Rädslan för det (ordnade) kaos som uppstår när folk får säga sitt, umgås, byta erfarenheter, kunskaper, data och nöjen med varandra utan korporationernas, organisationernas och de styrandes kontroll är enorm. Fast ingen maktperson är karl eller kvinna nog att erkänna att det är så.

Istället brukar det låta som så här:

• ”Förtal, brottslighet och förföljelse på nätet måste ju gå att beivra precis som i verkliga livet…”
• ”Tänk på att vara noga med att berätta för dina barn vad som kan hända om de pratar med folk de inte känner, de har ju ingen aning om vem som sitter i andra änden…”
• ”Det är ju inte folks kärleksbrev vi vill läsa, utan sådan kommunikation som är en fara för landet…”
• ”Det utvecklas inga lagliga alternativ så länge vi inte kan stävja de olagliga, det går inte att konkurrera med gratis…”
• ”Vi vuxna måste inpränta vettiga moraliska värderingar i en generation som tror att allt är gratis…”
• ”Nätet är ju jättebra, men där hittar vi ju också droger och barnpornografi…”
• ”Ungdomar måste få upptäcka sin sexualitet på rätt sätt, de är sällan medvetna om konsekvenserna av sina handlingar…”

Osv.

Gemensamt för dem alla är att det är inledningar som skall motivera någon form av ytterligare kontroll, regleringar och begränsningar.

Det är naturligtvis bullshit, bushwah, skitsnack, hästskit.

Skulle vi dra in all form av övervakning mot alla som inte är skäligen misstänkta för brott, skulle det knappast göra mer än marginell skillnad för folks säkerhet — vare sig här på hemmaplan, eller våra soldater i Afghanistan.

Skulle vi släppa all form av kontroll över nätet utöver vad som gäller för samhället AFK, skulle det inte göra nätet ett smack farligare än idag — vilket för övrigt är bra mycket mindre farligt än en genomsnittlig övervakad gata i ett genomsnittligt övervakat centrum i en genomsnittlig övervakad svensk storstad klockan 23:00-04:00 en genomsnittlig övervakad fredagsnatt.

Problemet är att de som hävdar att allt är farligt om inte storebror får kolla över axeln fortfarande har kontroll över problemformuleringen. Allt de behövde göra var att hålla käft om konsekvenserna, så bjöd de in SD istället för PP till riksdagen.

Det är inte utan att jag frågar mig om de är nöjda med resultatet?

Kanske är de faktiskt det? Piratpartiet står ju för frihet och ett öppet samhälle, vilket är farligast av allt, så de kanske föredrar SD?

När jag för någon vecka sedan tog steget att lämna socialdemokratin för att bli pirat spelade naturligtvis frågan om integritet en huvudroll. Men nästan lika viktig var min övertygelse om att tankar och idéer utvecklas av att spridas och delas, medan de förtvinar av att stängas inne.

Jag ser detta så tydligt i den forskning, jag befunnit mig nära i nästan hela mitt liv. I framgångsrika forskningsmiljöer pratar alla, unga som gamla, hela tiden med varandra om sina senaste resultat, tankar och idéer. Gäster från hela världen kommer och går, och visas alla de nyaste metoderna. Miljöer där forskare däremot avundsjukt håller på sina idéer för att inte få dem stulna, de miljöerna åstadkommer nästan aldrig viktiga upptäckter!

Ja, det är helt enkelt så att när jag ser mig omkring i forskarvärlden idag, då ser jag att Piratpartiets grundläggande informations-ideologi är riktig. Och inte bara ideologin: Även i sakpolitiken ser jag att sådant Piratpartiet vill och kräver, och som etablerade partier gäspar över eller stretar emot, sådant håller forskarvärlden entusiastiskt på att bygga upp åt sig själv:

Open access: Allt mer av de vetenskapliga artiklarna publiceras till exempel idag med open access. Man ska helt enkelt inte behöva vara ansluten till något universitetsbibliotek som betalar höga prenumerationsavgifter för att komma åt artiklarna. Forskarna ska istället betala tidskriften direkt, för att få bli publicerad.  Bortåt en femtedel av den framstående forskningen i biovetenskap publiceras nu på detta sätt, och andelen växer för varje år! Och de nya open accessade nättidskrifter som skapats har generösa cc-licenser på allt material! Till glädje för den allmänhet, som faktiskt betalar forskarna. För fristående vetenskapkommunikatörer, som inte är uppkopplade till universitet. Och inte minst till glädje för alla forskare i de länder, som inte har råd med prenumerationsavgifterna!

Bermuda-principen: Och titta på mina vänner som forskar i biomedicinska ämnen: Deras experiment ger numera ofta en massa data förutom dem forskarna ursprungligen var på jakt efter. Idag lägger de därför experimentresultaten i öppna databaser, där vi alla kan hälsa på och kika. (Här kan du ta en guidad tur i några av dem.) Principen om att dela med sig av rådata knäsattes med det uttalade syftet att förhindra att ännu mer av människans genom låstes in i patent,  på ett möte i Bermuda år 1996.

Open biotech: Många forskare och företag har slutat ta patent på de gener de hittar och genkonstruktioner de skapar. Istället ansluter de sig till en rörelse som kallas ”open biotech”, som vill arbeta med biotekniska innovationer på samma sätt som informationstekniken använder öppen källkod. (Inte minst gäller det ingenjörer och forskare som utvecklar genmodifierade bakterier och svampar, som kan tillverka önskade kemikalier, eller bryta ner gifter.)

Till och med de stora läkemedelsföretagen är nu på väg att inse att de har allt att vinna på att dela med sig till varandra av mycket av sina kunskaper och resultat, istället för att stänga dem inne och tjuvhålla på dem. De har redan börjat dela mycket av resultaten från den tidiga forskningen, innan de kommer fram till tänkbara läkemedel. Och de diskuterar samarbete även kring resultaten från varandras tester på försöksdjur och patienter.

På sikt är det helt enkelt en fri spridning av kunskap och information som får tankar, idéer och innovationer att utvecklas. Både patent och upphovsrätt må under en speciell historisk epok kunnat fungera och tjäna väl i ett specifikt teknologiskt system. Men i valet mellan politiska ingrepp för att stänga inne kunskap och information, och en politik som ska göra det lättare för den att spridas, finns ingen tvekan om vilken jag tror i längden är bäst för vårt samhälle. Både för dess intellektuella och teknologiska utveckling.

Tama fåglar sjunger om frihet. Fria fåglar flyger!

Vi piratpartister tror på framtiden. Vi tror på rymdhissar, glasögon med internet och tredimensionella skrivare som kan skriva ut en kopia av sig själv.

Men vi inser också att framtiden bara kommer till den som vill vara med att skapa den. Därför finns de bland oss som helt enkelt gör det. I Lund har några av dessa nu nu startat framtidens ISP – Pirate ISP. Lycka till!!!

Ösel, en ö utanför Estlands kust har en folkmängd på ungefär 35000 människor. Om det gick att leda i bevis att det var en mellanhamn för smuggling av piratkopior, ni vet sådana man fysiskt kan ta på – klockor, väskor, skor, parfym etcetera – skulle det då vara tillräckligt motiv för att avfolka ön och bomba den med termobariska laddningar till dess ingenting högre än ett grässtrå stod kvar?

Jag misstänker att ingen nappar på den idén som ett sätt att lösa eventuella smugglingsproblem, men den sortens resonemang är ack så vanliga när det gäller motsvarande ”piratkopior” på nätet.

Hollywoodstjärnor

Viceidiot Joe Biden, hollywoods bäste vän, med handräckning av sin Copyright-Tsar Victoria Espinel kom i mitten av juni med rätt obehagliga slutledningar och hot mot alla som inte kammar upphovsrättslobbyn medhårs. Med Bidens egna ord:

”Piracy is theft, clean and simple, it’s smash and grab,” Biden said. ”Theft in every culture should be punished, and intellectual property is no different.” [...]

”Perhaps our greatest export.. is America’s creative impulse… and criminals are working every day, every day to steal it.”

Torrentfreaks reaktion var:

According to the new plan, piracy is a major threat to the US economy and a global crackdown is needed to save businesses from going bankrupt.

Interestingly, Biden’s statement stands in contrast with what the Government Accountability Office told US congress earlier this year, as it concluded that there is virtually no evidence for the claimed million dollar losses by the entertainment industry.

Biden och de som jobbar runt honom är upphovsrättsindustrins riddare i skinande rustningar. Han har haft ena foten i den industrin sedan många år tillbaka, så det är inte på det minsta sätt förvånande, däremot oroande. Och mycket riktigt kan vi se de första konsekvenserna av att de politiska leden sluter upp än mer bakom upphovsrättslobbyisterna.

En hel bunt sajter som syndikerar film på olika sätt: TVShack.net, Movies-Links.TV, FilesPump.com, Now-Movies.com, PlanetMoviez.com, ThePirateCity.org och ZML.com har blivit av med sina domännamn, medan MegaUpload.com och ThePirateBay.org klarade sig med ett nödrop från att råka ut för samma sak. Det kusliga i historien är tillvägagångssättet, där man istället för den vanliga razziametoden arbetat tillsammans med ICANN och fått dem att överföra domännamnen till myndigheterna där de nu leder till en sida med en obehaglig varningsskylt…

Domain Seized

ICANN själva motiverar sin samarbetsvillighet med att de som äger domänerna eller deras registrar inte följt sina överenskommelser med ICANN. Till exempel finns det registrars som – o ve och fasa – tillåter sina kunder en viss anonymitet.

Det betyder i klartext att någon tummar på sanningen, för antingen stämmer skylten och konfiskationen beror på att verksamheten på domänen är olaglig, eller så stämmer det ICANN säger och konfiskationen beror på att ICANNs ”Terms Of Service” överträtts. ICANNs beteende om deras utsaga stämmer är dessutom absurt, eftersom det naturliga vore att sätta domänen i karantän till dess oklarheterna retts ut, inte att ge bort domännamnen till farbror amerikanska staten… Inte heller är det första gången man försöker med sånt här och tidigare försök har inte varit helt lyckade…

Det är så otroligt uppenbart att någon som beter sig så arrogant som USA, inte längre går att lita på som garant för att internet fungerar. USA måste släppa kontrollen, så att inte ett enda enskilt land skall ha förmågan att sabotera för alla andra.

Nu ser vi faran med all önskvärd tydlighet. Det resoneras till och med i USA om att upphovsrättslobbyn till slut hittat piraternas svaga punkt — det vill säga ICANN och domänregistreringarna. Det är fullkomligt absurt att någon enskild stat har såpass mycket kontroll över toppdomänerna, men de får nog ligga i rätt ordentligt om de skall kunna stoppa fildelningen med de här metoderna.

Det var meningen att ICANNs amerikacentrering skulle upphöra för flera år sedan i samband med att tidigare överenskommelser gick ut. Kontrollen skulle övergå i ett mer internationellt organ initierat av FN, men USA satte sig emot det i sista stund och vägrade släppa kontrollen.

Disgusting, just disgusting. The US government refused to let go of ICAAN in 2005, when its ownership agreement was supposed to expire. An independent body was to be created by the UN to manage ICAAN to ensure equal internet availability for everyone, but the US goverment refused, seizing the domain extensions of other countries like Iraq and Kazakhstan.

You think you can control OUR internets?

Det finns dock ytterligare händelser i spåren av det här som är talande och kanske ännu mer oroande. Nyligen stängdes wordpress-hosten blogetery.com ner av sin värdtjänst BurstNET och 73000 bloggar försvann utan ett spår.

Smaka på den siffran: sjuttiotre-tusen bloggar! poooof!

Blogetery var en öppen och gratis tjänst baserad på wordpress, ungefär som wordpress.com fast mindre. Som i alla sådana tjänster fanns det medlemmar som sket högaktningsfullt i upphovsrätt, de kommer liksom med i köpet. Det är mer eller mindre ogörligt – oavsett om man tycker att det ens skulle vara lämpligt – att leka polis för så många medlemmar.

Normalt när en värdtjänst får kalla fötter, så skickas först en varning där de saker värden vänder sig mot specificeras. Görs ingenting åt situationen sätts kontot i karantän medan sakernas läge klargörs. Först efter det plockas alltihop ner permanent om ingen överenskommelse nås. Den här gången släcktes bara ljuset och allt var borta. BurstNET svarade med de vanliga plattityderna till ägaren av Blogetery, men sedan kom lite mer av ett klargörande:

Bn.xx*********** was terminated by request of law enforcement officials, due to material hosted on the server.

We are limited as to the details we can provide to you, but note that this was a critical matter and the only available option to us was to immediately deactivate the server.

…och ännu mer klargörande strax efter:

Please note that this was not a typical case, in which suspension and notification would be the norm. This was a critical matter brought to our attention by law enforcement officials. We had to immediately remove the server.

Med andra ord hade upphovsrättspolisen krävt att sladden skulle dras med omedelbar verkan. Torrentfreaks kommentar:

“Simply put: We cannot give him his data nor can we provide any other details. By stating this, most would recognize that something serious is afoot.”

Due to the fact that the authorities aren’t sharing information and BurstNet are sworn to secrecy, it is proving almost impossible to confirm the exact reason why Blogetery has been completely taken down. The owner does, however, admit to handling many copyright-related cease and desists in the past, albeit in a timely manner as the DMCA requires.

Vi har med andra ord myndigheter som högaktningsfullt skiter i att ägaren försökt följa lagen, att det finns en normal process för hur sådant här hanteras och att sjuttiotretusen väldigt verkliga och överlag oskyldiga röster tystas. Man kan känna lukten av IP-Tsarens och hollywoodkramarens stormtrupper här! Men för varje korkat steg de tar, så tas ett steg för att skydda sig.

Våra politiker, oavsett land, har glömt bort grunderna för demokratin. Inte heller förstår de vad internet är för något, hur det påverkar samhället och att det är en lika självklar del av verkligheten som deras hus, bilar och representationskonton. Det måste bli slut på det här, det måste till en kursomläggning, så att demokratins värden inte längre tvingas ner i baksätet med total självklarhet och utan vidare reflektion.

Vi är tillbaka vid Ösel med sina trettiofemtusen invånare, ungefär hälften så många som det antal bloggar som släcktes ner. Visst skulle det vara värre för dem att bli av med hus och hem än det var för bloggarna att bli av med sina skrivytor. Samtidigt har jag svårt att se hur jag skulle kunna tackla att allt det arbete jag själv lagt ner på den här bloggen bara försvann. Det ligger mer än fem års skrivande bakom den här bloggens nuvarande ”prominens”, för att inte tala om hur mycket den hjälpt mig att utkristallisera och sätta ord på vad jag egentligen tycker. Den innehåller en historia av hur min syn på världen förändrats mellan 2005 och 2010. Den är ett av de viktigaste kommunikationsinstrument jag har, även om jag periodvis är dödligt trött på den.

Jag är lyckligt lottad med en egenhostad blogg och tillräcklig teknisk kunskap för att ingen IP-dåre skall kunna dumpa allt utan att samtidigt bränna ner mitt hem och hacka sig in i min online-lagring — men jag vågar inte tänka på hur många arga och besvikna bloggare dårarna i den amerikanska IP-polisen lämnat efter sig.

De har smällt av en ”Mother Of All Bombs”, en riktig ”Daisy Cutter”, i ett kommunikationsinstrument för tusentals amerikaner för att en handfull av deras gelikar hade lite copyrightat material på sina konton. Det är som att asfaltera Ösel för att några av invånarna smugglar pirattillverkade kopior från sydostasien till väst. Det är en total missförståelse av nätet som fenomen; det är en total överreaktion; det är ett totalt övervåld — och framför allt är det ett stort fett flygplan som med skywriting och stora bokstäver säger till medborgarna:

”We screw you daily! Eat it up!”

Rösta pirat!
Idag Sverige, imorgon världen!
Yes We Can – för helsike!

Den senaste veckan har jag varit på resande fot och bott på hotell några nätter. Det är en gammal vana att läsa DN, SvD och kanske någon lokaltidning vid hotellfrukosten. Nuförtiden är detta ett av de sällsynta tillfällen då jag läser prasselmedia.

När man bläddrar igenom en dagstidning i mitten på juli blir begreppet nyhetstorka plötsligt väldigt konkret. Det står inte mycket i tidningarna så här års. Återkommen till hemmets lugna vrå och efter att ha spenderat några timmar framför datorn frågar jag mig själv varför. Varför nyhetstorka?

Det saknas nämligen inte nyheter upptäcker man efter bara ett par minuter på twitter, grävande i RSS-flödet och diverse länksamlingar som flitiga nätaktivister fyller med obehaglig regelbundenhet.

Nyhetstorkan är ett påhitt av en trött gammal bransch som inte orkar nyhetsförmedla 24-7 365 dagar om året. I själva verket fortsätter världen och livet i sin vanliga lunk och genererar därmed nyheter i ungefär samma takt även på sommaren. Tro det eller ej.

Ur denna flod har jag samlat några godbitar:

Michael Gajditza tar sig an Sverigedemokraterna som huserar i Kent Perssons kommentarsfält. Vi på Livbåten tror på att ta dialogen så det hedrar honom. Hans förklaring är värd att återges:

Jag menar att det bara är att släppa fram frågeställare av den här kalibern. Osäkra väljare som tänker självständigt måste helt enkelt dels få se de resonemang som ligger bakom SD:s politik och dels även få svar som utgör en motbild till detta resonemang. Tystnad innebär enbart att spelfältet lämnas öppet för en part och tystnad tyder också om än felaktigt på att det finns något som ska döljas.

Anders Mildner slår huvudet på spiken i en kolumn i SvD. Han efterlyser en politisk diskussion om de förändrade förutsättningarna för kreativa yrken och upphovsrätten, men ser bara ett övergivet slagfält som ägs av kulturisolationisterna bland politiker och andra upphovsrättskramare. De frågor han ställer förtjänar vår gemensamma ansträngning för att ge svar:

Kultur har aldrig skapats ur intet, utan har alltid varit ett resultat av ärvda, lånade och återanvända brottstycken. Av just denna anledning har lagstiftaren lämnat utrymme åt en kulturell allmänning – och gjort konstnärliga verk fria att använda efter ett visst antal år, så att kommande generationer kan bygga vidare på det som skapas idag.

Problemet är inte bara att denna allmänning sedan tio år tillbaka befinner sig under ständig attack från upphovsrättslobbyn, utan också att den skapande yrkesrollen fullständigt håller på att lösas upp.

För vem är journalist i en värld där alla har sin egen blogg? Vem är fotograf i en tid där alla publicerar sina egna bilder? Vem är musiker i ett samhälle där alla kan spela in och distribuera sin egen musik? Och vad innebär egentligen hela den här utvecklingen för hur vi bör utforma upphovsrätten?

Jag törs lova Anders att kampen inte är över. Att vi är många som tänker se till att den diskussion han talar om blir av. Vi har dessutom framtiden för oss, eftersom yngre människor idag inte förstår kulturisolationism. Kultur är något man sjunker ner i som ett hav eller en flod. Det går inte längre att isolera i portionsstora bitar för marknadsliberal konsumtion. Marknaden är bra på att leverera klirr i kassan genom storfilmer och superstjärnor – men med internet kan även smala fenomen nå ut genom att hitta sin publik i den långa svansen. Emma förklarar hur viktigt det är med fildelning för denna aspekt av kulturlivet.

Lilith Svensson mer känd som @politikerlilith har inte gett upp diskussionen inom Kristdemokraterna om Smile29 och idén att spara våra söksträngar på till exempel Google i två år, trots att motståndaren är självaste Alf Svensson. Det är bra ju fler partier det förs en levande informationspolitisk diskussion i.

Birgitta Ohlsson berättar i Aftonbladet att 38% av européerna enligt en undersökning tycker vi förlitar oss för mycket på forskning och inte tillräckligt på tro. Det gör naturligtvis en skeptiker som undertecknad en smula bekymrad. Men samtidigt tycker jag Birgitta Ohlsson är en underlig liberal som tar detta till intäkt för att hävda att EU-samarbetet ska anstränga sig för vända den här utvecklingen. Det är inte politikers uppgift att sätta sig till doms över vad folk tror. Möjligen kan de få beklaga det.

Fritänk skriver fantastiskt om en blyertspenna och att kunskap måste vara delad för att vara värdefull inspirerad av författaren Matt Ridleys TED-föreläsning om idéer som har sex. Jag kan inte låta bli att känna att jag är trött på valkampanjande och vill börja diskutera framtidspolitik, idépolitik och visioner om ett nytt kreativt kunskapssamhälle istället. FRA, IPRED, DLD, ACTA mm i all ära, men egentligen är det ju framtiden det handlar om. En framtid med ett internet som inte är trasigt.

Tyvärr är det kort till påminnelser om hur starka de som vill ha sönder internet är. Som de holländska rättsväsendet som inte bryr sig om ägarförhållanden när de dömer till ansvar. Det är Satmaran som pekar mig till artikeln om att Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm och Peter Sunde fortfarande anses ansvariga för TPB i Holland.

Henrik von Sydow försöker göra politik av ett vänsterpartistiskt förslag om internetskatt. Åsikterna går isär om vad det hela handlar om. (EDIT Vänsterpartiet står lika frågande som alla andra.) Vi väntar fortfarande på besked om vem som ska bära kostnaderna för datalagringsdirektivet, ett annat sätt att lägga pålagor på internetanvändarna än en ren beskattning. Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus.

Nätet är inte bara hotat av galna domare och galna skatter. Galna politiker hjälper också till. Åsa Torstensson är återigen ute och lovar att allt är bra som det är. Det behövs ingen lag. Men var det inte hon som för ett år sen hävdade att telekompaketet i sin orginalskrivning inte hotade nätet. Internet och nätneutralitet behöver skyddas genom lagstiftning. Något som Chilenarna har fattat i alla fall. Juliagruppen står på barrikaderna för att försvara ett öppet och fritt internet.

Nu handlar inte allt om nätet även om det är viktigt. Bloggaren Jesper Nilsson som blev trakasserad av vår tids Kling och Klang i Stockholms tunnelbana kommer ni kanske ihåg. Nu kommer hans fall upp i rätten. Nästa vecka väcks åtal mot de två poliserna. Märkligt nog hittar jag bara artiklar av Sundsvalls Tidning och Nyheter24 om det på nätet.

Till sist måste jag också sprida denna godbit. Emma valde den lämpliga rubriken: Det handlar inte om rätten att tanka fritt, utan rätten att tänka fritt

Nu ska jag vara lite mindre diplomatisk än jag brukar vara. För jag är lite för road, oroad, förvirrad och frustrerad för att skriva balanserat.

Jag kan inte begripa mig på DN:s, jag menar Pravdas, strategi för internetutgåvan visavi papperstidningen. Ibland funderar man till exempel på om man på den svenska Pravda inte förstått att den stora skillnaden mellan digital publicering och distribution jämfört med pappersdito är att platsen inte är begränsad.

Eftersom det som fick mig att fundera på hur de tänker på Pravda denna gång var en artikel på sidan två till tre i Pravda kultur i går, som inte fanns med på pravda.se, så kollade jag vad internetredaktionen publicerat på kulturen de senaste dagarna. Tre till fyra nyheter om dagen hittar jag; långt färre än i papperstidningen. Det betyder att man väljer ut ett mindre antal artiklar från en publikation med begränsad plats att publicera på en plattform där platsen i praktiken är obegränsad. Antagligen har Pravdaledningen en vis och riktig plan med detta. De arbetar ju trots allt med sanningen.

Artikeln som jag (och andra bloggare) reagerar på den här gången handlar om Ifpis siffror för skivförsäljningen de senaste sex månaderna. Pravdas internetläsare anses bara kunna hantera ett neutralt nyhetstelegram om detta, där man konstaterar att försäljning ökar. En god nyhet enligt de flesta skulle jag väl gissa.

Pappersläsarna av Pravda däremot, som betalar extra för en särskilt förfinad version av sanningen, de får för sin prenumerationsavgift eller sitt lösnummerpris lite mer än ett TT-telegram. De får en journalistiskt bearbetad nyhet. En sanningsägare vid namn Clas Barkman har avsatt tid, tankekraft och talang att fylla ut det torftiga neutrala telegrammet med lite journalistisk hårdvaluta. Sanning!

För er som inte orkar klicka på bilden och läsa vad Clas Barkman skriver ska jag tillhandahålla ett kommenterande referat.

Till att börja med så får uppgiftslämnande Ifpi berätta vad de tycker försäljningssiffrorna tyder på:

– För första gången sedan år 2002 har vi en positiv tillväxt. Fler bra lagliga musiktjänster, Ipredlagen och ett bra utbud av musik är några av anledningarna till ökningen, säger  Lisa Cronstedt, på IFPI/GLF.

Sen refereras några man kallar branschorganisationerna oklart om det fortfarande är Ifpi och GPF eller om det är fler organisationer:

De största minskningarna skedde i  Spanien (-14,3%) och Kanada (-7,4%). Förklaringen till detta är, enligt branschorganisationerna att det lagliga skyddet mot fildelning och piratkopiering är mycket svagt i dessa länder.

Här lägger den uppmärksamme läsaren märke till att den största minskningen av försäljning sker i olika länder om man läser papperspravda och pravda.se. TT-telegrammet som publiceras på nätet avslutas med följande ord: ”Den största minskningen av försäljningen kom i USA och Japan.” En snäll tolkning av detta är att de fyra länder med störst minskning är Spanien, Kanada, Japan och USA och att TT och Clas Barkman gör något olika nyhetsvärdering.

En något elakare tolkning är att TT skriver vad som står i rapporten, medan Pravda anser att deras läsare har rätt till den något finare version av sanningen som står att finna i Ifpis pressrelease. En pressrelease som naturligtvis vill lyfta fram vilka stater som styvnackat vägrar böja sig för sina herrar i upphovsrättsindustrin. Fast så kan det väl ändå inte vara – skillnaden mellan de två texterna är ju att Clas Barkman lagt sin tid, tankekraft och talang på den senare för att erbjuda en mer journalistisk beskrivning av verkligheten bakom nyheten till läsarna av Pravda kultur.

När vi fortsätter läsa artikeln i kulturdelen hittar vi följande:

Konsultföretaget Tera Consultants gjorde i våras på uppdrag av musikbranschen, en granskning  som visar att omkring 1,2 miljarder jobb hotas försvinna inom musikindustrin inom EU fram till 2015 – om inget görs för att minska piratkopieringen.

Tera Consultants verkar vara en välrenommerad fransk konsultbyrå som arbetar med rådgivning, analys och rapporter över flera olika branscher. Det är osannolikt att de inte vet att EU har ca 500 miljoner invånare och att dessa inte har 2,4 jobb i musikbranschen var. I journalisters tid, tankekraft och talang torde faktagranskning ingå, men eftersom Clas Barkman inte hade tiden att kontrollera siffran 1,2 miljarder gjorde jag det åt honom.

I rapporten som var lätt att hitta på nätet (där en och annan sanning står att finna trots att de inte står skrivna på papper) står det att 1.216.000 jobb kan komma att försvinna till 2015 (av de estimerade 14,4 miljoner jobb som finns idag). Alltså en tusendel av de 1,2 miljarder som nämns i Pravda-artikeln. En annan bra sak med att gå till orginalkällan (utöver att det blir rätt) är att man då upptäcker ett par saker som inte framgick i Pravda.

För det första är siffran 1,2 miljoner är den högre av två olika estimat beroende på vilken trend man tror att vi har framför oss. Den lägre siffran är 611.300. Skillnaden mellan dessa scenarios är vilken tillväxttakt man postulerar för förlusterna pga digitala pirater. Där man antingen låter den följa den estimerade tillväxtkurvan för fildelningen eller för internettrafiken. Vän av ordning skulle kunna invända en hel del mot båda dessa antaganden. Men det lämnar jag åt mer kompetenta statistiker. Själv nöjer jag mig med att konstatera att vi talar om några miljondelar av alla jobb i Europa.

För det andra är det inte musikbranschens förluster man beskriver utan förluster i alla de kreativa näringarna sammantaget – enligt nedanstående definition:

” … losses in the recorded music, film, Tv series and software industries …”

Jag skulle gissa att musikbranschen är den minst arbetsintensiva av dessa brancher. Vilket för den normale iakttagaren gör användandet av siffran från alla branscherna när man talar om endast musikbranschen löjeväckande. För en sanningssökande journalist med hög etik ser måhända situationen något annorlunda ut. Själv är jag bara en smutsig bloggare, så jag vet inte.

Bara otur?

Hittills är det möjligt att vår ljusriddare Clas Barkman bara haft otur. Japan och USA eller Spanien och Kanada kan ju vara en direkt avskrift av ett tendensiöst pressmeddelande. 1,2 miljarder kan ju vara ett tryckfel. en tidning som Pravda producerar så mycket sanning varje dag att det vore ohemult att kräva att allt ska stämma hela tiden. Ibland blir det fel.

Så skulle man kunna förhålla sig till den bristande sanningshalten i en enskild artikel i Pravda. Om det inte vore för att det händer lite för ofta i just Pravda, när det gäller just internetfrågor och att man i samband med dessa felaktigheter ofta har svårt att hitta texten på just nätet; och om det inte vore för Clas Barkmans avslutningsstycke i den refererade artikeln:

Den olagliga nedladdningen av musik går idag ofta till så att avsändare och mottagare skickar filer direkt till varandra (peer to peer). Omkring 20 procent av datatrafiken i hela världen består av filer som folk byter med varandra.

Trettioåtta (38) ord och tre grava missförstånd av internetvärlden.

1. Om en avsändare skickar en musikfil till en mottagare är det inte korrekt att kalla det nedladdning.
2. Om en avsändare skickar  musikfiler till en mottagare så är det ytterst osannolikt att denna handling är illegal.
3. Att tjugo procent av trafiken på internet består i att folk byter filer med varandra är knappast något att uppröras över då det är en av de saker man skapade internet för att åstadkomma.

Jag förstår att Pravda undviker att låta sina talangfulla och tankeberikande texter möta internetpubliken. På internet finns inte bara en sanning. På internet finns en kollektiv strävan att finna sanningen.

Hos Christian Engström läser jag om det spanska ordförandeskapets debut i den europeiska nationalsporten övervakningshets.

Francisco Ros Peran, som är spansk minister med ansvar för telekommunikation och informationsamhället, hade såvitt jag förstår Christians sammanfattning med sig två skarpa förslag när han på en middag skulle sammanfatta ambitionsnivån för Spaniens ordförandeskap över EU inom sitt område. Eller skarpa och skarpa. Det andra förslaget får nog snarare beskrivas som tämligen oslipat, ovasst, ja rent ut sagt sinnesslött.

Förslag ett är bara mer av samma som vi hört ett tag från ledande europeiska politiker. Intellectual property, för att låna det internationella begreppet, måste skyddas till varje tänkbart pris.

We need new legislation to get young people to respect intellectual property. They think that everthing on the net is free.

Så IPRED1 fungerar inte, enter IPRED2 antar jag. Insikten att lagstiftning inte är en verksam metod för att stoppa genomgripande beteende- och samhällsförändringar verkar vi få vänta på en ny generations politiker innan den slår igenom.

Förslag två är däremot något nytt, åtminstone på den europeiska scenen. Mr Peran vill hjälpa internet att glömma. Information som nått ut till offentligheten och som är misshaglig ska alltså förmås att försvinna. Hörde jag någon säga censur?

Exakt hur denna glömska ska åstadkommas hade inte Mr Peran funderat ut än, men att komma på en metod för statligt inducerad digital glömska som inte möter kriterierna för censur har jag svårt att tro att han lyckas med.

Kan inte någon byta ut alla dessa okunniga dårar vi fått som makthavare mot andra och bättre. Jag begär inte att alla ska försvinna samtidigt. Jag nöjer mig med att några av dem inte har otur när de tänker så fort de närmar sig frågor som har med internet att göra, att några av dem har kvar sin demokratiska kompass även när de tänker kring informationssamhället, att några av dem känner igen repressiva lagar.

I september har vi riksdagsval i Sverige och kan välja bort de politiker som vill riva sönder det vi tillsammans byggt upp, när vi byggde världens största uppslagsverk, samtalsgenerator, kulturspridare, demokratiförsvarare i en enda maskin. Rösta på Piratpartiet den 19 september!

EDIT: Jag hittade texten via HAX

De senaste dagarna har både Twitter och många av de bloggar jag läser fyllts av en diskussion om sociala mediers roll i politiken, eller kanske politikens roll i sociala medier. Ska politiker blogga och twittra? Kan de använda Facebook i sin gärning? Hur då i så fall? Är det någon mening med det politiska samtalet i de nya medierna? För politikerna? För väljarna?

Det började förmodligen med Svenska dagbladets kartläggning av riksdagsledamöternas aktivitet på Twitter och i bloggar. Som dels följdes upp med ett gräsrotsperspektiv, dels ledde till en rejäl diskussion på Twitter där redaktionschefen Martin Jönsson själv deltog. Han hade dessförinnan bloggat om sin syn på Twitter.

Sen har för många skrivit för mycket (stort och smått) för att det ska gå att referera det på ett rimligt sätt. Britt Stakston har i två inlägg förklarat värdet med de sociala medierna. Johan Ronnestam ger i en lång intressant postning politikerna handfasta råd.

Emanuel Karlsten pekar i en oanknuten post om samma ämne på att forskning har visat att bloggarnas genomslag fortfarande inte kan jämföras med genomslaget i traditionella medier.

Fredrik Kjellberg resonerar från sin position som ständigt intressant obunden deltagare i samhällsdebatten dels runt vilka politiker som har det på Twitter, dels runt mekanismerna kring länkning som popularitetsmått och vad som gör att en politisk blogg fungerar över tid.

Bland de politiska bloggarna är de många som kommenterat. Moderata bloggarna Kent Persson och Mary X Jensen på MinaModerataKarameller som intervjuades i Svenska Dagbladets uppföljningsartikel ger sin syn på sitt stora engagemang i sociala medier. Kent uppmanar sina politikerkollegor: Ge er ut i de sociala medierna och prata med folk som folk. En annan moderat som kommenterar på sitt oefterhärmliga sätt är Tokmoderaten

Liberatis Seved Monke berättar om deras försök att få Folkpartiets förtroendevalda att ta till sig de nya mediernas möjligheter.

Peter Andersson, Claes Krantz, Krassman och Peter Högberg är fyra av de socialdemokratiska bloggar jag ofta läser. De kan inte heller låta bli att delta i diskussionen förstås.

Peter Högbergs kloka ord får avsluta denna snabbgenomgång:

Det som jag lärt mig under mitt bloggande är att vara generös. Utan att vara det så kommer man ingen vart. Det är som det heter ett socialt media där vi för dialoger med varandra på ett eller annat sätt.

Efter alla dessa ord, har jag egentligen något att tillägga? Jo faktiskt. Jag tycker det är ett perspektiv som i och för sig skymtar fram bland några av skribenterna, men som ändå förtjänar att understyrkas. De flesta resonerar nämligen enligt min mening helt baklänges. De ser de sociala medierna som verktyg. De funderar på hur de kan användas: för marknadsföring, för politisk opinionsbildning, för spridning av tankar och idéer. Hela tiden ur sändarens perspektiv. Men…

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Det viktiga perspektivet i de sociala medierna är mottagarens. Det är ett medium som inte gör sändaren starkare utan mottagaren, som kan välja eller välja bort. Det är därför det är så centralt med samtalet, med att lyssna. Det är inte riksdagsmännen eller andra politiker som behöver blogga och twittra. Det är den bloggande, twittrande och facebookande väljaren som behöver att de gör det. Vi behöver det så vi kan välja att prata med dem eller välja att låta bli.

Det är det här som den fantastiske kommunikatören Gudrun Schyman har fattat – med huvudet eller med maggropen har hon insett att framtiden tillhör den som kan dyka ner och vara med i samtalet. Här bryter alla kampanjplaner, alla uppförandekoder, alla kommunikationsstrategier samman. Vi pratar med varandra härute. Och det är kul om politikerna kan vara med. Vi kommer att lära oss av dem och de kommer att lära sig av oss.

Detta är också hemligheten med Piratpartiets framgångar. Vi råkar bara bo här. I stort och smått. Men som ni ser är alla som vill slå sig ner välkomna det finns gott om plats och goda hjärtan. Jag är djupt imponerad av sådana som Kent Persson och Peter Andersson som med nyfikenhet och värme har tagit plats härute bland oss nätinvånare. För de har fattat:

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Jag brukar inte skriva om jobb här, men igår snubblade jag över ett så bra exempel så jag kan inte låta bli.

När jag talar om marknadsföring på webben brukar jag säga att alla besökare kommer till en sida med den fråga de upplevde genom att klicka på länken dit. Sidans uppgift är att svara på frågan. Sidans ägares uppgift är att förstå sina besökare. Då kan man minimera mängden konkurrerande frågor de kan ha medan de besöker sidan. Bara då klarar man av att servera rätt svar till merparten av besökarna, utan att sidan blir överlastad av information, så att ingen kan hitta något. Man kan se det som en fin restaurang som styr gästerna genom att bara tillhandahålla en kort meny, men på den finns det bara riktigt bra mat.

Nåväl, igår besökte jag Akademibokhandelns hemsida med avsikten att köpa en bok. Min fråga till sidan var helt enkelt: Var köper jag boken X? Man kan anta att en bokhandel får många besökare som har denna fråga i huvudet när de besöker deras hemsida. När Akademibokhandeln.se laddat klart så hittade jag inte svaret.

Var hittar jag boken jag vill köpa? är nog en typisk bokhandelsbesökarfråga både afk och på nätet.

När jag kommer in på första sidan ser jag inte länken till e-bokhandeln, som dessutom har ett annat namn och ligger på en annan domän. För mig ser den ut som en bannerannons och blir kognitivt bortfiltrerad. Jag fick leta!

Ser ni den? Om ni inte heller ser den så kan man undra hur mycket kunder/försäljning Akademibokhandeln/Bokus tappar på detta.

Mer om hur man får besökare att också bli köpare kan ni läsa här.

The Pirate Bay har tillfälligt bytt namn till The Persian Bay, WeRebuild.EU är djupt engagerat, och ämnet för engagemanget är internets frihet i det just nu kaotiska Iran.

Det är den andra sidan av myntet, den som inte kom fram i piratebay-rättegången, den som inte har med piratkopiering att göra. På piraternas sida skranket finns de som inte bara förstår vikten av det fria internet, utan även har den tekniska kompetensen och viljan att göra något konkret åt saken.

Futtigt framstår Antipiratbyråns, Ifpis och Filmbolagens hets mot fildelare, i ljuset av den kamp som nu förs. Futtiga framstår de som skäller piraterna för monomanisk enkelspårighet runt en enda fråga: Ja vi är monomaniska, men det är demokratin och medborgarrätten vi är monomaniska kring — och det finns sannerligen sämre frågor att göra till sina.

Sveriges politiker gör inte mycket, och EUs politiker är snart sagt lika yrvakna de. Här importerar vi kinesisk syn på kontroll och nätcensur, som om det skulle lösa några problem.

Det vi borde göra är att stå på barrikaderna för internets frihet — det är ju rent krasst det främsta demokrativerktyg vi har. Riksdag och regering, EU-parlament och EU-kommission, är rent krasst bara överenskomna metoder att förvalta demokratin — utan verktygen att ta in information, uttrycka sig, kommunicera och förmedla sina tankar är förvaltningsmetoderna bara så mycket byråkrati.

Jag konstaterar krasst att ett iranskt FRA, med det svenska FRAs kapacitet, skulle vara den säkraste spiken i kistan för de som nu försöker ifrågasätta en statsmakt som inte längre har legitimitet. Det skulle vara det ultimata förtryckarverktyget.

Vill vi sitta på den högen apterad C4 om vi någon gång i framtiden hamnar i politiskt gnistregn?