FRApperande luftsnack

Det är inte alls förvånande att ”FRA-shoppen” nu skall öppnas för säkerhets- och rikspolisen. Obehagligt som helsike, men en utveckling fullt i linje med vad vi kritiker sa skulle hända redan när lagen klubbades för fyra år sedan.

Då varnade vi för att allt tal om hur lagen skulle begränsas och hur det inte skulle påverka svenskar som pratade med varandra var rent nys. Det var skådebröd för att lugna kritikerna och ge de osäkra en flyktväg när de kunde peka på alla ”förbättringar”.

I realiteten har det visat sig att FRA sköter sin roll rätt uselt, i alla fall om tanken är att de verkligen skall följa de begränsingar som sattes upp. Kritik har kommit från många håll, men om något faktiskt gjorts är inte direkt solklart. Att man trots det vill utöka omfånget på lagens användningsområden visar bara att allt prat om begränsingar bara är just det… prat.

Det är svårt att tolka det på annat sätt än att planen är klar och att hur det verkligen fungerar med integritet och ständiga övertramp är starkt underordnat, eller till och med ointressant för vidare beslut.

Varför är man då så tondöva och ointresserade av hur saker faktiskt fungerar? Är det prestige? Är det önskan om att ha något att byta med när man pratar med utländska säkerhetstjänster? Eller är det till och med så att man känner behovet av att ha en så långtgående kontroll över sina medborgares liv?

Det sista låter som någon slags konspirationsteori, men ser man ut över omgivningen blir man lite rädd. Betrakta hur övervakning av den egna befolkningen hanteras runt om i Europa och det är lätt att konstatera att integritetskompassen verkar ha gått sönder och sänkts till havets botten ingjuten i en cementklump.

De officiella motiven är som vanligt människohandel, terrorism, knarksmuggling och annan gränsöverskridande grov brottslighet – ju grövre exempel desto bättre.

Diskussionen kring dessa låter dessutom hela tiden antyda att dessa är värre än någonsin, men är de verkligen det? Jag tvivlar.

FRA-lagen var det som fick mig att hoppa över till Piratpartiet. Det var också det som fick mig att bestämma mig för aldrig ens överväga att lägga en röst på något av de partier som ingår i alliansen. Inte så länge någon i den ledande klicken som nu styr sitter kvar, inte heller så länge de ryggradslösa idioter som rättar in sig i leden och agerar gummistämpel för ledarna sitter där som nyttiga idioter.

För någon som i grunden är liberal, så minner det hela för mycket om hur politbyrån fungerade i det gamla Sovjet, eller hur ledarskapet i det ”socialistiska” Kina fungerar fortfarande. Ett parlament som pratar skit och röstar som beordrat, medan det verkliga ledarskapet ägs av en liten klick vars beslut och handlingar inte är föremål för diskussion.

Det finns undantag. Mathias Sundin var ett sådant. Han tog i debatten effektivt kål på idén att det faktum att FRA inte lagrar innehållet i telefonsamtal, SMS, mail och dylikt skulle vara något skydd för den personliga integriteten. Han använde den gamla facebookappen ”Friends Wheel” som illustration av hur lätt det är att ta reda på saker som politisk hemvist, sexuell läggning och liknande saker staten inte har med att göra. Han refererade också till hur våra system och prylar innebär att man kan övervaka varje steg vi tar, varje kontakt vi tar och därmed hur transparenta vi blir. Hur det påverkar oss och får oss att begränsa oss själva.

Det är inte meningen att privatpersoner skall vara så transparenta. Det är den grundläggande visdom dagens politiker har alldeles för lätt att glömma. Siffrorna 272-43 är så deprimerande att man vill dra ett gammalt loppigt täcke över huvudet.

Om dessa glömska politiker verkligen vill skydda demokratin som de så ofta påstår, så är det dags att gnugga geniknölarna och börja minnas grunderna den står på.

Korruption och arrogans

Det krävs ett ganska absurt mått av arrogans för att få för sig att hantera ett internationellt fenomen som Twitter som om det vore en amerikansk nationell angelägenhet och inget annat. Ännu mer märkligt blir det när detta dessutom innebär att man kräver tjänsten på information om tre personer som ingen av dem är amerikansk medborgare. En av dem är till och med förtroendevald i det isländska parlamentet.

På sajten Mashable, hos The Guardian, Salon, ReadWriteWeb och hos ACLU kan man läsa om hur US Department Of Justice försöker tvinga Twitter att lämna ut såväl alla meddelanden som all kontoinformation för flera olika personer med kopplingar till Wikileaks.

Det rör personer som Birgitta Jónsdóttir, Jacob Appelbaum, Rop Gonggrijp och Julian Assange. Ingen av dem amerikansk medborgare, men alla behandlade som om de skulle dömas för brott i amerikansk rättssal.

Capitol Hill - Washington, DC

Att det överhuvudtaget är aktuellt att begära ut uppgifterna beror på ett beslut i en federal domstol i Virginia. I ett fall där domaren inte bara beslutat att justitiedepartementet kan begära ut uppgifterna utan även att den bevisning/dokumentation/motivation som låg till grund för beslutet får hemlighållas. I praktiken ger man alltså carté blanche till justitiedepartementet att göra som de vill utan att behöva synas i sömmarna.

Det finns två saker att konstatera här. Dels handlar det om den amerikanska arrogansen att anse att internet är en näst intill enbart amerikansk angelägenhet. Det får i det här fallet följden att man inte inser att företag som servar hela världen som till exempel Google, Facebook och Twitter faktiskt svarar inför hela världen, inte bara USA. Det andra är den typiska taktik som använts, där man med all sannolikhet valt en ”vänligt inställd” domare, såväl som historien runt Bradley Manning för att få gehör för sina krav.

Tjänsterna själva har oftast användarvillkor som är anpassade för ”amerikanska” förhållanden, det vill säga ger dem möjligheten att efterkomma dumheter som det här utan att bryta sina avtal:

As the ruling judge himself wrote, users of online services have ”a lessened expectation of privacy” when they agree to the terms of service for sites like Twitter and Facebook. That may or may not have been the understanding of the millions of users who have clicked that ”OK” button, but it’s certainly good to know.

Jag vet inte riktigt vad man skall göra åt arrogansen, för den handlar i grund och botten om den amerikanska självbilden som ett modernt ”mittens rike”, som resten av världen kretsar runt. Problemet är ju att de i stort sett har rätt. Våra egna politiker, med några få undantag, är oftast oerhört flata gentemot USA:s mer märkliga beteenden och de flesta av dem har dessutom aldrig har slagits av tanken att erbjuda ett alternativ.

Istället kör vi här racet US-light, där vi gör oss till en blek kopia istället för att inse att vi skulle kunna göra precis tvärtom. Vi skulle kunna säga till Twitter att deras kunder skulle respekteras om de flyttade verksamhetens huvudsäte hit, liksom Google, liksom Facebook, liksom Yahoo, liksom… Det kanske inte skulle innebära massflykt från USA, troligen inte — men dels skulle våra egna företag känna säkerheten i att veta att de kan garantera sina kunders integritet och dels skulle kontrasten möjligen kunna tvinga även USA att ifrågasätta sina dumheter och floskler.

Tyvärr är vi patetiskt lama de fåtal gånger vi protesterar. Dessutom gör vi vårt bästa för att inte vara ”sämre”, så när vi protesterar kryper vi upp på höga hästar och framstår precis så hycklande som vi ibland anklagas för.

Integritet mot transparens i EU-domstolen.

Ett av de allra mest infekterade striderna i svensk forskning under de senaste årtiondena behandlas idag i Europadomstolens högsta instans. Utgången kommer att få stor betydelse för om de människor som anförtror sig åt sina läkare vid medicinsk forskning kommer att kunna lita på de löften som ges om sekretess.

I historien korsas många laddade frågor: Synen på DAMP och ADHD. Den gamla meningslösa konflikten mellan ”biologism” och tron att miljön bestämmer allt. Spänningar mellan medicinsk och sociologisk vetenskaplig metod och tradition. En infekterad fråga om vem som ska hantera anklagelser om forskningsfusk, och hur. Och slutligen ifall, och i så fall hur, man kan kombinera integritet och transparens i forskning.

Bakgrunden följande: Professor Christoffer Gillberg har i årtionden varit en av världens ledande forskare kring autism och autismspektrat, liksom den diagnos som i Sverige kallats DAMP, och den delvis överlappande men något annorlunda diagnos som i anglosaxiska länder getts namnet ADHD. Som bägge ersatt den tidigare diagnosen MBD, minimal brain defect.

Göteborgsundersökningen: Mycket av denna forskning har baserats sig på den sk Göteborgsundersökningen, som försökt kartlägga vilka faktorer som kan ha betydelse för att barn utvecklar MBD/DAMP/ADHD:

Forskarna fick för över 70% en viss åldersgrupp av barn deras förskolelärare att svara på ett antal frågor, som gav en antydan om ifall barnet kunde ha MBD. De 340 barn där svaren gav starkast misstankar undersöktes närmare, och en grupp barn med diagnosen valdes ut, liksom en grupp barn där svaren på frågorna signalerade liten misstanke för syndromet, och därtill en slumpvis utvald kontrollgrupp.

Dessa barn undersöktes noga, och följdes sedan upp vid ungefär 12, 16 och 22 års ålder, med intervjuer med personen själv, föräldrar, lärare etc.  Till stor del baserat på dessa undersökningar lanserade sedan Gillberg DAMP-begreppet, och har presenterat en rad slutsatser om olika faktorer som påverkar sannolikheten för ADHD-diagnos.

När allt fler barn gavs dessa diagnoser växte en kritik fram mot att lätt avvikande beteenden gavs psykiatriska diagnoser. Bland en del av dessa kritiker blev Gillberg och hans medarbetare hatobjekt. Som framträdande kritiker profilerade sig tidigigt sociologen Eva Kärfve och en barnläkare, Hans Elinder.

Bland vetenskapligt skolade medicinare har det funnits delade meningar om det meningsfulla i att diagnosticera och medicinera en betydande del av barnkullarna. Däremot har inga forskare i fältet sett några skäl att betvivla själva sakinnehållet i Gillbergs forskning. Flertalet av de mest omdebatterade iakttagelserna har tvärt om bekräftats i andra studier, av andra forskare, i andra länder.

Fuskanklagelser: Men eftersom Gillbergs slutsatser stred mot Kärfves och Elinders övertygelser började de misstänka att det kunde finnas slarv eller oegentligheter bakom de misshagliga slutsatserna. Så Kärfve anmälde Gillbergs forskning för fusk. Anklagelserna granskades tämligen ytligt – helt enligt det dåvarande, fullständigt huvudlösa regelverket – av hans universitet (Sahlgrenska akademien), som inte fann något tecken på fusk.

Resultatet av detta blev att både Kärfve och Elinder begärde att få ut Gillbergs originalmaterial för att själva kunna granska det: frågeformulär, och anteckningar från otaliga djupintervjuer med och om över hundra barn/tonåringar/unga vuxna om synnerligen känsliga förhållanden i deras liv. Göteborgs universitet vägrade.

Frågan hamnar i domstolar: Kärfve och Elinder begärde då hos kammarrätten i Göteborg att handlingarna skulle lämnas ut med hänvisning till offentlighetsprincipen. Rätten sade till allmän förvåning ja, och ålade Göteborgs universitet att lämna ut handlingarna.

Efter diverse trixande, där Göteborgs universitet försökte sätta upp regler för Elinders och Kärfves granskning som var omöjliga att uppfylla, och olika sådana regler överklagats åt olika håll, stod det klart att rättssystemet fordrade att handlingarna lämnades ut.

För att slippa bryta de löften om sekretess han givit sina försökspersoner förstörde därför Gillberg och några av hans närmaste medarbetare i början av maj 2004 allt grundmaterial från studien. För detta dömdes sedan både Gillberg och rektorn för Göteborgs universitet till villkorlig dom och dagsböter.

Denna dom anmäldes till Europadomstolen, som i ett första beslut 2010 avvisade Gillbergs klagan. Domstolen var dock inte ense, och ärendet har nu tagits upp av dess högsta instans, Grand Chamber. Som börjat arbetet med frågan idag.

Integritet och transparens går att kombinera! Vad ska man då tycka om detta? Jag drar tre slutsatser:

1) Det måste tydligt klargöras att de löften en forskare lämnar om sekretess i ett forskningsprojekt väger tyngre än offentlighetsprincipen! Om vem som helst ska kunna begära ut integritetskänsligt material med hänvisning till offentlighetsprincipen kommer mycket få att vilja ställa upp för medicinsk forskning.

2) Det är också självklart att misstankar om forskningsfusk måste kunna undersökas. Men i vart fall när det gäller sådant här integritetskänsligt material ska det inte få ske genom att vilken medborgare som helst begär att få ut känsliga handlingar, utan genom att anklagelser och misstankar lämnas till en oberoende instans, utan bindningar till de universitet där den misstänkte forskaren är aktiv, som sedan väljer några granskare, som å ena sidan är väl insatta i forskningsfältets metoder och frågeställningar, och å andra sidan inte har några kopplingar till dem som ska granskas.

3) På grund av att vi inte haft ett system som fungerat och haft legitimitet för att hantera anklagelser om forskningsfusk, i kombination med domare i kammarrätten i Göteborg som inte förstår vad personlig integritet är, har forskningen om några av samhällets allra mest utsatta lidit obotlig skada: Fanns det felaktigheter i Gillbergs och hans kollegors slutsatser kommer vi aldrig att få reda på detta. Var slutsatserna korrekta har ett oerhört värdefullt material för fortsatta studier förstörts.