Borde Piratpartiet ha en intendent?

Under sommarens nedkoppling från bloggosfären läste jag en intressant text i SvD av Hans Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet. Han skriver om pirater och demokrati. Utöver att texten i sig var intressant så fick den mig att associera till diskussionen om Piratpartiet och interndemokrati. I texten beskriver Hans Ingvar Roth maktdelningsprinciper ombord på ett piratskepp under 1600 och 1700-talet, som påminner både om den tidiga romerska maktdelningen men också om de konstitutionella idéer som uppträdde sent på 1700-talet i USA och Frankrike. Makten delades mellan kaptenen och intendenten.

Kaptenen

>Maktbalansmodellen innebar att kaptenerna hade klart kringskurna arbetsuppgifter. De ansvarade främst för plundringsattackerna och de fick inte styra skeppets inre organisering. Flera av kaptenerna levde också i stort sett på samma sätt som de övriga i besättningen med liknande matransoner och samma typ av logement. Om en kapten hade misskött sig i besättningens ögon – exempelvis genom att vara för feg i en attack eller för brutal mot besättningen – avsattes han eller hon från sin post.

Intendenten

>Ansvaret för den inre ordningen på piratskeppet låg däremot inte hos kaptenerna utan hos ”the quartermaster” (ett slags intendent) som hade till uppgift att se till att de demokratiskt formulerade reglerna efterföljdes. Bland dessa regler fanns normer för ett gott uppförande – exempelvis när det gällde det vardagliga livet ombord (att man exempelvis inte fick dricka eller sjunga efter vissa klockslag) och normer för hur fångar skulle behandlas. Det låg också i intendentens ansvar att fördela bytet efter räderna. Intendenten verkade dessutom som en skiljedomare i tvister och bevakade även kaptenens ageranden gentemot den övriga besättningen. Kontrollen av intendenten skedde i sin tur genom piratskeppets ”konstitutionella regler” vilka formulerades och uttolkades av ett piratråd.

Piratpartiets organisation har ibland beskrivits som efterliknande ett företags och minst lika ofta beskriver vi oss som en självstyrande svärm. Jag har i ett tidigare inlägg hävdat att vi behöver en till organisatorisk princip som säkerställer demokratisk förankring och ansvarsfördelning. Jag gör inte anspråk på att sitta inne med några svar, men tycker att det är viktigt att vi vågar diskutera hur vi kan utveckla vår interndemokrati. Andra pirater (och sympatisörer) har varit ute i samma vatten.

När jag läste om maktfördelningen mellan kapten och intendent i professor Roths artikel fick det mig att tänka: det vore väl inte så dumt om vi moderna pirater kunde lära oss något av våra historiska föregångare. Jag erkänner att en orsak till att jag gillar idén är att det är en bra story i vilken vårt partinamns koppling till en annan historisk epok skulle handla om frihetstörst och demokrati, inte om röveri. Men det är kanske inte heller än så dum idé — på riktigt.

Fundera på saken! Ett piratparti lett av en kapten med ansvar för kampanjande och politiken utåt och en intendent med ansvar för den interna organisationen. Är det en bra idé?

Föreningsdemokrati eller förseningsdemokrati

Piratpartiet växer så det knakar. När vi var 6000 var vår löst hållna organisation inget egentligt problem: vi kunde ha möten online, vi kunde köra direktdemokrati efter att diskussionerna chattats igenom. Nu är vi 45000+ och det är inte lika enkelt. Vi måste anpassa oss efter en ny verklighet.

Så vad gör vi då? Skall vi skapa en traditionell partiorganisation med partifunktionärer och partikongresser där beslutsrätten leker tripp trapp trull och besluten hamnar allt längre ifrån de enskilda medlemmarna? Skall vi försöka fortsätta med en direktdemokrati, fast nu med sisådär sju till åtta gånger fler röster som vill göra sig hörda? Kommer en sådan sak verkligen leda till en bättre demokrati än den traditionella partiorganisationen?

Dessutom kan man fråga sig hur vårat sätt att organisera oss kommer påverka vår trovärdighet i riksdagsvalet nästa år? Om man bortser från de redan frälsta, som faktiskt anammat nuvarande struktur kanske just för att den ser ut som den gör, så finns en stor mängd människor som inte utgör kärnväljare men som ändå skulle kunna rösta på oss. Dessa kanske gillar vårat engagemang och våra frågor, men ställer sig frågande till det upplevda kaos den nuvarande organisationen utgör.

Personligen tror jag inte svaret är varken eller. Att anamma ett traditionellt sätt att organisera oss är nog rätt dumt, då riskerar vi förlora vår själ. Å andra sidan kommer vår demokrati att få lida om den inte anpassar sig efter att vi blivit rejält mycket större. Det som skulle behövas är ett nytt sätt att klara av organisationsproblemet, ett som spelar med våra regler och utifrån våra egna villkor.

Vi behöver både organisera oss, så att vi inte blir en organisation med en form som en sidenduk man dragit upp i mitten med en sytråd: platt mot bordet förutom pelaren i mitten. Å andra sidan måste avståndet till centrum fortsätta hållas extremt kort.

Fast vad är problemet egentligen? Det är ju det här vi är experter på, de nya organisationsformerna. Vi har i stort sett kompetensen inom organisationen, det som saknas är möjligen ekonomin att utnyttja den fullt ut. Vi skulle kunna hålla en kongress AFK, där folk möts i en traditionell representativ roll. Det finns ett värde i att träffas och skaka hand. Om vi kombinerar en sådan mer traditionell organisation med verktyg för en plattare organisation. Möjlighet för medlemmarna att följa diskussionen direkt. Möjlighet att skypa (eller på något annat sätt ansluta) in och ställa direkta frågor, komma med direkta förslag eller kommentarer. Möjligheten att vara med i debatten även om man inte är en av representanterna — allt sådant skulle rent tekniskt gå att genomföra idag. Det som krävs är bra diskussionsmoderatorer och en lättfattlig och rimlig uppsättning regler för hur det skall gå till utan att man sänker tempot alltför mycket.

Hur som helst så tror jag det är dags att starta diskussionen för piratorganisation 2.0, så att vi får en organisation som fyller sitt syfte utan att vi förlorar oss själva i den.