Nätneutraliteten död?

Oroande nyheter från ett rättsfall i USA. Verizon vann en tvist runt lagligheten i regler (en föreskrift från FCC, Federal Communications Commission) som förbjöd internetleverantörer att särskilja hanteringen av olika slags trafik i näten. Om det nya domslutet blir gällande rätt betyder det att inget hindrar Verizon och andra att inte behandla olika tjänster likvärdigt.

Det kan betyda att viss trafik spärras helt eller ges begränsad bandbredd i vissa nät, eller att man lägger olika kostnader på trafiken för olika tjänster.

Net Neutrality

För teleoperatörer och internetleverantörer är detta en skänk från ovan. Affärsutmaningen att andra företag tjänar pengar på att leverera tjänster over the top i deras nät är plötsligt hanterlig. Genom att sära ut den trafiken och ta skatt/tull/avgift på den kan man säkra nya intäktströmmar.

Skype, Spotify, Netflix mm går från att vara förlustaffärer i nätägarnas verksamhet till möjliga kassakor.

Jaha, är inte det bra då, kan man fråga sig.

Nätneutralitet är för internet motsvarigheten till allmän väg. Om den inte upprätthålls så blir internet som ett privatiserat vägnät, där vägägarna kan bestämma vem som får använda vilken väg. Kör du inte Volvo kan du glömma att få köra på Volvos vägar …

Om vi idag är frustrerade över att vissa webbplatser har en märklig syn på vad vi får uttrycka i ord och bild är det ingenting mot vilka inskränkningar det skulle bli i våra möjligheter att kommunicera via nätet om själva infrastrukturen plötsligt skulle kunna begränsas av liknande arbiträra eller ideologiskt motiverade regler.

Låt oss hoppas att Europas politiker och domstolar är förnuftigare än att de följer USA:s exempel. Och låt oss hoppas att de är starka nog at hålla emot när amerikanarna vill exportera sitt regelverk hit.

Annars står vårt hopp till fortsättningen av den här juridiska tvisten på andra sidan Atlanten. Det känns som ett svagt halmstrå att hålla sig i.

 

Om att dra alla över samma kam

En av reaktionerna på de senaste dagarnas Nordkorea-lulz av The Pirate Bay gjorde att vissa tyckare som vanligt inte kunde hålla isär Piratpartiet och The Pirate Bay. Om The Pirate Bay vill bo i Nordkorea blir automatiskt Piratpartiet rövclowner och odemokratiska as. Förstå den logiken den som kan.

Jag insåg när jag tänkte närmare på detta att det är ett vanligt problem i fildelningsdiskussionen. Man blandar ihop motivation och argument från helt olika aktörer med helt olika relation till frågan om fildelning. Det kan finnas anledning att fundera över vad för relation en person eller organisation har till fildelning och vad den har för argument för det innan man skärskådar och kanske förkastar både argument som åsikter.

Ett exempel är skillnaden mellan att vara en fildelningstjänst som arbetar för att fildelning ska vara helt fri och ofta med anarkistiska eller lulziga argument eller utspel (The Pirate Bay) å ena sidan. Å andra sidan ett politiskt parti som bland annat arbetar för ett samhälle där icke kommersiell fildelning inte bara är lagligt utan till och med uppmuntras (Piratpartiet).

Det är inte rimligt att pådyvla Piratpartiet ansvar för The Pirate Bays åsikter, argument eller aktiviteter. Visst stödjer partiet fildelningssajten på olika sätt. Till exempel de senaste åren genom att ge dem kontakt med internet. Det betyder inte att partiet står bakom varenda sak som någonsin sagts eller gjorts av någon i den oformliga svärm av aktivister som på olika sätt hjälper till att driva The Pirate Bay.

Jag funderade sedan på om det fanns något sätt att organisera det här problemet och insåg att det finns minst tre olika positiva förhållningsätt till fildelning och att en persons eller organisations argument i hög grad bestäms av vilket av dessa man har.

Att vilja fildela

Viljan att fildela kan ha många orsaker. För vissa fildelare är orsaken också ett argument som man kan använda för att förklara varför man fildelar eller för att övertyga andra om nyttan, tjusningen, glädjen i fildelning.

Det är vanligt att tala om generation gratis och beskriva fenomenet fildelning som att det bara handlar om att man inte vill betala. Jag har många gånger hävdat att detta stämmer dåligt med verkligheten eftersom det finns undersökningar som visar att fildelare också är stora konsumenter av betald kultur. Att det är gratis är ändå för många en faktor. Man tankar hem saker som man inte vet om man skulle vilja betala för. Om dessa låtar, filmer, böcker etc kostade pengar skulle man inte ladda ner dem.

Fast att det är gratis är knappast något man använder när man argumenterar för fildelning. Då kanske man istället talar om att det är praktiskt. Man kan få tag på det man vill fort och lätt. Man kan snabbt hitta översättningstexter till filmer. Man behöver inte registrera sig eller vara medlem någonstans och så vidare.

Ett annat viktigt argument som Jenny Strömstedt skrev om i expressen i helgen är att man har bråttom. (Anna Troberg har sedan svarat Jenny Strömstedt i ett öppet brev på Piratpartiets hemsida.) Jenny raljerar över vår tids behov av omedelbar behovstillfredsställelse och söker där svaret på varför människor söker sig till sajter som The Pirate Bay. Jag kan hålla med henne om att vi lever i en värld där ”sedan är lika ointressant som nyss”, men jag tror inte det förklarar fildelningen. Jag väntar ofta på att filer ska bli klara. Ibland är det inte så många som seedar, ibland är min lina lite skakig. Ville jag ha omedelbar behovstillfredsställelse skulle det vara bättre att streama från en fulsajt eller från en betalsajt.

Däremot är tidsaspekten på ett annat sätt en viktig del av fildelningskulturen. Vi lever idag i en värld av konstanta internationella kontakter i realtid. Jag vill inte se en film flera månader efter USA-premiären, jag vill inte se en TV-serie dagen efter eller med en veckas eller ett års eftersläp.

När inte de som äger distributionsrätten vill tillfredsställa vårt behov när vi vill så tar vissa av oss saken i egna händer. Vi vill ha möjligheten att uppleva kultur samtidigt oavsett om vi bor i Delsbo i Hälsingland eller i Dehli i Indien. Och varför inte? Varför ska vissa kulturkonsumenter få vänta i värsta fall i månader innan de får tillgång till en kulturyttring som har ett bäst före datum? När vi umgås globalt börjar kompisarna att prata om senaste avsnittet, filmen, plattan direkt – ska jag låta bli att umgås med dem då om jag råkar bo i Delsbo?

Ett annat exempel på samma problematik beskrev Gunno Sandahl, kulturchef på Folkets Hus och Parker på Svd Brännpunkt i helgen. I Sverige är det i stort sett distributionsmonopol för film. Detta innebär att de som inte bor i närheten av rätt biograf inte kan se vissa filmer någonsin om de inte åker till våra större städer och att de får vänta i evigheter på andra filmer. Väljer man att bo i obygden kanske man får räkna med sådant, men det Gunno Sandahl vänder sig emot är att SF utnyttjar sin ställning på marknaden till att släppa sina filmer till andra biografer än de som de har valt ut under premiärveckor. Tack Lake för tipset.

Att vilja att det ska vara lagligt att fildela

Det är inte alla som fildelar som tycker att det är viktigt att ändra lagen. I kampen mellan upphovsrättsförsvarare och upphovsrättsreformister väljer inte alla de miljoner människor som fildelar sida. Så länge de inte påverkas i sitt kulturkonsumerande så spelar det kanske inte så stor roll om de bryter lite mot en lag. Detta sätt att resonera är ganska vanligt bland människor. Den centrala frågan är inte om något är olagligt utan hur stor risk det är att åka fast.

Detta betyder också att man inte kan utgå ifrån att de som vill reformera upphovsrätten och tillåta icke kommersiell kopiering och spridning inte nödvändigtvis har samma bevekelsegrunder som de som bara vill få fildela i fred.

De jag har kontakt med och har diskuterat fildelningsproblematiken med har mer komplexa argument som handlar än att de vill ha saker gratis, enkelt och snabbt. Det handlar till exempel om resonemang kring att upphovsrätt och andra frågor används som svepskäl för att göra ingrepp i värdefulla strukturer för ett vitalt offentligt samtal och att fungerande åtgärder mot fildelningen med nödvändighet kommer att begränsa yttrandefrihet, informationsfrihet och personlig integritet på ett sätt som är ett orimligt pris för det man vill skydda.

För vissa är det också en ideologisk fråga, där delandet av information, kunskap och kultur är något nödvändigt gott och att alla inskränkningar i möjligheten att dela behöver ha starka argument.

Att de som har satt sig in i frågan och har argument av de typer som nämns ovan, bemöts som om de tillhör gruppen som bara vill ladda ner, är bekymmersamt för diskussionsklimatet och möjligheten att komma framåt i ett samtal om upphovsrätten. När ens egna analytiska resonemang bemöts med: du vill ju bara ha saker gratis, så blir det svårare och svårare att ta ett djupt andetag och börja om.

Att vilja stödja den olagliga fildelningen

Den sista gruppen jag tänkte tala om är de som inte bara vill ändra lagen utan också vill stödja den olagliga fildelningen på varje tänkbart sätt. Det är de som hjälper till att hålla igång sajter som Tankafetast och The Pirate Bay. Det är de som cammar filmer, rippar DVD:er och skapar orginaltorrenter. Utan dem skulle inte svärmen av fildelare utgöra ett hot mot Hollywood och underhållningsindustrin.

Varför de gör saker kan jag bara spekulera i. Naturligtvis finns det de som har ett vinstintresse här. Antingen har de hittat ett sätt att tjäna pengar på fildelningen t ex genom reklamfinansiering eller så vill de tjäna status, renomme och och berömmelse. Jag är däremot inte säker på att detta är huvudskälet. Jag tror att det snarare handlar om att testa gränser, ställa till oreda, lulza och om nyfikenhet kring vad som är möjligt att göra.

För vissa handlar det också om politiskt motiverade handlingar. Personer som tycker det är fel att begränsa kopiering och spridning och som vill ha sönder det gamla systemet genom att göra det tekniskt och socialt obsolet. Något som oftast visat sig vara en snabbare väg till samhällsutveckling än att ändra lagstiftning.

I det här sista avseendet kan jag känna igen mig. Jag ger inte mitt oreseverade stöd till olagliga fildelning. Jag är skeptiskt till den hantering som de första leden i kedjan ägnar sig åt när de filmar av eller rippar filmer, ibland innan de har offentliggjorts. Men delar av verksamheten stödjer jag av politiska skäl. Framförallt stödjer jag andras rätt att protestera mot lagstiftningen genom att bryta mot den. Varför skulle det inte vara legitimt att föra den här politiska kampen med sådana metoder om det var legitimt för medborgarrättsrörelsen i USA och miljörörelsen.

Jag förstår inte människor som till exempel Andreas Ekström som har ett sånt stort behov av att säga att vi gör oss löjliga:

Sluta för guds skull upp med att jämföra din illegala fildelning med stora frihets- och demokratirörelser i historien! Det ger uttryck för en fullständigt grotesk självbild. Att du bryter mot lagen om upphovsrätt gör dig inte lik Rosa Parks. Det gör dig lik en snattare.

Till dem vill jag säga: Det går inte att veta idag vad som kommer att framstå som en viktig kamp imorgon. Det gick inte att veta innan Rosa Parks blev en symbol för sin kamp att det hon gjorde var hjältemodigt och symbolladdat och inte bara en ogenomtänkt protest mot övermakten.

Till sist

Piratpartiet samlar alla tre grupperna bland sina anhängare. Det betyder som sagt inte att våra argument för upphovsrättsreform är lika ogenomtänkta som en genomsnittlig nedladdares. Och det betyder inte heller att vi har ansvar för allt vad den sista gruppen har för sig eller säger. The Pirate Bay och Piratpartiet må var två grenar av piratrörelsen. det gör inte att Piratpartiet skulle stödja Nordkorea för den osannolikt osannolika händelsen att The Pirate Bay skulle göra det. Läs Emma för mer om just detta perspektiv.

 

Om att trycka på rätt knappar

Nästan 80 miljoner youtubebesök på 10 dagar. Invisible Childrens kampanj Kony 2012 och deras film tryckte verkligen på rätt knappar.

Jag erkänner villigt jag blev gripen, rörd till trådar, och fylldes av ett starkt behov av att göra något. Jag spred filmen vidare och ägnade några dagar åt att diskutera Uganda och Centralafrika med alla jag träffade. Jag beställde ett litet action kit för en spottstyver. Men viktigast av allt jag läste på. Jag googlade, wikipediade, besökte internationella brottmålsdomstolen i Haag (på nätet) och läste obskyra bloggar. Idag vet jag och de jag talat med den senaste veckan mer om situationen i Centralafrika.

Invisible children behövde för att uppnå detta använda ”billiga retoriska knep”. Filmen är ett skolexempel på skickligt konstruerad propaganda. Organisationen sprider därmed en förenklad bild av en oerhört komplex konflikt. Tre påståenden man sett i kritiken mot initiativet. Alla tre är sanna. Personligen tycker inte jag det förtar värdet av initiativet. För att nå fram måste man förenkla. Retoriska knep är bara så billiga (eller dyrbara) som det syfte de används för. Och propaganda kallar vi det när något vi inte håller med om sprids av lite för skickliga kommunikatörer.

Joseph Kony och situationen i Centralafrika är mer känd nu än för två veckor sen. Invisible Children har gett oss ett nytt exempel på hur internet kan fungera som en kraftsamlare och förstärkare som ger makt till människor som samlas runt något det tycker är viktigt.

Hanna Fridén och andra förde fram starkare kritik mot organisationen; att deras syfte är missriktat eftersom de stödjer en ökad militarisering av konflikten och att deras metoder är tveksamma eftersom de insamlade pengarna i för låg grad går till rätt saker. Många av kritikerna rekommenderade att man engagerar sig i situationen i Centralafrika på andra sätt en genom Kony 2012, som Läkare Utan Gränser och Amnesty.

Jag förstår bara inte varför allt måste vara så svartvitt. Emanuel Karlsten sammanfattar min syn på saken förtjänstfullt i DN.

Nästa knapptryckare var inte lika uppenbart uppsåtlig. Det handlar förstås om hur lite kvinnlig kroppsbehåring uppenbarligen trycker på helt fel knappar hos vissa människor. Själv har jag svårt att förstå de senaste dagarnas rabalder runt att en kvinna visade armhålan i TV. Jag gillar naturliga kvinnor med hår och kroppsdofter som inte döljs under ett lager av parfym och deodorant.

Det betyder inte att jag skriker okvidingsord till kvinnor som föredrar att raka sig eller män som föredrar kvinnor som föredrar att raka sig. Vad folk har för preferenser eller gör med sitt eget utseende för att tillfredställa någons preferenser är rätt mycket deras egen affär enligt mig.

Men en bild på Facebook tryckte på knappen så till den milda grad att det inte gått att undgå att diskutera kroppshår i fikarummet den senaste veckan. Återigen är det Hanna Fridén som vet vilka knappar hon ska trycka på, när hon bestämmer sig för att ta Facebookmobbarna under herrans tukt och förmaningen. Bra rutet Hanna.

För det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om samtalsklimatet – med Deepeds ord: ”Till slut förstår vi inte lågmäld.” Och kanske framförallt så handlar det om hur framförallt kvinnor kontrolleras via sättet deras kroppar betraktas med en blandning av fördomar och hat om de inte ställer upp på normen.

I denna värld av knapptryckande där samtalet under några dagar intensivt centreras kring en fråga på Twitter, Facebook, bloggar och i vanliga media kan man göra det lätt för sig. Man kan som Johan Hakelius i Aftonbladet skylla på budbäraren. ”Modern teknik gynnar drummlar” konstaterar han:

Man kan skylla på bloggtölparna som satte igång det hela, men vid det här laget vet vi att modern informationsteknik gynnar ouppfostrade drumlar av båda könen. Det är inget tvång att låta dem bestämma vad vi andra ska tala om. Ändå låter vi dem göra det.

Vi verkar också vara i färd att låta dem bestämma tonläget. Den hätska ton som grälsjuka nätnöt använder sig av för att uppväga bristande tanke­förmåga, letar sig in i mittfåran. Fundera till exempel på hur ofta även resonerande och genomtänkt kritik av någon idé eller något fenomen numera klumpas ihop med brölande bloggare, massmördande vettvillingar, eller vad som står till buds, och ges den gemensamma etiketten ”hat”.

Jag tycker att det är komiskt att han klumpar ihop alla bloggare (inklusive Hanna Fridén antar jag) under etiketten bloggtölpar, för att i nästa stycke beklaga att resonerande och genomtänkt kritik klumpas ihop med brölande bloggar. Det är ju bland annat du Johan Hakelius som har en tendens att blanda ihop det resonerande och genomtänkta med det förenklade och fördomsfulla. Det är inte första krönikan av dig jag läser där du tycks ha missat att den debatt du refererar innehåller både och, eftersom du utgår ifrån att inget bra kan skrivas utanför väggarna på de gamla pappersdrakarnas tidningshus.

Ursäkta, Johan Hakelius har en tendens att trycka på fel knappar hos mig.

För en integritetsvän och piratpartist är allt detta knapptryckande extra sorgligt denna vecka, eftersom vi inte tycks hitta rätt knappar att trycka på för att stoppa knapptryckaradeln i riksdagshuset från att trycka på fel knapp och införa datalagringsdirektivet nästa vecka. Istället för att skriva en ny text om Brasklappar eller ryggradslösa riksdagsmän hänvisar jag till Anna Trobergs förtjänstfulla genomgång på Nyheter24, hennes debattartikel om saken på Newsmill, Emmas briljanta illustration av problemet på Ajour och Piratjannes beskrivning av ett möte med Johan Linander.