Ipred gick som väntat igenom. Som händelse kan det väl mest liknas vid en politikernas gruppvåldtäkt på det svenska folket. Det borde nästan vara självklart att man som politiker backar ner från ett sådant uppenbart idiotiskt förslag, men inte. Så varför fattar man beslut som det tycks mot bättre vetande? Varför försätter man sig i sitsen att riskera att begå politiskt självmord?

För det är politiskt självmord, kanske inte nu direkt men på sikt. Tro inte att det kommer att glömmas för då bedrar ni er kära politiker. Alla som inte hinner fylla arton inom lite drygt ett och ett halvt år kommer inte att kunna straffa er 2010. Däremot 2014 kommer alla som idag är tretton och uppåt att kunna rösta. 2018 kommer alla som idag är nio eller äldre att kunna rösta, så inom fem till nio år kommer tre nya röstgenerationer trava till valurnorna. Dessa generationer fattar det här med integritet, privatliv, ny teknik och informationsfrihet. De kommer att ha sett vad FRA, datalagringsdirektiv, IPRED1&2 och ACTA innebär. De kommer också att minnas vilka som månglat på dem idiotierna.

Inte för att någon av lagarna kommer lyckas. Till och med jag som är över fyrtio hänger med tillräckligt för att veta hur jag skall skydda min kommunikation. Jag har hittills inte brytt mig, men efter årsskiftet har jag allvarligt börjat fundera på om det inte är dags nu. Mina söner kommer andas in sådana kunskaper utan att ens tänka på det, så de enda som fastnar i garnen är de som redan är för gamla att lära och/eller tror att de går säkra. Inte heller stannar världen i utvecklingen för att passa politikerna. IPRED kommer vara föråldrad redan innan den träder i kraft. Ett placebo för en trött och tondöv industri som inte vill in i tvåtusentalet.

Jag och Göran pratade idag om problemet med IPRED och generationsklyftan. Göran konstaterade att den äldre generationen inte förstår vad lagen går ut på. De hör bara första biten, att den skall skydda skaparen av ett verk. De hör däremot inte resten, det vill säga hur det skall gå till. Några minuters förklaring av vad som är grundproblemen i lagen räcker för att många av dem skall bli direkt förskräckta — faktiskt till och med rasande.

Gå ut AFK och omvänd någon ur generation medelålders eller äldre idag, omvänd en till imorgon. Det som behövs är folkbildning, men kanske inte riktigt den folkbildning regeringen tänkte sig.

Tänk dig att du står på en sommaräng i full blom. Du är inte i Sverige, utan i något av våra europeiska grannländer. Fram kommer en liten gubbe som sträcker en blombukett under näsan på dig och säger: ”Want to buy flowers? For you just 5 euro. Cheapest and best flowers yes? Smells goood, yes?”.

Min gissning är att du, som uppväxt i Sverige, skulle se ut som ett levande frågetecken. Du skulle antagligen vända huvudet till höger och vänster och konstatera att det överflöd av blommor du står mitt i är både vackrare, fräschare och luktar bättre är den sura lilla bukett du menas betala för. Insikten att här gäller inte allemansrätten, och att du inte alls har rätt att ta del av detta överflöd skulle nog inte dyka upp om ingen påpekade saken för dig. Inte ens om du fick det klart för dig skulle det kännas rätt eller naturligt. Du skulle inse att överflödet kommer att gå till spillo. Ingen kommer att ta hand om ens en bråkdel av allt detta överflöd, utan det enda skälet att förvägra dig att plocka blommor är för att kunna sälja en fantasilös, sur och förjävla ointressant bukett som du varken satt samman efter egen smak eller är direkt intresserad av.

För oss är allemansrätten så självklar att de flesta inte ens funderar över den. Det är egentligen bara när den missbrukas som man reagerar, och då blir man förbannad trots att det inte är ens egen egendom som missbrukats. För mig som ekonomiskt liberal är det bara att konstatera att jag i allemansrätten har en blind fläck där jag inte alls ser fördelarna i att begränsa eller avskaffa den. Allemansrätten ger mig inte rätt att utnyttja någon annans egendom för kommersiell vinning, men den tillåter att jag tar del av ett överflöd som annars knappast kommer utnyttjas. Faktum är att allemansrätten är en av de kilar i min övertygelse som hindrar mig från att bli alltför kategorisk, och på det sättet är jag dubbelt tacksam.

Tänk dig nu att du står i vattenbrynet till en frisk källsjö. Det är hett ute, du har vandrat länge, du har en skopa i handen och kan nästan känna hur det kalla vattnet rinner genom den torra strupen.

Springande kommer en liten kutryggig kvinna som ropar: ”no drinking sir, not drinking lake, capiche?”. Hon pekar på en flerspråkig skylt som säger något i stil med ”lake is private, no bathing or drinking”, sen pekar hon mot en liten vagn där genomskinliga petflaskor med vatten står och bakas i solen. En prisskylt sitter på vagnen, och du räknar snabbt fram att du får betala tjugo spänn flaskan. Tjugo spänn för pissljummet, halvunket vatten av tvivelaktig kvalitet samtidigt som du riktigt kan känna den fräscha kylan från sjöns källvatten bita i fotsulorna.

Med en suck backar du upp på stranden och undrar hur faen de kan med? Att sälja fisljummet vatten på flaska när bortåt tvåhundratusen decaliter iskallt källvatten gör flaskvattnet till ett hån mot din törst.

Båda dessa situationer är fullt möjliga.

Mer än så, ingen av dessa situationer är egentligen objektivt förkastliga. I båda fallen är du utsatt för en situation där någon äger vad du uppfattar som en allmänning och försöker slå mynt av denna. Det finns inget i sak fel i den situationen.

Det som gör situationen absurd är insikten att den som förvägrar dig tillgången inte på något sätt kan utnyttja allt det överflöd de förvägrar dig. Om du skulle plockat blommor utan att gubben såg dig, skulle han aldrig ens upptäckt att han saknade några. Troligen skulle återväxt sett till att nya ersatte de du plockat innan han ens besökte den fläck du plockat från. Skulle du druckit dig sanslös på sjövattnet, skulle sjöns källor ändå ha ersatt allt du druckit och mer därtill innan du ens hunnit kliva upp ur sjön. Rent krasst skulle ren avdunstning ha förbrukat mer vatten än din stackars skopa.

Resultatet, förutsatt att du inte ”stal” blommor eller vatten skulle vara att du går frustrerad därifrån. Antingen går du utan blommor eller törstig, varvid säljaren tycker du är snål och ser sig om efter någon annan att sälja till. Eller så betalar du och tittar med förakt på den halvsunkiga buketten eller det pissljumma vattnet, du har fått något men betalat dyrt och lämnat situationen nästan lika frustrerad som ifall du låtit bli.

Björn Ulvaeus frågar oss om det skall vara så jävla svårt att betala?

Svaret är att det är nästan omöjligt att betala för det vi vill ha. Istället får vi betala för en blek ersättning för det vi suktar efter, vi får dessutom betala dyrt. Vi går från transaktionen frustrerade och undrar om vi inte blivit lurade, och vi ser överflödet som vi inte får ta del av trots att det inte skulle göra någon skillnad för tillgången.

Det som krävs för att ingen skall känna sig lurad är att gubben säger att ge mig en tjuga så får du plocka en rejäl bukett själv, eller att gumman säger att du får dricka och bada så mycket du vill förutsatt att du löser en dagsbiljett för en tia. Du kanske hellre skulle göra det gratis, men eftersom det nästan inte är några pengar så kan du tycka att det är rätt okay. Trots allt måste ju alla försörja sig på något sätt, även gubbar med blommor och små gummor med sjöar. Inget skulle i alla fall bli bättre av att gubben eller gumman laddade en hagelbössa med salt för att jaga bort dig, det skulle sakna proportion och bara göra dig mer fientligt inställd.

Några konstateranden om Ipred/piratjägarlagen:

1. En IP-adress kan knappast ses som tillräcklig bevisning. IP identifierar en kopplingspunkt, ofta en router eller ett bredbandsmodem, men inte en person.
2. Utlämning av personuppgifter till privata bolag innebär kravbrev till privatpersoner. Så har det varit överallt sådana regler införts, och vi kan knappast vänta oss att det blir annorlunda i Sverige. Kravbreven följer ett mönster där målet primärt är förlikning. Man kan till och med säga förlikning till varje pris, eftersom man helst inte vill få fallen prövade i domstol. I mönstret ingår höga ersättningskrav, och hot om än högre, direkt ruinerande krav om det trots allt går till domstol. Ofta kombineras ”erbjudandet” om förlikning med korta tidsfrister. Tendensen är att folk betalar kravet av ren rädsla. Detta oavsett om de skulle ha kunnat vinna i rätten – eller värre, faktiskt anser sig oskyldiga.
3. Erfarenheten från de länder där motsvarande lagar införts, är att det inte har någon verklig effekt på illegal fildelning. I många fall har illegal fildelning fortsatt att öka med oförminskad hastighet och styrka.
4. Konsumtion av kultur och information har knappast minskat i och med fildelningen under det senaste decenniet. Däremot har konsumtionsmönstren förändrats. Vi betalar mer, men på andra sätt. Alla som tjänat pengar på upphovsrätt kommer inte fortsätta att göra det, eftersom villkoren förändrats – men detta är sant oavsett illegal fildelning eller inte, den brytpunkten är redan nådd.
5. Hittills har i princip inga av de pengar som krävts in hittat vägen till de ursprungliga upphovsmännen. Pengarna stannar hos juristerna och/eller upphovsrättsorganisationerna. Kraven som sådana innebär med andra ord inte att ”kreatörerna slutligen får betalt”.

Så med andra ord har vi en situation med ett tveksamt bevisläge, vilket leder till att de som skickar krav föredrar förlikning framför trassliga rättsfall. Samtidigt är styrkeförhållandena sådana att de flesta kommer betala ändå, skyldiga eller inte. Däremot kommer det inte ha någon effekt på den illegala fildelningen, som för den delen inte ens är farlig för de verkliga upphovsmännen – utan bara kräver anpassning. Kravpengarna i sin tur hittar aldrig vägen till kreatörerna.

Slutliga förlorare är de som utan att ha laddat ner själva ändå kommer att betala stora pengar för någon annans överträdelser.

Slutliga förlorare är de lagstiftare som får tampas med ett nytt prejudikat för lagstiftning. Ett prejudikat som säger att det är OK att skriva speciallagar för lobbyister.

Slutliga förlorare är de vars integritet överträds för kontroll av internetbeteende.

Slutliga förlorare är kreatörerna som inte får en krona av pengarna som kammas in, men som får klä skott för den bad-will det innebär att stämma sina egna kunder.

Slutliga förlorare är de samhällen som får en bromskloss i det digitala maskineriet, i den digitala friheten — ytterligare övervakning, censur och rädsla.

Slutlig förlorare är en kultur som överallt har ”no trespassing”-skyltar uppsatta.

Vinnarna är de lobbyorganisationer och jurister som kammar in kravpengar.

Är detta en god ordning?