Om vi överför upphovsrätten till köket

Anta att jag är Jamie Oliver, den nakne kocken. Jag har ägnat åratal åt att bli en duktig kock, rest runt i hela världen för att lära mig mer om matkultur — och överlag spenderat enorma mängder tid och pengar på att bli en mästare i mitt yrke.

Jag är älskad för det jag gör, en verklig stjärna på kockhimlen, och folk vill väldigt gärna prova min mat. Det är mer än en som sitter och njuter framför teven när jag lagar mat och presenterar det ena fantastiska receptet efter det andra. Det ser förledande lätt ut när jag gör det, men det vattnas likväl i munnen på tusentals tittare.

Exakt vad skiljer nu min situation från kulturarbetarens? Är inte jag en slags kulturarbetare som är artist inom matkultur?

Nå, det kanske är tillåtet att skriva ner vad jag gör i mina program, eller till och med spela in dem på video så att man inte glömmer hur man skall göra när man skall prova själv. Anta att du sen vill ha fler recept. Du googlar på ”Jamie Oliver recipe” och hittar den ena länken efter den andra — du skriver ut säkert femtio av mina recept på din skrivare och sparar ytterligare lika många som dokument i datorn, så att du kan skapa ett litet bibliotek av rätter att ta till när du är sugen på något nytt. Du hittar dessutom ungefär lika många till, fast av andra kockar än mig, och tar hem dem också.

Allt är frid och fröjd till den dag då det dimper ner ett brev från ”Jason & Jason, Attorneys at Law”. I brevet konstateras det att du laddat ner cirka tvåhundra recept från kända receptdelarsajter. Som företrädare för EuroChef, en paraplyorganisation för matkonstnärer, kräver nu J&J dig på ”skälig” ersättning för ditt intrång i min, och andra stjärnkockars upphovsrätt.

Schablonmässigt räknar man ut priset till tjugo kronor per recept. Dessutom har man gjort en ”standarduppskattning” där du antas ha delat med dig av dina recept till åtminstone en annan person. Den totala ersättningen uppgår då till åttatusen kronor. Utöver det vill man ha ett skadestånd på lika mycket till, eftersom det inte skall löna sig att ”stjäla recept”.

Du får ytterligare en summa i påslag, eftersom ett tjugotal av recepten var ämnade för en känd restaurang och ännu inte serverats offentligt, varvid skadeståndet beräknas högre. Dessutom vill jag att du bekostar en offentlig ursäkt i en större brittisk tidning, en annons som kostar femtusen. Jag anser att genom ditt agerande skadat mitt arbete och anseende som kock, så det är inte mer än rätt.

Den totala summan du krävs på är nu uppe i tjugofemtusen, och du har tio dagar på dig att betala den summan. I annat fall kommer du att dras inför domstol, varvid du kan räkna med ett femfaldigt högre belopp plus kostnaderna för såväl din egen advokat som för EuroChefs representation.

Tycks det absurt?

Varför det, tror du att det är gratis att lära till kock? Skall inte jag ha rätt till ersättning för mina idéer? Att skapa ett nytt recept är en komplicerad process som innefattar talang, kunskap, inspiration och en massa experimenterande. Det är mitt yrke, och du har åkt snålskjuts.

Du invänder att du bara laddat ner recept för att kunna prova själv och bjuda familj och vänner. Du har knappast någon restaurang där du tänkt sälja min mat som din egen, eller mena på att du har min tillåtelse att servera min mat. Men dina protester yttras för döva öron, du får dina tio dagar att bestämma dig för förlikning eller stämning.

Smaka på den du!

Läs även: Badlandhyenas roliga satir ”Antiprivatkakbyrån”, Blogge Bloggelitos uppgörelse med att man ”måste” få betalt för det man gör, Bergatorparen konstaterar att artister visst får betalt, trots fildelning, och Anders Mildner sörjer upphovsrättsinnehavarnas fantasilöshet i en artikel i Sydsvenskan.

Eftersom Mildner främst raljerar över bokbranschens misslyckande, så vill jag dessutom tipsa om BAEN Free Library. En amerikansk förläggare av fantasy och sci-fi, som insett att man inte förlorar ett smack på att tillhandahålla e-böcker gratis, eller för en spottstyver. I deras stall hittar man några av de mest framgångsrika i genren — folk som inte har de minsta problem med att försörja sig på sitt skrivande.

Inget nytt under solen

Kom att tänka på hur mycket debatten förändrats på tio år…… not!!! Mindes något jag såg för nästan tio år sedan. Jag garvade nästan knäna av mig då, och det är fortfarande lysande — tack youtube, camp chaos och Bob Cesca:

Och fortsättningen:

Ännu mer:

Och ännu mer, om du inte fått nog:

Den sista är knappt fem år gammal. Resonemanget kring copyright och nedladdning har inte förändrats ett dugg.

Slutligen en närmare presentation av Nutty McShithead från Recording Association of Popsong Economics (R.A.P.E)…

Den ljusnande framtid är vår

En dag vaknar jag upp och sätter på dagens första kanna kaffe. Medan vattenkokaren står och puttrar häller jag det beckmörka pulvret i min presso, häller på det bubblande vattnet och känner hur dofterna sprider sig i hela köket.

Där farsan en gång tog morgontidningen till bordet, så är min tidning digital på OLED flexible paper närmare bestämt. Stationen står i vardagsrummet, men vem behöver burken när man har skärmen?

Ubuntu 24.2 tickar som en klocka. Det fanns ju en tid när hårdvaru och mjukvarutillverkare inte stödde Linux och BSD, men efter att Microsoft gjort bort sig för tredje gången och till och med Jobs släppt OSX fritt, så var det inte längre en möjlighet. Jobs behövde inte längre systemet för att Apple skulle frodas, deras designers var så mycket mer i tiden än alla andra att de klarade sig utmärkt ändå.

MS dumpade faktiskt hela OS-marknaden i sin affärsmodell, släppte koden så att alla kunde ge stöd åt gamla MS-program om de ville och satsade på webbtjänster och *nix kompatibla office-standalones. Från dominant till underdog, så fick de faktiskt en fräschör som de saknat i ett par decennier, kämpande mot Google som knaprat i sig nästan alla andra så var de tvungna att göra saker bättre.

Jag kollar rubrikerna, dubbelkollar med bloggtjänsterna om något spännande har hänt och passar på att kika på om det kommit några nya filmer.

Medan jag bläddrar igenom de senaste filmerna på Filmatica, de som tog över efter det att SF satt sin sista potatis, så dimper det ner ett par tre låtar via RSS till min musikspelare. Både fräck pop och skön jazz till morgonkaffet. Jag klickar OK, väl medveten om att åtta av de tio kronorna syndikeringstjänsten begär går till artisten. Det är väl inte mycket per låt jag tuggar i mig, men med fyra miljoner hushåll som vill spisa musik till morgonkaffet, så blir det väl en del i slutänden… Den ena låten var väl inte så jävla fräck, men det spelar ingen roll — you win some, you lose some.

Till slut hittar jag en thriller som verkar precis lagom suggestiv för att kittla nerverna på kvällskvisten. Jag markerar den för överföring till mediacentret, och passar på att cleara omsättningen på mitt kultkonto — de kallas ju tydligen så numera, kulturkontona, de virtuella plånböckerna för mikrobetalningar.

Hmmm, har jag bränt åttahundra på tre veckor? Får tydligen prata lite med slynglarna om att dra ner på non-stop-tittandet på playboy, eller vad nu tonåringar tycker farsans pengar skall användas till? Får fråga hur många låtar de dragit hem på sistone egentligen? Nog för att varje film bara kostar en tjuga att ta hem, varje låt några kronor, men det plockar på med två tonårsungar och två film- och musiksugna, bokslukande föräldrar… Nog för att det går att hämta prylarna gratis, det är ju mest syndikeringstjänsterna som kostar, men då får ju inte kreatörerna betalt. De skitsummorna får vi leva med helt enkelt, alla skall ju äta, även författare, musiker och skådisar.

Jag växlar över till sextiotummaren, för att få lite mer yta att jobba på. Det är ju både ett par webbprojekt som måste slutföras och en stor foto- och videosession som skall redigeras. Det blir lite pluttigt att pyssla med på tidningspapper. Webbprogramvaran är naturligtvis Open Source, det är det enda raka om man vill ha kvalitet idag. Vi diskuterar en stund via SkypeVX hur vi skall göra med återförandet av kod till projektet. En del pluggar har ju skapats och de måste rensas på kundspecifik kod och generaliseras för att kunna konsumeras av Webbprogramvarans andra användare. Kunden är naturligtvis införstådd, det finns inga utvecklare idag som går med på att lura communityn på fungerande kod — det blir alltid en kompromiss där man inte lämnar ifrån sig affärsidén men delar med sig av koden, efter lansering naturligtvis.

Jag surfar över till Adobe, som fick välja mellan konken eller byte av affärsmodell 2014, loggar in på Photoshop Creative Collaboration Centre, och kollar av att alla projekt ligger färdiga för leverans och att alla subversions är korrekt avslutade. Det är bra att städa innan man drar igång något stort nytt projekt.

Det är lustigt hur saker förändrats på femton år. På halvannat decennium har i princip varenda skivbolag dött och ersatts av agenturer och syndikering. När artisterna väl fattade att fördelningen av stålar gick från 10-90 till 70-30 till deras fördel, så insåg de också att de tjänade lika mycket, eller mer per låt som tidigare. Detta trots att låtarna sjönk i pris från en dryg tia per låt 2009 års pengar, till en fjärdedel. Och trots att en femtedel av alla låtar laddades ner utan betalning, leechers finns alltid, även när saker är billigt. Upphovsrätten diskuteras överhuvudtaget inte mer, eftersom den ideella existerar för evigt, och den ekonomiska nu är helt ointressant.

Filmbolagen insåg nästan samma sak, och bara en aning senare. När folk ledsnade på att glo på reklam på TV, så gick de över till att hämta film — med sådan omsättning behöver man knappt ta betalt. Den enda upphovsrätten som är intressant då är att ingen annan försöker sälja ens produkt utan att betala för sig. Hur någon nu skulle kunna göra det, när det går att hämta gratis och det enda legitima skälet att få betalt är att man skapat filmen — eller företräder den som gjort det.

Författarna, som varit sååå rädda för att drabbas av musikernas öde, oroade sig helt i onödan. De glömde bort två saker: att digitala kopior kostar nästan noll, och att folk fortfarande gillar böcker i pappersformat. Iofs köper man pappersböcker mer selektivt, för att inte tära på naturresurserna i onödan. Men böcker kostar inte längre så mycket, och antalet läsare är därför enormt. Tänk om Guillou och Marklund som ojade sig under första decenniet om upphovsrätten, hade fattat hur mycket det betyder att fem eller sexdubbla sin läsarkrets. Man behöver inte ta så mycket betalt då, man får ännu mer genomslag, och det dyker upp ännu fler fringis-inkomster.

Faktum är att kultur-, mjukvaru- och informationstjänster blev så viktiga för ekonomin, att de närmast på egen hand vände vad som såg ut att bli en av de längsta och jobbigaste lågkonjunkturerna. När förändringståget väl fick fart, så kom en boom-period som skapade en positivism nästan i klass med 1950-talets motsvarigheter.

Politikerna tog som vanligt längst tid på sig att fatta. Deras öron riktades mot anti-piratlobbyisternas munnar så länge, att de nästan missade tåget när hela diskussionen blev irrelevant. De predikade att det var fel att stjäla fortfarande när lobbyisternas ”skyddslingar” gjorde revolt mot sina lobbyister och advokater och steg som fågel fenix ur askan av sin egen död. Plötsligt belystes situationen som av en blixtfackla och det som avtecknades mot ljuset var organisationer som överlevt sig själva.

Dessutom, till råga på allt, så är den kommersiella piratindustrin död. De överlevde inte utvecklingen, de sista gick så långt att de försökte bomba The Pirate Bay. Det lyckades inget vidare, eftersom staten bjudit in TPB att ställa sina servrar i en av de få kvarvarande skyddområdena, så de kommersiella piraterna gick rakt in i ett gäng professionella soldater — vilket var mindre hälsosamt 😀

Uppdatering: Även XOR fabulerar om framtiden, utifrån ett mer tekniskt perspektiv — men vissa saker är slående i sin likhet… XORs inlägg är i sin tur en reaktion på OpenForce inlägg, som utmanar efter att ha läst att Helena Mishel skulle på seminarium om hur IT ser ut om tio år…..

Uppdatering 2: Hade funderingar på att skriva en dystopi som kontrast, men West hann före. Läs och rys.