Finns Piratpartiet?

Ibland undrar man. Här har man gått och blivit pirat trots svåra dubier. Här har man kastat sig in i en tidskrävande virvel av pirataktivism och opinionsbildning. Tanken slår en ibland att det kanske finns bättre saker att göra med sin tid. Inte så att jag hade en plan, men det finns ju en familj att vara med, vänner att umgås med, ett yrke att utvecklas i, ett hus att renovera, en kropp att vårda; kort sagt ett liv att leva.

Det kan ju för en yttre betraktare framstå som en smula galet att då satsa sin själ i ett omöjligt projekt. För allt tyder ju på att Piratpartiet inte finns.

När Facebook får en applikation för riksdagsvalet kan man till en början inte ens rösta på Piratpartiet, vilket får många av oss att rösta blankt i protest. (Nu är den saken fixad men vi kan inte ändra våra röster.)

När Google bygger en specialsida för bevakning av riksdagsvalet är Piratpartiet inte med. När Nikke Lindqvist skriver om denna sida konstaterar han också att intresset för Piratpartiet mätt i googlesökningar också sjunkit drastiskt. Det är fler pirater som tycker att Google borde öppna upp för de mindre partierna, men detta handlar inte bara om oss pirater. Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna blir också styvmoderligt behandlade.

När Sveriges Radio kartlägger åldersfördelningen hos riksdagskandidaterna så är det naturligt att inte våra kandidaters låga medelålder nämns. Vi är ju inget riksdagsparti. Många av i piratpartiet är unga och vi lockar unga väljare och sympatisörer. Nu är inte ungdom allt, som Mary på Minamoderatakarameller säger finns det ett värde i erfarenhet. Kent sammanfattar det hela bra när han konstaterar att alla sorters människor behövs inom politiken. Det får i alla fall mig att tänka: även pirater.

Vi börjar bli vana vid att knappt synas när opinionen mäts av någon av alla dessa institut. Gräver man lite i siffrorna så hittar man oss någonstans: kanske bland övriga partier, eller bland de osäkra eller i mätningarnas inbyggda bortfall. Här kan vi välja att leta efter ljusglimtar som ser ut som bortförklaringar eller att inse att opinionsmätningar är en del av den politiska mediedramaturgin och att vi därför inte finns just nu. Jag tror på det senare, insikten om att inte finnas ger stark motivation att göra något åt saken. Det är nästan 100 dagar till valet och opinionsläget är extremt osäkert och svårmätt med många partier runt 4%-spärren.

Jag håller med Mary. Det finns det som inte går att mäta och vi pirater rör oss för närvarande mest där – i skuggmarkerna, i gråzonerna, i den nya digitala delen av verkligheten. På valdagen får vi se om det gick att mobilisera väljare utanför de stora stråk där opinionsinstituten, de stora tidningarna och riksdagspartierna rör sig.

Det betyder inte att vi inte finns. Vi finns när vi kampanjar på gator och torg. Vi finns när vi sprider våra idéer via nätet. Vi finns när vi i stort och smått arbetar för en vettig informationspolitik.

Den här veckan var det ett år sedan Piratpartiet genom Christian Engström kom in i EU-parlamentet. Ingen som följt Christians arbete kan påstå att Piratpartiet inte finns. Vi har redan satt vår prägel på europeisk politik genom hans arbete i Bryssel. Läs en bra sammanfattning hos HAX. Många pirater har bloggat om Christians första år, men Drottningssylt säger det nog bäst:

Jag tycker inte att min röst är särskilt bortkastad faktiskt. I själva verket är jag ganska nöjd.

Den här veckan var det också ett år sedan den gröna rörelsens stora demonstrationer i Teheran och på andra ställen runt om i Iran. Våra medlemmar har många gånger de senaste åren slutit sig samman med andra för att stödja demokratirörelser runt om i världen. Internet har blivit ett viktigt verktyg för att sprida information från repressiva stater. De repressiva staterna svarar ofta med att försöka begränsa tillgången till nätet. Vi är en del av en större rörelse som försöker försvåra detta bland annat genom teknisk hjälp och politiskt stöd.

Det är inte tidningsartiklar, opinionsinstitut eller ens valresultat som avgör om vi finns. Det är vi själva. Vi finns så länge det finns ett behov att kämpa emot integritetskränkningar, demokratiska underskott och övervakning. Vi finns så länge det finns några människor som sluter upp bakom våra idéer om integritet, kultur och kunskap.

Nedan vårt pressmeddelande om Iran på tre språk:

ENGELSKA

One year ago, during the elections in Iran, the government was shocked by massive demonstrations. People from different political camps were brought together by a shared hope of a more democratic Iran. Internet communication was of great value in organizing the demonstrations.

One year ago, during the elections in Iran, the government was shocked by massive demonstrations. People from different political camps were brought together by a shared hope of a more democratic Iran. Internet communication was of great value in organizing the demonstrations. The regime attacked the Internet in their efforts to squash the movement – blocking certain websites and Internet services. Swedish activists from the Pirate Party and other related groups joined to help people in Iran in their efforts to get around these digital walls. A practical example was that proxy servers were set up. These computers serve as tunnels under the digital wall of Internet filters. The result is access to the entire Internet again. The activist clusters Werebuild.EU and Anonymous were driving forces behind this. As last year the Pirate Party wants to help friends of democracy to communicate without fearing government surveillance, by providing encrypted tunnels for communication. To learn how to, visit our guide for safer communication.

PERSISKA

حزب پیرات؛ دست یاری به دمکراسی در ایران یک سال قبل، در طول انتخابات در ایران، مردم از طیفهای سیاسی مختلف، با امید مشترک به ایرانی دمکراتیک​تر، گردهم آمدند و با تظاهرات گسترده، حکومت ایران را به لرزه درآوردند. در سازماندهی این تظاهرات، ارتباط اینترنتی نقش بسیار مهمی ایفا کرد. رژیم ایران برای درهم کوبیدن جنبش، اینترنت را مورد حمله قرار داد و وبسایتها و سرویسهای اینترنتی مشخصی را بلوکه کرد. فعالان سوئدی از حزب پیرات و دیگر گروههای مربوطه، بهم​پیوستند تا به مردم ایران در تلاش برای دور زدن این دیوارهای دیجیتالی کمک کنند. نمونه عملی، پراکسی​سرورهایی بود که راه اندازی شدند. این سرورها همانند تونلهایی در زیر دیوار دیجیتالی قیلترهای اینترنتی عمل کرده و سرویس​دهی میکنند و نتیجه؛ دسترسی مجدد به تمام سرویسها و سایتهای اینترنتی می باشد. فعالیت گروههای] Werebuild [و] Anonymous [ نیروی محرکه این پراکسی​سرورها بود. همچون سال گذشته؛ حزب پیرات خواهان کمک به دوستداران دمکراسی در ایران، جهت برقراری ارتباط بدون ترس از نظارت و کنترل حکومت، می باشد. برای اطلاعات بیشتر به آدرس مراجعه کنید Learn more

KURDISKA

پیرات پارتی؛ ده​ستی یارمه​تی بۆ دێموکراسی له ئێران یه​ک ساڵ به​ر له ئێستا، له ماوه​ی هه​ڵبژاردنی سه​رۆک کۆماری له ئێران، خه ​ڵک به روانگه​گه​لێکی سیاسی جۆراوجۆرو به هیوایه​کی هاوبه​ش به ئێرانێکی دێموکراتیک​تر، له ده​ور یه​ک کۆبوونه​وه​و به خۆپیشاندانی به​ربڵاو، رژیمی ئێرانیان به له​رزه هێنا. له رێکخستنی ئه​و خۆپیشاندانانه، پێوه​ندیی ئینترنتی رۆڵێکی زۆر گرینگێ گیڕا. هه​ر بۆیه رژیمی ئێران بۆ سه​رکوتی ئه​و بزوتنه​وه، هێرشی کرده سه​ر ئینترنت​و وێب​سایت​و سرویسگه​لێکی تایبه​تیان بلووکه کرد. چالاکانی سویدی له پیرات پارتی​و گرۆپگه​لی پێوه​ندی​داری دیکه، له ده​ور یه​ک کۆبوونه​وه تا به خه​ڵکی ئێران بۆ ده​ربازبوون له​و دیواره دیجیتاڵی​یانه یارمه​تی بده​ن. نموونه​ی کرده​وه​یی، پراکسی​سرورگه​لێک بوون که وه​کوو تۆنڵ له ژێر دیواری دیجیتاڵیی فیلترگه​لی ئینترنتی، کار ده​که​ن که به​رهه​میان؛ ده​ست​پێڕاگه​یشتنی دوباره به هه​موو وێبسایت​و سرویسگه​لی ئینترنته. ئه​م پراکسی​سرورگه​له به​رهه​می چالاکیی گرۆپگه​لی] Werebuild [ وه ] Anonymous [ بووه. وه​کۆ ساڵی رابردوو، پیرات پارتی خوازیاری یارمه​تی به دێموکراسیخوازانی ئێران، بۆ پێک هێنانی پێوه​ندیی دور له مه​ترسیی کونتروڵ​و چاوه​دێریی رژیمی ئێرانه. بۆ زانیاری زیاتر بڕۆن بۆ ئه​م ئه​درسه Learn more

Är det samma kamp?

I torsdags eftermiddag stod jag och rökte utanför Söderhallarna vid Medis i Stockholm när en äldre man från Iran kom fram till mig. På bruten svenska förklarade han att han varit i Sverige i sju månader och att han ville tala med mig om situationen i Iran. Han visade tidningsklipp. Han berättade om sin fru, fängslad sedan fem år i Iran. Han visade mig registreringsbeviset för den Föreningen för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Vi pratade en stund och han visade mig sitt tillfälliga ID-kort från migrationsverket och ett tillstånd från polismyndigheten att samla in pengar.

Det var rörande hur viktigt det var för honom att visa att han hade ärliga avsikter och alla papper i ordning. Jag minns att jag tänkte: är det denna rädsla förtrycket skapar. Insamlingen skulle bland annat hjälpa fängslade barn som väntade på dödsstraff.

foto: Hamed Saber

Självklart skrev jag under en namnlista. Självklart travade jag snällt iväg till den utpekade bankomaten och hämtade ett penningbidrag att lägga i hans insamlingsbössa. Smart förövrigt att ställa sig inom synhåll från en bankomat när man samlar in pengar. Det kanske fler penninginsamlare borde pröva.

Händelsen fick mig att fundera över mitt politiska engagemang och min demokratisyn. Jag funderade på skillnaden mellan de hundralappar jag skänkte till Föreningen för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran och mina månadsbetalningar till Guldpirat och Anna Troberg. Varför beslutet att skänka en tusenlapp i 500 bäckar små-kampanjen på sätt och vis var enklare än frågan hur mycket pengar jag var beredd att ge till att stödja Irans demokratikamp.

Visst känner jag de personer som förvaltar Piratpartiets kampanjmedel. Visst kan man till och med hävda att jag är en av dem. Visst hinner man som misstänksam svensk tänka tanken: blir jag blåst nu, innan man lägger ner pengar i en insamlingsbössa.

Min omgivning brukar behöva påminna mig om värdet i det jag gör, när jag själv känner mig desillusionerad och otillräcklig. Som i det här fallet, när jag på Medborgarplatsen började jag fundera kring värdet av mitt engagemang för försvaret av demokratiska värden i ett land som handen på hjärtat vid en internationell jämförelse är ett föredöme.

I Iran riskerar folk döden för rätten att leva i ett fritt demokratiskt samhälle. I Kina råder ett statens monopol på godkända tankar. I många västländer kan man ”köpa” ett valresultat. Här hemma i Sverige är vi alla föremål för statens övervakning bara för att ta ett exempel.

Jag lämnade trots allt Medborgarplatsen med övertygelsen att jag och min nyfunne Iranske kollega kämpar samma kamp på olika arenor. Den har kostat honom så mycket mer. Jag har haft förmånen att födas i ett land där man ännu så länge inte behöver känna den sortens rädsla och respekt för staten som gör att man känner sig tvingad att visa upp officiella papper med stämplar för främlingar på gatan. Men även i Sverige är de demokratiska värdena hotade idag. Inte genom tydlig våldsbaserad repression, men genom ett långsamt kringskärande av grundläggande rättigheter och friheter som brevhemlighet, oskuldspresumtion och en rörelsefrihet som inte hämmas av möjligheten till konstant övervakning.

Vi är många som är inblandade i kampen för demokratin. Det handlar om olika sorters kamp på olika arenor med väsentligt skilda kostnader och risker. Men det är samma kamp.

Jag försöker följa två grundläggande levnadsregler:

  • Demokratin måste vinnas varje dag!
  • Gräv där du står!

För mig är det svårt att kämpa för Irans demokratiska utveckling. Jag kan stödja den kampen, med pengar, med moraliskt stöd och med min röst genom att tala och skriva om det. Men delta kan jag inte. Jag kan däremot delta i att försvara den svenska demokratiska arenan mot de attacker den utsätts för.

Det är inte så illa att gräva där du står. Det är inte så illa att vara med och påminna folk att vi inte har ärvt demokratin med en livstids förbrukning säkrad. Att den alltid är under hot och alltid måste kämpas för.

Om inte vi tillsammans försvarar de demokratiska värdena där de enligt många har lyst och lyser allra starkast gör vi kampen för demokrati där den är som allra svagast ännu svårare. De behöver oss. De behöver vår fria opinionsbildning, vårt demokratiska samtal och vårt stöd. Utan västliga demokratiers demokratiska arenor blir kampen svårare i Iran, i Kina och på alla de andra frontlinjer där kampen för ett fritt samhälle förs med störst personliga risker.

Vi på Livbåten har gjort valet att kämpa för demokrati och medborgarrätt inom Piratpartiet. Jag har den största respekt för de som gör andra bedömningar.

Vi på Livbåten har också gjort valet att göra vad vi kan genom att använda den här bloggen till att föra fram ett bredare liberalt, demokratiskt och humanistiskt perspektiv. Vi lägger oss vinn om att inte bli pirater på heltid.

Vi på Livbåten gör vårt bästa för att vara en del av ett respektfullt, tänkande och seriöst samtal om demokrati, eftersom vi är övertygade om att demokratin växer ur det goda samtalet.

Iran, Sverige eller USA. Mot fundamentalism, ojämlikhet eller korporativism. Det finns många saker som är värda att kämpa för. Min kamp behöver inte vara din kamp. Du väljer vad du  brinner för, men bli inte likgiltig.

Ayatollorna skulle jublat över ett eget FRA

The Pirate Bay har tillfälligt bytt namn till The Persian Bay, WeRebuild.EU är djupt engagerat, och ämnet för engagemanget är internets frihet i det just nu kaotiska Iran.

Det är den andra sidan av myntet, den som inte kom fram i piratebay-rättegången, den som inte har med piratkopiering att göra. På piraternas sida skranket finns de som inte bara förstår vikten av det fria internet, utan även har den tekniska kompetensen och viljan att göra något konkret åt saken.

Futtigt framstår Antipiratbyråns, Ifpis och Filmbolagens hets mot fildelare, i ljuset av den kamp som nu förs. Futtiga framstår de som skäller piraterna för monomanisk enkelspårighet runt en enda fråga: Ja vi är monomaniska, men det är demokratin och medborgarrätten vi är monomaniska kring — och det finns sannerligen sämre frågor att göra till sina.

Sveriges politiker gör inte mycket, och EUs politiker är snart sagt lika yrvakna de. Här importerar vi kinesisk syn på kontroll och nätcensur, som om det skulle lösa några problem.

Det vi borde göra är att stå på barrikaderna för internets frihet — det är ju rent krasst det främsta demokrativerktyg vi har. Riksdag och regering, EU-parlament och EU-kommission, är rent krasst bara överenskomna metoder att förvalta demokratin — utan verktygen att ta in information, uttrycka sig, kommunicera och förmedla sina tankar är förvaltningsmetoderna bara så mycket byråkrati.

Jag konstaterar krasst att ett iranskt FRA, med det svenska FRAs kapacitet, skulle vara den säkraste spiken i kistan för de som nu försöker ifrågasätta en statsmakt som inte längre har legitimitet. Det skulle vara det ultimata förtryckarverktyget.

Vill vi sitta på den högen apterad C4 om vi någon gång i framtiden hamnar i politiskt gnistregn?