Kablar, datorer eller människor

Vad är internet?

  • Är det en samling signalstråk som går på kabel eller i etern?
  • Är det den samling maskiner (datorer, telefoner, switchar…) som kan processa data som dessa signalstråk kopplar samman?
  • Är det den samling människor som använder dessa sammankopplade maskiner till att skapa, samarbeta och umgås?

Mitt svar på den frågan blir självklart – människorna. Internet skulle inte vara internet utan oss. En samling kablar och radiovågor utgör inget nätverk utan den information de bär. En samling datorer må vara aldrig så sammankopplade, utan informationen de processar är det inte heller mycket till nätverk.

Informationen kommer från oss människor. Det är vi som med vår skaparkraft blåser liv i den döda samlingen av fiber, koppar, kisel och annan materia som är internets råmaterial.

Internet är summan av de människor och relationer som använder det. Internet är kärlek.

Detta slog mig när jag läste först ett inlägg hos Collentine om att internet byggs av människor:

The internet is made of people. People matter. This includes you. Stop trying to sell everything about yourself to everyone. Don’t just hammer away and repeat and talk at people—talk TO people. It’s organic. Make stuff for the internet that matters to you, even if it seems stupid. Do it because it’s good and feels important. Put up more cat pictures. Make more songs. Show your doodles. Give things away and take things that are free. Look at what other people are doing, not to compete, imitate, or compare . . . but because you enjoy looking at the things other people make. Don’t shove yourself into that tiny, airless box called a brand—tiny, airless boxes are for trinkets and dead people.                             -Maureen Johnson

Följt av ett inlägg om nätkärlek hos Josh:

Den bild av bloggosfären som en pladdrande kloak och Internet i stort som ett evighetsmörkt träsk av barnporr och mobbning har väldigt lite likhet med det Internet jag känner och lever på. Mitt Internet är fullt av kunskap, tolerans, hjälpsamhet och kärlek. Dagar som den här är jag bara tacksam att jag får vara med.

Före sin tid

Det var en sorgens dag när Douglas Adams gick bort. Inte bara för att han stod för oöverträffad underhållning till oss fans av skruvad sf-humor. Han var också en fantastisk iakttagare av samhälls- och tekniktrender.

Redan 1999 skrev han följande:

>But the biggest problem is that we are still the first generation of users, and for all that we may have invented the net, we still don’t really get it. In ‘The Language Instinct’, Stephen Pinker explains the generational difference between pidgin and creole languages. A pidgin language is what you get when you put together a bunch of people – typically slaves – who have already grown up with their own language but don’t know each others’. They manage to cobble together a rough and ready lingo made up of bits of each. It lets them get on with things, but has almost no grammatical structure at all.

>However, the first generation of children born to the community takes these fractured lumps of language and transforms them into something new, with a rich and organic grammar and vocabulary, which is what we call a Creole. Grammar is just a natural function of children’s brains, and they apply it to whatever they find.

>The same thing is happening in communication technology. Most of us are stumbling along in a kind of pidgin version of it, squinting myopically at things the size of fridges on our desks, not quite understanding where email goes, and cursing at the beeps of mobile phones. Our children, however, are doing something completely different. Risto Linturi, research fellow of the Helsinki Telephone Corporation, quoted in Wired magazine, describes the extraordinary behaviour kids in the streets of Helsinki, all carrying cellphones with messaging capabilities. They are not exchanging important business information, they’re just chattering, staying in touch. ”We are herd animals,” he says. ”These kids are connected to their herd – they always know where it’s moving.” Pervasive wireless communication, he believes will ”bring us back to behaviour patterns that were natural to us and destroy behaviour patterns that were brought about by the limitations of technology.”

>We are natural villagers. For most of mankind’s history we have lived in very small communities in which we knew everybody and everybody knew us. But gradually there grew to be far too many of us, and our communities became too large and disparate for us to be able to feel a part of them, and our technologies were unequal to the task of drawing us together. But that is changing.

>Interactivity. Many-to-many communications. Pervasive networking. These are cumbersome new terms for elements in our lives so fundamental that, before we lost them, we didn’t even know to have names for them.

Ytterligare en anledning att få med sig handduken under Towel Day.

En tingsrätt som inte ser längre än näsan räcker

I någon slags aningslös dumhet dömer rättsväsendet i internetfrågor utan att fundera på konsekvenserna. Eller kanske förstår de konsekvenserna men är bakbundna av lika aningslösa politiska beslut vars framsynthet slutar strax bakom nästippen.

Signalerna är tydliga: fildelning av upphovsrättsskyddade verk är vår tids kallbrand, och man är beredd att plocka fram sågen och kapa armar och ben för att komma åt den. Att sjukdomstillståndet är tveksamt, tycks vara sekundärt. Inte heller tycks man bry sig om armarna och benen är viktiga beståndsdelar i ett väl fungerande liv.

Men det är ju bara internet! Sånär som på de senaste femton åren så har ju folk har ju levt utan internet i alla tider. Författar man repressiva lagar där, så är det ju inte ”på riktigt”. Resten av samhället fungerar ju fortfarande som normalt…

Det är tydligt hur lite man ser, och hur lite man förstår. Jag kommer att tänka på en Mulla Nasruddin-historia (Mullan är som en slags mellanösterns Bellman):

> Nasreddin Hodja brukade varje dag ta sin åsna med sig över gränsen, med korgar fyllda ned halm.
> Eftersom han erkände att han var smugglare när han släpat sig hem varje kväll, genomsöktes han gång efter gång av gränsvakterna.
> De letade på honom, spred ut halmen, doppade den i vatten och brände den emellanåt.
> Trots detta blev Hodja alltmer välbärgad.
>
> Så småningom drog han sig tillbaks och flyttade till ett annat land. Flera år senare träffade en av gränsvakterna honom där.
>
> -Nu kan du berätta för mig, Hodja, sa han. Vad var det egentligen du smugglade, vi lyckades aldrig komma på det.
>
> -Åsnor, sa Hodja. Åsnor, enbart åsnor.

Liksom gränsvakterna slet sitt hår i försöken att komma åt Mullan, så sliter politiker och rättsväsende med att försöka komma åt fildelningen. De tror i sin maktfullkomliga salighet att de kan diktera vad som skall hända i ett distribuerat nätverk. De tror att The Pirate Bay är helsvenskt och att man kan förbjuda det.

Farorna är många, men jag ser framförallt två som sticker i ögonen:

+ Att fatta beslut som strider mot allmänt accepterad rättsordning i det övriga samhället förvandlar samhället till något sämre.
+ Att fatta beslut som inte kommer att följas är alltid ett avbräck för den egna trovärdigheten.

Så genom några illa genomtänkta politiska beslut, och genom lika illa genomtänkta domar, skönjer vi ett nytt Sverige. Det är tyvärr inte det land jag växte upp i och där jag känner att jag vill leva och dö. Istället är det ett land där man kan kräva att elleverantören tar ansvar för vad elen används till, där vägverket tar ansvar för vad som transporteras i bilarna som kör på våra vägar, där posten tar ansvar för vad som finns i brev och paket de förmedlar och där internetleverantörer tar ansvar för innehållet i den bandbredd de tillhandahåller. Det enda sättet det sista kan göras på, är att förvandla internet till kabel-TV.

Det har dessutom liten eller ingen effekt. Det är ungefär som att använda den brända jordens taktik mot en fiende som har logistik nog att skratta åt det. Om man, mot förmodan, skulle lyckas få stopp på The Pirate Bay — kan man med nöje blicka ut över de förkolnade rykande resterna av vårt demokratiska samhälle. För med mindre än att man är beredd att gå hela vägen, så är segern knappast trolig.

Än mer tragikomiskt blir det den dag man står i sitt rykande helvete och utropar sig till segrare, bara för att upptäcka att The Pirate Bay fått tio arvtagare som tagit fildelningen till nästa nivå. När man upptäcker att man inte vunnit alls, utan bara skaffat sig en än starkare fiende.

Vägen från en levande fri demokrati till ett repressivt och totalitärt/auktoritärt samhälle är så mycket kortare än man kan tro. Det räcker egentligen med att några få människor tappar koncepterna och börjar fatta tokiga beslut, medan majoriteten av befolkningen ännu inte förstått vad som håller på att hända.