Spotifyministern

I DN idag (pappersversionen) skriver Hanne Kjöller i ett ledarstick om ett pressmeddelande från Kristdemokraterna under rubriken Privat inte alltid politik. Hon citerar pressmeddelandets sista så kallade pratminus där minister Hägglund säger ”Min låtlista på Spotify innehåller en del av den musik som jag gärna lyssnar på.”

Kjöller tycks vara tveksam över allmänintresset i denna observation. Jag tycker den har stort allmänintresse. Nu vet vi väljare att Göran Hägglund använder Spotify. När han i en debatt våren 2009 om integritet, ipred och upphovsrätt gång på gång hyllade Spotify kände jag mig inte lika säker. När en politiker talar i svepande ordalag om en modern företeelse och inte ens kan uttala dess namn rätt (Hägglund sa då Spotify med svenskt uttal och betoning på y:et så att slutet av ordet lätt som när man huter åt en hund.) så kan man inte känna sig övertygad om att det inte är en ung rådgivare som drivit att politikern ska säga det den säger.

Men nu vet vi. Göran Hägglund använder Spotify. Vi välkomnar honom till framtiden och hoppas att han också använder många andra av de verktyg, resurser och tjänster som internet erbjuder. Vi hoppas att han berättar om dem för sina kollegor så att regeringen kanske till slut kan inse att internet mår bara av att slippa klåfingriga begränsningslagstiftningar och filter.

Corporativismus Dominare

Korporativism, eller korporatism, är det system där den demokratiska processen helt eller delvis ersatts av en elitistisk teknokratisk modell med samarbete mellan fack, företagare och styrande politiker. Den blir alltmer aktuell att syna nu när privata intresseorganisationer i allt högre grad får sätta den politiska agendan.

Wikipedia:

Korporativismen har synliggjort sig tydligt inom fascistiska rörelser genom sitt motstånd mot både kapitalismens brist på en organiserande överhet som kommunismens egalitära samhällslära, och betonar istället olikhet men symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende. Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell.

Och:

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

Det här inlägget är inte en förtäckt kritik mot socialdemokratin, det kan vara ämnet för någon annan artikel. Min poäng med att ha med det andra stycket, var snarare att ha något att ta avstamp i för diskussionen. Den så kallade saltsjöbadsandan är ett svärd med två eggar, å ena sidan har det skapat en arbetsmarknad med förhållandevis små konflikter — något som fascinerat politiska bedömare från utlandet genom andra halvan av förra seklet. Den svenska modellen som den är en del av har satts upp som ett slags klassens ljus: en modell som både lett till ett starkt fack och välmående företag. Den andra eggen är att den kraftigt inskränker den del av alla fattade beslut som faktiskt avgörs i en demokratisk kontext. Sången ”Staten och Kapitalet” tar sitt avstamp just i detta, från ett vänsterperspektiv, men utan korporatismen skulle låten troligen låtit rätt annorlunda.

Saltsjöbadsandan är något som alla svenska etablerade partier i mer eller mindre grad instinktivt sluter sig till. Från vänster sluter man sig till den för att den ger facket stor makt över folks villkor och vardag, något som ses som implicit positivt. Från höger ser man till den lugna arbetsmarknaden och det politiska samförstånd som ger spelregler man kan förstå och förutsäga. Makten i ett korporatistiskt samhälle ligger inte hos individerna, utan hos företagen och facken i samarbete med en politisk elit. I sin mest extrema form har man till och med frångått allmänna val ens som symbolisk handling, och låter istället de politiska representanterna väljas av de förtag och fackliga organisationer som representerar en viss sektor. Det påminner på många sätt om de metoder för representativa val som förekommer i förment socialistiska enpartisystem. Avståndet mellan den enskilda människan och valet av representanter ökar drastiskt. Det är på många sätt en demokratins antites.

En av de mest kända uttalat korporatistiska samhällen som existerat i modern historia är det fascistiska Italien. Även Francos Spanien och Hitlers Tyskland uppvisade korporatistiska drag, även om de inte var lika tydliga som i det fascistiska Italien.

Det är relativt lite som krävs för att man skall tippa över det demokratiska samhället i korporatistisk riktning. Redan saltsjöbadsandan var farlig som fenomen, eftersom den satte informella överenskommelser mellan individerna och deras möjligheter att påverka. Den farligaste aspekten när det hela pågår länge, är att skillnaden mellan den pamp som sägs företräda dig och den pamp din pamp skall ”skydda dig emot” blir försvinnande liten. Innan man vet ordet av blir facket ägare i företagen och dina fackpampar sitter i bolagens styrelser. När facket inte längre tycks företräda dina intressen, utan mer sin egen makt, så vet du att det håller på att barka åt helvete. Men inte heller det svenska facket är egentligen måltavlan för den här artikeln, det kan jag angripa någon annanstans.

Måltavlan är istället själva den vana som gör att privata intressen – oavsett om de är fackliga, företag, eller intresseorganisationer – tillåts styra agendan för det politiska samtalet. Det kan gå så långt att deras formuleringar används i det närmaste ograverade. Men det kan också handla om att deras företrädare tillåts att ensamma agera experter i frågan. Privata intressen tillåts genom lobbyismen styra och ställa i lagskrivandet, och kan till och med få befogenheter som borde vara förbehållna statens rättsvårdande instanser — eller så kan man kräva närmast polisiärt beteende från privata aktörer.

Jag citerar HAX:

Lagstiftningsarbetet skall vara självständigt och det skall så objektivt som möjligt väga motstridiga intressen mot varandra. Det skall vila tryggt i grundläggande principer om demokrati, öppenhet, rättssäkerhet, medborgerliga fri- och rättigheter samt alla medborgares lika rättigheter. När staten stiftar lagar – som ju kommer att gälla för alla medborgare – då får det inte ens finnas en misstanke om att man springer ärenden åt vissa speciella intressen.

Håller vi inte fast vid detta – då rubbas själva de demokratiska fundamenten.

Fildelningsdebatten handlar inte längre ”bara” om en branschs oförmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är inte längre bara en fråga om upphovsrätt. Inte bara en fråga om utveckling och medborgarnas tillgång till informationssamhället och dess tjänster. Nu handlar det om demokratins framtid. Nu gäller det för alla goda krafter att bekämpa de korporativistiska tendenserna.

Detta borde väcka en vild samhällsdebatt. Verkligen. Men allt vi ser är ignoranta axelryckningar.

Vi är på väg åt fel håll. Individens rättigheter och möjligheten att påverka sin omgivning via det demokratiska systemet håller på att kringskäras. De naggas på av de krafter som hellre fattar beslut i slutna rum än låter demokratin ha sin gång. Vi ser prov på politikens motsvarighet till kinesisk vattentortyr: varje droppe är mest irriterande, men den tiotusende gör hål i huvudet.

Det är nu en fråga om våra demokratiska fundament. Nu måste vi hitta ett sätt att hindra att något så viktigt drunknar i frågor om sjukförsäkringsprocent eller jobbskatteavdrag.

Snuttifiering av integritetsdebatten

Härom dagen skrev jag ett inlägg om Anne Ramberg. Jag citerade henne om hur hon upplevt ett paradigmskifte där vi nu i terrorismens spår accepterar lagar som bara för ett decennium sedan skulle varit omöjliga. Vi är många som försöker förstå hur det gått till, eftersom inte ens terrorismen borde kunnat göra trenden så rumsren som den nu tycks vara.

Det har sagts att makt korrumperar och det ligger sanning i det påståendet. Det korrumperar eftersom makt får människor att känna sig viktigare än andra. Det korrumperar genom att makt ger törst efter mer makt. Det korrumperar genom att skapa frustration då den egna makten inte når alla områden. Allt detta är yrkesfaror, och potentiella yrkesskador för de som innehar makt — alla är inte förmögna att hålla fötterna på jorden, kämpa emot frestelsen och minnas demokratins grundläggande ideal.

Mmmm shattered glass :)
Snuttifiering: När vi ser varje skärva för sig

Kanske är jag för cynisk, men jag tror att en inte oansenlig andel av de som nu sitter i riksdagen egentligen inte har där att göra. Det tycks helt enkelt krylla av politiker som inte ens reflekterar över sina egna förslags följder. Det är som om uppdraget skapar lockelsen att lägga sig i medborgarnas privatliv: Antingen genom att stifta lagar som sätter sig över medborgarnas rätt att styra över än den ena, än den andra aspekten av sina egna vuxna liv. Eller genom att skapa nya möjligheter till kontroll, eller skärpa upp gamla möjligheter bortom de gränser den ursprungliga lagstiftaren såg framför sig.

Någon, det vill säga vi, måste ställa våra politiker till svars. Inte bara för varje enskild vansinnighet, utan för helheten och den aningslösa blindhet som inte tillåter att de lyfter blicken och funderar på vart kursen bär. De måste konfronteras med vad de beslutat, som ett enda odelbart, eftersom lagens effekt är en och odelbar.

När man talar om missbruk av droger som till exempel alkohol, så är en av de lömskaste aspekterna att man sällan ser vägen utför branten. Varje handling på vägen tycks harmlös, eller i alla fall någorlunda bagatellartad, eller i alla fall inte så farlig, eller går att reda ut, eller någon annans fel egentligen, eller en olyckshändelse som går att förlåta och glömma — till dess det plötsligt står klart att man tappat kontrollen. Situationen är ”snuttifierad”, vilket betyder att varje steg bara är ett steg och att man aldrig vågat, eller förstått att lyfta blicken för att se vart man är på väg.

På samma sätt är det i politiken, där varje beslut och förslag för sig själv kan se harmlöst, eller i alla fall försvarligt, eller nödvändigt ut — men där man om man inte lyfter blicken aldrig ser vart skutan är på väg. Vi har skrikit om FRA, vi har gapat om IPRED, vi har morrat om datalagring, vi har bävat inför preventiv avlyssning, vi har ondgjort oss över missbruk av PKU-registret och vi har varit skräckslagna inför ett hemligt ACTA. Men våran ilska besvaras varje snuttifierad fråga för sig, för varje fråga går att behandla som om den var en isolerad företeelse. Det som sällan görs, men kanske måste, är att på ett lättförståeligt och överskådligt sätt sammanställa alla nya integritetskränkningar och tvinga fram en diskussion om dem som en enhetlig trend.

Då blir det svårare att som Bildt gjorde, påstå att FRA-frågan inte har med frågan om nätets frihet att göra. Det blir svårare för någon som Ask att påstå att IPRED är nödvändigt och inte så farligt. Det blir svårare att som några KD-blåbär föreslå att PKU-registret skall få användas av polisen. Bodström har inte längre mycket för att påstå att preventiv avlyssning är nödvändigt och bara skall drabba organiserad brottslighet. Det blir inte lika attraktivt att låta obekväma diskussioner vila ett valår. Det blir överhuvudtaget svårare att snuttifiera.

Snuttifieringen är som alla de goda föresatserna på vägen mot helvetet, det låter de korrumperade löpa amok, det låter oss bli dragna vid näsan. Men som med ett barn som bara tar en godisbit ur skålen, för att inte mamma och pappa skall märka, så kommer vi en dag att till vår fasa upptäcka att skålen är tom.