Integrationspolitik i landet lagom

Svensk invandringspolitik är ett svart kapitel i bemärkelsen att vi inte vet vilket ben vi står på. Till det yttre vill vi verka duktiga, öppna, progressiva och ansvarstagande. I det inre klyver vi paragrafer och vet inte om vi kanske egentligen vill mota alla vid gränsen, om vi vill ta emot dem utan att ställa motkrav, eller ens vilka vi vill ta emot. Resultatet är ett sammelsurium av motsägelser.

Integration
indefinition, utdefinition, segregation och en jävla massa ägg

Det är lätt att konstatera att multikulturalism i sig inte är farligt för ekonomin, problemet ligger snarare i integration eller segregation. Integration är inte detsamma som att förbjuda minareter, inte heller handlar det om att byta ut mångfald mot enfald. Det handlar om att låta alla bli en del av vårt land, låta dem vara med att forma det — men samtidigt tydligt visa vad som gäller och inte är förhandlingsbart.

Det som kan göra situationen problematisk är tvehågsenhet, rädsla, mesighet och byråkrati. Om vi visste att alla som kom hit snabbt skulle och kunde ta ansvar för sig själva på den svenska arbetsmarknaden, ja till och med bredda arbetsmarknaden med nyföretagsamhet, skulle vi lätt kunna öppna våra gränser helt och ändå vinna ekonomiskt på affären. Integration är dessutom ett mycket mindre problem när infödd och invandrare jobbar sida vid sida, när kvartersbutiken drivs av någon som har ett annat språk som modersmål, eller när ungarnas kompisar representerar flera kulturer. Det är svårt att hata den man delar sin vardag med, och tolerans är det naturliga förhållningssättet när allt annat helt enkelt blir för svårt att bära.

Hindren är i mångt och mycket våra egna regler och vår egen attityd som hindrar folk att börja arbeta. Dels handlar det om regler för arbetstillstånd som inte sällan skapar flera år av tvingad sysslolöshet. Dels handlar det om den nedärvda oviljan att anställa den som är svag i språket eller har ett udda namn och andra vanor, och svårigheterna att starta egna företag utan att gå på den byråkratiska pumpen.

Strangers of strangers
Strangers of strangers

Sverige har alltid haft invandring, och mycket av vår rikedom har vi våra invandrare att tacka för. Skillnaden idag är att invandrarna inte bara är tyskar, flamländare, engelsmän, skottar eller fransoser – utan i större utsträckning kommer från länder utanför Europa. Det är på många sätt ett skenproblem, eftersom en tysk eller flamländare var oss lika främmande på sjuttonhundratalet som en person från Gambia eller Irak är idag. Det är med andra ord inte invandrarna själva som är det primära problemet, utan det är våra attityder till dem, och vårt samhälles förmåga att ta dem till oss som är den stora stötestenen. Men är det inte dags snart att sluta vara rädda för vår egen skugga?

Affisch för minaretförbud
Affisch för minaretförbud i Schweiz

Vi behöver reda ut för oss själva vilka saker vi anser ingår i den personliga och kulturella friheten, och som vi därför skall akta oss noga för att lägga oss i. Vi skall inte lägga oss i om någon frivilligt bär slöja annat än när det är ett hinder för det civila samhällets funktion. Vi skall inte lägga oss i om icke-kristna vill ha sina egna religiösa samfund och de lokaliteter som tillhör. I vårt land får såväl kyrkor och tempel, som moskéer och synagogor plats. På samma sätt måste vi våga klargöra vilka krav vi faktiskt både kan, vill och bör ställa. Allt för att fortsätta vara ett öppet samhälle där alla kan känna sig hemma och välkomna. Det finns inget egenvärde i kravlöshet, medan empati däremot är oerhört värdefullt, till och med ovärderligt.

Den enda orsaken att vara rädd för invandringen är om vi själva saknar kulturellt självförtroende.

Andalusien

Ted Ekeroth gillar inte Islam, det är rätt övertydligt. Det är han inte skyldig att göra. Men samtidigt kommer han med en massa argument i sin Newsmill-artikel ”Islam är farligt! Var är era motargument?”, som inte bör få stå oemotsagda. Han refererar också till ett eget blogginlägg: ”Myten om islams tolerans och ”guldålder”, där han sågar Andalusien som exempel på muslimsk tolerans.

Jag tänker ta fasta på just Andalusien. Ted visar nämligen prov på den form av utvalda fakta och historielöshet som visar att han studerat Al-Andalus endast för att bekräfta sin egen förförståelse.

Själv kom jag först i kontakt med historien om Al-Andalus i samband med att jag läste om korstågen. Jag har alltid varit intresserad av historia, framför allt efter att jag slapp ur skolans våld och själv började försöka pussla ihop hur saker hängde ihop historiskt. Andalusien var i samband med detta ett enigma. Liksom senare det Ottomanska riket var Andalusien det stora muslimska inslaget i det medeltida Europa, det figurerar i diverse historisk litteratur och skönlitteratur och beskrivs som allt ifrån ett intellektuellt paradis till ett centrum för slavhandel och morisk grymhet.

Svaret är nog att det var både och, och olika mycket av det ena eller det andra under olika perioder.

Upprinnelsen till Andalusien var den muslimska expansionen som började efter Profeten Muhammads död. Rashidun, Umayyad och Abbasid var de tre kalifaten som alla utgick från den arabiska halvön (alla härstammade från Mecca, även om de inte alltid styrde därifrån) från år 632 till 1258.

Kalifatens utbredningar
Kalifatens utbredningar

Under tidigt 700-tal bredde muslimerna ut sig över Spanien som införlivades i Umayyad-kalifatet. Den muslimska närvaron skulle sedan fortsätta i större eller mindre utsträckning fram till slutet av 1400-talet.

Högkultur och tolerans

Al-Andalus var under långa perioder ett av Europas verkliga kulturella centrum. Där fanns bibliotek, där fanns vetenskapsakademier, filosofer och läkare. Där fanns också Europas då mest avancerade jordbruk. Andalusien var också under långa perioder en fristad för såväl judar, som för de kristna inriktningar som i resten av Europa betecknades som kättare.

Ekeroth skriver:

Vad gäller islams syn på icke-muslimer kan man konstatera att ”bokens folk”, dvs kristna och judar, kan bli dhimmis (betyder ”skyddade” eller ”skyldiga”) vilket betyder att de kan leva i den muslimska världen men inte som jämlikar utan som undeställda och kuvade. Ett flertal verser i Koranen stipulerar just att dhimmis ska känna sig kuvade, underlägsna och att det ska vara klart för dem att de inte är likställda med muslimer.

Det Ekeroth då inte förstår är att statusen som dhimmi, inklusive särbeskattning med jizyah, var den kanske mest toleranta behandling man överhuvudtaget kunde hitta någonstans i Europa under den perioden. Dhimmi innebar en form av acceptans, om än inte på lika villkor, så ändå med en garanti bättre än någon annanstans. En dhimmi hade rätt till skydd för sin person, sin egendom och sin religiösa frihet. Motkravet var lojalitet mot imperiet. Dhimmistatusen kan också spåras eller ses som en parallell till hur det bysantinska kristna imperiet behandlade sina judar, det har till och med argumenterats att detta fungerade som något av ett prejudikat och vissa skrivningar överlevde nästan oförändrade.

Ett tydligt tecken på framsyntheten och toleransen var den stora invandringen till Andalusien från övriga Europa. Så mycket som fem procent av innevånarna var judar, och Andalusien var en av de absolut viktigaste stabila judiska enklaverna i Europa under tidig medeltid.

Umayyad behåller kontrollen över den Iberiska halvön

Från niohundratalet ungefär, så bröt sig Andalusien loss från kalifatet. Abbasid hade besegrad Umayyad, men dessa behöll kontrollen över Andalusien. Det ledde först till Emiratet Córdoba och så småningom till ett fristående Kalifatet Córdoba, och räknas av många som Al-Andalus verkliga glansperiod med ett större mått av tolerans och framsynthet.

Samtidigt pågick större och mindre konflikter med de kristna kungadömena i norr från 700-talet och ända fram till slutet av 1400-talet med några uppehåll. Under långa perioder var det en rätt ojämn konflikt, med en högkultur på ena sidan och inbördes oeniga trashanksfurstar av tidigt feodalt medeltidssnitt på den andra. Det förekom även diplomati, så allt var inte ständig kamp, men kristendomen hade svårt att acceptera en muslimsk enklav så att säga innanför tröskeln till den egna ytterdörren. Spanjorerna var heller inte inblandade annat än perifert i korstågen i Palestina, utan ägnade sina korståg till att försöka vräka Andalusierna. Från tusentalet när inbördes stridigheter söndrat det enade kalifatet, så ändrades maktbalansen drastiskt. Taifan hade uppstått, Andalusien hade splittrats upp i mindre furstendömen.

Taifa och Almoravid

Taifa, de separata småstaterna i Kalifatets spår, var inte starka nog var för sig hävda sig mot de kristna kungadömena. Dessa hade nu utkristalliserats till större och starkare stater: NavarraLeónPortugalKastillenAragon och Grevskapet Barcelona. Dessa krävde tribut och eftergifter, och konflikten ställdes mer på sin spets.

I slutet av 1000-talet bjöds den ”moriska” Almoravid-dynastin in för att försvara Taifa mot Alfonso VI, kungen av Kastillen och León. Tyvärr var det lite som att bjuda in räven att vakta hönsen, och Almoravid besegrade inte bara de kristna furstarna, utan la också under sig stora delar av Taifa-staterna. Det förändrade såväl spelfältet som den tidigare toleransen, och läget blev sämre för icke-muslimer. I mångt och mycket berodde det naturligtvis på konflikterna, men även på skillnaden i grad av religiös fundamentalism.

Ändå verkar inte läget blivit riktigt illa förrän på mitten av 1100-talet när Almohad, ytterligare en morisk furstedynasti, började göra sig gällande. Icke-muslimer och till och med muslimer började flytta på sig till mer toleranta muslimska områden eller till förhållandevis toleranta kristna områden, många filosofer och vetenskapsmän flyttade på sig till Toledo som var kristet men långt mer tolerant än de nya fundamentalistiska muslimska furstarna. Slavräder hade alltid förekommit men blev nu allt mer prominenta. Överhuvudtaget hade situationen hårdnat.

Även Almohad tappade så småningom kontrollen efter några rejäla militära bakslag, och sitationen återgick till Taifa-staterna. Dessa kunde inte stå emot de allt mäktigare kristna furstarna, och flera föll till kungarna av Portugal, Kastillien och Aragon. Till slut återtod bara Grenada som betalade tribut till Kastillien för sin existens, och från mitten av tolvhundratalet och framåt. Under ett par hundra år levde Grenada på tribut, och på interna stridigheter mellan de kristna regionerna.

Guldåldern

Guldåldern för Andalusien är ett hett debatterat ämne, vissa anger starten för guldåldern till 700-talet, vissa till 900-talet. Vissa anger slutet för guldåldern vid kalifatets sammanbrott under det tidiga 1000-talet, andra vid Almoravids invasion i slutet av 1000-talet, eller till tiden för Almohads invasion under 1100-talet. Det har också debatterats hur mycket guldålder det egentligen kunde kallas, främst utifrån hur pass tolerant kulturen egentligen var gentemot icke-muslimer.

Grovt kan man skönja en period av relativ tolerans och frihet som startar under 700-talet, blir mer distinkt under 900-talet och med någon slags slut i och med massakern i Grenada 1066, då en muslimsk mobb först mördade den judiska visiren Joseph ibn Naghrela och sedan runt fyratusen andra judar. Därmed mer eller mindre utraderades den judiska populationen i Grenada i ett slag.

Klart är i alla fall att Andalusien var ett av de viktigaste europeiska kulturella och kunskapsmässiga metropolerna under tidig medeltid — kanske den allra viktigaste. Klart är också att det knappast skulle varit möjligt om levnadsförhållandena för icke-muslimer skulle varit outhärdliga.

Efterspelet

Från 1200-talet när större delen av Iberiska halvön var kristet, försämrades de spanska judarnas, sefardims, situation stegvis. 1263 förbjöds judar att yttra sig fritt, vilket fick en intellektuell som Nachmanides att lämna Spanien. 1413 censurerades Talmud. Under hela perioden från 1250-1492 pågick förföljelser, och även tvångskonverteringar, men ändå levde judarna tidvis ganska väl och 1292 uppskattades att 22% av Spaniens intäkter kom från den judiska befolkningen. 1481 introducerades den Spanska Inkvisitionen och slutligen år 1492 kapitulerade Grenada till Ferdinand och Isabella vars giftermål förenat Aragon och Kastillien.

Ett villkor i kapitulationen var att judarnas rätt skulle respekteras. Det nonchalerades totalt och samma år tvingades alla Judar i exil. De som ville stanna, såväl judar som muslimer fick konvertera till katolicism och kallades ”conversos”. Samtidigt fanns det såväl ”marranos”, judiska conversos som i hemlighet behöll sin religion och traditioner, och ”moriscoes” muslimska conversos som gjorde samma sak. Dessa jagades ständigt av inkvisitionen. Jakten på hemliga judar och hemliga muslimer var en av deras huvudsakliga uppgifter. 1547 förkunnades Limpieza, varvid bevis om att man inte hade converso-blod i ådrorna och ett fribrev från inkvisitionen krävdes för alla kyrkliga befattningar.

Efter 1492 flydde många judar till Ottomanska riket, där sefardim togs emot med öppna armar. Den ottomanska sultanen Bayezid lär ha yttrat: ”Man säger till mig att Ferdinand av Spanien är en vis man, men han är en dåre, för han tar sina rikedomar och sänder alltihop till mig!”

Höga hästar

Oavsett vad man anser om Andalusiens behandling av religiösa minoriteter som judar och kristna, så var inte det kristna Spanien en hälsosam plats för judar eller muslimer. Där fanns en av de mest ökända organisationerna i Europeisk historia vars främsta syfte var att göra livet svårt för de som inte omfattade den katolska tron i själ och hjärta. Rättssäkerheten var också oerhört låg, eftersom inkvisitionen livnärde sig på att konfiskera dömda judars, muslimers och kättares egendomar — men alla som brändes på bål hade naturligtvis erkänt, även om vissa var döda redan när de bands vid pålen eftersom bålet var ett krav för konfiskation.

Vill man hitta bevis för att en religion är våldsam och ond, är det inte det minsta svårt. Med mycket få undantag så har alla världsreligionerna vid något tillfälle gjort sig skyldiga till olika former av grymheter. Det är bara att välja och vraka bland exemplen på religiöst vansinne.

Men vad är det egentligen man bevisar?

Kanske det enda man bevisar är att religiös fundamentalism och extremism i alla former är ett stort problem. Jag har svårt att se att man bevisar att just islam är bättre eller värre än något annat. Utan islam skulle en stor del av antikens verk vara hjälplöst förlorade, det var endast deras kunskapstörst som såg till att vi idag har tillgång till många av våra historieskatter.

Religioner och kulturer är uteslutande kombinationer av såväl ljus som mörker. Det gäller oavsett om man pratar om den anglosaxiska kulturen, den nordiska, den ryska, den germanska, den latinska, den grekiska, den turkiska, den palestinska, den egyptiska, den arabiska, den nordafrikanska, den indiska, den kinesiska eller den japanska — eller för den delen vilken annan kultur som helst. Det går alltid att hitta skit, och det går alltid att hitta guldkorn. Att bara välja det ena sättet att beskriva en kultur är olyckligt och obehagligt, och säger mer om berättaren än om kulturen.

Den krossade stoltheten

Bakom så gott som varje extremist finns en krossad stolthet. Det kan vara den personliga stoltheten av att värderas för sin kompetens och flit, det kan vara möjligheten att förverkliga sina drömmar, eller det kan vara ett folk som ser sin kultur och sin historia nedvärderad. Det kan också vara en stolthet som törnats av rädsla, för den trygga och orädda människan är mycket sällan extremist.

Det behöver inte ens vara så att det finns en skyldig förövare, alla skador är inte medvetet och överlagt tillfogade. Inte heller behöver det vara så att den som utpekas som förövare är den verkliga förövaren, det är lättare att peka på den man kan komma åt än den som gjort en illa. Så berodde till exempel de flesta pogromer på att judarna var lämpliga syndabockar för det egna eländet, verkligt eller upplevt. Furstarna lånade gärna judiska pengar eller använde judiska läkare, och judarna var sedan lätt åtkomliga syndabockar när folket knotade över skatter och pålagor.

Det var inte värst länge sedan det såg ut så här...
Det var inte värst länge sedan det såg ut så här...

Den kanske mest påtagliga nutida rädslan i västerlandet är skräcken för islamismen, som fungerar som ett rött skynke för de rädda och försmådda på hemmaplan. Vänder man på steken är rädslan på andra sidan staketet rädslan för det västerländska samhällets makt och överhöghet och den egna kulturens undantagsstatus, en situation som skapar fundamentalistiska extremister både i de traditionellt muslimska länderna som här hemma.

I sak är inte islam inte mycket värre än någon annan religion vad gäller grundlärans excentriciteter. Religion är som fenomen både källa till tröst och hopp, och motiv för de mest hårresande grymheter både inom och utom den egna gruppen. För i princip varje muslimsk märklighet, går det att hitta lika knepiga märkligheter i såväl judendomen som kristendomen. Alla tre är från början semitiska religioner med gemensam bas, och alla tre har såväl moderata som extrema riktningar och uttolkare. Man behöver inte gå långt för att hitta bokstavstrogna galenskapare i den kristna religionen. Givet att den historiska maktbalansen var omvänd, är det inte det minsta svårt att tänka sig frireligiösa kristna terrorister som slår mot den politiskt dominerande islamska sekulariserade världen. I mångt och mycket kombineras religion med kultur och kan i sina värsta former skapa avarter som ligger långt från vett, sans och humanism.

Som situationen ser ut just nu, så är de gamla skäggen som förespråkar våld som missionärsmetod överlag muslimska ayatollor, mullor och dylikt. Det är naturligt när den ”fredliga” globala politiska makten hos 1,2 miljarder människor är klart begränsad. Vore det inte för oljan, skulle de inte ha någon makt alls.

Nå jag blev inspirerad av trettioplus och av mymlan som båda konstaterar att det inte räcker med brösttoner. Man måste besvara argumenten från sådana som Jimmie Åkesson på ett vettigt sätt, i annat fall vinner man bara de redan övertygades röst. Jag är inte säker på att jag klarar att vara så kall, men jag vill göra ett försök.

Den muslimska tidvattenvågen

Jimmie Åkesson målar i sin vilt omskrivna aftonbladsartikel upp en bild av hur vi självhatande svenskar inte tycks förstå att muslimerna håller på att ta över landet, kanske hela Europa. Vi måste stänga våra gränser för dessa muslimer, och de enda anledningarna till att vi inte ser det är att vi å ena sidan är oikofoba, det vill säga föraktar vår hembygd. Å andra sidan är vi så överlägset trygga i vår västerländska överlägsenhet att vi tror vi klarar vad som helst och att alla vill bli som oss. Vår attityd är tydligen att alla andra helt enkelt bara behöver hinna ikapp.

Oikofob är nu inte ett vedertaget begrepp, utan en term myntad av en konservativ britt. Den har sedan plockats upp av diverse främlingsfientliga rörelser i Storbritannien och på annat håll, vilket nog roar honom måttligt. Men meningen är klar: det är bara för att vi hatar oss själva som vi tillåter andra att komma hit och inte värnar vår egen kultur.

Jimmie är också kvick att komma med långa haranger om hur islam skiljer sig från kristendomen i att den saknar ett allmänmänskligt kärleksbudskap, eller en distinktion mellan andlig och världslig makt. Det får mig att fundera på hur mycket religionshistoria Jimmie egentligen läst? Det får mig även att fundera på om Jimmie någonsin bemödat sig om att faktiskt kika lite närmare på koranen?

Det är inte religionen, det är dess uttolkare. Låt Livets Ord eller några andra religiösa galningar få tolkningsföreträde i den kristna kulturen, och se hur allmänmänskligt det skulle bli…

Än fler haranger handlar om hur vi drabbas av våldtäkter, badhusbesvär och skolavslutningar med förhinder. Förutom den fullständiga uppsjö av sakfel Jimmie gör sig skyldig till, så är det en typiskt ytlig analys som är utmärkande för just främlingsfientliga partier över hela världen:

Titta på buset, se hur buset ställer till det i vårt dygdiga samhälle, tänk er vilket nirvana vi skulle uppnå bara de inte fanns här. Det skiljer sig som figur inte så mycket från de gamla skäggens texter om västerlänningar och deras brist på moral, heder och så vidare.

I själva verket är inte hänsyn till muslimer speciellt mycket konstigare än hänsyn mot kristna frireligiösa och andra uddareligioner, vilket knappast är någon nyhet. I själva verket är mycket lite av det Jimmie Åkesson skriver underbyggt med fakta. Men det kan vara som det vill med den saken, för det han totalt missar är att allt är ett samspel, och att vi spelat våra kort väldigt oskickligt. Hans angrepp mot islam, vilket ligger som en röd tråd i SDs mentalitet är i själva verket mer av samma vara. Om något tjänar en sådan attityd bara till att sluta leden ytterligare på båda sidor, det finns en respektlöshet i den negativa bemärkelsen. Skulle han angripit enskilda utövare utifrån deras idéer vore det en sak, men han bestryker hela religionen som sådan med ett jämt lager skit.

Det är inte invandrarna det är fel på

När jag jobbade på timmar i vården för tjugo år sedan hade jag ett intressant samtal med ett par iranska städare. Vi tog en kaffe och en cigg i solskenet på en rast. Det gjorde mig full i skratt när jag insåg att den äldre av städarna var en mycket erfaren och kompetent allmänläkare. Varje gång jag såg honom gå och skrubba i korridoren medan den överstressade AT-läkaren försökte hinna med allt som skulle göras (överläkaren behagade sällan närvara), slogs jag av det absurda i situationen.

Jag har sett många sådana exempel. Taxichaffisar har visat sig vara arkitekter, ingenjörer och programmerare. Busschaffisar har gett upp tanken på att någonsin mer få praktisera medicin. Pizzabagare har varit lantmätare eller högutbildade nationalekonomer. Caféinnehavare har egentligen ursprungligen varit tandläkare.

I Sverige har vi varit och är fortfarande kusligt dåliga på att tillvarata våra invandrares kompetens. Vi är för övrigt i all vår välmening kusligt dåliga på att låta invandrare ta vara på sig själva.

Det första vi gör när de kommer hit är att förbjuda dem att arbeta. Först när de gått igenom hela den absurda flyktingprocessen, fått uppehållstillstånd, läst SFI-svenska i ”lagom” tempo och blivit lagom vingklippta och bidragsberoende får de en biljett till arbetsförmedlingen. Där möter de samma byråkrati som får infödda svenskar att vilja gråta. I det läget sitter de i en förort uteslutande tillsammans med andra familjer i liknande situation och ser sin utbildning föråldras och rosta bort.

Deras stolthet krossas, de förminskas och blir till last för samhället snarare än en tillgång. När man på det sättet blir totalt utdefinerad, så är det lätt att man skapar ett sammanhang där man indefinieras. Den kulturella tillhörigheten och religionen kan tjäna som sådana sammanhang. Men om man sluter leden utåt därför att man blivit marginaliserad, så har man skapat en bördig mylla för extremism. Ofta är det barnen eller barnbarnen som inte längre tiger och knyter näven i fickan, de sitter i samma fälla men vägrar till skillnad från föräldrarna att acceptera situationen.

Angrip rätt problem

En bekant till mig som är konstnär fick rådet att byta namn för att få en tjänst på ett galleri, vilket är en bra illustration. Släpper vi in invandrare i landet, måste vi släppa in dem i samhället, annars får vi bara de negativa aspekterna av invandring. Vi behöver faktiskt invandrare i en situation där vår demografi håller på att gå åt helvete, men vi måste kunna förvalta invandringen på ett bra sätt.

Vi måste naturligtvis bli glasklart övertydliga med att svensk lag gäller. Det finns ingen plats för balkongflickor (vilket inte är ett isolerat muslimskt problem). Inte heller finns det plats för religiöst eller kulturellt tvång. Hedersvåld har överhuvudtaget inte med heder att göra och skall angripas utifrån svenska lagar med all kraft.

Att säga att slöja är ett problem i pedagogisk verksamhet, eller vid identifikation på banken är inte diskriminering. Vi kan visa benägen flexibilitet, men inte till ren dumhet. Vi måste bli tydligare både mot oss själva och mot de som vill behålla sådana kulturella särarter att ansvaret inte är enkelriktat. Frihet är självklar, medan frihet utan eget ansvar inte är det. Tyvärr är det ett problem i vårt samhälle att vi inte inser det. Det har dock inte med invandring och invandrare att göra, utan är i minst lika hög grad ett internt svenskt problem.

Men visst, det finns en oro som inte kan viftas bort. Sådana som Mia, som själv har erfarenheter av hur snabbt saker kan gå åt helvete, måste kunna känna sig trygga i att vi inte tillåter sådant skräp här. Islamisterna är fria att vara islamister, men måste samtidigt inse att om de lever i Sverige så är det svenska lagar och regler som gäller.

Samtidigt får jag säga att i ett läge där muslimer inte känner sig marginaliserade på grund av sin invandrarstatus eller sin religion, när de upplever att de blir insläppta i samhället, då kommer med största sannolikhet islamisterna inte ha någon rekryteringsbas.

Att få ordning på de aspekterna är som jag ser det en bra mycket bättre angreppsvinkel på problematiken. Det är dessutom bra mycket mer respektfullt och visar en större förståelse att bortom födelseland och religion så är det människor vi har att göra med, människor som inget hellre vill än att få vara stolta över sig själva, sin kunskap, kompetens, driftighet och kapacitet.

Uppdatering: Joshen konstaterar kallt att Södertälje har sin beskärda del av problem med ”invandrare”, trots att majoritetsgruppen bland ”invandrare” där är kristen. Citationstecknen finns där eftersom det ofta handlar om andra eller tredje generationen ”invandrare”, folk som med andra ord i allra högsta grad är födda i Sverige. Överhuvudtaget är Joshen lika elakt dråpligt kul att läsa som vanligt…