Sverigedemokraterna har fel

Jag börjar veckan med två saker som har en obehagligt tydlig koppling till varandra:

För det första hämtar jag en nybliven svensk på Landvetter. En nära vän till mig fick för några veckor sedan sitt efterlängtade uppehållstillstånd och kan nu flytta ihop med den hon älskar. Hon anlände tidigt på morgonen idag tillsammans med sin dotter och eftersom hennes man (min bäste vän i världen) jobbar natt fick jag äran att möta dem.

För det andra: medan jag väntade på det försenade planet så följde jag diskussionen på twitter under hashtaggen #svpol. Diskussionen under #svpol har det senaste dygnet, efter en uppmaning på Politiskt Inkorrekt, dominerats av en tämligen hätsk debatt mellan Sverigedemokratiska sympatisörer och deras motståndare.

Eftersom jag stod och väntade på en chilensk-amerikanska och hennes tysk-chilensk-amerikanska dotter, som dessutom är på väg att också bli svenskar, kunde jag inte hålla mig från att fråga vad hur en av twitterdebattörerna kunde veta att Sverige och svenskarna var världens bästa folk. Svaret var att jag var en förrädare som ifrågasatte detta faktum.

För min väns skull och för alla andra som kommer till Sverige antingen för att kunna leva med sin familj (eller sina kära, eller den de älskar) eller för att de flyr från en tillvaro där de är förföljda eller utsatta för hot och risker, så önskar jag att vi inte behövde ha den här debatten. Jag önskar att det inte fanns människor med en världsbild som delar upp oss som lever i det här landet i ett vi och ett dom. Jag önskar att det inte fanns de som hatar det främmande.

Men nu gör det det. Och det handlar inte bara om hat, rädsla eller förminskning av folk som är från främmande kulturer. Dessa känslor riktar sig även mot de som är annorlunda på andra sätt. De som har fel sexuell läggning, fel politisk hemvist, eller bara sådär i största allmänhet är fel. Det är (som jag märkte imorse) mycket lätt att bli utnämnd till förrädare.

Jag vill inte att detta människoförakt utklätt till ideologi ska ha inflytande över vårt land. Jag tror inte på kollektiv skuld eller kollektivt ansvar. Men det samtalsklimat och den idévärld som förenar anti-islamister, rasister, nationalister och Sverigedemokraternas  sympatisörer är en grogrund för en missriktad rädsla och ett missriktat hat. Steget är långt från att ogilla till att döda. Men språket har makt. När man talar om förrädare, rasförrädare och landsförrädare. När man talar om att skicka hem dom utan att specificera vilka man talar om och var de ska skickas. Då är steget inte långt till våld.

Men den här situationen har inte bara uppkommit för att det finns människor som har rasistiska eller främlingsfientliga åsikter och för att de har vunnit anhängare. Det har också uppkommit för att vi som inte håller med dem är alldeles för dåliga på att förklara varför de har fel. Vi har inte förlorat debatten. Vi har inte ens tagit den.

De som är rädda för det främmande har fel för att vi i Sverige har resurserna och möjligheterna att välkomna den som vill komma hit. Vi är trots allt ett av världens rikaste länder. De har fel för att deras gräns för vilka ”blattar som är OK” är godtycklig. De kan inte definiera vilka invandrare det är som vi inte borde ha tagit emot. Min nyanlända vän skulle å ena sidan kunna vara en ”godkänd” invandrare eftersom hon anländer från USA på ett amerikanskt pass. Å andra sidan gör hennes hudfärg och etniska bakgrund henne till en av de andra. Detta är fördomar och inte en politisk ideologi värd att ta på allvar.

Men tyvärr måste vi ta den på allvar.

Torbjörn Jerlerup på Sverige är inte världens navel har länge försökt att ta debatten med Sverigedemokraterna på allvar. Idag tar han ett nytt steg i det arbetet genom att skriva på deras hemmaplan – Politiskt Inkorrekt.

En annan som alltid har tagit debatten med de som hatar det som är främmande är Jonas Gardell. Lyssna på hans fantastisk tal på Sergels Torg förra veckan.

Här slipper ingen över bron – men välkommen in genom dörren… sen

Det är ju för sorgligt och perspektivlöst att vi kan ha en häftig debatt i samhället om och en stor opinion för en begränsning av invandringen. Att vi kan ha det trots att vår invandring är relativt begränsad och i princip består av asylsökande och andra med flyktingstatus, européer som kommer hit med stöd av EES-avtalet och anhöriga till tidigare invandrade. De senaste åren kompletterat med en viss arbetskraftsinvandring.

Jag säger att den är begränsad eftersom det inte är en öppen dörr in i Sverige. Av de drygt 13 000 som sökte asyl första halvåret 2009 fick 3 242 sin ansökan beviljad. För att inte någon invandringskritiker ska använda det som argument så erkänner jag att antalet anhöriginvandrare är stort, men många av dem är inte anhöriga till tidigare invandrare utan människor som bildat familj med en svensk. Vill man kritisera någon för de tusentals människor som kommer hit för att de bildat familj med någon som bor här i landet så borde man kanske inte kritisera regelverket utan de människorna som har den dåliga smaken att A) älska en utlänning, B) fejka en relation för att hjälpa en utlänning komma hit eller C) importera en make/maka.

Med detta sagt så är min poäng med detta inlägg inte att förklara hur ogenerösa våra invandringsregler egentligen är. Poängen är mycket allvarligare. Samtidigt som svensken sitter vid köksbord och ondgör sig över dumgenerositeten hos våra beslutsfattare så närmar sig en demografisk katastrof. De närmaste tio åren försvinner 100 000 personer mer från arbetsmarknaden genom pensionering än de unga som kommer in. Vi behöver trots allt en ung arbetsför befolkning som försörjer och tar hand om oss när vi blir gamla och skröpliga. Om vi inte skaffar tillräckligt med barn måste denna befolkning komma utifrån – genom invandring.

Den som tror att Sverige ses som paradiset på jorden av alla och envar runt om på planeten och att vi först kan ”kasta ut dom” invandrarna för att sedan om några år enkelt importera nya. Den människan har en falsk bild av Sveriges plats i världen. Vi är en liten okänd, kall och ogästvänlig nation som man bara flyttar till om man inte har så många andra val. Om några år kommer vi vara tvugna att ordna reklamkampanjer och kanske till och med muta folk för att komma hit. Som vi gjorde på 60-talet.

Alltså är vi helt dumma i huvudet om vi inte ser till att välkomna de som nu kommer hit och sätter till alla klutar för att så fort som möjligt välkomna dem och slussa in dem i det svenska samhället. Det är vår oginhet och främlingsrädsla som gör att det är för svårt för en nyanländ att snabbt bli en del av samhället. En oginhet som dels kommer till uttryck i segregation och sämre livschanser för dem med ett främmande ursprung, men också gör att vi har ett otympligt, krångligt och i många stycken människofientligt byråkratiskt system för att ta hjälpa dem.

Jag är så himla trött på debatten kring Sverigedemokraterna, kring vem som kan tänka sig eller inte tänka sig att samarbeta med dem, kring hur antidemokratiska de eventuellt är och hur de andra politiska partierna ska förhålla sig till dem. Kan vi inte bara enas om att de har fel. Att deras politik inte är den bästa för Sverige. Att Sverige behöver sina invandrare, alltid har behövt dem och kommer att behöva dem ännu mer i framtiden.

Den krossade stoltheten

Bakom så gott som varje extremist finns en krossad stolthet. Det kan vara den personliga stoltheten av att värderas för sin kompetens och flit, det kan vara möjligheten att förverkliga sina drömmar, eller det kan vara ett folk som ser sin kultur och sin historia nedvärderad. Det kan också vara en stolthet som törnats av rädsla, för den trygga och orädda människan är mycket sällan extremist.

Det behöver inte ens vara så att det finns en skyldig förövare, alla skador är inte medvetet och överlagt tillfogade. Inte heller behöver det vara så att den som utpekas som förövare är den verkliga förövaren, det är lättare att peka på den man kan komma åt än den som gjort en illa. Så berodde till exempel de flesta pogromer på att judarna var lämpliga syndabockar för det egna eländet, verkligt eller upplevt. Furstarna lånade gärna judiska pengar eller använde judiska läkare, och judarna var sedan lätt åtkomliga syndabockar när folket knotade över skatter och pålagor.

Det var inte värst länge sedan det såg ut så här...
Det var inte värst länge sedan det såg ut så här...

Den kanske mest påtagliga nutida rädslan i västerlandet är skräcken för islamismen, som fungerar som ett rött skynke för de rädda och försmådda på hemmaplan. Vänder man på steken är rädslan på andra sidan staketet rädslan för det västerländska samhällets makt och överhöghet och den egna kulturens undantagsstatus, en situation som skapar fundamentalistiska extremister både i de traditionellt muslimska länderna som här hemma.

I sak är inte islam inte mycket värre än någon annan religion vad gäller grundlärans excentriciteter. Religion är som fenomen både källa till tröst och hopp, och motiv för de mest hårresande grymheter både inom och utom den egna gruppen. För i princip varje muslimsk märklighet, går det att hitta lika knepiga märkligheter i såväl judendomen som kristendomen. Alla tre är från början semitiska religioner med gemensam bas, och alla tre har såväl moderata som extrema riktningar och uttolkare. Man behöver inte gå långt för att hitta bokstavstrogna galenskapare i den kristna religionen. Givet att den historiska maktbalansen var omvänd, är det inte det minsta svårt att tänka sig frireligiösa kristna terrorister som slår mot den politiskt dominerande islamska sekulariserade världen. I mångt och mycket kombineras religion med kultur och kan i sina värsta former skapa avarter som ligger långt från vett, sans och humanism.

Som situationen ser ut just nu, så är de gamla skäggen som förespråkar våld som missionärsmetod överlag muslimska ayatollor, mullor och dylikt. Det är naturligt när den ”fredliga” globala politiska makten hos 1,2 miljarder människor är klart begränsad. Vore det inte för oljan, skulle de inte ha någon makt alls.

Nå jag blev inspirerad av trettioplus och av mymlan som båda konstaterar att det inte räcker med brösttoner. Man måste besvara argumenten från sådana som Jimmie Åkesson på ett vettigt sätt, i annat fall vinner man bara de redan övertygades röst. Jag är inte säker på att jag klarar att vara så kall, men jag vill göra ett försök.

Den muslimska tidvattenvågen

Jimmie Åkesson målar i sin vilt omskrivna aftonbladsartikel upp en bild av hur vi självhatande svenskar inte tycks förstå att muslimerna håller på att ta över landet, kanske hela Europa. Vi måste stänga våra gränser för dessa muslimer, och de enda anledningarna till att vi inte ser det är att vi å ena sidan är oikofoba, det vill säga föraktar vår hembygd. Å andra sidan är vi så överlägset trygga i vår västerländska överlägsenhet att vi tror vi klarar vad som helst och att alla vill bli som oss. Vår attityd är tydligen att alla andra helt enkelt bara behöver hinna ikapp.

Oikofob är nu inte ett vedertaget begrepp, utan en term myntad av en konservativ britt. Den har sedan plockats upp av diverse främlingsfientliga rörelser i Storbritannien och på annat håll, vilket nog roar honom måttligt. Men meningen är klar: det är bara för att vi hatar oss själva som vi tillåter andra att komma hit och inte värnar vår egen kultur.

Jimmie är också kvick att komma med långa haranger om hur islam skiljer sig från kristendomen i att den saknar ett allmänmänskligt kärleksbudskap, eller en distinktion mellan andlig och världslig makt. Det får mig att fundera på hur mycket religionshistoria Jimmie egentligen läst? Det får mig även att fundera på om Jimmie någonsin bemödat sig om att faktiskt kika lite närmare på koranen?

Det är inte religionen, det är dess uttolkare. Låt Livets Ord eller några andra religiösa galningar få tolkningsföreträde i den kristna kulturen, och se hur allmänmänskligt det skulle bli…

Än fler haranger handlar om hur vi drabbas av våldtäkter, badhusbesvär och skolavslutningar med förhinder. Förutom den fullständiga uppsjö av sakfel Jimmie gör sig skyldig till, så är det en typiskt ytlig analys som är utmärkande för just främlingsfientliga partier över hela världen:

Titta på buset, se hur buset ställer till det i vårt dygdiga samhälle, tänk er vilket nirvana vi skulle uppnå bara de inte fanns här. Det skiljer sig som figur inte så mycket från de gamla skäggens texter om västerlänningar och deras brist på moral, heder och så vidare.

I själva verket är inte hänsyn till muslimer speciellt mycket konstigare än hänsyn mot kristna frireligiösa och andra uddareligioner, vilket knappast är någon nyhet. I själva verket är mycket lite av det Jimmie Åkesson skriver underbyggt med fakta. Men det kan vara som det vill med den saken, för det han totalt missar är att allt är ett samspel, och att vi spelat våra kort väldigt oskickligt. Hans angrepp mot islam, vilket ligger som en röd tråd i SDs mentalitet är i själva verket mer av samma vara. Om något tjänar en sådan attityd bara till att sluta leden ytterligare på båda sidor, det finns en respektlöshet i den negativa bemärkelsen. Skulle han angripit enskilda utövare utifrån deras idéer vore det en sak, men han bestryker hela religionen som sådan med ett jämt lager skit.

Det är inte invandrarna det är fel på

När jag jobbade på timmar i vården för tjugo år sedan hade jag ett intressant samtal med ett par iranska städare. Vi tog en kaffe och en cigg i solskenet på en rast. Det gjorde mig full i skratt när jag insåg att den äldre av städarna var en mycket erfaren och kompetent allmänläkare. Varje gång jag såg honom gå och skrubba i korridoren medan den överstressade AT-läkaren försökte hinna med allt som skulle göras (överläkaren behagade sällan närvara), slogs jag av det absurda i situationen.

Jag har sett många sådana exempel. Taxichaffisar har visat sig vara arkitekter, ingenjörer och programmerare. Busschaffisar har gett upp tanken på att någonsin mer få praktisera medicin. Pizzabagare har varit lantmätare eller högutbildade nationalekonomer. Caféinnehavare har egentligen ursprungligen varit tandläkare.

I Sverige har vi varit och är fortfarande kusligt dåliga på att tillvarata våra invandrares kompetens. Vi är för övrigt i all vår välmening kusligt dåliga på att låta invandrare ta vara på sig själva.

Det första vi gör när de kommer hit är att förbjuda dem att arbeta. Först när de gått igenom hela den absurda flyktingprocessen, fått uppehållstillstånd, läst SFI-svenska i ”lagom” tempo och blivit lagom vingklippta och bidragsberoende får de en biljett till arbetsförmedlingen. Där möter de samma byråkrati som får infödda svenskar att vilja gråta. I det läget sitter de i en förort uteslutande tillsammans med andra familjer i liknande situation och ser sin utbildning föråldras och rosta bort.

Deras stolthet krossas, de förminskas och blir till last för samhället snarare än en tillgång. När man på det sättet blir totalt utdefinerad, så är det lätt att man skapar ett sammanhang där man indefinieras. Den kulturella tillhörigheten och religionen kan tjäna som sådana sammanhang. Men om man sluter leden utåt därför att man blivit marginaliserad, så har man skapat en bördig mylla för extremism. Ofta är det barnen eller barnbarnen som inte längre tiger och knyter näven i fickan, de sitter i samma fälla men vägrar till skillnad från föräldrarna att acceptera situationen.

Angrip rätt problem

En bekant till mig som är konstnär fick rådet att byta namn för att få en tjänst på ett galleri, vilket är en bra illustration. Släpper vi in invandrare i landet, måste vi släppa in dem i samhället, annars får vi bara de negativa aspekterna av invandring. Vi behöver faktiskt invandrare i en situation där vår demografi håller på att gå åt helvete, men vi måste kunna förvalta invandringen på ett bra sätt.

Vi måste naturligtvis bli glasklart övertydliga med att svensk lag gäller. Det finns ingen plats för balkongflickor (vilket inte är ett isolerat muslimskt problem). Inte heller finns det plats för religiöst eller kulturellt tvång. Hedersvåld har överhuvudtaget inte med heder att göra och skall angripas utifrån svenska lagar med all kraft.

Att säga att slöja är ett problem i pedagogisk verksamhet, eller vid identifikation på banken är inte diskriminering. Vi kan visa benägen flexibilitet, men inte till ren dumhet. Vi måste bli tydligare både mot oss själva och mot de som vill behålla sådana kulturella särarter att ansvaret inte är enkelriktat. Frihet är självklar, medan frihet utan eget ansvar inte är det. Tyvärr är det ett problem i vårt samhälle att vi inte inser det. Det har dock inte med invandring och invandrare att göra, utan är i minst lika hög grad ett internt svenskt problem.

Men visst, det finns en oro som inte kan viftas bort. Sådana som Mia, som själv har erfarenheter av hur snabbt saker kan gå åt helvete, måste kunna känna sig trygga i att vi inte tillåter sådant skräp här. Islamisterna är fria att vara islamister, men måste samtidigt inse att om de lever i Sverige så är det svenska lagar och regler som gäller.

Samtidigt får jag säga att i ett läge där muslimer inte känner sig marginaliserade på grund av sin invandrarstatus eller sin religion, när de upplever att de blir insläppta i samhället, då kommer med största sannolikhet islamisterna inte ha någon rekryteringsbas.

Att få ordning på de aspekterna är som jag ser det en bra mycket bättre angreppsvinkel på problematiken. Det är dessutom bra mycket mer respektfullt och visar en större förståelse att bortom födelseland och religion så är det människor vi har att göra med, människor som inget hellre vill än att få vara stolta över sig själva, sin kunskap, kompetens, driftighet och kapacitet.

Uppdatering: Joshen konstaterar kallt att Södertälje har sin beskärda del av problem med ”invandrare”, trots att majoritetsgruppen bland ”invandrare” där är kristen. Citationstecknen finns där eftersom det ofta handlar om andra eller tredje generationen ”invandrare”, folk som med andra ord i allra högsta grad är födda i Sverige. Överhuvudtaget är Joshen lika elakt dråpligt kul att läsa som vanligt…