Min synvinkel, din synvinkel — sanningen

Piratpartiet står för transparens och öppenhet. Dessa ledord för partiet genomsyrar hela verksamheten och alla samtal såväl internt och externt. I grunden är detta oerhört positivt. Vi är en frisk kontrast till hur politik praktiserats fram till nu — inte bara i Sverige idag, utan överallt och genom hela historien.

Den totala transparensen riskerar dock att bli slitsam om den inte hanteras väl. Alla efterfrågar ärlighet, men få uppskattar om en vän säger till dem att de blivit feta. När en vän dessutom ropar det på högsta volym mitt i en folkmassa, är det troligt att vännen snart förlorar sin vänskap.

Vi som varit med i föreningslivet eller det politiska livet i ett par decennier eller mer, har ofta lärt en läxa ifråga om kritik. Vi säger ofta för att erfarenhet bara är en aspekt. Den råder inte alltid bot på taktlöshet och okänslighet. De som har en ärlighetens motsvarighet till tourettes syndrom dra kanske inte alltid nytta av sin erfarenhet.

”Jag tycker om att lära mig men inte alltid att bli undervisad”
— Winston Churchill

HAX tillhör de mer erfarna, och han kommer med några ytterst goda råd, när han säger hur ha  tycker kritik skall vara. Nedan remixar vi hans lista med våra egna synpunkter:

Omedelbar
: Saker som får vänta surnar som gammal mjölk och får helt fel proportioner.

Relevant
: Ta reda på faktiska förhållanden. Beskriv vad som blir konsekvenserna om felet består. Var saklig.

Sak, inte person
: Ibland är det tillfredställande att angripa någon som person, men det leder i princip aldrig någon vart. Vill man göra faktisk skillnad,  gör man bäst i att prata sakfrågor och lämna personliga aversioner utanför.

Kritik skall framföras enskilt, inte offentligt
: En känslig fråga i ett parti som står för transparens, men det är dags att börja visa lite folkvett. Gå till er själva och fundera på hur ni reagerar på kritik öga mot öga jämfört samma kritik framförd över megafon från hustaken. Det finns tillfällen då kritik måste vara offentlig, som när ett privat samtal inte ger något. När vi inleder vår kritik i ett offentligt forum leder det ofta bara till uppskruvat tonläge, förnedring eller kränkning och ställningskrig. När kritiken framförts och diskuterats, kan vi gemensamt se till att kontentan av det vi kommit fram till och varför kommer ut i ljuset — ergo: transparens.

Vår utgångspunkt för ovanstående resonemang om kritik bygger på att målsättningen  är att skapa faktisk förändring, inte att bara vräka ut sin misstro och sin frustration.

”Tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin ångrat”
— Winston Churchill

Det finns en orsak varför det gamla talesättet om att räkna till tio fortfarande är lika sant. Vill du skapa förändring bör du inte öppna munnen förrän hjärnan hunnit ikapp hjärtat — men inte heller vänta en sekund längre än nödvändigt.

Affekt gör oss dessutom mer rigida, stelbenta och orubbliga. Det är en dålig ingång i ett konstruktivt samtal.  Den egna ”sanningen” är sällan annat än en approximation. Det är först när du är lugn nog att lyssna på invändningar och ta dem i beaktande, som du kan föra ett samtal som leder någon vart. Din irritation bygger kanske på missuppfattningar, kanske finns det andra aspekter du inte tagit med i beräkningen. När vi hugger  som stridslystna mungos, har vi inte tid att lyssna och ta till oss av andra aspekter.

”När man har preciserat sin ståndpunkt behöver man inte slå läger högst uppe på den”
— Winston Churchill

Transaktionsanalys

När vi funderar över hur ett bra samtal borde gestalta sig är TA-teori en intressant och bra modell. Förenklat finns i TA-teori tre positioner en person i ett samtal kan ta, och därmed sex olika typer av samspel, eller nio om personernas sätt att hantera sina roller är väldigt olika.

De tre positionerna är förälder, vuxen och barn:

  • Föräldrarollen innebär uppfostran, tillrättavisande, överlägsenhet och ansvarsövertagande. Bygger ofta på imitationer av människor som varit viktiga för oss.
  • Vuxenrollen betyder samtal, respekt, integritet och ansvarstagande. Här och nu, du är OK-jag är OK.
  • Barnrollen betyder underläge, undergivenhet, kränkthet, uppkäftighet och uppror. Bygger ofta på egna tidigare upplevelser av underläge och trots.

De sex samspelen, lite slarvigt beskrivna är:

  • Förälder-förälder, en omedelbar kollision då båda försöker mästra eller tillrättavisa.
  • Förälder-vuxen, den ensamma föräldrarollen kan bli smått löjeväckande.
  • Vuxen-vuxen, det mest konstruktiva sättet att föra samtal.
  • Vuxen-barn, barnpositionen kan bli smått löjeväckande då det saknas någon att sätta sig upp mot.
  • Barn-barn, ett stort drama med folk som slår i dörrar och som sällan leder någonstans.
  • Barn-förälder,  samtalet blir ojämlikt – en person mästrar och den andre blir undergiven eller trotsig.

Det är i princip bara samtalen vuxen till vuxen som verkligen ger något — vilket kanske är något att fundera över för den som vill ge kritik. Intern kritik är inte ett samtal med fienden. Till och med när man är djupt oense är det oftast en usel taktik att reagera i affekt. Du hamnar lätt i någon annan position än vuxen, med tillhörande renhårighet, saklighet och respekt. Blir du barn är du diskvalificerad, blir du förälder övertrasserar du ditt förtroendekonto.

Intern kritik, hur gör man?

Så hur kombinerar vi ett konstruktivt samtal med kravet på öppenhet och transparens? Hur kritiserar vi internt, och när är det ”rätt” att frångå visdomarna och gå till attack?

Vi tror egentligen inte det är ett problem, i alla fall när vi pratar öppenhet. Istället är det faktiska problemet människors behov av att höras tillsammans med oförmågan att se skillnad på att kritisera och att attackera. Många av oss inom partiet är personer som har svårt för att bli lämnade utanför och som har svårt för auktoriteter.

”Den nyttigaste läxa livet lärt mig är att idioterna många gånger har rätt”
— Winston Churchill

Piratpartiets problem grundar sig i att vi blivit förälskade i idén om total transparens och öppenhet. Vi tillber transparensguden istället för att sträva efter så stor öppenhet och transparens som möjligt. Oftast är öppenheten bra och nödvändig, det kanske viktigaste verktyget för att slå vakt om interndemokratin. Total öppenhet kan tyvärr också innebära att förtroende inte längre är förtroende, att delegation inte längre är delegation och att allt arbete i ledande funktion blir så slitsamt och svårhanterligt att det nästan blir hopplöst.

Första steget när vi stör oss på något inte är att skrika utan att söka kunskap. Att inse att vi inte alltid vet allt vi tror vi vet. Det är alltid klar fördel att ha torrt på fötterna. Steg två är att föra enskilda samtal med de vi är irriterade på, dels för att vi skall få deras synvinkel och dels för att ge dem möjlighet att ta ställning och kanske hänsyn till vår kritik. Steg tre infaller om kritiken faller för döva öron. Då får vi fundera på om frågan är viktig nog att bråka om. Om det är viktigt, så flyttar vi kritiken till det offentliga — men då gör vi bäst i att vara ordentligt sakliga. Först i steg fyra, om det fortfarande inte går att prata om saken på ett bra sätt, är det läge att ta till brösttoner, hot om avhopp, krav på avgångar eller andra affekterade reaktioner.

Det är naturligtvis omöjligt och ogörligt att tro att vi skall kunna vara så kloka, verserade och kalla alltid. Det är inte ens önskvärt att vi alltid kör efter någon regelbok. Däremot tror vi att mycket mer skulle hända, och mycket mindre skulle finnas att kritisera i sak om fler av oss försökte vara mer metodiska och pragmatiska i den interna debatten — åtminstone emellanåt.

Uppdatering: Vi har medvetet diskuterat hela frågan utifrån den som ger kritik, men det finns ju naturligtvis en annan synvinkel — hur man tar emot kritik. Vi håller inte med Bengt i allt han säger, men det perspektivet måste naturligtvis avhandlas det också.

Att kritisera eller inte kritisera det är frågan

De senaste dagarna, mitt i juldvalan har en diskussion om samtalston, kritik, baksätesförare, bakluckepassagerare och intern kommunikation i Piratpartiet utspelat sig på diverse olika kanaler. Något jag helt missat eftersom jag varit afk.

På sätt och vis startade väl diskussionen med det av styrelsen antagna värderingsdokumentet som behandlar synen på kritik i följande stycke:

>VI RESPEKTERAR ANDRAS TID OCH ORGANISATIONENS FOKUS. Om vi ogillar någon aktivitet eller någon beslut, så diskuterar vi, argumenterar, håller inte med, och/eller startar ett eget initativ som vi gillar bättre. Att starta eller att underblåsa en känsloupprörande konflikt som fokuserar på det negativa, och att sedan söka kvantitet för en sådan konfliktlinje, skadar partiet som helhet och tar fokus, energi och entusiasm från det utåtriktade opinionsbildande arbetet. I stället respekterar vi andras tid, andras fokus, och organisationens fokus. Ser vi början till en intern konflikt, så försöker vi dämpa den genom att uppmuntra positiv kommunikation. Ser vi något vi inte gillar, så producerar vi och sprider något vi gillar. Vi jobbar aktivt för att sprida kärlek och respekt, och för att dämpa aggression och misstro. Vi kommunicerar positivt. Ser vi ett beslut vi inte tycker om, så argumenterar vi för varför vi inte tycker om det, utan att provocera känslor, eller ännu hellre för varför ett alternativ vore bättre. Vi kampanjar utåt och enande, inte inåt och splittrande. Igen, vi kommunicerar positivt.

Jag anser dock att de centrala problemen i detta dokument inte har med synen på kritik att göra utan med en teknokratisk kunskapssyn och människosyn. Mab, Klara och Ulf Bjereld har redan förtjänstfullt analyserat dokumentet. Detta tänker jag återkomma till i ett annat inlägg.

Den respekt för människors engagemang och för organisationens fokus som det talas om i dokumentet borde inte vara kontroversiell. Inte heller synen att kritik ska handla om konstruktiva egna förslag och/eller argument för varför man inte håller med om något. Inställningen att vi ska anstränga oss för att detta sker i positiv ton kan nog alla samlas runt. Dokumentet borde alltså inte utmynna i en hetsig diskussion om kritik och kulturen kring att ge kritik i partiet. Orsakerna till den diskussionen är som Mab påpekar äldre än så.

Hanna Dönsberg lyfter i ett långt och tänkvärt inlägg bland annat fram att vi är en organisation med gott om såväl ledarfigurer som folk som har svårt för auktoriteter. Att det blir en konflikt runt ledarskapsfrågor i en sådan organisation är inte så konstigt. Eftersom just feedback eller att ge kritik är en central ledarskapsuppgift är det inte heller konstigt att en del av diskussionen kommer att kretsa runt det.

PiratJanne beskriver i två utmärkta inlägg sin syn på att ge och få kritik kopplat till sina egna erfarenheter. Det är en svår konst att ge och få kritik. När man inte behärskar denna konst riskerar det att dra iväg i en negativ spiral där kritik av folks bristande förmåga till kritik snabbt kan bilda självförstärkande feedbackloopar. I en mogen grupp kan man oftast hantera detta, i en grupp under utveckling är det svårare.

Men i grunden handlar det sällan om kritiken. Bra och dålig, viktig och oviktig kritik tvingas vi människor och våra organisationer att leva med. Alla är inte duktiga på detta. Vi kan inte i ett demokratiskt samtal sätta munkavle på dem som inte är experter på att ge feedback. Vi behöver hårdare hud, mer förlåtelse, högre i tak och allt det där. Kritiken får vi nog leva med.

Att vi har svårt för att leva med den, att det uppstår en diskussion (ett kritiserande av själva formerna för kritik) tyder på att vi har andra problem. Jag vet inte vad som är det viktigaste eller svåraste av dessa problem, men att de finns borde vi väl kunna vara överens om allihop. Vi håller på med något stort och svårt tillsammans. Vi har växtverk, vi lever under tryck, vi har bråttom, vi brinner, vi är olika, vi är som organisation omogna och vildvuxna. Vi har en del att arbeta med. Och i detta arbete är kritik ett av våra viktigaste verktyg. Kritik och kärlek.

###Min egen kritikmodell

Jag själv arbetar mycket med att ge feedback, att kritisera. När jag coachar talare handlar det om att se vad de gör för fel, men framförallt om att se vad de kan förändra med minsta möjliga ansträngning. Att kritisera dem för saker som de inte hinner eller klarar av att göra något åt innan de ska gå upp på scen hjälper dem inte. Alltså talar jag bara om de saker som de har en chans att göra något åt tillsammans med mig. Detta tankesätt är fostrande. Kritik för kritikens egen skull är sällan särskilt meningsfull. Oftast är dessutom beröm en starkare påverkansfaktor än kritik. Positiva ord har makt som Berinder visar med sitt exempel från programmerarvärlden.

Jag blev tvungen att definiera min syn på vad som är bra kritik när jag skulle undervisa om ledarskap och kommunikation för några månader sen. Jag hade just pratat med min syster, som gått en utbildning i krishantering på sin arbetsplats och fått lära sig om tre roller eller perspektiv som vi intar i krissituationer: handlande, analytiskt och vårdande. Grupper och människor behöver alla tre perspektiven, men vi orkar oftast bara med ett eller två av dem i en situation vi upplever som jobbig. Konflikter och kriser fördjupas när vi glömmer att någon måste ta hand om oss, eller att någon måste förstå problemet eller att någon måste se till att vi handlar.

Med detta i bakhuvudet funderade jag över hur jag gör när jag ger feedback eller leder och hur jag skulle kunna sätta ord på denna tysta kunskap. Jag kom fram till följande.

Vi är för fega och konflikträdda i vårt förhållningssätt till kritik. Kritik måste få svida. Det vanliga försöken att linda in, att försöka vända kritiken till något positivt att vara ”konstruktiv” leder i värsta fall bara till suddighet och/eller oärlighet. Vi lever med en slags snällism. Ibland förtjänar någon ärlig, hård och kanske till och med elak kritik. Har man gjort dåligt ifrån sig måste man ibland få höra det.

Kritik måste därför uppfylla tre kriterier

  1. Den måste vara ärlig. När vi lindar in, mjukar upp, censurerar våra känslor och åsikter av hänsyn leder det oftast till att personen ändå läser mellan raderna och att den smärta vi försökte undvika ändå uppstår. Om vi är ärliga kan vi stå för vad vi sagt och förklara det. Om vi är ärliga är det vi säger sant.
  2. Den måste vara tydlig. När vi försöker vara positiva och konstruktiva och linda in vår kritik i snällismens namn, blir den suddig och svårbegriplig. Om vi väljer att inte hålla tyst. Om vi väljer att kritisera är vi skyldig den vi kritiserar att åtminstone vara begripliga.
  3. Den måste vara konkret. Ingen har nytta av diffus och abstrakt kritik som inte går att tillämpa på den verkliga världen. Kritik ska leda till handling. Den bör svara på frågorna: Vad gör jag för fel? Hur gör jag någonting åt det?

Problemet med dessa tre punkter är att de riskerar göra dig till en skitstövel som krossar folk runt dig. Mot detta finns det två botemedel. För det första kan du hålla käften ibland även om du är kritisk. All kritik behöver inte uttalas. För det andra måste du känna kärlek! Om du känner kärlek kommer du att hålla tyst när din kritik skadar mer än den gör nytta. Om du känner kärlek kommer du att kritisera av goda skäl, när det behövs. Om du känner kärlek kommer den du kritiserar känna det.

Kritik uttalad av kärlek tas emot helt annorlunda än kritik grundad på andra känslor. Prova ska du få se.