Inte förstått nånting, inte förstått, bara snackar och snackar och snackar och snackar

En bunt artister visar idag att de fortfarande inte fattat:

> Äntligen är Sveriges regering på väg att lägga fram ett förslag till stöd för upphovsrätten på nätet. Med införandet av sanktionsdirektivet kommer svenska kreatörer och upphovsmän ett steg närmare det skydd som våra europeiska kolleger har.

Det vill säga inget skydd alls, eftersom det inte fungerar. De siffror som APB med flera drar fram om IPREDs effekter är rena fantasifostren. Översättningen mellan saker som laddas ner och saker som i annat fall skulle ha köpts är allt annat än självklar.

> Nu vill vi svenska artister, skådespelare, filmskapare och författare uppmana till att detta beslut också blir en nystart för upphovsrättsdebatten. Sätt kulturvärdet och respekten för andras skapande i fokus i stället för den piratagenda som under alltför lång tid tillåtits dominera i både politik och medier.

Gärna debatt, gärna om kulturvärden och respekt för andras kreativitet. Vad för typ av dominans den så kallade ”piratagendan” fått har dock gått min näsa helt förbi. Varenda person med makt i frågan ställer upp på antipiraternas agenda. Så gott som vartenda värde vi förknippar med ett fritt samhälle: presumtionen om oskuld, rätten att inte dömas på vag bevisning, proportionalitet, informationsfrihet, fair use, privatliv, brevhemlighet, kreativ frihet, monopolförbud, kartellförbud – allt kan offras på upphovsrättens altare.
Däremot så fildelar en sjättedel eller mer av Sveriges befolkning, och än fler är less på uppifrån-och-ner kultur, så det blir många att jaga. Läs eller titta på Lessig och tänk ett varv till.

Det är inte den illegala fildelningen som drabbar upphovsmännen, det är den mentala låsningen till det som varit och oförmågan att ta in det som är.
Var finns alternativet till fildelning? Era plastbitar? Sajter som tar rövarpriser för DRM-skadade filer? Sajter utan utbud, där förlagen sitter på materialet och inte kan samarbeta med varandra?

Visst kommer det att svida en aning, förändring brukar göra det. En av psykologen Kullbergs böcker heter just kris och utveckling, och det är samma sak det handlar om – kris och utveckling hör ihop. Det är en tragisk person som stannar i sin pubertala personlighet för resten av livet. Det är en tragisk värld som vägrar förändring för att det svider lite på vägen.

Den nuvarande upphovsrätten är som ett dåligt äktenskap. Det var längesedan det tände till och blev passionerat, men det tänder alltför ofta till och blir irriterat. Anklagelser haglar ofta fram och tillbaka, sällan rimliga men ofta oresonliga. Utpressning är vardagsmat, respekt är okänt, hyckleri och dubbelmoral är direkt galloperande. Man stannar i det som varit, därför att rädslan att stå ensam utan är så stor att man inte ser att det skulle vara bättre än det som är.

Det finns artister, programmerare, författare och andra upphovsmän som experimenterar med modernare affärsmodeller – gissa vilka som kommer klara sig bäst i framtiden, ni eller dem? Det finns andra som insett att de faktiska ”förlusterna” är i stort sett fiktiva, att det är samma typ av förluster som promotion skapar – fast det kostar mindre och är antagligen effektivare som reklam.

Men problemet med reklam är att den är meningslös om det inte finns en produkt att göra reklam för. När fildelaren sett screenern för nästa storfilm, eller laddat ner några låtar från en okänd artist, så surfar han eller hon till filmens/bandets/programvarans sajt för att kika. Finns då där något man vill ha att hämta mot rimlig betalning, så bränner det i plånboken – finns det inte så söker man rätt på det på fildelningsnätverken.

Land skall med lag byggas… men då får vi se till att lagarna är vettiga!

Frasen land skall med lag byggas, har perverterats till att betyda att ju fler lagar desto bättre land. Men även de som älskar regleringar, måste väl hålla med om att det finns en gräns där det övergår till något mörkt, stelt och obehagligt repressivt? Rick Falkvinge, som har gått från klarhet till klarhet på sistone, kommenterar saken i sin senaste postning om IPRED1.

Rick Falkvinge (pp) » Antipiratlagen IPRED1: Lagen fungerar ändå inte:

> I all lagstiftning finns det tre grundkrav som måste vara uppfyllda för att nya lagar ska få stiftas. De tre kraven är behov, effektivitet och proportionalitet.

Det är svårt att sammanfatta det på ett bättre sätt. Just den innebörden är en skarp invändning mot såväl FRA, som IPRED1 och en hel del andra dumheter de senaste åren. Lagar är inte alltid bra, det finns tillfällen då invanda tankemönster leder till lagar som är direkt farliga.

Jag tänker vara lite mindre kortfattad, och utreda de tre punkterna något lite mer. Exemplet är främst just IPRED1, med någon avstickare till FRA här och där.

##Behov

Innan man stiftar en lag, skall man utreda behovet på flera plan.

Jag säger flera plan, eftersom den vanligaste metoden är att bara utreda de ytligaste aspekterna. IPRED1 motiveras ofta med att artister och andra kreatörer skall få betalt för sina verk, för att det skall vara möjligt måste man skydda upphovsrätten heter det. De som inte håller med får epitetet tjuvar och misstänkliggörs i parti och minut.

Men har man då verkligen tänkt efter? Är upphovsrätten i sin nuvarande form verkligen det som står som garant för kreatörernas försörjning? Är det ens försvarbart att upprätthålla den upphovsrätt som växt fram och förvanskats till sin nuvarande form under knappt trehundra år? Är det ens en självklarhet att man skall få betalt om och om igen under överskådlig framtid för något man skapat? Vilka andra yrkesgrupper har det egentligen så förspänt? Är det ens kreatörernas rätt att få betalt vi försvarar, eller är det någon annan som sitter och håvar in pengarna på deras arbete?

Frågan behandlas som sagt ytligt. Det innebär att vi skapar lagar som kanske inte alls behövs, för att skydda någon annan än den vi tror oss skydda.

Låt oss konstatera att de artister som släppt den gamla modellen och försöker sig på nya vägar klarar sig utmärkt. Det trots att det bara är några få av de riktigt namnkunniga som försökt, och trots att man ännu inte hunnit mogna in i nya affärsmodeller. Så vad skyddar vi kreatörerna från, ruin eller förändring?

Artister av alla typer kan klara sig utmärkt utan IPRED1, och utan andra liknande lagar också. Däremot finns det kanske behov av att garantera fria informationsflöden, så att inte mänskligheten gör sig fattigare än nödvändigt.

För de behov IPRED och liknande verkligen siktar in sig på, när allt skitsnack är bortsilat, är något annat. Det är behoven från de affärsmodeller som går ut på kartellbildning, skinnande av kreatörer och kunder, bakåtsträvande och konservatism och inlåsning av såväl kunskap som konst.

Det är som med hotbilderna som skall motivera FRA-lagen. Man har inte utrett vilka hotbilder som verkligen existerar, eller om kunskapandet kräver sådan verksamhet. Man har inte ens utrett om det är den bästa metoden att hantera de hot man vagt uttrycker, vilket naturligtvis till stor del beror på att man är så vag. Men har man inte klart för sig varför, så skall man sätta sig ner och fundera igen — annars är man illa ute. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

##Effektivitet

Om en lag skall vara meningsfull, så måste den vara effektiv. Man skall kort och gott inte stifta ineffektiva lagar, eftersom det urholkar respekten för samhället auktoritet och för rättsväsendet. Det finns otaliga exempel på sådana lagar som inte gjort något gott för samhället.

Alla de lagar om piratkopiering som riktar sig mot fildelare har varit totalt och fullständigt ineffektiva. När det kommer ett högprofilerat rättsfall, razzia eller annat liknande så får man en liten grop i trenden. Under en kort period går fildelandet ner några procent. Men nästan absurt fort hämtar den sig och fortsätter sin ständiga bana mot nya höjder. För ett decennium sedan, var piratkopiering en relativt lite företeelse, för fem år sedan var den relativt stor — sedan dess har den väl mer eller mindre fördubblats.

IPRED1 kommer inte ens stoppa en papperstuss i loppet på fildelningsströmmen. Den kommer driva folk från äldre system som DC++ till bittorrent, och sedan vidare till andra än mer decentraliserade och anonyma lösningar. Volymen kommer däremot att öka, öka, och öka än mer. Vi kommer dela filer via ad-hoc nätverk, eller bluetooth. Vi kommer använda protokoll som bygger på att man bara ser sina kompisar, som ser sina kompisar, som ser sina kompisar — ingen av dem är kompisar mer antipiraterna. Inte ens om man stängde av internet imorgon dag skulle det vara mer än ett farthinder. Det är bara att konstatera att vi här har ett område där något liknande civil olydnad blomstrar vilt.

Jag betvivlar att ens hot om att ställas upp mot en väg och få en kulkärve i kistan helt skulle kunna stoppa fildelningens utveckling, så stark är idag trenden.

Man kan se en parallell till FRA-lagen här, eftersom den kommer att förändra HUR vi kommunicerar, men inte ATT vi kommunicerar. Den kommer driva fram kryptering mellan privatpersoner och innebära vidareutveckling av nätverk som TOR och andra liknande, den kommer öka användningen av darknets, men den kommer inte att hitta några terrorister att prata om — eftersom de kommer vara de första att anpassa sig.

##Proportionalitet

Varje lag har konsekvenser. Några av dem är önskvärda, några man vill ha uteblir, men många av konsekvenserna är oönskade och ibland oförutsedda.

Varje lagstiftare måste ta hänsyn till sådana konsekvenser. Varje lagstiftare måste också fundera över om det problem man försöker lösa och de konsekvenser lagen får ligger i fas med varandra.

En av mina stora besvikelser kring FRA-historien, har varit att lagstiftarna inte förmått ta ett steg tillbaka. Om man har en lag där en icke oväsentlig del av folket upplever att man förklarar dem som misstänkta. Då har man ett ansvar som politiker att trycka på bromsen och starta en förutsättningslös diskussion om behov, problem och lösningar. Man skall inte gasa på och börja prata om ”regeringsduglighet”, för det är precis vad man då bevisar att man inte har. Själva motståndet leder till en del av de problem som lagen kritiserats för, så motståndet kan inte nonchaleras.

En av mina besvikelser kring fildelning/piratkopiering är att gamla floskler tjatas om, samtidigt som man ger privata företags intresseorganisationer carte blanche att försöka göra det man själv inte förmår. Vill man verkligen beivra piratfildelningen, så anser jag för det första att det är samhällets eget ansvar, och för det andra att det är ärligare att samhället själva upprätthåller sina lagar än att de lämnar bollen till privata aktörer.

Konsekvenserna kommer dels att vara att ett antal privatpersoners liv i det närmaste slås sönder av absurda skadeståndskrav, och dels att oskyldiga kommer anklagas och i det närmaste bli rättslösa.

Det kommer däremot inte att stoppa eller ens i någon väsentlig utsträckning bromsa piraterna.

Men även om man lyckades, skulle det få de konsekvenser man hoppas på?
Knappast, skulle jag vilja påstå, eftersom en plastbit i handen som produkt för digital information tillhör en döende era, den ersätts med en digital era där informationen lagras säkrare och mer åtkomligt på nätverken. Skivaffärerna kommer fortfarande att dö, de artister som hoppas försörja sig på plastbitar kommer bli grymt besvikna, bolagen kommer fortfarande att vara tvungna att anpassa sig eller dö. Så man försvarar affärsmodeller som inte längre kommer fungera oavsett lagar, regler eller annat önsketänkande.

Jag skulle önska att politikerna flyttade sina fötter in i den nya digitala eran, så att de åtminstone fattar beslut utifrån genuin förståelse — men jag är rädd för att det krävs ett generationsbyte först.

Jag vill inte ha fler CD-skivor i hyllan!

Den bild av upphovrätt som kablas ut till svenska folket i debatter, propositioner och lobbying är en bild där upphovsmän står emot pirater i någon slags ”celebrity deathmatch”.

Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

Kampen står nämligen inte främst mellan pirater och upphovsmän, utan mellan mediebolagen med tillhörande torpeder och deras konsumenter. Mediebolagen vill sälja CD och DVD, medan deras konsumenter egentligen helst vill ha mpeg4 och mp3 (eller ännu hellre flac eller ogg med lämplig codec).

Konsumenten idag vill lagra musiken och videon på sin dator, eller mediaburk. När det ligger på hårddisken kan det köras i TVn eller projektorn, i stereon, laddas över till mobilen eller mp3-spelaren, till en usb-sticka eller om det kniper brännas till en CD eller DVD som kan tas med dit du behöver. Eller snarare, det skulle vara sant om vi slapp DRM som enda alternativ till att vara olagliga.

Att kalla CD- eller DVD-skivan för själva produkten är absurt när innehållet är digitalt och kan kopieras hur många gånger som helst. Vem vill ha med sig en repbar CD i bilen, när en USB-sticka är så mycket mer praktisk? Så varför inte göra slag i saken, avskaffa ett antal dammsamlare och en gång för alla skrota CD-/DVD-samlingen?

Sådana utsagor ger mediebolagspampar kallsvettningar. För så fort det fysiska mediet blir ointressant, så är hela deras affärsidé i gungning. Inte bara bolagen blir till sig i trasorna, eftersom hela distributionsledet i ett slag blir fullkomligt ointressant. Skivaffärer går omkull, videouthyrare gråter störtfloder, distributörer får distribuera luft och CD/DVD-pressar samlar damm.

Pandoras ask är öppen, musiken och filmen är digital. Ettor och nollor flyter över nätverken. Hur skall man kunna försörja sig på exemplarframställning, när exemplarframställning är så enkelt att en femåring klarar av att bränna en DVD? Eller för den delen när man inte ens längre BEHÖVER bränna en DVD?

Det vi ser är inte piraters kamp mot upphovsmän, det vi ser är en exemplarframställningsindustri som håller på att dö. De dör därför att de specialiserat sig på en enda metod att leverera till sina kunder. De dör därför att de utnyttjat monopolet på sin specialitet till att skinna kunder och upphovsmän så länge att de glömt att det inte är ett naturtillstånd. De dör därför att de inte kan överge det smaskiga kadavret, trots att det ligger på vägbanan, och trots att en lastbil närmar sig i hög fart.

De upphovsmän som förmår göra sig fria från den järnjungfru den moderna medieindustrin utvecklats till kanske inte blir madonna-, eller wacko jacko-rika. Fast de som opererat fast sig själva utmed höftbenet med denna industri kommer finna sig tvungna att spela med i ett sjukt spel, och finna sig blåsta från alla håll. Kunderna sviker, eftersom de inte får det de frågar efter, och bolagen sviker eftersom de inte lärt sig leverera vad kunderna vill ha.

Istället sitter man fast i en enda tanke, den gamla, och dess konsekvenser — att jaga sina egna kunder och försöka pressa dem på pengar om de vågar ifrågasätta den gamla ordningen.

Man pratar om upphovsrätten som äganderätt, som om det vore exakt samma sak. Det är det enda sätt man förstår, och det enda sätt man kan komma på att slå vakt om sina inkomster. Pengarna på kistbotten går till en arme av advokater och lobbyister — organisationer som snart lever ett eget liv och själva definierar sitt existensberättigande. Kunderna bli än mer alienerade, och än mindre benägna att bidra till upphovsmannens fortlevnad av lojalitet och välvilja.

Men faktum är: Jag vill inte ha fler CD-skivor i min hylla. De jag har samlar damm, jag har alla låtar jag gillade på datorn. Nya album vill jag ha i en form som inte förfular mitt vardagsrum, ger mig kvalsterallergi, kostar skjortan och byxorna och inte går att använda som jag vill. På sikt gäller samma sak DVD också, men dit har jag inte kommit riktigt än.

Det finns en marknad här, en som bolagen inte vill, eller riktigt kan, förstå. Så de erbjuder tjänster utan utbud, där det jag INTE vill ha bara kan fås i format jag INTE är intresserad av som dessutom INTE går att använda som jag vill och till priser som är direkt skrattretande.

Tror fan det att de måste lobba nyttiga idioter i politiken att driva igenom lagar som konserverar det som var, de är ju inte kapabla att delta i det som är.