhi för en nyttig idiot för nationalistiska muslimska och hinduistiska krafter? Även han valde att försätta sina motståndare i situationer där de inte kunde vinna.

Dick Erixon bör studera internationell rätt och fundera på om han kanske skall sätta saker i sin kontext innan han ger efter för sina reflexer. Kanske lite mer eftertanke kunde få honom att låta lite mindre som en idiot savant som känslolöst rapar upp färdigrepeterade automatiska svar.

Ett enda ärligt försök att hitta en lösning har gjorts, det ledde till initiativtagarens död. Istället har man sedan dess valt att systematiskt måla in sig i varsitt hörn. Ingendera sidan är en millimeter närmare sitt mål nu än dagen efter Yitzhak Rabins död, visst saker har rullat på men på många sätt är man längre från en lösning idag än på flera årtionden. Kanske är det dags att lämna konfrontationsspåret ännu en gång och göra ett ärligt försök att hitta en lösning som inte är optimal för någon, men som i alla fall tillåter folk att leva sina liv i fred och någorlunda välstånd.

Ägg i ansiktet, varför inte köpa hela hönsgården?

Vi tänker överhuvudtaget inte ge oss in i frågan om vem som har rätt eller fel i den underliggande konflikten, eftersom det även om man bara håller sig till de senaste sextiofem åren helt beror på vilken sidas tilltag man anser värst eller vilket tidsperspektiv man anlägger. Idioter, liksom oskyldiga offer finns på båda sidor och det enda hoppet på sikt är om de mer moderata krafterna på båda sidor tillåts segra.

Segra var i alla fall inget Israel kunde hoppas på i den här situationen, som opinionsskapande manöver var ”Ship to Gaza” fullständigt briljant. Antingen kunde Israel släppa igenom fartygen, och då skulle man fått fram hjälpsändningar och dessutom etablerat ett viktigt prejudikat — alltmedan israeliska blockadivrare fick stå och morra i manegen. Eller så kunde de stoppa sändningen, vilket skulle visa hur orimlig blockaden är när lastningen faktiskt skedde helt öppet och innehållet i sändningen knappast kan sägas vara ett hot mot Israel.

Det man istället valde var alternativ två på steroider. Man har inte fått ägg i ansiktet, man har fått hela hönsgårdens veckoproduktion. För att försöka undvika just detta, så fick man för sig att det var en bra idé att försöka hindra kommunikation och censurera det man inte kunde hindra. Naturligtvis misslyckades man och fick närmast motsatt effekt när intresset för inte bara informationen som sådan utan även Israels spin-försök når nya höjder.

Nu oroar man sig istället för en ny intifada, vilket hade gått att räkna ut med lillfingret om lite mer moderata resonerande krafter fått ha ett ord med i laget. Man har dessutom en smärre internationell katastrof på halsen: Tidigare svala men vänliga nationer som Turkiet har alienerats, EU ler knappast med hela ansiktet, arabvärlden ifrågasätter nu om det överhuvudtaget går att leva i fred med Israel. Det kan till och med bli svårt för USA att inte på något sätt markera sitt missnöje, även om det knappast är troligt att de gör mer än så.