Hur en sosse blev pirat

Igår berättade jag här på Livbåten vad som länge hindrade mig som 44-åring att förstå att det fria, demokratiska samhället hotas av dagens politik kring datatrafik. Idag tänker jag berätta vilka ytterligare tankesteg som var nödvändiga för att jag som långvarigt partitrogen socialdemokrat skulle ta steget att bli pirat. Med förhoppningen att mina erfarenheter kan hjälpa mina nya partikamrater att övertyga fler sådana som mig!

Inte vilken fråga som helst: För det första har alla som varit aktiva i ett politiskt parti tusentals gånger förklarat för vänner och bekanta, att nej, jag håller inte med mitt parti i alla frågor. Ingen kan hålla med något parti i alla detaljer kring betygssystem, exakta ersättningsnivåer och kvotering av föräldraförsäkring. Vad det i stället gäller, brukar man säga, är att hålla med om den grundläggande ideologin, politikens huvuddrag. När man tänker på detta sätt och frågor om IPRED och FRA-lag dyker upp sorterar man nästan automatiskt in dem i samma fack som alla andra konkreta sakpolitiska frågor: sådana där man kan vara oense med partiledningen utan att det förändrar något i grunden.

Ett avgörande steg för mig var därför att jag insåg att dessa frågor inte var vanliga ”sakfrågor”, utan frågor av samma sort som yttrandefrihet, valhemlighet och lika rösträtt. Frågor som rör själva grunden för demokratin. Första delen av den insikten kom med den aháupplevelse jag skildrade i gårdagens postning: att FRA-lag och IPRED för dagens unga betyder samma sak som det i min ungdom betytt om det satt mikrofoner under caféborden och vimlade av kontrollanter som snokar genom våra skolväskor på jakt efter inspelade kassettband. För en som ägnat mycket tid åt att i kamp med olika kommunistiska grupper försöka övertyga om att demokratiska fri- och rättigheter måste ligga stabilt i botten innan vi kan skapa jämlikhet och rättvisa var det sedan rätt lätt att inse att det här inte var en sakfråga vilken som helst.

Och hur stora är egentligen skillnaderna mellan Fredrik och Mona? När jag hade kommit dit i min resa mot att bli pirat hamnade jag i kraftig samvetsnöd. Min grundläggande ideologiska övertygelse sade mig att det bara fanns ett parti jag kunde rösta på. Men genom att rösta på det partiet riskerade jag ju att landet skulle få fyra år till av borgerlig regering! (Vi som varit politiskt aktiva har nämligen varit rätt väl medvetna om ofullkomligheterna i den egna politiken och många egna företrädares kompetens. Till stor del har engagemanget istället drivits av en övertygelse om hur mycket av det som fortfarande är bra i landet som skulle förstöras av motståndarnas politik.)

Och här har faktiskt Fredrik och Mona serverat piratpartiet lösningen på guldfat. Lite karikerat har både Mona och Fredrik samtidigt försökt upprepa Tony Blairs och Bill Clintons framgångsrika trianguleringsstrategi, där man tar över motståndarens huvudbudskap och i de flesta frågor lägger sig så nära denne att ingen märker någon större skillnad. Vilket gör att många övertygade på bägge sidor om blockgränsen tycker att de två blocken idag är förvillande lika varandra.

Ett recept för att övertyga? Eftersom den som varit aktiv länge i ett parti investerat mycket känslomässigt i sin partitillhörighet är det ett stort steg att byta. Det tog mig därför lång tid att göra en så till synes enkel intellektuell operation som att lägga min min oro för allt hemskt som skulle drabba landet om fel block vann invid min klart artikulerade uppfattning att skillnaderna mellan blocken idag är små, och dra den uppenbara slutsatsen.  När jag pratat med vänner som inte varit organiserade, men sympatiserat med vänsterblocket, har det däremot gått snabbare.  Jag inte behövt prata mer än två minuter förrän flera samtalspartners sagt: ”Tusan Henrik, det har jag inte tänkt på! Det har du ju rätt i!”

Vad använde jag de två minuterna till?

Jo, först beskrev jag insikten att summan av IPRED + datalagringsdirektiv + FRA-lag för dagens unga innebär samma sak som det betytt i min ungdom om det suttit mikrofoner under alla cafébord, alla brev kunnat ångas och alla telefonsamtal avlyssnas. Sedan berättade jag att piratpartiet bara bryr sig om integritets och informationsfrågor, och säljer sina röster till det block som bjuder bäst om dessa. Och slutade med att konstatera att det tvingar mig att fundera över om skillnaderna mellan Fredrik och Mona efter de senaste årens trianguleringar verkligen var så stora att… Ja, jag behövde inte ens avsluta meningen.

Vad jag kan se borde denna tankefigur fungera lika bra på den högra som vänstra planhalvan. Så stjäl den gärna av mig, prova den, använd den, förbättra den , och berätta gärna om de förbättringar som funkar!

Att nå oss 40+ med piratbudskap

Häromdagen tog jag steget och lämnade det socialdemokratiska parti jag tillhört under två tredjedelar av mitt liv och blev piratpartist. När jag tittar på den inre process inne som ledde fram till partibytet tror jag att där kan finnas några lärdomar att hämta, om hur partiet skulle kunna nå fram till fler i min generation.  Som jag tänkte dela med mig av här:

Låt mig med en gång säga att piratpartiets val av namn inte var det smartaste för att nå min och äldre generationer. ”Du ska göra rätt för dig” sitter väl intrummat, och distinktionen mellan information och informationsbärande materia, mellan ”att kopiera” och ”att ta” är inte alls lika uppenbar för oss som för dem som sedan barnsben kopierat både text, bilder och musik med enkla knapptryckningar. (Vi som växte upp med vinylskivor, karbonpapper och blåstenciler kunde helt enkelt inte rycka loss informationen från en skiva eller ett papper och lägga den någon annanstans.) För att över huvud taget nå fram till de flesta i min generation i frågan om fildelning och nedladdning krävs därför mycket undervisning. Något vi naturligtvis kan ägna oss åt under söndagsmiddagar med föräldrar. Men knappast under korta möten vid flygbladsutdelningar eller valstugebesök.

Samtidigt finns en ingång till min generation som kanske inte är uppenbar för dem som växt upp efter Berlinmurens fall. Nämligen det faktum att de flesta av oss  missaktade de gamla öststaterna inte i första hand för ett ineffektivt ekonomiskt system eller stalintidens brott i ett avlägset förflutet. Utan för sådant vi såg om vi reste dit: Hur våra väskor letades genom vid inresan på jakt efter förbjuden litteratur, hur människor var oroliga för att prata med oss (var jag kanske  agent eller provokatör, var vi iakttagna, fanns möjligen en mikrofon under restaurangbordet) och bara skrev sterila artighetsfraser i de brev de skickade (ty många kuvert ångades upp).

För många i min generation var den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred en av de grundstenar som definierade den demokratiska värld vi tillhörde mot de förtryckande övervakningssamhällena på andra sidan muren.  Och jag skulle vilja påstå att det faktum att Piratpartiet idag har ensiffriga och inte tvåsiffriga procenttal i opinionsmätningarna beror på en enda sak: Man har inte lyckats på ett pedagogiskt sätt översätta innebörden av dagens övervakning på nätet till ett språk som min och mina föräldrars generationer förstår!

Det satt fram till i våras hårt fast i min föreställningsvärld att eftersom jag lever i en demokrati och de ledande politikerna inte är ondsinta människor kan knappast  IPRED och FRA-lagarna hota själva grunden för det öppna och fria samhället. Jag kunde ju fortfarande skicka brev utan att de öppnades! Jag avlyssnades ju inte när jag satt och pratade med vänner på ett café eller hemma i min soffa. Och knappast heller när jag pratade i telefon!

Jag minns precis när mitt sätt att se på detta förändrades. Det var en dag, då jag reflekterade över hur lite som egentligen blivit nytt med den nya tekniken. När gymnasieelever chattade med varandra var ju innehållet i deras diskussioner precis detsamma som då jag satt och pratade med kompisar på caféer. (Bara det att man numera inte behöver springa fram och tillbaka mellan alla stadens olika caféer för att umgås i olika konstellationer.) De använde skype till samma sak som jag använde telefonen. Och e-post till både sådant jag använde post- och televerkets tjänster.

I det ögonblicket såg jag dem plötsligt framför mig: FRA-mikrofonerna under alla bord på alla Uppsalas caféer. IPRED-kontrollanterna från förlagen som snokade genom våra skolväskor på jakt efter olagliga kassettband. Fotografierna av datalagringsdirektivets obligatoriska avsändaradresser på kuverten bredvid mottagaradresser och poststämpel, lagrade i postverkets lagerlokaler, där de gicks igenom av horder av SÄPO-agenter.  Och plötsligt stod det glasklart för mig varför mina piratvänner skrek så högt om vad dessa lagar betydde för vår personliga integritet!

Fastän jag var mycket politiskt skolad. Fastän jag varit närmast fundamentalist när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Fastän några av mina allra närmaste vänner var pirater. Så hade jag i flera år misslyckats med att se något som när man väl sett det är så självklart att man inte förstår hur man kunnat undgå det.  Och jag tror det beror på två saker, som kan översättas till två hinder vi pirater måste ta oss över om vi ska nå fram till många äldre:

  • Den ena har jag redan varit inne på: Vi kan inte hålla på att var dag bygga om vår bild av omgivningen och samhället. Vi bygger den i vår ungdom, och sedan har vi ett starkt motstånd mot att göra om den. Vi ändrar den i stort sett bara när det blir alldeles nödvändigt, ofta först efter att ens tidigare världsbild lett till en totalkrasch. Så om man sedan ungdomsår varit övertygad om att man lever i ett samhälle som i grunden är relativt hyggligt och civiliserat, då har man svårt att tro att de politiker man valt och i många fall sett upp till skulle vara i färd med att bygga upp en övervakningsstat. Det krävs att man ruskas om rätt ordentligt för att en sådan tanke ska kunna slinka in.
  • Också vår mer tekniska förståelse av hur världen fungerar och vår känslomässiga relation till olika fenomen formas i grunden under ungdomsåren. Vilket konkret innebär att det för oss i min generation är lätt att ta till sig resonemang som bygger på cafébord, telefoner och brev i kuvert, men mycket svårare att skapa någon känslomässig relation till resonemang som bygger på IP-adresser, delningsprotokoll och kabeltrafik.

Så om dessa tankar ska koka ner till två råd till pirataktivister som möter en 40+ på torget:

1. Prata om integritet runt FRA-lag och datalagringsdirektiv, inte om fildelning och IPRED. Spara den senare frågan till tillfällen när både du och den du pratar med har gott om tid. (Ty du behöver minst en halvtimme ostört för att få de flesta av mina generationskamrater att förstå så mycket av tekniken att själva den politiska frågan blir begriplig.) Vill den du möter på torget absolut diskutera upphovsrätt och fildelning, vänd diskussionen till den verkliga grundfrågan: ”Menar du att upphovsrättsindustrins rätt att tjäna massor av pengar på de stora artisterna är viktigare än dina barns rätt att slippa övervakas av staten och kapitalet i skön förening då de lever sitt liv på nätet?”

2. Rensa dina förklaringar från begrepp som filtrering, kabeltrafik, IP-adresser och lagringsprotokoll. Börja istället med att översätta dagens övervakning till vad den skulle ha motsvarat för dem som var unga före internets, CD-brännarnas och MP3-spelarnas tid. (Vill ni stjäla min liknelse med cafébord, brev och telefoner, varsågoda!) Förklara hur nutidens motsvarigheter äger rum via internet. Och fortsätt med att ytterst översiktligt beskriva hur detta idag övervakas. Ifall den du pratar med är intresserad av tekniska och juridiska detaljer kommer han eller hon att fråga.

Vill någon av er använda denna text, sprida den vidare eller använda delar av den: Var så goda! Och lycka till i arbetet att övertyga fler än mig!

Beatrice E Neuman

Justitieminister extraordinaire Beatrice E Neuman lånar oss av sin visdom i en exklusiv intervju.

Pawel Flato, fotografen, får ursäkta om han inte helt känner igen bilden...

Vi har med oss Beatrice E Neumann (B.E.N) här på bloggen (S.F.L), och har fått möjlighet att ställa några frågor:

SFL: Välkommen hit Beatrice och tack för att du ställer upp på en intervju så här mitt i valruschen.

BEN: Tack själv, det är ju alltid roligt att få prata om sitt arbete.

SFL: Nå, du har ju förvånat många med dina förslag de senaste åren. Har du någon spontan kommentar till dina kritiker.

BEN: Jag tycker nog att de flesta som klagar inte tar in hela bilden, vi lever i en svår tid och det kräver kreativa åtgärder.

SFL: Kreativa åtgärder? Skulle du vilja utveckla det lite djupare?

BEN: Ja, det kan jag väl göra. Vissa kritiker tycks ju inte förstå att man inte får stjäla och att samhället aldrig kan tillåta att folk stjäl utan risk för konsekvenser.

SFL: Stjäla….

BEN: Ja stjäla! Våra filmskapare, musiker, författare, journalister och IT-entreprenörer kan inte längre skapa något, eftersom allt de skapar stjäls på nätet. Vi måste ha tag på tjuvarna och sätta dit hälarna.

SFL: Tjuvarna? Hälarna?

BEN: Ja om du vill se film så är den bäst på bio, men om du absolut inte vill gå på bio så går filmerna att köpa i någon av våra utmärkta butiker som säljer DVD. Man betalar ju för sig, eller hur, inte tar man bara DVD:n och går?…

SFL: Jo, men om man tar DVDn så försvinner den ju från affären, och…

BEN: Hårklyverier, det är ju filmen som kostar pengar, inte plasten den finns på!

SFL: Fast filmen försvinner ju inte om man laddar…

BEN: Intäkten försvinner och det är ju den som räknas.

SFL: Men undersökningar visar ju på att nedladdning inte påverkar försälj…

BEN: Alla branschens egna undersökningar visar på miljardförluster, att några pirater kommer med dumheter om att man betalar för det man kan få gratis är inte intressant. Det är väl klart att de säger det, det ligger ju i deras eget intresse!

SFL: Fast branschen själva kanske inte precis är några sanningsvittn…

BEN: Det säger sig själv att gratistillgång innebär en bransch i kris, och våra kulturskapare har rätt att få betalt för sitt arbete!

SFL: Men har man rätt att få betalt för något ingen vill köpa, det skulle ju i så fall vara unikt för kultursekt…

BEN: Kulturarbetare skall ha betalt!!! Och de som stjäl brödet ur deras barns munnar skall skaka galler, eller åtminstone betala ordentliga skadestånd. Sen har vi hälarna som The Pirate Bay, de måste vi sätta åt, de distribuerar ju olagligt material till höger och vänster och gör grova pengar på det.

SFL: Fast de lagrar ju bara textsträngar, och det är väl knappast bevisat att de tjänat speciellt myck…

BEN: De tjänar miljoner på andras arbete, och för det skall de sitta i fängelse och betala tillbaka miljonerna till kulturarbetarna!

SFL: Fast många kulturskapare sprider ju medvetet sina alster just genom tjänster som The Pirate Bay, och skulle inte ha en möjlighet att höras eller ses av så många om sajten försva…

BEN: De får väl visa sin kvalitet som alla andra, så att de kan teckna kontrakt med distributörer, förlag och produktionsbolag! Annars kommer vi om några år inte ha någon verklig kvalitetskultur kvar!

SFL: Kvalitetskultur…

BEN: Jo så är det. Våra experter är väldigt oroade.

SFL: Men de experterna är ju själva del av…

BEN: De är de bästa inom sitt område!

SFL:(gurgel)

SFL: Men om man förklarar två miljoner svenskar för kriminella, då är man ju tvungen att kontrollera vad alla gör alltid! Hur skall man annars kunna beivra spridandet av kultur utanför de traditionella säljkanalerna?

BEN: Ja för det första är ju internetbolagen nu tvungna att lämna ut namnen bakom ip-nummer, så det går inte att komma undan. Dessutom har vi ju snart datalagringsdirektivet här, och då finns ju all information tillgänglig…

SFL: Ja datalagringsdirektivet ja, det ses ju av många som det slutgiltiga beviset på att övervakningssamhället är genomfört.

BEN: Pyttsan! Vi är väl inte Sovjet heller?

SFL: Men om det kvackar som en anka och går som en anka, vad är det då? En svan?

BEN: Vi måste lita på vår polis och våra myndigheter, de vill faktiskt ingen illa utan försöker bara göra sitt jobb.

SFL: Som om man är lite muntorr i tunnelbanan då?

BEN: Du menar den där ligisten som störde polisen i deras arbete. Faktiskt, så har jag svårt att se varför alla vurmar för honom.

SFL: Men han gjorde ju inget olagli…

BEN: Han ofredade polisen, och skall vara glad över att de inte sydde in honom!

SFL:

BEN: Var inte han en känd bråkmakare förresten, en sån där ”dagens konflikt” eller nåt. Det hör man ju direkt att han var där för att provocera!

SFL: Kanske skulle han fått ett färgglatt kuvert hem.

BEN: Ja varför inte, det är väl bra att omgivningen vet vem de har att göra med? Eller? Det är alldeles för många bråkmakare, torskar och pedofiler som kommer undan idag. Vi måste våga försöka med alternativa metoder för att komma åt dem, i annat fall vet man aldrig var det kommer sluta: kaos, anarki, laglöshet.

SFL: I ett fritt samhälle?

BEN: Vårt samhälle är fritt, men frihet är inte att vara pervers, bråkmakare eller torsk!

SFL: … eh … men … alltså … … Jo alltså, är det inte ett grundkrav i alla fall att man först har en dom innan någon straffas?

BEN: Så du vill att de skall komma undan på teknikaliteter?

SFL: …i alla fall brist på bevisning…är inte det grunden för…

BEN: Faktum är att det i många fall skulle vara bättre om straff kunde sättas direkt av åklagaren. Domstolsprocesser är dyra och domstolarna är överlastade. Vårt samhälle betalar alldeles för mycket för att skydda dessa busar! Kan man få dem att erkänna brott direkt, kan man spara mycket pengar.

SFL: Men vill vi sätta fler oskyldiga i fängels….

BEN: Vem har talat om oskyldiga, de har ju erkänt! Vem är oskyldig förresten? Det är så många som påstår att de är oskyldiga, var och varannan fängelsekund säger ju att de sitter där de sitter utan att ha gjort något.

SFL: Och några av dem kanske till och med talar sanning…

BEN: Pyttsan!

SFL: Men är inte oskuldspresumtionen grunden för rättssystemet?

BEN: Vi pratar ju inte om oskyldiga! Offren är oskyldiga, och vem tänker på dem egentligen? Vill ni att dottern till en torsk skall bli sexuellt utnyttjad bara för att ingen har stake att göra något åt saken?

SFL: Men, bara för att man betalar för sex, så behöver man ju inte förgripa sig på barn… Det finns ju ingen koppl…

BEN: De är sexförbrytare och sexförbrytare förgriper sig på oskyldiga kvinnor och barn.

SFL: Fast det är ju inte bevisa…

BEN: Du kanske också vill att våldtagna bebisar skall kunna fläkas ut på nätet där de kränks om och om igen av svettiga perverterade gubbar?

SFL: ?…

SFL: Nu är det är ju inte bara bebisar som ingår i den nya definitionen av barnporr, det är ju även byxmyndiga tonåringar som…

BEN: En sextonåring förstår inte att de får stå med skammen för sina nakenbilder för alltid, de är inte mogna att förstå konsekvenserna eller att säga nej!

SFL: Nu har de ju iofs per definition rätt att ha sex om de så vill och kan till och med bli föräldrar, borde man inte isolera begreppet barnporr till de som utan tvekan är just bar…

BEN: En sextonåring är ett barn.

SFL: Nå, jag misstänker att det finns både en och annan sextonåring som har synpunkter på det uttalandet!

BEN: Att tonåringar inte lyssnar på vuxna har väl inte med saken att göra?

SFL: Men, oavsett ålder på ”barnen” så tar ni ju även med konstnärliga uttryck som teckningar och annat liknande som inte drabbar någon levande människ…

BEN: Det är barnpornografi och all sådan måste bort om vi inte skall underhålla barnporrindustrin, eller normalisera pedofilt beteende.

SFL: Jaha… ja… nåja… är det inte ett våldsvideoresonemang? Och hur drar man gränserna för vilka nakenbilder som är pornografi och vilka som bara är bilder utan kläder?

BEN: Men GUD så dumt du frågar, det förstår väl alla?

SFL: … Fast om man nu skall skydda ”barn” mot övergrepp… hur går det ihop med förslaget att kunna tvinga barnen till kissprov utan förälders medgivande? Är inte det en kränkning?

BEN: På vilket sätt är det en kränkning? Är det inte en kränkning att låta barn missbruka droger bara för att deras föräldrar inte vill lyssna på myndigheterna?

SFL: Fast… föräldrarna har ju uppfostringsansvaret för barnen, och ni har ju till och med föreslagit att de skall ha det ekonomiska ansvaret för dumheter barnen gör, vart går gränsen mellan samhällets rättigheter och medborgarnas rätt att styra sitt eget liv?

BEN: Droger är inte lagliga, att bruka droger är inte heller lagligt. Du vill väl inte att vi skall tillåta olagligheter?

SFL: Men… alltså… du förstår… alltså, barnen är ju inte ens straffmyndiga… de är ju föräldrarnas ansvar, eller?

BEN: Jag ser inte problemet. Barn skall inte bruka droger, punkt.

SFL: …ah… nå… för att gå tillbaka till kontrollen och nakenbilderna. Om nu allt vi gör lagras och två miljoner svenskar riskerar att få påhälsning av fildelningspolisen med gryningsrazzia i hemmet och husrannsakan. Vad är det som säger att inte dina gamla familjebilder och bilderna från tonåren plötsligt blir bevismaterial för att du dessutom är sexförbrytare?

BEN: Nu resonerar du så där dumt igen, som om polisen var ute efter att sätta dit alla utan urskiljning. Vi måste väl ändå kunna lita på våra egna rättsvårdande myndigheter?

SFL:

SFL: Ja vi får tacka justitieministern för att hon har tagit er tid. En sista fråga innan vi avslutar: Kan du ge oss en vink om vilka åtgärder och förslag som kommer härnäst?

BEN: Nja, den informationen är ännu inte offentlig. Dock kan jag säga att vi håller på att titta på vad mer vi kan göra för att komma åt alla perversioner, stölder, bråkstakar och organiserade brottslingar. Det finns en del kreativa förslag, om vi nu kan få mesarna på lagrådet att sluta gnälla om allt och inget. Det blir lättare under nästa mandatperiod när vi väl lyckats skriva om grundlagen lite.

SFL: (rrryyyyyyyyssss) Ja… eh… vi får tacka för intervjun.

BEN: Nöjet var helt på min sida.

SFL: Jo.