Igår berättade jag här på Livbåten vad som länge hindrade mig som 44-åring att förstå att det fria, demokratiska samhället hotas av dagens politik kring datatrafik. Idag tänker jag berätta vilka ytterligare tankesteg som var nödvändiga för att jag som långvarigt partitrogen socialdemokrat skulle ta steget att bli pirat. Med förhoppningen att mina erfarenheter kan hjälpa mina nya partikamrater att övertyga fler sådana som mig!

Inte vilken fråga som helst: För det första har alla som varit aktiva i ett politiskt parti tusentals gånger förklarat för vänner och bekanta, att nej, jag håller inte med mitt parti i alla frågor. Ingen kan hålla med något parti i alla detaljer kring betygssystem, exakta ersättningsnivåer och kvotering av föräldraförsäkring. Vad det i stället gäller, brukar man säga, är att hålla med om den grundläggande ideologin, politikens huvuddrag. När man tänker på detta sätt och frågor om IPRED och FRA-lag dyker upp sorterar man nästan automatiskt in dem i samma fack som alla andra konkreta sakpolitiska frågor: sådana där man kan vara oense med partiledningen utan att det förändrar något i grunden.

Ett avgörande steg för mig var därför att jag insåg att dessa frågor inte var vanliga ”sakfrågor”, utan frågor av samma sort som yttrandefrihet, valhemlighet och lika rösträtt. Frågor som rör själva grunden för demokratin. Första delen av den insikten kom med den aháupplevelse jag skildrade i gårdagens postning: att FRA-lag och IPRED för dagens unga betyder samma sak som det i min ungdom betytt om det satt mikrofoner under caféborden och vimlade av kontrollanter som snokar genom våra skolväskor på jakt efter inspelade kassettband. För en som ägnat mycket tid åt att i kamp med olika kommunistiska grupper försöka övertyga om att demokratiska fri- och rättigheter måste ligga stabilt i botten innan vi kan skapa jämlikhet och rättvisa var det sedan rätt lätt att inse att det här inte var en sakfråga vilken som helst.

Och hur stora är egentligen skillnaderna mellan Fredrik och Mona? När jag hade kommit dit i min resa mot att bli pirat hamnade jag i kraftig samvetsnöd. Min grundläggande ideologiska övertygelse sade mig att det bara fanns ett parti jag kunde rösta på. Men genom att rösta på det partiet riskerade jag ju att landet skulle få fyra år till av borgerlig regering! (Vi som varit politiskt aktiva har nämligen varit rätt väl medvetna om ofullkomligheterna i den egna politiken och många egna företrädares kompetens. Till stor del har engagemanget istället drivits av en övertygelse om hur mycket av det som fortfarande är bra i landet som skulle förstöras av motståndarnas politik.)

Och här har faktiskt Fredrik och Mona serverat piratpartiet lösningen på guldfat. Lite karikerat har både Mona och Fredrik samtidigt försökt upprepa Tony Blairs och Bill Clintons framgångsrika trianguleringsstrategi, där man tar över motståndarens huvudbudskap och i de flesta frågor lägger sig så nära denne att ingen märker någon större skillnad. Vilket gör att många övertygade på bägge sidor om blockgränsen tycker att de två blocken idag är förvillande lika varandra.

Ett recept för att övertyga? Eftersom den som varit aktiv länge i ett parti investerat mycket känslomässigt i sin partitillhörighet är det ett stort steg att byta. Det tog mig därför lång tid att göra en så till synes enkel intellektuell operation som att lägga min min oro för allt hemskt som skulle drabba landet om fel block vann invid min klart artikulerade uppfattning att skillnaderna mellan blocken idag är små, och dra den uppenbara slutsatsen.  När jag pratat med vänner som inte varit organiserade, men sympatiserat med vänsterblocket, har det däremot gått snabbare.  Jag inte behövt prata mer än två minuter förrän flera samtalspartners sagt: ”Tusan Henrik, det har jag inte tänkt på! Det har du ju rätt i!”

Vad använde jag de två minuterna till?

Jo, först beskrev jag insikten att summan av IPRED + datalagringsdirektiv + FRA-lag för dagens unga innebär samma sak som det betytt i min ungdom om det suttit mikrofoner under alla cafébord, alla brev kunnat ångas och alla telefonsamtal avlyssnas. Sedan berättade jag att piratpartiet bara bryr sig om integritets och informationsfrågor, och säljer sina röster till det block som bjuder bäst om dessa. Och slutade med att konstatera att det tvingar mig att fundera över om skillnaderna mellan Fredrik och Mona efter de senaste årens trianguleringar verkligen var så stora att… Ja, jag behövde inte ens avsluta meningen.

Vad jag kan se borde denna tankefigur fungera lika bra på den högra som vänstra planhalvan. Så stjäl den gärna av mig, prova den, använd den, förbättra den , och berätta gärna om de förbättringar som funkar!

Häromdagen tog jag steget och lämnade det socialdemokratiska parti jag tillhört under två tredjedelar av mitt liv och blev piratpartist. När jag tittar på den inre process inne som ledde fram till partibytet tror jag att där kan finnas några lärdomar att hämta, om hur partiet skulle kunna nå fram till fler i min generation.  Som jag tänkte dela med mig av här:

Låt mig med en gång säga att piratpartiets val av namn inte var det smartaste för att nå min och äldre generationer. ”Du ska göra rätt för dig” sitter väl intrummat, och distinktionen mellan information och informationsbärande materia, mellan ”att kopiera” och ”att ta” är inte alls lika uppenbar för oss som för dem som sedan barnsben kopierat både text, bilder och musik med enkla knapptryckningar. (Vi som växte upp med vinylskivor, karbonpapper och blåstenciler kunde helt enkelt inte rycka loss informationen från en skiva eller ett papper och lägga den någon annanstans.) För att över huvud taget nå fram till de flesta i min generation i frågan om fildelning och nedladdning krävs därför mycket undervisning. Något vi naturligtvis kan ägna oss åt under söndagsmiddagar med föräldrar. Men knappast under korta möten vid flygbladsutdelningar eller valstugebesök.

Samtidigt finns en ingång till min generation som kanske inte är uppenbar för dem som växt upp efter Berlinmurens fall. Nämligen det faktum att de flesta av oss  missaktade de gamla öststaterna inte i första hand för ett ineffektivt ekonomiskt system eller stalintidens brott i ett avlägset förflutet. Utan för sådant vi såg om vi reste dit: Hur våra väskor letades genom vid inresan på jakt efter förbjuden litteratur, hur människor var oroliga för att prata med oss (var jag kanske  agent eller provokatör, var vi iakttagna, fanns möjligen en mikrofon under restaurangbordet) och bara skrev sterila artighetsfraser i de brev de skickade (ty många kuvert ångades upp).

För många i min generation var den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred en av de grundstenar som definierade den demokratiska värld vi tillhörde mot de förtryckande övervakningssamhällena på andra sidan muren.  Och jag skulle vilja påstå att det faktum att Piratpartiet idag har ensiffriga och inte tvåsiffriga procenttal i opinionsmätningarna beror på en enda sak: Man har inte lyckats på ett pedagogiskt sätt översätta innebörden av dagens övervakning på nätet till ett språk som min och mina föräldrars generationer förstår!

Det satt fram till i våras hårt fast i min föreställningsvärld att eftersom jag lever i en demokrati och de ledande politikerna inte är ondsinta människor kan knappast  IPRED och FRA-lagarna hota själva grunden för det öppna och fria samhället. Jag kunde ju fortfarande skicka brev utan att de öppnades! Jag avlyssnades ju inte när jag satt och pratade med vänner på ett café eller hemma i min soffa. Och knappast heller när jag pratade i telefon!

Jag minns precis när mitt sätt att se på detta förändrades. Det var en dag, då jag reflekterade över hur lite som egentligen blivit nytt med den nya tekniken. När gymnasieelever chattade med varandra var ju innehållet i deras diskussioner precis detsamma som då jag satt och pratade med kompisar på caféer. (Bara det att man numera inte behöver springa fram och tillbaka mellan alla stadens olika caféer för att umgås i olika konstellationer.) De använde skype till samma sak som jag använde telefonen. Och e-post till både sådant jag använde post- och televerkets tjänster.

I det ögonblicket såg jag dem plötsligt framför mig: FRA-mikrofonerna under alla bord på alla Uppsalas caféer. IPRED-kontrollanterna från förlagen som snokade genom våra skolväskor på jakt efter olagliga kassettband. Fotografierna av datalagringsdirektivets obligatoriska avsändaradresser på kuverten bredvid mottagaradresser och poststämpel, lagrade i postverkets lagerlokaler, där de gicks igenom av horder av SÄPO-agenter.  Och plötsligt stod det glasklart för mig varför mina piratvänner skrek så högt om vad dessa lagar betydde för vår personliga integritet!

Fastän jag var mycket politiskt skolad. Fastän jag varit närmast fundamentalist när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Fastän några av mina allra närmaste vänner var pirater. Så hade jag i flera år misslyckats med att se något som när man väl sett det är så självklart att man inte förstår hur man kunnat undgå det.  Och jag tror det beror på två saker, som kan översättas till två hinder vi pirater måste ta oss över om vi ska nå fram till många äldre:

• Den ena har jag redan varit inne på: Vi kan inte hålla på att var dag bygga om vår bild av omgivningen och samhället. Vi bygger den i vår ungdom, och sedan har vi ett starkt motstånd mot att göra om den. Vi ändrar den i stort sett bara när det blir alldeles nödvändigt, ofta först efter att ens tidigare världsbild lett till en totalkrasch. Så om man sedan ungdomsår varit övertygad om att man lever i ett samhälle som i grunden är relativt hyggligt och civiliserat, då har man svårt att tro att de politiker man valt och i många fall sett upp till skulle vara i färd med att bygga upp en övervakningsstat. Det krävs att man ruskas om rätt ordentligt för att en sådan tanke ska kunna slinka in.
• Också vår mer tekniska förståelse av hur världen fungerar och vår känslomässiga relation till olika fenomen formas i grunden under ungdomsåren. Vilket konkret innebär att det för oss i min generation är lätt att ta till sig resonemang som bygger på cafébord, telefoner och brev i kuvert, men mycket svårare att skapa någon känslomässig relation till resonemang som bygger på IP-adresser, delningsprotokoll och kabeltrafik.

Så om dessa tankar ska koka ner till två råd till pirataktivister som möter en 40+ på torget:

1. Prata om integritet runt FRA-lag och datalagringsdirektiv, inte om fildelning och IPRED. Spara den senare frågan till tillfällen när både du och den du pratar med har gott om tid. (Ty du behöver minst en halvtimme ostört för att få de flesta av mina generationskamrater att förstå så mycket av tekniken att själva den politiska frågan blir begriplig.) Vill den du möter på torget absolut diskutera upphovsrätt och fildelning, vänd diskussionen till den verkliga grundfrågan: ”Menar du att upphovsrättsindustrins rätt att tjäna massor av pengar på de stora artisterna är viktigare än dina barns rätt att slippa övervakas av staten och kapitalet i skön förening då de lever sitt liv på nätet?”

2. Rensa dina förklaringar från begrepp som filtrering, kabeltrafik, IP-adresser och lagringsprotokoll. Börja istället med att översätta dagens övervakning till vad den skulle ha motsvarat för dem som var unga före internets, CD-brännarnas och MP3-spelarnas tid. (Vill ni stjäla min liknelse med cafébord, brev och telefoner, varsågoda!) Förklara hur nutidens motsvarigheter äger rum via internet. Och fortsätt med att ytterst översiktligt beskriva hur detta idag övervakas. Ifall den du pratar med är intresserad av tekniska och juridiska detaljer kommer han eller hon att fråga.

Vill någon av er använda denna text, sprida den vidare eller använda delar av den: Var så goda! Och lycka till i arbetet att övertyga fler än mig!

Justitieminister extraordinaire Beatrice E Neuman lånar oss av sin visdom i en exklusiv intervju.

Pawel Flato, fotografen, får ursäkta om han inte helt känner igen bilden...

Vi har med oss Beatrice E Neumann (B.E.N) här på bloggen (S.F.L), och har fått möjlighet att ställa några frågor:

SFL: Välkommen hit Beatrice och tack för att du ställer upp på en intervju så här mitt i valruschen.

BEN: Tack själv, det är ju alltid roligt att få prata om sitt arbete.

SFL: Nå, du har ju förvånat många med dina förslag de senaste åren. Har du någon spontan kommentar till dina kritiker.

BEN: Jag tycker nog att de flesta som klagar inte tar in hela bilden, vi lever i en svår tid och det kräver kreativa åtgärder.

SFL: Kreativa åtgärder? Skulle du vilja utveckla det lite djupare?

BEN: Ja, det kan jag väl göra. Vissa kritiker tycks ju inte förstå att man inte får stjäla och att samhället aldrig kan tillåta att folk stjäl utan risk för konsekvenser.

SFL: Stjäla….

BEN: Ja stjäla! Våra filmskapare, musiker, författare, journalister och IT-entreprenörer kan inte längre skapa något, eftersom allt de skapar stjäls på nätet. Vi måste ha tag på tjuvarna och sätta dit hälarna.

SFL: Tjuvarna? Hälarna?

BEN: Ja om du vill se film så är den bäst på bio, men om du absolut inte vill gå på bio så går filmerna att köpa i någon av våra utmärkta butiker som säljer DVD. Man betalar ju för sig, eller hur, inte tar man bara DVD:n och går?…

SFL: Jo, men om man tar DVDn så försvinner den ju från affären, och…

BEN: Hårklyverier, det är ju filmen som kostar pengar, inte plasten den finns på!

SFL: Fast filmen försvinner ju inte om man laddar…

BEN: Intäkten försvinner och det är ju den som räknas.

SFL: Men undersökningar visar ju på att nedladdning inte påverkar försälj…

BEN: Alla branschens egna undersökningar visar på miljardförluster, att några pirater kommer med dumheter om att man betalar för det man kan få gratis är inte intressant. Det är väl klart att de säger det, det ligger ju i deras eget intresse!

SFL: Fast branschen själva kanske inte precis är några sanningsvittn…

BEN: Det säger sig själv att gratistillgång innebär en bransch i kris, och våra kulturskapare har rätt att få betalt för sitt arbete!

SFL: Men har man rätt att få betalt för något ingen vill köpa, det skulle ju i så fall vara unikt för kultursekt…

BEN: Kulturarbetare skall ha betalt!!! Och de som stjäl brödet ur deras barns munnar skall skaka galler, eller åtminstone betala ordentliga skadestånd. Sen har vi hälarna som The Pirate Bay, de måste vi sätta åt, de distribuerar ju olagligt material till höger och vänster och gör grova pengar på det.

SFL: Fast de lagrar ju bara textsträngar, och det är väl knappast bevisat att de tjänat speciellt myck…

BEN: De tjänar miljoner på andras arbete, och för det skall de sitta i fängelse och betala tillbaka miljonerna till kulturarbetarna!

SFL: Fast många kulturskapare sprider ju medvetet sina alster just genom tjänster som The Pirate Bay, och skulle inte ha en möjlighet att höras eller ses av så många om sajten försva…

BEN: De får väl visa sin kvalitet som alla andra, så att de kan teckna kontrakt med distributörer, förlag och produktionsbolag! Annars kommer vi om några år inte ha någon verklig kvalitetskultur kvar!

SFL: Kvalitetskultur…

BEN: Jo så är det. Våra experter är väldigt oroade.

SFL: Men de experterna är ju själva del av…

BEN: De är de bästa inom sitt område!

SFL: … (gurgel) …

SFL: Men om man förklarar två miljoner svenskar för kriminella, då är man ju tvungen att kontrollera vad alla gör alltid! Hur skall man annars kunna beivra spridandet av kultur utanför de traditionella säljkanalerna?

BEN: Ja för det första är ju internetbolagen nu tvungna att lämna ut namnen bakom ip-nummer, så det går inte att komma undan. Dessutom har vi ju snart datalagringsdirektivet här, och då finns ju all information tillgänglig…

SFL: Ja datalagringsdirektivet ja, det ses ju av många som det slutgiltiga beviset på att övervakningssamhället är genomfört.

BEN: Pyttsan! Vi är väl inte Sovjet heller?

SFL: Men om det kvackar som en anka och går som en anka, vad är det då? En svan?

BEN: Vi måste lita på vår polis och våra myndigheter, de vill faktiskt ingen illa utan försöker bara göra sitt jobb.

SFL: Som om man är lite muntorr i tunnelbanan då?

BEN: Du menar den där ligisten som störde polisen i deras arbete. Faktiskt, så har jag svårt att se varför alla vurmar för honom.

SFL: Men han gjorde ju inget olagli…

BEN: Han ofredade polisen, och skall vara glad över att de inte sydde in honom!

SFL: …

BEN: Var inte han en känd bråkmakare förresten, en sån där ”dagens konflikt” eller nåt. Det hör man ju direkt att han var där för att provocera!

SFL: Kanske skulle han fått ett färgglatt kuvert hem.

BEN: Ja varför inte, det är väl bra att omgivningen vet vem de har att göra med? Eller? Det är alldeles för många bråkmakare, torskar och pedofiler som kommer undan idag. Vi måste våga försöka med alternativa metoder för att komma åt dem, i annat fall vet man aldrig var det kommer sluta: kaos, anarki, laglöshet.

SFL: I ett fritt samhälle?

BEN: Vårt samhälle är fritt, men frihet är inte att vara pervers, bråkmakare eller torsk!

SFL: … eh … men … alltså … … Jo alltså, är det inte ett grundkrav i alla fall att man först har en dom innan någon straffas?

BEN: Så du vill att de skall komma undan på teknikaliteter?

SFL: …i alla fall brist på bevisning…är inte det grunden för…

BEN: Faktum är att det i många fall skulle vara bättre om straff kunde sättas direkt av åklagaren. Domstolsprocesser är dyra och domstolarna är överlastade. Vårt samhälle betalar alldeles för mycket för att skydda dessa busar! Kan man få dem att erkänna brott direkt, kan man spara mycket pengar.

SFL: Men vill vi sätta fler oskyldiga i fängels….

BEN: Vem har talat om oskyldiga, de har ju erkänt! Vem är oskyldig förresten? Det är så många som påstår att de är oskyldiga, var och varannan fängelsekund säger ju att de sitter där de sitter utan att ha gjort något.

SFL: Och några av dem kanske till och med talar sanning…

BEN: Pyttsan!

SFL: Men är inte oskuldspresumtionen grunden för rättssystemet?

BEN: Vi pratar ju inte om oskyldiga! Offren är oskyldiga, och vem tänker på dem egentligen? Vill ni att dottern till en torsk skall bli sexuellt utnyttjad bara för att ingen har stake att göra något åt saken?

SFL: Men, bara för att man betalar för sex, så behöver man ju inte förgripa sig på barn… Det finns ju ingen koppl…

BEN: De är sexförbrytare och sexförbrytare förgriper sig på oskyldiga kvinnor och barn.

SFL: Fast det är ju inte bevisa…

BEN: Du kanske också vill att våldtagna bebisar skall kunna fläkas ut på nätet där de kränks om och om igen av svettiga perverterade gubbar?

SFL: ?…

SFL: Nu är det är ju inte bara bebisar som ingår i den nya definitionen av barnporr, det är ju även byxmyndiga tonåringar som…

BEN: En sextonåring förstår inte att de får stå med skammen för sina nakenbilder för alltid, de är inte mogna att förstå konsekvenserna eller att säga nej!

SFL: Nu har de ju iofs per definition rätt att ha sex om de så vill och kan till och med bli föräldrar, borde man inte isolera begreppet barnporr till de som utan tvekan är just bar…

BEN: En sextonåring är ett barn.

SFL: Nå, jag misstänker att det finns både en och annan sextonåring som har synpunkter på det uttalandet!

BEN: Att tonåringar inte lyssnar på vuxna har väl inte med saken att göra?

SFL: Men, oavsett ålder på ”barnen” så tar ni ju även med konstnärliga uttryck som teckningar och annat liknande som inte drabbar någon levande människ…

BEN: Det är barnpornografi och all sådan måste bort om vi inte skall underhålla barnporrindustrin, eller normalisera pedofilt beteende.

SFL: Jaha… ja… nåja… är det inte ett våldsvideoresonemang? Och hur drar man gränserna för vilka nakenbilder som är pornografi och vilka som bara är bilder utan kläder?

BEN: Men GUD så dumt du frågar, det förstår väl alla?

SFL: … Fast om man nu skall skydda ”barn” mot övergrepp… hur går det ihop med förslaget att kunna tvinga barnen till kissprov utan förälders medgivande? Är inte det en kränkning?

BEN: På vilket sätt är det en kränkning? Är det inte en kränkning att låta barn missbruka droger bara för att deras föräldrar inte vill lyssna på myndigheterna?

SFL: Fast… föräldrarna har ju uppfostringsansvaret för barnen, och ni har ju till och med föreslagit att de skall ha det ekonomiska ansvaret för dumheter barnen gör, vart går gränsen mellan samhällets rättigheter och medborgarnas rätt att styra sitt eget liv?

BEN: Droger är inte lagliga, att bruka droger är inte heller lagligt. Du vill väl inte att vi skall tillåta olagligheter?

SFL: Men… alltså… du förstår… alltså, barnen är ju inte ens straffmyndiga… de är ju föräldrarnas ansvar, eller?

BEN: Jag ser inte problemet. Barn skall inte bruka droger, punkt.

SFL: …ah… nå… för att gå tillbaka till kontrollen och nakenbilderna. Om nu allt vi gör lagras och två miljoner svenskar riskerar att få påhälsning av fildelningspolisen med gryningsrazzia i hemmet och husrannsakan. Vad är det som säger att inte dina gamla familjebilder och bilderna från tonåren plötsligt blir bevismaterial för att du dessutom är sexförbrytare?

BEN: Nu resonerar du så där dumt igen, som om polisen var ute efter att sätta dit alla utan urskiljning. Vi måste väl ändå kunna lita på våra egna rättsvårdande myndigheter?

SFL: …

SFL: Ja vi får tacka justitieministern för att hon har tagit er tid. En sista fråga innan vi avslutar: Kan du ge oss en vink om vilka åtgärder och förslag som kommer härnäst?

BEN: Nja, den informationen är ännu inte offentlig. Dock kan jag säga att vi håller på att titta på vad mer vi kan göra för att komma åt alla perversioner, stölder, bråkstakar och organiserade brottslingar. Det finns en del kreativa förslag, om vi nu kan få mesarna på lagrådet att sluta gnälla om allt och inget. Det blir lättare under nästa mandatperiod när vi väl lyckats skriva om grundlagen lite.

SFL: (rrryyyyyyyyssss) Ja… eh… vi får tacka för intervjun.

BEN: Nöjet var helt på min sida.

SFL: Jo.

I DN idag (pappersversionen) skriver Hanne Kjöller i ett ledarstick om ett pressmeddelande från Kristdemokraterna under rubriken Privat inte alltid politik. Hon citerar pressmeddelandets sista så kallade pratminus där minister Hägglund säger ”Min låtlista på Spotify innehåller en del av den musik som jag gärna lyssnar på.”

Kjöller tycks vara tveksam över allmänintresset i denna observation. Jag tycker den har stort allmänintresse. Nu vet vi väljare att Göran Hägglund använder Spotify. När han i en debatt våren 2009 om integritet, ipred och upphovsrätt gång på gång hyllade Spotify kände jag mig inte lika säker. När en politiker talar i svepande ordalag om en modern företeelse och inte ens kan uttala dess namn rätt (Hägglund sa då Spotify med svenskt uttal och betoning på y:et så att slutet av ordet lätt som när man huter åt en hund.) så kan man inte känna sig övertygad om att det inte är en ung rådgivare som drivit att politikern ska säga det den säger.

Men nu vet vi. Göran Hägglund använder Spotify. Vi välkomnar honom till framtiden och hoppas att han också använder många andra av de verktyg, resurser och tjänster som internet erbjuder. Vi hoppas att han berättar om dem för sina kollegor så att regeringen kanske till slut kan inse att internet mår bara av att slippa klåfingriga begränsningslagstiftningar och filter.

Korporativism, eller korporatism, är det system där den demokratiska processen helt eller delvis ersatts av en elitistisk teknokratisk modell med samarbete mellan fack, företagare och styrande politiker. Den blir alltmer aktuell att syna nu när privata intresseorganisationer i allt högre grad får sätta den politiska agendan.

Wikipedia:

Korporativismen har synliggjort sig tydligt inom fascistiska rörelser genom sitt motstånd mot både kapitalismens brist på en organiserande överhet som kommunismens egalitära samhällslära, och betonar istället olikhet men symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende. Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell.

Och:

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

Det här inlägget är inte en förtäckt kritik mot socialdemokratin, det kan vara ämnet för någon annan artikel. Min poäng med att ha med det andra stycket, var snarare att ha något att ta avstamp i för diskussionen. Den så kallade saltsjöbadsandan är ett svärd med två eggar, å ena sidan har det skapat en arbetsmarknad med förhållandevis små konflikter — något som fascinerat politiska bedömare från utlandet genom andra halvan av förra seklet. Den svenska modellen som den är en del av har satts upp som ett slags klassens ljus: en modell som både lett till ett starkt fack och välmående företag. Den andra eggen är att den kraftigt inskränker den del av alla fattade beslut som faktiskt avgörs i en demokratisk kontext. Sången ”Staten och Kapitalet” tar sitt avstamp just i detta, från ett vänsterperspektiv, men utan korporatismen skulle låten troligen låtit rätt annorlunda.

Saltsjöbadsandan är något som alla svenska etablerade partier i mer eller mindre grad instinktivt sluter sig till. Från vänster sluter man sig till den för att den ger facket stor makt över folks villkor och vardag, något som ses som implicit positivt. Från höger ser man till den lugna arbetsmarknaden och det politiska samförstånd som ger spelregler man kan förstå och förutsäga. Makten i ett korporatistiskt samhälle ligger inte hos individerna, utan hos företagen och facken i samarbete med en politisk elit. I sin mest extrema form har man till och med frångått allmänna val ens som symbolisk handling, och låter istället de politiska representanterna väljas av de förtag och fackliga organisationer som representerar en viss sektor. Det påminner på många sätt om de metoder för representativa val som förekommer i förment socialistiska enpartisystem. Avståndet mellan den enskilda människan och valet av representanter ökar drastiskt. Det är på många sätt en demokratins antites.

En av de mest kända uttalat korporatistiska samhällen som existerat i modern historia är det fascistiska Italien. Även Francos Spanien och Hitlers Tyskland uppvisade korporatistiska drag, även om de inte var lika tydliga som i det fascistiska Italien.

Det är relativt lite som krävs för att man skall tippa över det demokratiska samhället i korporatistisk riktning. Redan saltsjöbadsandan var farlig som fenomen, eftersom den satte informella överenskommelser mellan individerna och deras möjligheter att påverka. Den farligaste aspekten när det hela pågår länge, är att skillnaden mellan den pamp som sägs företräda dig och den pamp din pamp skall ”skydda dig emot” blir försvinnande liten. Innan man vet ordet av blir facket ägare i företagen och dina fackpampar sitter i bolagens styrelser. När facket inte längre tycks företräda dina intressen, utan mer sin egen makt, så vet du att det håller på att barka åt helvete. Men inte heller det svenska facket är egentligen måltavlan för den här artikeln, det kan jag angripa någon annanstans.

Måltavlan är istället själva den vana som gör att privata intressen – oavsett om de är fackliga, företag, eller intresseorganisationer – tillåts styra agendan för det politiska samtalet. Det kan gå så långt att deras formuleringar används i det närmaste ograverade. Men det kan också handla om att deras företrädare tillåts att ensamma agera experter i frågan. Privata intressen tillåts genom lobbyismen styra och ställa i lagskrivandet, och kan till och med få befogenheter som borde vara förbehållna statens rättsvårdande instanser — eller så kan man kräva närmast polisiärt beteende från privata aktörer.

Jag citerar HAX:

Lagstiftningsarbetet skall vara självständigt och det skall så objektivt som möjligt väga motstridiga intressen mot varandra. Det skall vila tryggt i grundläggande principer om demokrati, öppenhet, rättssäkerhet, medborgerliga fri- och rättigheter samt alla medborgares lika rättigheter. När staten stiftar lagar – som ju kommer att gälla för alla medborgare – då får det inte ens finnas en misstanke om att man springer ärenden åt vissa speciella intressen.

Håller vi inte fast vid detta – då rubbas själva de demokratiska fundamenten.

Fildelningsdebatten handlar inte längre ”bara” om en branschs oförmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är inte längre bara en fråga om upphovsrätt. Inte bara en fråga om utveckling och medborgarnas tillgång till informationssamhället och dess tjänster. Nu handlar det om demokratins framtid. Nu gäller det för alla goda krafter att bekämpa de korporativistiska tendenserna.

Detta borde väcka en vild samhällsdebatt. Verkligen. Men allt vi ser är ignoranta axelryckningar.

Vi är på väg åt fel håll. Individens rättigheter och möjligheten att påverka sin omgivning via det demokratiska systemet håller på att kringskäras. De naggas på av de krafter som hellre fattar beslut i slutna rum än låter demokratin ha sin gång. Vi ser prov på politikens motsvarighet till kinesisk vattentortyr: varje droppe är mest irriterande, men den tiotusende gör hål i huvudet.

Det är nu en fråga om våra demokratiska fundament. Nu måste vi hitta ett sätt att hindra att något så viktigt drunknar i frågor om sjukförsäkringsprocent eller jobbskatteavdrag.

Härom dagen skrev jag ett inlägg om Anne Ramberg. Jag citerade henne om hur hon upplevt ett paradigmskifte där vi nu i terrorismens spår accepterar lagar som bara för ett decennium sedan skulle varit omöjliga. Vi är många som försöker förstå hur det gått till, eftersom inte ens terrorismen borde kunnat göra trenden så rumsren som den nu tycks vara.

Det har sagts att makt korrumperar och det ligger sanning i det påståendet. Det korrumperar eftersom makt får människor att känna sig viktigare än andra. Det korrumperar genom att makt ger törst efter mer makt. Det korrumperar genom att skapa frustration då den egna makten inte når alla områden. Allt detta är yrkesfaror, och potentiella yrkesskador för de som innehar makt — alla är inte förmögna att hålla fötterna på jorden, kämpa emot frestelsen och minnas demokratins grundläggande ideal.

Snuttifiering: När vi ser varje skärva för sig

Kanske är jag för cynisk, men jag tror att en inte oansenlig andel av de som nu sitter i riksdagen egentligen inte har där att göra. Det tycks helt enkelt krylla av politiker som inte ens reflekterar över sina egna förslags följder. Det är som om uppdraget skapar lockelsen att lägga sig i medborgarnas privatliv: Antingen genom att stifta lagar som sätter sig över medborgarnas rätt att styra över än den ena, än den andra aspekten av sina egna vuxna liv. Eller genom att skapa nya möjligheter till kontroll, eller skärpa upp gamla möjligheter bortom de gränser den ursprungliga lagstiftaren såg framför sig.

Någon, det vill säga vi, måste ställa våra politiker till svars. Inte bara för varje enskild vansinnighet, utan för helheten och den aningslösa blindhet som inte tillåter att de lyfter blicken och funderar på vart kursen bär. De måste konfronteras med vad de beslutat, som ett enda odelbart, eftersom lagens effekt är en och odelbar.

När man talar om missbruk av droger som till exempel alkohol, så är en av de lömskaste aspekterna att man sällan ser vägen utför branten. Varje handling på vägen tycks harmlös, eller i alla fall någorlunda bagatellartad, eller i alla fall inte så farlig, eller går att reda ut, eller någon annans fel egentligen, eller en olyckshändelse som går att förlåta och glömma — till dess det plötsligt står klart att man tappat kontrollen. Situationen är ”snuttifierad”, vilket betyder att varje steg bara är ett steg och att man aldrig vågat, eller förstått att lyfta blicken för att se vart man är på väg.

På samma sätt är det i politiken, där varje beslut och förslag för sig själv kan se harmlöst, eller i alla fall försvarligt, eller nödvändigt ut — men där man om man inte lyfter blicken aldrig ser vart skutan är på väg. Vi har skrikit om FRA, vi har gapat om IPRED, vi har morrat om datalagring, vi har bävat inför preventiv avlyssning, vi har ondgjort oss över missbruk av PKU-registret och vi har varit skräckslagna inför ett hemligt ACTA. Men våran ilska besvaras varje snuttifierad fråga för sig, för varje fråga går att behandla som om den var en isolerad företeelse. Det som sällan görs, men kanske måste, är att på ett lättförståeligt och överskådligt sätt sammanställa alla nya integritetskränkningar och tvinga fram en diskussion om dem som en enhetlig trend.

Då blir det svårare att som Bildt gjorde, påstå att FRA-frågan inte har med frågan om nätets frihet att göra. Det blir svårare för någon som Ask att påstå att IPRED är nödvändigt och inte så farligt. Det blir svårare att som några KD-blåbär föreslå att PKU-registret skall få användas av polisen. Bodström har inte längre mycket för att påstå att preventiv avlyssning är nödvändigt och bara skall drabba organiserad brottslighet. Det blir inte lika attraktivt att låta obekväma diskussioner vila ett valår. Det blir överhuvudtaget svårare att snuttifiera.

Snuttifieringen är som alla de goda föresatserna på vägen mot helvetet, det låter de korrumperade löpa amok, det låter oss bli dragna vid näsan. Men som med ett barn som bara tar en godisbit ur skålen, för att inte mamma och pappa skall märka, så kommer vi en dag att till vår fasa upptäcka att skålen är tom.

Carl Bildt, inte tror du väl att något blir mindre hycklande bara för att det nu finns på två språk?

Nysvenska och Nyengelska.

Läs också Anna Troberg, och Görans tidigare artikel.

Jag är före detta moderat. Det vet de som följt den här bloggen. Idag läser jag en massa reaktioner på Carl Bildts utspel på SvD Brännpunkt och i hans blogg. De flesta väljer att ignorera den till synes utsträckta handen till nätvänner som t ex piratrörelsen.

I vårt arbete kommer vi att söka samarbete med de länder, organisationer och företag, som i likhet med oss ser detta område som en av de stora framtidsutmaningarna för det internationella samfundet och som är beredda att göra en extra insats för att slå vakt om friheten på nätet.

Som före detta moderat och stor vän av Carl Bildt så tänkte jag skriva ett inlägg idag om att vi pirater behöver bundsförvanter i de andra partierna. Vi ska ju ändå försöka övertyga dem om att tillsammans med os rulla tillbaka så många som möjligt av de medborgarkränkande lagar som antagits de senaste åren. Om Bildt är vän av friheten på nätet så vore han en perfekt sådan bundsförvant.

Men jag studerade den utsträckta handen lite närmare och insåg att den påminde en smula om Olof Palmes utsträckta hand till mittenpartierna i valrörelsen 1982. Handen är nog inte så inbjudande. Den tycks dölja en klo av järn.

För hur ska man annars tolka att den regering som nu ska arbeta tillsammans med andra goda krafter på den internationella arenan för nätets frihet väljer att se avlyssning, censur och godtyckliga bestraffningar som OK när de utförs i Europa eller USA, men som höjden av repression när de utförs av gangsterregimer i Beijing och Teheran.

Nätet har inga nationsgränser. Nätets frihet är odelbar. Ska nätet vara fritt, måste det vara fritt överallt. Alla filter, svartlistningar och avlyssningsaktioner är lika illa. Inte så att nätets frihet är hotat. Datatrafiken hittar nya vägar genom darknets och tjänster med krypterade tunnlar.

Människornas frihet däremot. Den är hotad. Människor får sina datorer godtyckligt beslagtagna med kaos i privatliv och yrkesliv som följd. Människor censurerar sig själva i vetskapen om att storebror tittar över axeln. Människor kan komma att stängas av från stora delar av samhällslivet, från sin bank, sin post och sina möjligheter att arbeta på vaga grunder.

Det är inte OK säger jag till Carl Bildt. Det är inte OK säger jag till mina gamla moderatvänner. Sluta med nyspråket. Läs Gösta Bohman. Återupprätta er stolta historia som den lilla människans försvarare mot statens maktmissbruk. Kom tillbaks till verkligheten där datorer och internetuppkoppling är livsnödvändigheter inte bara för ungdomarna utan för majoriteten av befolkningen.

Medan ni funderar på om ni klarar av det så tänker jag tillsammans med mina nya piratvänner komma in i riksdagen vid höstens val.

Undrar hur många som fattat det här i det svenska rättsväsendet eller politiken?

Anders S Lindbäck:

Telia hänvisar till att även om Datalagringsdirektivet inte ännu är implementerat i Svensk Lagstiftning så har vi svenskar alla rättigheter vi får enligt datalagringsdirektivet. Det finns beslut i EG-domstolen om EU-länder är sena att implementera direktiv så skall ändå medborganra i det landet ha rätt till de fördelar de får enligt EU-direktivet.  Svenska domstolar är egentligen tvingade att döma enligt EG-domstolens prejudikat.

Datalagringsdirektivet innebär att uppgifterna som samlas in bara får utlämnas till myndighet, inte till privata intressen. Det innebär i sin tur att de inte får lämnas ut till rättighetsinnehavare i IPRED-fall.

Var det någon som sa ordet obsolet?

Jag är på God Jul önskar Storebror och följdaktligen afk med piratpartister för andra gången på bara några dagar.

Lyssnar just nu på Anna Troberg prata om IPRED.

Tänkte bara berätta det.