Det behövs mer än frihetlig debatt Annie Johansson

Jag vet inte om det är ett utslag av bristande förståelse, politik, erfarenhet eller dumhet. Oavsett vilket, så tycks det som om insikten om skillnaden mellan politiskt babbel och verklig sakpolitik saknas hos många riksdagsmän och kvinnor inom centerpartiet. Men det behövs mer än frihetlig debatt, det behövs handling, konkret handling.

Annie Johansson visar i alla fall brist på den sortens insikt i sin post ”Den frihetliga debatten behövs”:

Frågor om FRA och Ipred väckte den frihetliga debatten igen – och det är väldigt bra. Integritetsfrågan var en ickefråga 2006 när jag blev talesperson för frågan. Inte en jäkel förutom en del liberala ledarsidor tyckte det var en viktig fråga. FRA och Ipred vevade igång en nyttig, och väldigt viktig, diskussion om just den personliga integriteten.

Den frihetliga diskussionen är klassisk borgerlig, klassisk liberal. Men då måste man också i realpolitiken leva upp till dessa värden. Av den anledningen skrev vi ett frihetligt manifest. Av den anledningen var dagens DN-debatt så intressant där man skriver just att integritetsfrågan fått ett uppsving de senaste åren.

Vem tar bollen för det breda frihetliga paraplyet med fritt näringsliv, med självbestämmande, med valfrihet, med integritet och yttrandefrihet? Mitt självklara svar: Centerpartiet.

Jag ser absolut inte det svaret som självklart. Klart är att det fanns ambitioner att vara den frihetliga rösten i alliansen inför valet 2006, men inte har centern betett sig bättre än sina allianskamrater när det sedan kom till skarpt läge. Även inom centerpartiets riksdagsgrupp svek man gräsrötterna, viftade med partipiskan och pressade alla in i den breda fållan.

Det är svårt att efter en sådan fadäs komma och låtsas som om ingenting har hänt. Allra minst kräver det självkritik och konkreta motåtgärder om man vill behålla ens ett uns av trovärdighet.

Mycket riktigt fick Annie snabbt mothugg från partimedlemmar närmare gräsrötterna. Den ena var en Mikael som tyvärr inte gav mer än sitt namn, och den andra Markus ”Lake” Berglund, som verkligen tillhör de som inte köper de korkade kompromisserna.

Först ut Mikael tillsammans med Annies svar:

Om vi står på samma sida i värderingsdebatten, borde vi då inte också stå på samma sida i sakdebatten?

Annie Johansson Says:
September 30th, 2009 at 4:16 pm

Jag är faktiskt fast övertygad om att man kan bedriva signalspaning i tråd med ett mycket, mycket strikt regelverk. Med ändamål som är preciserade i lag, med ett fåtal uppdragsgivare, med tillstånd givna av domstol, i “trafikstråk” givna av domstolsbeslut och med en effektiv och oberoende kontrollfunktion.

Men jag inser att vi inte är ense i denna fråga.

Innan ”kompromissen” skulle du aldrig köpt dina egna argument Annie, så hur kommer det sig att du nu är så övertygad om det som du tidigare var så övertygad om att det inte stämde?

Sen är det Markus tur:

Markus ”LAKE” Berglund Says:
September 30th, 2009 at 4:30 pm

Du skriver att “FRA och Ipred vevade igång en nyttig, och väldigt viktig, diskussion om just den personliga integriteten.”

Precis, det dumma är bara att Centerpartiet, genom sitt agerande och sina handlingar, hamnat på FEL sida i den debatten. Och i de fall vi hamnat på rätt sida, så är det bara med fagra ord.

Jag håller med Mikael om att vi bör sluta de Centerpartistiska leden och kämpa tillsammans, men hur gör vi det när de riksdagsledamöterna och partieldningen säger en sak och gör en annan? Hur ska vi gräsrötter kunna ger er det understöd ni behöver i debatten, om ni inte visar MED HANDLING vad ni står för?

Hjälp oss på traven Annie, snälla.

Det är det här som Annie och Fredrick inte tycks förstå: konkret politik smäller högre än vackra ord. Centern har i praktisk handling visat vilken sida de står på — i det läget spelar det mindre roll vad man säger sig vilja.

Men den som tar dagens kaka för smartaste kommentar är Mikael som sågar Annies resonemang konkret:

Mikael Says:
September 30th, 2009 at 4:37 pm

Kanske… om man utgår ifrån att det bara finns gudabenådade tjänstemän med ett oerhört stark integritets fokus inblandade i processen, om alla delar av processe är transparanta nog för att minsta interna övertramp genast skulle komma ut till media och allmänhet och att ingen framtida granskningsnämnd, regering eller myndighetsdirektör frestas att ta det hela ett steg längre eller tumma på reglerna.

Är du bredd att sätta din egen integritet och ditt historiska eftermäle på pant för detta, det låter lite våghalsigt tror jag, i de flestas öron?

Vi massavlyssningskritiker får ofta höra att vi utgår ifrån att världen är mindre farlig och fredligare än vad den i själva verket är, kanske är det så. Men jag skulle vilja vända på det hela och fråga dig, bevisar inte historien att både legala och illegala strukturer för medborgarrätssliga övertramp systematiskt har använts i tvivelaktiga syften, att du som liberal har en så övertro på den goda staten verkar lite paradoxalt, tycker du inte?

Huvudet på spiken.

För att begreppet ”integritetsskyddande åtgärder” skall vara något annat än en osedvanligt illaluktande ordfis, så krävs det rena helgon i maskineriet. Det skulle kräva orädda, stridbara och integritetsfokuserade tjänstemän med otadlig egen integritet, alla besjälade av att vara folkets försvarare mot alla former av övergrepp. Pratar man däremot om helt vanliga mänskliga tjänstemän, som allt som oftast präglas av den miljö och de uppgifter de utför, som alltför lätt påverkas av vackra ord och som ofta handlar i god tro, då är alla skydd rena hånet mot de som skall skyddas.

Jag säger fortfarande att de inte förstod vad de gjorde, att de inte förstår att de sålt ut sin integritet och framtida trovärdighet för kaffepengar. Att Annie resonerar som hon gör visar att poletten fortfarande inte trillat ner.

Lagen måste ändras, men det räcker inte

Bakom lagen eller under den eller som ett hav som omsluter den finns de värderingar som vi förstår handlingar och händelser, rätt och fel genom. Att lagen skulle kunna tolkas och tillämpas värderingsfritt är en utopi. Värderingar och i dessa värderingar insprängd kunskap är ett filter som alla människor utan undantag upplever världen genom. Det gäller även jurister — rådmän och hovrättsråd.

Vi har en situation där rättssamhället håller på att bryta samman inom vissa områden. Det fattas beslut som inte bara strider mot det allmänna rättsmedvetna, utan som om vi försöker förstå dem inom ramen för det juridiska system det är tänkta att utgöra en del av är uppenbart orimliga.

Men jag vill inte kalla det rättsröta. Det är inte de beslutsfattande ämbetsmännens handel och vandel som är problemet. Problemet ligger dels i de orimliga lagar de är satta att tillämpa. Lagarnas orimlighet förstärks sen av att de inte tolkas i ett värderingsfritt vacuum.

En domare är inte jävig bara för att han har åsikter om de frågor som hamnas på hans bord. Rättssamhället kan hantera att domare med tonårsdöttrar får döma i mål om barnpornografi, att domare med villor får döma i mål om villainbrott. Till och med om domarna är engagerade i frågorna genom aktionsgrupper mot barnporr, eller en grannsamverkan mot inbrott så kan de fortfarande döma. Själva den moraliska rättsfrågan utgör ju här inget problem. Att en domare är engagerad i att lagen upprätthålls även utanför sin ämbetsutövning kan vi leva med. Annars vore det orimligt svårt både att rekrytera domare och att vara det.

###Goda och milda domare?

Som son till en ”god och mild domare” (pappa läste gärna ur Olaus Petri domarregler) har jag från tidig ålder följt en domares gärning och de moraliska och känslomässiga problem som yrket innebär. Inte bara för pappa utan även bland hans vänner och kollegor. Det ger mig ett möjligen udda perspektiv visavi juridiken och dess utövare.

Värderingarna och kunskapen finns alltså där som ett filter inför den värld och det händelseförlopp som domaren har att förstå och tolka. Så långt är det precis som för oss andra. Men till skillnad från oss andra har domaren inte bara rätten utan uppgiften att avgöra hur händelseförloppet ska förstås och vad som rätt är.

Vi kan jämför med en fotbollsdomare. Alla vet att vissa spelare har en tendens att överdriva eller falla lätt i straffområdet. När en sådan spelare faller i en närkamp kommer alla som ser det nästan förutsätta att det inte är så allvarligt, även domaren, och han får därför mer sällan en straff med sig.

Det är inget konstigt med det, men medan vi i publiken kan bli upprörda om ett domslut går oss emot eller i hemlighet nöjda med att motståndarna missade än straff, så kommer domarens reaktion och beslut att recenseras med hjälp av slowmotionupptagningar. Detta fenomen gör domare (både fotbolls och den juridiska varianten) väldigt medvetna om sina egna värderingar. Det är en yrkesskada kan man säga och ett inte alltför ovanligt samtalsämne dem emellan.

Låt oss för resonemangets skull utgå ifrån att Tomas Nordström, Anders Eka, Henrik Rasmusson et al är hedervärda män. (Jag tror inte på konspirationsteorier om hemliga sällskap som vill nedmontera våra rättigheter.) Varför ser inte dessa pålästa och med all säkerhet skickliga yrkesmän att deras beslut är problematiska, att de utgör en del av en rättsapparat i sammanbrott? Jag är övertygad om att det är en följd av värderingar och kunskap. Tomas Nordström kan inte anses jävig för att han inhämtar kunskap om ett rättsområde, för att han har uppfattningar om det som i deras kretsar anses som de normala uppfattningarna. Han skulle inte anses jävig för att han ansåg att det var fel att stjäla.

###Digital divide

Den genomgripande samhällsförändring som vi står mitt i delar befolkningen i en grupp vars dagliga liv delvis flyttat ut i de nya digitala sammanhangen och en grupp som ser på detta utifrån som ett nytt verktyg, en ny mediekanal, en ny distributionsväg. Med denna uppdelning följer att de två grupperna har olika mycket kunskaper om hur den nya teknologin fungerar och olika värderingar om vad som är dess förtjänster och brister.

Mycket av denna kunskap och dessa värderingar är osynliga och ogripbara för de flesta av oss. Vi umgås med människor som har ungefär samma kunskap och samma värderingar och att tala om dem eller analysera dem är oftast onödigt. Vi förutsätter helt enkelt en massa saker. Vi tar dem för självklara.

Åklagaren i fallet med den länkade hockeymatchen utgår ifrån det faktum att rättigheten att tillhandahålla en videoupptagning av denna tillkommer Canal+, att de har betalat för och försörjer sig på att göra just detta. Med den utgångspunkten och utan att analysera de tekniska och andra aspekterna runt hur spridningen gått till blir slutsatsen att länkningen är ett upphovsrättsligt intrång.

Andra bedömare med andra kunskaper och andra värderingar kan omöjligen se situationen på något annat sätt än att strömmen redan var tillgängliggjord av Canal+ själva.

Solna Tingsrätt har uppenbarligen väldigt lite kunskap om cloud computing, användning av ftp och säkerhetskopieringsbehov. När tingsrätten skriver (s 23 i domen) att det stora antalet ljudböcker på servern talar för att de också fanns en stor mängd ”kunder” som hade tillgång till den uppvisar det denna okunskap.

Många förvarar idag sina högst privata dokument bakom lösenordsskydd på en från internet tillgänglig server för att kunna nå dem inom en begränsad krets eller själva från flera olika datorer. Mängden data har oftast ingenting med antalet användare att göra.

Hovrättens bedömning av om Tomas Norström är jävig är också att resultat av liknande värderings- och kunskapsbaserade glasögon. De som tolkar TPB-målet springande punkt som en fråga om upphovsrättsintrång har skett eller inte kan ju inte se det som problematiskt att domaren är anhängare av vår upphovsrätt. Men för oss som ser att målet också handlar om det lagliga i att en viss teknologi används och hur den används så är det av stort intresse om domaren tillhör grupper som pga okunskap om tekniken eller egenintresse inte anser den frågan relevant för rättsfrågan.

De förutfattade meningar som genomsyrar tingsrättens dom och gör det möjligt för dem att klumpa ihop de fyra gärningsmännen till en liga som prövas kollektivt baserar sig på en okunskap om hur internet och svärmarbete fungerar. Denna okunskap gör domaren partisk eftersom han inte förmår se fallet ur de synvinklar som jag och många med mig ser det — vårt förtroende för rättssystemet är rubbat, alltså anser jag att Tomas Norström var jävig!

Men jag tänker inte anklaga hovrättens bedömning av jävet för att vara felaktig. Med deras utgångspunkter och i juridisk mening föreligger nog inte något jäv. Vi har som dessa tre exempel visar inte problem med vårt rättsystem av juridiska orsaker. Det är i lagarnas utfomning och i ideologi- och kunskapshänseende som det brister.

###Pirater behövs

Vad som behövs är helt enkelt en politisk kraft som kan arbeta dels för ändrade lagar, men framförallt för kunskapsspridning och värderingsförändringar. Piratpartiet behövs inte bara i EU-parlamentet, inte bara i Sveriges Riksdag utan i det svenska samhället. Vi behövs för att sprida kunskaper om det nya digitala samhället och för att förklara att den samhällsförändring som nu sker skapar nya värderingar som vårt samhälles rättsvårdande instanser måste ta hänsyn till om det inte ska förlora kontakten med det allmänna rättsmedvetna.

Ett rättsmedvetna som t ex anser att:

  • Canal+ får ta ansvar för sina egna streamar utan rättsapparatens hjälp.
  • Antipiratbyrån ska hålla sig borta från mina lagringsmedia även om de tekniskt sett är tillgängliga från internet.
  • En domare som bara fortbildar sig om den ena partens uppfattning i en rättslig tvist är partisk.

Lägg skulden där den hör hemma Per Strömbäck

Ibland blir jag bara förbannad, och orkar inte ens vara nyanserad. Det är inte så ofta det händer, men när det händer så brukar för det mesta handla om någon som försöker ljuga mig rakt upp i synen.

Jag förstår att en person som Per Strömberg inte är positiv till piratkopiering, men den här gången försöker han tuta i oss att det som vankar som en anka, ser ut som en anka, kvackar som en anka egentligen är…. en gris — ”Låt inte piraterna förstöra Dreamhack!” | Brännpunkt | SvD:

> Piraterna håller kvar Sverige i digital stenålder genom att sabotera övergången till lagliga digitala tjänster. Nu riskerar även Dreamhack, som är en tydlig manifestation av och för digital kultur, att förstöras av piraterna.
>
> Det skriver Per Strömbäck, talesperson för Dataspelsbranschen.

Detta var ingressen till artikeln. Det är rätt anmärkningsvärt att man på två meningar lyckas klämma in åtminstone en direkt lögn och fyra halvsanningar.
Första rättelsen: piraterna är de som vill bort från den digitala stenåldern.
Andra rättelsen: piraterna, som i Piratpartiet, skall inte sammanblandas med piratkopiering. Det ena handlar om medborgarrätt, det andra handlar om illegal fildelning.
Tredje rättelsen: det är inte piraterna som saboterat lagliga digitala tjänster, det är primärt förläggare och andra upphovsrättsföreträdare. De har saboterat genom att hålla på katalogerna, eller begära sådana hutlösa priser att de som skapar lagliga tjänster inte längre har några marginaler eller kan styra sitt erbjudande.
Fjärde rättelsen: kopiering mellan deltagare har alltid varit en del av Dreamhack, så om det är en tydlig manifestation av och för digital kultur, så är det på grund av snarare än trots ”piraterna”.
Femte rättelsen: om Dreamhack förstörs, så är det i så fall därför att upphovsrättsföreträdarna börjar tråla som privatpoliser på eventet.

Senare i artikeln försöker Per Strömbeck lite försåtligt kladda ner arrangörerna med någon slags indirekt ansvar för piratkopieringen. Han använder en slags ”damning with praise” metodologi:

> Men arrangören, som tillhandahåller skrivbord, ström och internetuppkoppling, bär också ett ansvar som möjliggörare. Dreamhack tar det ansvaret genom uttalat förbud i användaravtalen. Det är en början. Ledningen har visat all vilja att i dialog med bland andra Dataspelsbranschen utveckla det arbetet, vilket vi förstås välkomnar. Dreamhack är inte till för piraterna.

Genom några få meningar ger han en vink till arrangörerna att de gör bäst i att fortsätta och fördjupa samarbetet med upphovsrättspoliserna, i annat fall tar de inte sitt ansvar och då är de skyldiga till medhjälp. Dessutom lyckas han göra det medan han lovprisar dem. Han är humoristiskt nog inte så synkad med Pontén där…

Men Dreamhack är det forum där man möts och delar erfarenheter, skoj och för den delen mjukvara och kultur. Det är en integrerad del av själva upplevelsen, av själva meningen med eventet. Klart den våta drömmen för Per Strömberg är en show av CES-snitt. Top-down är modellen för den som vill ha kontrollen. Problemet är att Dreamhack troligen snabbt skulle förlora sitt existensberättigande.

Klart är också att arrangören absolut inte vill förknippas med olagligheter, men arrangören kan nog tacka sin lyckliga stjärna för sitt olydiga klientel. De är ett av skälen till att eventet är så stort.

Rent krasst kan Per själv för den delen tacka sin lyckliga stjärna för att folk är så olydiga, i annat fall skulle han förlora alla pratare som ser till att dataspelen flyger.

> Piraterna dödade det svenska musikundret. De driver fram övervakning på internet. Och de håller kvar Sverige i digital stenålder genom att sabotera övergången till lagliga digitala tjänster.
>
> Låt inte piraterna förstöra Dreamhack också!

Piraterna har inte dödat det ”svenska musikundret”, det har självdött med benägen hjälp av företrädare som är mer intresserade av att peka finger och göra sina kunder sura än att vårda relationerna.

Att säga att piraterna ”driver fram övervakning på internet” är ett hån som gör att jag ser röda dimmor i ögonvrårna. Det är en typ av resonemang som liknar kopplingen lättkläddhet-våldtäkt, pojkstreck-barnaga, eller för att fortsätta på samma spår lydnad-hustrumisshandel. Det är inte är värdigt en seriös debattör. De som drivit fram övervakningen är Per och hans bundförvanter i musik, film, bok och övrig mjukvaruindustri. Lägg skulden där den hör hemma Per Strömberg!

Det finns dessutom en så seriös jävla förljugenhet i hela resonemanget, för den deln hela paketet av resonemang:

Det är ett välkänt men ständigt mörkat faktum att piratkopiering är ett av de viktigaste marknadsverktygen för mjukvaruindustrin. Utan piratkopiering skulle Adobe vara ett lite tynande skitföretag precis som Quark ( vilka Quark? ) lyckats bli genom donglar och absurda policys. Utan piratkopiering skulle Microsoft inte ha hälften av det genomslag de har på mjukvarusidan.

När det gäller spel, något jag knappt längre har tid med själv, så har jag studerat det utifrån ett tredjepersonsperspektiv. Låt mig förklara det mönster jag sett:

Två hardcore gamers någonstans mellan pubertet och medelålder möts. De snackar nya coola spel och det är för den utomstående rena grekiskan. A tipsar B om det senaste kyligaste spelet, schysstaste grafiken, bästa spelidén och värsta massiva multiplayerupplevelsen. B frågar A om han har det, så att B kan få testa. A säger att det går att hämta på coolaspeltorrents.org — och att det finns ett hack så man blir insläppt på server med crackad mjukvara.

Så de laddar ner och kör stenhårt hela natten, som rena sexorgien. En vecka senare står DVD-fodralet till den skarpa versionen snyggt och prydligt i B:s hylla — tillsammans med ytterligare en av de sammanlagt sju-åtta B testat senaste månaden. Alla spel hamnar inte där, men utan piratismen skulle B inte haft råd att köpa mer än två ändå, och det är inte säkert att det skulle bli de två B verkligen gillade.

Att B nu har köpt två är ett nollsummespel som möjligen främjar de som är bäst på att göra spel. De företag vars spel inte fick en köpare i B främjas indirekt även de, genom att få en större användarbas — något som framförallt är det som mmorpg och dylikt står eller faller med.

Och för att gå tillbaka till annat än spelmjukvara så har både A och B såväl Adobes CS4, Microsoft Office 2007 (eller 2008), Corels Painter, ett par utvecklingskit, och ett par 3D-program på sina burkar. De använder inte hälften av vad de installerat, men de använder allt tillräckligt mycket för att lära sig gilla det.

A och B som trots att, eller kanske just därför att de är ”finniga, flottiga, och feta” hardcoregamers, är ovärderliga som nästa generations datanördar. När det så får jobb, så gillar de eller är vana vid diverse mjukvara som de hittills piratkopierat. De är självutbildade och klara propagandister för mjukvara som får budgetansvarig att dra efter andan av blotta förskräckelsen.

Per Strömbeck. Ni kan inte sälja fler spel än folk har råd att köpa. Den fråga ni bör ställa er är om ni vinner eller förlorar på att ni på köpet får ett antal användare som inte betalat för sig? Jag personligen tycket det är närmast självklart att ni vinner på affären, men ni beter er sannerligen som om ni förlorar på den.

Det är nästan att jag önskar att ni får som ni vill, och att bara de som verkligen vill betala för era spel använder dem. Fast då skulle ett antal bolag i er bransch gå fullständigt åt helvete.